Jurassic World: Dominion (2022)

I min recension av den förra Jurassic World-filmen (Fallen Kingdom) så skrev jag att jag inte har nån speciell relation till den första Jurassic Park-filmen. Jag kan inte påminna mig om jag faktiskt såg den på bio när det begav sig 1993. Så antingen såg jag den inte på bio eller så gjorde den visningen inte nåt vidare intryck på mig. När jag tittar efter på Filmtipset så har jag satt betyget 3/5, vilket för övrigt är samma betyg som den första Jurassic World-filmen fick.

Fallen Kingdom var en något märklig film. En blandning av vanlig dinoaction som i Jurassic World och nån form av skräckis på ett gotiskt slott där dinosaurier smög omkring i korridorerna. Det funkade inte speciellt bra men den fick ändå betyget 2/5. Jag har svårt att bli upprörd över den här typen av filmer. Ja, det skulle vara Transformers-filmerna i såna fall eftersom de är så rackarns tråkiga.

Jurassic World: Dominion visade sig inledningsvis vara en Bond- eller Mission Impossible-film. Våra hjältar kajkar jorden runt, från Sierra Nevada i USA via Malta till Dolomiterna i Italien. Det är bil- och motorcykeljakter och shootouts mot the bad guys. Dinosaurierna är till en början kanske något av en bisak även om det är just dinosaurier som jagar våra bilåkande hjältar.

Vi får träffa Kayla (DeWanda Wise), en tuff kvinnlig pilot som tagen ur valfri Fast & Furious-film. Hon bildar tillsammans med Jurassic Worlds Chris Pratt och Bryce Dallas Howard och de gamla hjältarna Laura Dern, Jeff Goldblum och Sam Neill ett nytt team som tar sig an Det Elaka Företaget Biosyn. Jo, just det, även den unga klonen Maisie (Isabella Sermon) från Fallen Kingdom är en del av detta kompisgäng. Det krävdes verkligen bredbild för att alla sju skulle få plats i bild när de darrar av skräck inför en vrålande Giganotosaurus.

Biosyns VD Dodgson spelas av Campbell Scott och han är en form av Bond-skurk som genom kloning och genmanipulation suktar efter världsdominans. Metoden? Jo, att skapa gigantiska och genmanipulerade gräshoppor som käkar upp all världens grödor… förutom Biosyns egna. Vad kan gå fel?

Jag måste ändå säga att jag gillade Campbell Scott som skurk. Han var mer som en vanlig person med fel och brister även om han var hänsynslös. Han reagerade som ett barn när saker och ting började gå fel med udda gester och ordval. Scott gjorde ett val som skådis och jag tycker det funkade.

Dodgsons högra hand Ramsay Cole spelas av Mamoudou Athie och jag tyckte även han hade ett lustigt sätt att leverera sina repliker när han visar runt Dern och Neil i the villain’s laire i Dolomiterna (där det för övrigt inte finns regnskog så vitt jag vet).

Jurassic World: Dominion är bättre än Fallen Kingdom och möjligen lite sämre än Jurassic World. Men, som sagt, jag har svårt att bli varken upprörd eller exalterad över den här typen av filmer. Även om jag hatar det här uttrycket så tar jag den för vad den är. Jag tar inte så allvarlig på logiska hål i handlingen utan hänger med på åkturen utan att tänka alltför mycket. Jag är ganska säker på att om jag satte på mig en viss typ av glasögon och tittade på Jurassic Park skulle jag kunna nitpicka den filmen sönder och samman.

Filmens slutliga budskap är samexistens och det är värt en extra halva i betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler, eller åtminstone två, filmspanar-tankar om Jurassic World: Dominion hittar ni här. Dominerar filmen eller inte?

Rörliga bilder och tryckta ord
Letterboxd-Carl

Morbius (2022)

Vad kände jag till om Morbius innan jag såg den ihop med några andra comebackande (yay!) filmspanare? Ja, innan visningen i lördags spelade jag som vanligt tennis med min Nätrullarna-podcastkompis Daniel och nämnde att jag skulle se den. När jag skulle beskriva den sa jag det jag visste: det är baserat på en skurk från DC Comics och det kanske har nåt med vampyrer att göra.

Haha, ja, noll koll hade jag. Morbius är en Marvel-figur. Att han är en sorts vampyr låg det ändå en viss sanning i. Om han är skurk eller ej verkar fortfarande vara lite oklart. I en av scenerna under eftertexterna slår sig Morbius av nån anledning ihop med en skurk från en av de senaste Spider-Man-filmerna. Lite oklart varför, då Morbius under hela filmen i alla fall försökt vara snäll.

Efter visningen och under efterdiskussionen intill några skateboard-åkande kids på ungdomsgården Sergel så fick jag lära mig att Morbius är en del av SSU, dvs Sony’s Spider-Man Universe. Ja, det exakta namnet på detta senaste filmiska universum googlade jag fram när jag kom hem senare på kvällen. Vilka filmer ingår i SSU? Ja, det verkar vara fokus på (Spindelmannens) skurkmotståndare och det kanske är logiskt då väl MCU lagt beslag på alla hjältarna. Filmerna som ingår är Venom, Venom: Let There Be Carnage, Morbius och så den kommande Kraven the Hunter.

Det är lite galet vilka turer det bjuds på i den här branschen. Jag blir nästan lite yr i mössan och dessutom är det ju ingenting som gör att jag blir speciellt peppad på filmerna. Alls.

Hur var filmen då? Mja, till en början var den helt ok. Jared Leto var… helt ok. Det var till och med nästan så att han var nedtonad, som Emma Gray Munthe beskrev det i sin positiva recension. Men efter att Leto gått in i vampyr-mod så blev det trist och ointressant. All form av logik, förklaring till vad som egentligen händer, eller hur allt hänger ihop kastas ut genom fönstret. Effekterna var mest irriterande och mest irriterande av de irriterande effekterna var nån form av bisarr rökeffekt när vampyr-Morbius rörde sig snabbt.

Det var alltså lite oklart om det här var Morbius ursprungshistoria till att bli skurk eller hjälte. Däremot fanns det en tydlig skurk i filmen och det var Morbius barndomsvän Milo som lider av samma blodsjukdom som Morbius. Då Morbius fann det jobbigt att bli vampyr så tyckte Milo det var desto roligare. (”Botemedlet” mot blodsjukdomen var att använda sig av DNA från vampyrfladdermöss.) Mja, jag gillade inte Matt Smith som Milo speciellt. Han var inte nedtonad, om man säger så. Trots att jag inte har sett ett enda avsnitt av Doctor Who (jag håller mig till Star Trek) så tror jag mig veta att Smith under en period har spelat doktorn i den serien. Han kanske funkar bättre där.

Det sämsta med Morbius i mina ögon var den undermåliga klippningen. Det finns inget flyt. Det är ryckigt och hoppigt och ofta känns det som att det saknas hela sekvenser. Jag funderar på om det kanske inte är slappt eller slarvigt utan ett medvetet grepp för att skapa nån form häftig effekt. Ett exempel: nu är Morbius på ett tak och fast i utsuget från en fläkt (fråga inte), och sen en tiondel senare är han i en orange sparkdräkt i en fängelsecell. Sånt här kan funka ibland och ge en viss komiskt effekt. Funkar det här? Svar: nej!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Senaste gången jag såg en film med filmspanarna var på Cinemateket i december 2019 då animen Cowboy Bebop avnjöts. Nu var det alltså dags igen, vilket borgade för en mycket trevlig lördagseftermiddag med fika och en efterföljande bra biovisning. Publiken i den näst intill fullsatta salongen var verkligen med på noterna. Det var till och med applåder under eftertexterna. Huh?!

Fler, eller åtminstone två, tankar om Morbius hittar ni här:

Rörliga bilder och tryckta ord
Letterboxd-Carl

%d bloggare gillar detta: