Black Panther: Wakanda Forever (2022)

Den första Black Panther-filmen tyckte jag var en bra actionrulle med lockande afrofuturistiska miljöer och en cool kläddesign. Arbetet med uppföljaren Wakanda Forever, återigen skriven och regisserad av Ryan Coogler, fick en tragisk början då ju Chadwick Boseman gick bort under planeringen av filmen. Hur skulle man hantera detta? Svårt. Resultatet blev en alldeles för lång film som försökte vara två filmer på samma gång. Dels skulle man hantera sorgen efter Black Panthers bortgång och dels skulle man berätta en helt ny historia om undervattenshjälten Namor. Efter tramset i Thor: Love and Thunder kände jag ändå direkt att det var skönt med en film som faktiskt var seriös och lite allvarlig. En annan positiv detalj var de mayanska myter och miljöer som förekommer i filmen. Eftersom jag varit på Yucatánhalvön i Mexiko och besökt diverse maya-ruiner fick jag en förädiskt nostalgisk känsla. Det här var snäppet bättre än Thor 4 och så lyfter dessutom Namors alternativa namn Kukulkan betyget en del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Black Panther (2018)

Black Panther är det 18:e avsnittet i Marvels filmiska universum. Den tar vid efter händelserna i Civil War där kungen av Wakanda dödades i ett attentat. Vi får följa prins T’Challa när han återvänder till Wakanda för att axla sin fars mantel. Omgående får den nye kungen problem att handskas med då ett museum i London blir bestulet på en artefakt gjord av den myotmspunna meteoritmetallen vibranium (ett bättre namn än unobtanium i alla fall).

Skurkarna bakom stölden av vibranium-artefakten är galningen Ulysses Klaue (Andy Serkis) och hans kompis Erik Stevens (spelad av regissören Ryan Cooglers favorit Michael B. Jordan).

Oj, jag har faktiskt inte så mycket att säga om Black Panther. Den försvann ganska snabbt ur huvudet efter visningen, lite som ett musselskum i Sveriges Mästerkock. Jag hade inte tråkigt medan jag tittade på filmen. Det kanske hände några gånger att jag kom på mig själv att tänka på annat. Överlag är jag dock ganska nöjd.

Inledningen var uppfriskande, lite på samma sätt som inledningen av Wonder Woman var uppfriskande. Den gången var det kvinnor som dominerade filmen. Här var det svarta skådisar som fyllde IMAX-duken och det var en fräsch upplevelse. De afrikanska miljöerna, designen, konsten, kläderna, frisyrerna var härliga. Musiken var bra, och jag tyckte mig flera gånger känna igen samma melodi som i Dr Albans ”It’s My Life”. En homage till den svensk-nigerianske tandläkaren?

Storymässigt tyckte jag dock inte det fanns så mycket att hänga i mahognyträdet. Det är en standardmässig Marvel-film, mer lik de jordnära och mindre filmerna Ant-Man och Spider-Man: Homecoming än spacefilmerna om Thor och galaxens väktare. Det är Wakanda som står på spel, inte jorden eller universum. Precis som i Spider-Man: Homecoming går skurken (och då räknar jag inte Serkis rollfigur) att relatera till och visar det sig att han har personliga kopplingar till T’Challa och Wakanda.

Min favorit bland skådisarna var helt klart Danai Gurira som krigarkvinnan Okoye. Gurira har ju redan visat sig vara en badass som Michonne i The Walking Dead men hon bekräftar det en gång till i Black Panther.

Även T’Challas lillasyster Shuri (Letitia Wright) var en skön figur. Hon var en sorts Q tagen från Bond-filmerna. Ja, faktum är att det var ganska mycket Bond-känsla över Black Panther, bl a under en kasinosekvens i Sydkorea.

En märklig detalj som jag inte kunde låta bli att fundera på var Wakandas system för att välja ledare. Man kunde tycka att ett så välutvecklat land skulle ha aningen mindre barbariska metoder än vad som visas upp i filmen. Mycket märkligt faktiskt.

Filmens action var helt ok förutom slutuppgörelserna. Först fick vi ett rörigt Sagan om ringen-slag, typ battle of the three armies med bl a bepansrade noshörningar. Sen ytterligare en rörig fajt mellan två svarta pantrar i en cgi-tung och mörk miljö.

Betygsmässigt landar jag ändå på en trea.

Jo, just det, en sak till: 3D:n var givetvis totalt meningslös och bidrog inte till nånting förutom att biljetten kostade 240 kronor. 240 kronor?! En positiv sak var dock att visningen på Mall of Scandinavia var riktigt bra. Publiken skötte sig exemplariskt, förutom några små kickar i ryggstödet från de som satt bakom. Haha, alltid är det nåt…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler som tycker till om månadens filmspanarfilm:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Mackans Film

Creed (2015)

Första tanken under Creed: men det där är ju mamma Huxtable! Kul att se Phylicia Rashad (som här spelar Apollo Creeds änka). Andra tanken: Adonis Creed jobbar alltså 8-17 på kontor på vardagar och åker sen till Mexiko på helgerna för att boxas. Ja, han måste verkligen brinna för sporten.

Adonis Creed är namnet på Apollo Creeds (spelad av Carl Weathers i Rocky-filmerna) utomäktenskapliga son som aldrig hann träffa sin far eftersom en viss Ivan Drago gjorde processen kort med stackars Apollo i Rocky IV.

Adonis, spelad av Michael B Jordan från bl a The Wire (yay!) och Fruitvale Station, lever i ett limbo. Han älskar boxning men saknar tro på sig själv och känner att han står i skuggan av sin far och vill ha så lite som möjligt med hans arv att göra.

Ändå söker Adonis, eller Donnie som han kallar sig nu, upp en boxningsklubb som drivs av Apollos ”riktiga” son. Givetvis blir han inte antagen. Vad återstår? Ja, Rocky Balboa förstås, spelad av Sylvester Stallone (förstås). Rocky tackar motvilligt (förstås) ja.

Creed är en fin film. Den kan tyckas ostig och fylld med klichéer och träningsmontage där Adonis ska fånga höns. Men i grunden handlar det om att hitta sig själv, att hitta sin rätta version av sig själv, att inte glömma det förflutna men inte heller låta det styra en, att hitta en balans.

Filmen påminner lite om Whiplash. Vad vill man göra med livet? För Andrew Neiman handlade det om trummor. Det var det som fick honom att känna sig vid liv. För Donnie handlar det om boxning, det är hans kall. Skillnaden är väl att Donnie nog lyckas hitta en balans i livet mellan boxningen och resten. För Andrew blev trummandet en överväldigande besatthet. Donnie hade nog en bättre lärare…

När Tessa Thompson (från bl a Dear White People och Selma) dök upp som kärleksintresse för Adonis i form av Bianca, en granne som spelar för hög musik, så misstänkte jag att hon bara skulle vara en sån där flickvän som är med men som inte har nån som helst egen story själv. Nu kanske hon inte har en egen story i filmen men jag känner ändå att hon har en backstory och är en person som lever utanför filmens värld. Hon är sångerska och dessutom har man lagt till en sån liten detalj som att hon har problem med hörseln och behöver hörapparat. Jag vet inte varför men för mig gjorde det att hon blev mer levande.

Apropå levande så förekommer det en ganska omtalad lång boxningsscen som är gjord i en enda lång tagning (apropå min text om Victoria nyligen) och den känns just levande, som att vi tittare är med. Vi får en kort stund innan fajten börjar, första ronden, pausen, och sen andra ronden och så lite efter fajten. Snyggt jobbat alla inblandade.

Rocky då? Ja, Rocky är gammal. Han är som en gammal pudel. Man kan inte bli arg på honom.

Rocky Balboa: [Creed takes cell phone photo of boxing drills and walks off] Hey don’t you want this?
Adonis Johnson: [Holds out cell phone] It’s on this.
Rocky Balboa: What if you lose it?
Adonis Johnson: It’s already in the cloud.
Rocky Balboa: [Looks in sky confused] What cloud?

Jaha, ska man sätta betyg också. Ok då, tre hörapparater av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Som vanligt när jag ser The Wire-skådisar i filmer så kan jag inte låta bli att notera dem. Damn, den serien gjorde tydligen ett intryck på mig. Här hittar vi tre stycken: Michael B Jordan förstås, Brian Anthony Wilson och Wood Harris (Avon!).

PPS. Givetvis ser vi på Jojjenito (speciellt efter att ha pratat MCU på Shinypodden) även fram emot den kommande Black Panther-filmen (premiär 16 februari 2018) regisserad av Ryan Coogler och med Michael B Jordan i en stor roll, dock inte som den svarte pantern själv.

%d bloggare gillar detta: