The Last Samurai (2003)

The Last Samurai är en, kanske något bortglömd, samuraj-rulle (Shogun, någon?!) som kom ut i början av 2000-talet. Om den hade kommit ut idag vet jag med 100 procents säkerhet hur kritiken hade sett ut. Min text om filmen skrevs i mars 2004.

Handlingen i korthet är att Tom Cruise är en nedsupen veteran från amerikanska armén som på 1870-talet får i uppdrag att åka till Japan för att hjälpa kejsaren där att slå ned ett uppror från de, vid den tiden, utdöende samurajerna. Obs! en del spoilers förekommer nedan.

Den siste samurajen är en episk, välgjord och vacker film med en del humor (i alla fall till att börja med). Tom Cruise passar i rollen. Ken Watanabe, som samurajernas högsta höns, är värd det beröm han har fått. Början av filmen var en fyra för min del. Jag tyckte det var kul och lite intressant att se Cruises första kontakt med sina ”fiender”, dvs samurajerna. Jag gillade fajterna när ninjorna överföll byn och Cruise valde sida. Jag gillade dessa fajter i mindre skala mer än de storslagna krigsscenerna som kommer i slutet. Då mot slutet tyckte jag också det blev alltför svulstigt och stoiskt <spoiler>som när kejsarens soldaterna knäböjer i vördnad för sin fallne samuraj, njae, inte min stil riktigt</spoiler>. Droppen var kejsarens tal i slutet. Jag skrattade nästan; talet kändes helt fel. Slutbetyget blir ändå klart godkänt men det räcker inte till en fyra. Bra var också att man pratade japanska och inte efter ett tag, som det brukar vara, övergick till engelska med brytning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Valkyria (2008)

Valkyria känns som en ganska bortglömd Tom Cruise-rulle i regi av Bryan Singer (får han göra fler filmer?). Min preblogg-text om filmen skrevs i oktober 2009. Förresten, en av manusförfattarna är en viss Christopher McQuarrie och jag undrar om det här var första gången som Cruise samarbetade med McQuarrie och att det ledde vidare till att de gjorde Mission Impossible-filmer tillsammans.

Valkyria var en film som på förhand lät ganska intressant men som visade sig vara en standardthriller som aldrig blev riktigt spännande. Tom Cruise, som jag gillar som skådis, kändes inte klockren i huvudrollen. Det är som om han tar i för mycket, vilket han brukar göra ibland. Han blir liksom för intensiv. Valkyria har dock bra skådisar i många roller. Jag gillar speciellt Bill Nighy som den något fege upprorsmakarofficeren Olbricht. Eftersom vi vet vad som ska hända i filmen – Hitler dör inte – handlar det mer om hur det händer för att få till en spänning. Jag tycker inte riktigt man lyckas. Handlingen känns odynamisk. Det rings i telefoner, det flygs, det körs bil, det samtalas men det är aldrig riktigt spännande. Det blir ändå godkänt men det är knappt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Outsiders (1983)

Fripps filmrevyer och Movies – Noir kör just nu ett projekt där de under året listar sina fem favoritfilmer från 52 regissörer. En ny regissör varje vecka. Den här veckan var turen kommen till Francis Ford Coppola. Henke hade med The Outsiders på listan, en film som jag inte hade sett… trodde jag. För det visade sig nämligen att jag hade sett den och jag hade dessutom skrivit om den. Så här kommer min gamla preblogg-text om den som skrevs i maj 2008.

The Outsiders är en sorts systerfilm till Coppolas utmärkta Rumble Fish. Filmerna spelades in efter varandra och båda bygger på romaner av S.E. Hinton (som bara var en 15 år när HON skrev The Outsiders). I The Outsiders är det de fattiga ”greasers” och de rika ”socs” som fajtas. När en socs blir knivmördad tvingas två greasers, spelade av Ralph Macchio och C. Thomas Howell, att gömma sig på annan ort.

The Outsiders känns ungefär som en ungdomsvästern även fast den utspelas på 1960-talet. Kanske bidrar de orangefärgade förtexterna som visar slitna stadsmiljöer till västernkänslan. Och sen har vi då två gäng som staden inte är stor nog för. Borta med vinden är en annan ”influens”. Dels läser man i filmen boken Borta med vinden och dels påminner en del av scenerierna starkt om studiomiljöerna i filmen Borta med vinden. Jag tänker främst på bilder med svarta siluetter mot en färggrann kvällshimmel.

Ja, jag gillade filmen. Den hade en annorlunda känsla och det var nog skönt för Coppola att göra en relativt ”enkel” film efter mastodontmästerverket Apocalypse Now (1979) och musikalfiaskot One from the Heart (1982). Det är rätt kul att lista skådisarna som är med i filmen: Tom Cruise, Matt Dillon, Patrick Swayze, Ralph Macchio, Rob Lowe, Diane Lane, Emilio Estevez, Tom Waits, mm. Alla gör nog inte strålande insatser och filmens känsla var både b-ig och bra. En stark trea blir betyget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”You are a fear prisoner. Yes, you are a product of fear.”

Mission: Impossible – Fallout (2018)

Hur många av Mission: Impossible-filmerna har jag skrivit om på bloggen tro? En sökning senare visade det sig att det var tre stycken, i form av trean, Ghost Protocol och Rogue Nation. Alla dessa, inklusive ettan, har fått 3/5 i betyg. John Woos tvåa tyckte jag var undermålig och den fick en tvåa och då tror jag att jag var lite för snäll.

M:I-filmerna upplevs bäst på bio och jag valde att se den i 2D på en tidig lunchvisning en söndag. Nu tror jag inte just den här filmen är en s.k. högriskfilm (dvs att det är stor risk att idioter förstör visningen), men varför chansa? Dessutom skulle jag även slippa 3D.

För mig är filmen helt och hållet en ursäkt för Tom Cruise att göra en massa häftiga stunts, och det är gott så för mig. Jag hade en härlig stund i biofåtöljen. Handlingen är både tunn och invecklad på samma gång och gör inget annat än för oss från en actionsekvens till en annan. Vi åker motorcykel och bil i Paris. Ja, först hoppade vi fallskärm ner till Paris. Jag glömde den lilla detaljen. Det springs en massa i London. Slutligen flyger vi helikopter i Kashmir.

Mina favoritsekvenser? Hmm, ja, kanske det ändå var den brutala badrumsfajten i Paris där Tom teamar upp med Henry Cavill i ett handgemäng mot Liang Yang (som för övrigt spelade en av Snokes rödklädda vakter i Rogue One). Det var alltså en brutal fajt och en actionsekvens av den mindre skalan. Det var kanske därför jag uppskattade den mest.

Vissa tycker att jakterna i Paris höll på för länge. Så upplevde jag det inte utan jag hade roligt hela tiden och satt med andan i halsen. Dessutom kom här två andra sekvenser, icke-actionbaserade, som jag gillade mycket. Den första är en sekvens där Rebecca Fergusons rollfigur Ilsa Faust förföljer Ethan Hunt (Cruise). De möter varandra till slut i en park där de sakta närmar sig varandra för att sen glida in i skuggan under trädkronorna. Det fanns nåt sensuellt över hela scenen, nästan som en dans. Fint kameraarbeta var det också.

Den andra sekvensen bjöd både på oväntad humor och nerv då man tror att vårt team till slut klarat sig undan. Man har fångat in skurken och befinner sig i ett garage, allt verkar lugnt, och så öppnar man garageporten och hamnar i en annan form av knipa. Riktigt bra scen där Ethan Hunt blir tvingad att leva upp till sin egen moral om att inte låta oskyldiga dö.

En annan scen som stack ut för mig var när Ving Rhames lite oväntat levererade ett känslosamt tal där han beskrev hur Ethan Hunt var funtad rent mentalt och hur han kände för sitt team. Det här var kanske den mest känslomässiga scenen nånsin i M:I-filmerna? Rhames spelade dessutom riktigt bra.

Hur funkade Rebecca Ferguson? Mja, kanske inte riktigt lika bra som i Rogue Nation. Men fortfarande är hon en bra rollfigur och Ferguson funkar i rollen. Jag fick ändå känslan av att man inte riktigt vetat hur man skulle skriva in henne i manus på ett naturligt sätt. Nu var det som att hon bara dök upp med jämna mellanrum och ibland kändes det som att hon var en del av teamet och ibland inte alls.

Det är lite lustigt. Känslan jag hade efter att sett Fallout var att jag verkligen gillade den, och jag kommer att dela ut en klockren fyra. Samtidigt var jag ändå helt säker på att jag uppskattade Rogue Nation mer när jag såg den. Det är i alla fall känslan jag har, att jag gillar Rogue Nation mer. Men så kollar jag mitt betyg och min text om den och ser att betyget bara blev 3,5/5.

Jag tror jag såg Fallout vid ett perfekt tillfälle. Det var ett tag sen jag såg så bra gjord action. Riktig action som inte är baserad på cgi. Jag var nog svältfödd på det helt enkelt. En sista detalj var att jag upplevde Simon Pegg som aningen mer nedtonad, inte så farsartad, och därmed mindre irriterande i Fallout jämfört med Rogue Nation.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Henry Cavill laddar om

The Mummy (2017)

Det är svårt att skriva en recension när man inte har nåt vettigt eller meningsfullt att säga om en film. The Mummy är en sån där film som varken är genomusel eller suverän. Den är inte ens dålig, bra eller helt ok. Jo, dålig kanske den är men i slutändan är den framförallt intetsägande, och då är det svårt att få ur sig nåt som man faktiskt tycker och bryr sig om på allvar, annat än floskler.

Jag skulle kunna skriva om hur Universals satsning på sina gamla klassiska monster i form av ett helt nytt filmuniversum kallat Dark Universe känns tråkig. Kom igen! Hitta på nåt nytt. Med det sagt så gillar jag ju de gamla klassiska monsterskräckisarna (kolla in här) men vi kan väl låta dem vara just klassiker. I och för sig, nu när jag tänker efter så tyckte jag ändå att en film som The Wolfman var helt ok även om den lämnade mig oberörd (hehe, ja, hur bra var den då egentligen?).

Jag skulle kunna skriva om att det är nåt som känns fel med att kasta (in) Tom Cruise i rollen som militäräventyraren Nick Morton som härjar runt i Irak för att gräva fram gamla konstskatter. Han är Tom Cruise från Mission: Impossible-filmerna och funkar inte som 30-årig vårdslös gravplundrarpajas.

Jag skulle kunna skriva om att filmen är överfull med tråkig exposition där en rollfigur får berätta vad som har hänt, hela historien bakom mumien osv. Jag tror det förekom tre olika sekvenser med berättarröster som handlade om det gamla Egypten, Mesopotamien, korsriddare, mystiska dolkar och magiska stenar.

Jag skulle kunna skriva om att jag inte gillade Jake Johnson som Mortons sidekick Cliff, vare sig när han var normal eller när han blivit zombiefierad av mumien med hjälp av en spindel. Cliff kändes som en Darcy från Thor-filmerna eller en Riley från National Treasure-filmerna. En rollfigur som kläcker ur sig en massa repliker, gnäller och tar plats utan att vara speciellt rolig.

Jag skulle kunna skriva om att jag tyckte Russell Crowe funkade bra som Dr Jekyll och att jag inte hade nån aning om att han, rollfiguren Jekyll alltså, skulle vara med. Alltid kul med överraskningar.

Jag skulle kunna skriva om att jag inte fick grepp om den där gruppen som Dr Jekyll var chef, eller åtminstone jobbade, för. Namnet på gruppen, myndigheten eller vad det nu var, upplyste Sofia mig om efter visningen under det trevliga hamburgerutomhushänget på Gnarlys. Jag har redan glömt namnet. De jobbade med att bekämpa ondska i världen? Hade vi kunnat få en separat film om dem istället? Och så fokuserat på mumien i den här. Med det sagt så gillade jag ändå konceptet, lite på samma sätt som S.H.I.E.L.D. i Marvel-filmerna. Jag antar att det kommer en tv-serie om den där Dr Jekyll-ledda sammanslutningen inom kort (jämför med Agents of S.H.I.E.L.D.).

Jag skulle kunna skriva om hur jag gillade Sofia Boutella i rollen som den egyptiska mumiekvinnan som väcks till liv i våra dagar. Hon hade ett skräxigt utseende och jag gillade hennes rörelsemönster. Tydligen är hon dansare i grunden precis som en viss svensk skådis. Fast jag tror det handlar om olika dansstilar. Jag tyckte dock ibland att hennes estetik med armar längs med kroppen och händer med utspärrade fingrar gick till överdrift. Sen hade jag ingen aning om att det var samma skådis, Boutella alltså, som gjorde den trevliga bekantskapen Jaylah från Star Trek Beyond (yay!).

Jag skulle kunna skriva om att Jenny Halsey, spelad av Annabelle Wallis, var en ganska blek kvinnlig huvudkaraktär. Från början var hon den som kunde saker om vad som skedde för att mot slutet helt följa i Tom Cruise ledband. No wonder (woman) she was pale.

Men jag får återkomma när jag har nåt vettigt att skriva om. Ha en trevlig onsdag!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratThe Mummy var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte. Monsterhit eller ej?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird (hälsa Juno!)
Har du inte sett den? (Carl)
Filmfrommen

 

Sofia (eller Loreen?) bjuder in till den egyptiska modeveckan

Mission: Impossible III (2006)

mission-impossible-iiiMission: Impossible är en seglivad filmserie. Frågan är vad som händer när Tom Cruise hoppar av skutan. Kanske Rebecca Ferguson tar över som huvudkaraktär? Hur som helst, här kommer en gammal text om del tre i serien som skrevs i juli 2006.

Jaha, då ska vi se. Jag var och såg Mission: Impossible III för någar dagar sen och jag har nästan glömt bort det mesta av filmen. Nja, kanske inte helt sant, men det var inget som gjorde nåt större intryck. Men det betyder inte att filmen inte funkade och fyllde sitt syfte. För det tycker jag att den gjorde. Det är välgjord, spännande action i högt tempo, och med lite twistar inlagda så att man inte kan lämna hjärnan i biolobbyn på lagring.

Ethan Hunt (Tom Cruise) har nu lämnat fältarbetet, fått en fästmö och utbildar nya IMF-agenter. Men när en agent, av Ethan utbildad och godkänd, blir tillfångatagen så känner han sig tvungen att rycka ut. Motståndare är superonde skurken Owen Davian, spelad av en läbbig Philip Seymour Hoffman som verkligen känns totalt psycho på riktigt, på det där nedtonade sättet. Givetvis dröjer det inte länge förrän Ethans fästmö är indragen i det hela. Nu kämpar Ethan för sin familj; now it’s personal med andra ord.

Haha, ja, klichéer är det gott om, men det gör inte så mycket så länge man ändå lyckas hålla spänningen någorlunda vid liv. Det jag saknar var lite andrum ibland faktiskt. Man bygger aldrig upp nån stämning utan det är alltid rätt på nästa utryckning. USA-Berlin-Rom-Shanghai – det är ingen hejd på reslusten. Jag hade gärna sett lite mer om förberedelserna inför varje uppdrag och lite mer smarta lösningar. Just detta tyckte var bättre i ettan, som kändes som en smart och spännande agentthriller med actioninslag medan det här är mer av ren agentaction.

En skådis som jag inte alls gillade här var Jonathan Rhys Meyers. Jag tyckte han inte funkade på något sätt. Stel och karismatisk som en kaktus. Av nån anledning funkade han i Woody Allens Match Point även om jag inte blev riktigt klok på honom i den rollen. Jag tror att vi här fick se att han i själva verket är en ganska usel skådis, och främst en pretty boy. Nåt som drar ner betyget rejält är det ruggigt dåliga slutet, typ de sista tio minuterna. Ologiskt, töntigt och tråkigt. Innan dess har vi fått en hel del svettig action med sedvanliga gadgets så betyget blir en klar trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vad tycker jag om övriga filmer i serien?

Mission: Impossible 3/5
Mission: Impossible II 2/5
Mission: Impossible III 3/5
Mission: Impossible – Ghost Protocol 3/5
Mission: Impossible – Rogue Nation 3,5/5

Mission: Impossible – Rogue Nation (2015)

Rogue Nation posterEfter en semestervecka på annan ort (ja, jag besökte bl a en nedlagd gruva) är jag nu tillbaka i huvudstaden och har därmed haft möjlighet att kila iväg på bio för att se den senaste installationen i Mission: Impossible-serien. Tom Cruise är återigen Ethan Hunt och har återigen ett eller flera omöjliga uppdrag att genomföra. Den här gången får han hjälp av datornörden Benji (Simon Pegg) och så småningom även IMF-kompisen Luther (Ving Rhames) och gnällspiken Brandt (Jeremy Renner).

In i handlingen stiger även (både med och utan klackar) en viss Ilsa Faust finfint gestaltad av Rebecca Ferguson. Ilsa Faust!? Nej, det är inte en Bond-film även om man kan tro det.

Skurken i den här filmen är som vanligt en galen brittisk man med väsande röst som vill avsluta, eller åtminstone förändra, the world as we know it. I Rouge Nation heter han Solomon Lane och spelas av Sean Harris.

Rebecca Ferguson är ju som alla vet en svenska med en brittisk mor, och vi hittar faktiskt ytterligare en svensk i filmen. Jens Hultén, som jag känner igen från den strålande svenska deckaren Graven, gör en av Kanes hejdukar. Vad heter hans rollfigur? Janus Vinter. Nej, det är fortfarande inte en Bond-film.

Vem har anlitats för att hitta på dessa ”svenska” namn?! Haha, helt galet. Dessutom pratar Ferguson och Hultén svenska med varandra en hel del. Jag tyckte det var jättekul faktiskt, trots att det ibland handlar om direktöversatt engelska i stil med låt oss se vad du är gjord av. Låt oss se vad du är gjord av?! Åh, jag avskyr den här typen av bastardsvenska, det är kikhosta för mina öron. Det påminner om när nån hockeyexpert säger att en NHL-målvakt kommer upp stort efter en räddning. Gah. Hade inte nån kunnat tipsa om att låt oss se vad du går för hade varit bättre?

Tillbaka till filmen och hur den funkade i övrigt. Den funkade. Punkt. Jag hade roligt mest hela tiden. Som vanligt förekommer det ett antal actionsekvenser i filmen. Jag tyckte alla funkade. Snyggast var det smakfullt iscensatta och långa avsnittet från operahuset i Wien. Smoking, aftonklänning, tre lönnmördare, slagsmål på höga plattformar, ett skott som ska brinna av precis vid en speciellt inringad musikalisk not under föreställningen. Hej, Hitchcock! Vilken film? De 39 stegen? Mannen som visste för mycket?

Rogue Nation

Det går inte att inte låta sig underhållas av detta. Filmen tar oss från Minsk till Marocko via London och korta besök i Paris och på Kuba och sånt gillar jag alltid. Det är Bourne/Bond/Fast&Furious i en skön blandning. Det jag gillar med actionen är att de olika sekvenserna inbördes skiljer sig åt en del. Först den ganska lågmälda operasekvensen. Sen en sekvens i Marocko som till stor del utspelas under vatten och som sömlöst övergår till en galen motorcykel/biljakt. I slutet får vi en typisk M:I-heist med ansiktsmasker och allt som hör till.

Tom Cruise är Tom Cruise – och Rebecca Ferguson är Rebecca Ferguson. Många hyllar Ferguson och hon är bra. Det som sticker ut för mig är på ett sätt att hon inte sticker ut. Hon är Toms jämlike, en kvinnlig Ethan Hunt. Hon är inte en fru eller en agent som behöver räddas. Hon är sexig, sval, varm och badass på samma gång. Skönt att se men jag kan tycka att hyllningarna kanske är liiiite väl. Ferguson är givetvis bra men det bästa kanske är själva rollfiguren. Jag tror en hel del andra kvinnliga skådisar nog hade kunnat göra minst lika bra insatser.

Ferguson verkar för övrigt ha lånat en del moves av Loreen från hennes melodifestivallåt Euphoria, främst att hoppa upp och sätta sig på axlarna på sin manlige motståndare för att få honom på fall.

Ving Rhames och Jeremy Renner tycker jag känns aningen trötta. Jag vet inte riktigt om de tillförde nånting? Simon Pegg är inte nån favorit hos mig. Jag tycker han är lite väl stirrig, liksom bara för att vara stirrig. Men han har ändå några bra sekvenser här, bl a en scen när han plötsligt blir allvarlig och vägrar lämna Ethan i sticket och förklarar det för Ethan med övertygelse. Men när han ligger kamouflerad under en en gräsfilt bredvid ett flygfält och fipplar med sin padda (handdator?) så blir det mest Jönssonligan och då blir det för mycket jönsig humor för min smak.

Det räcker inte riktigt till en fyra för mig men det är mycket nära.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Fler som sett filmen:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Spel och film
Filmparadiset
Movies – Noir
Den perfekta filmen
Filmitch
Flmr
Har du inte sett den?
Fripps filmrevyer

Edge of Tomorrow (2014)

filmspanarna_kvadrat

Tom

Med hjälmen på sne

Jag brukar normalt inte titta på trailers, eller åtminstone inte aktivt söka upp dem. På bio slinker väl de flesta ner men om det är en film jag verkligen är sugen på så brukar jag titta i en annan riktning än just mot duken. Så var det t ex nu senast med Godzilla, och det är jag väldigt glad för eftersom jag är övertygad om att det förhöljde min bioupplevelse. HALO vaddå jump? Det var första gången jag såg det.

När trailern för Edge of Tomorrow har visats på bio så har jag kollat på den. Det var inte en film som jag var jättepepp på så det kändes överdrivet att titta bort. När jag tillsammans med en hord filmspanarna gick och såg filmen i lördags så väntade jag mig, baserat på vad jag sett i trailern, en ganska mörk, allvarlig, postapokalyptisk, actionfylld sf-thriller. Kanske en Oblivion 2. Utomjordingar krigar med människan, vår planet blir ödelagd, Tom Cruise klarar biffen.

På ett sätt var det väl just en actionfylld sf-rulle där Tom klarar biffen som vi fick. Men filmen har ju så mycket mer att erbjuda. Humor t ex! En bit in i filmen sitter jag och småskrattar förvånat mest hela tiden. Det här är ju roligt och underhållande. Vad är det som händer?

Tom gör en för sig ganska annorlunda roll inledningsvis. Hans rollfigur, den amerikanske majoren Bill Cage, är så långt ifrån actionhjälten Tom man kan komma. Han är en självisk, feg, lismande, leende och ryggradslös presstalesman för The United Defense Forces. När han får uppdraget att rapportera live från stranden i Frankrike när armén slutligen ska vinna över utomjordningarna gör han allt för att slippa. Cages försök att muta sig ur situationen visar sig emellertid vara en trampmina och leder till att han några timmar senare befinner sig på stranden som en del av den första attackvågen. Hooah!

På reklamposters på stan hade jag sett att det stod #LiveDieRepeat och det är just detta som är filmens twist. Efter att ha dött där på den franska stranden men samtidigt blivit ”smittad” av blodet från en viss typ av utomjordingarna (en s.k. Alpha) så har nämligen Cage fått egenskapen att starta om tiden. När han dör så hoppar han tillbaka i tiden till föregående dag. Han vaknar (återigen) upp på en militärbas på Heathrow där han (återigen) får order om att förbereda sig för att delta i attacken i Frankrike. Och så där håller det på…

Tillbaka till trailern. Var det en bra eller dålig trailer? För mig så ger den en missvisande bild om vilken typ av film Edge of Tomorrow var och är. Då skulle man kunna säga att det var en dålig trailer. För mig var det dock en bra trailer eftersom filmen då lyckades överraskade mig. När jag trodde den skulle vara superallvarlig så visade den sig vara riktigt rolig. Just att Tom visar upp en annan sida (inledningsvis) ger bra effekt. När man kanske tror att han ska vara sitt vanliga superstjärnejag så är han precis tvärtom. Scenen när Cruise iförd en exodräkt vaggande som om han har bajsat på sig försöker avvika från kön som leder ombord på planet som ska lyfta till Frankrike är hur rolig som helst.

Emily

Masken

Emily Blunt är Toms motspelerska och hon är jättebra. Uppenbarligen har hon tränat en hel del inför filmen. Fit som en nötkärna är hon. Badass, trots lite fånigt ”svärd”.

Det som är spännande med filmen är hur jag aldrig riktigt vet var den ska ta vägen. Det känns som att all bets are off. Men samtidigt vet vi hela tiden att det alltid kommer att starta om. Det påminde mig om när jag spelade DOOM i början av 90-talet. Rakt fram, stanna, gå till vänster, skjut, skjut, stanna, in genom dörren, skjut, skit också, börja om.

Jag gillade det faktum att det bara för Cage som dagen gick på repeat. För alla andra, inklusive Blunt, så var det första gången allt hände. Det bidrog till humor men även till en viss sorglig känsla. Mm, det var bra.

Tyckte ni er känna igen en skådis som ni sett i en svensk kriminalactionfilm? Helt rätt, det är Mrado (alltså Dragomir Mrsic) från Snabba Cash!

Just det, det höll jag på att glömma. Bill Paxton! Private Hudson dominerar!

Ok, nu till bristerna. För såna finns det tyvärr. För mig tappar filmen när slutattacken mot Louvren sätter igång. Det är för långdraget, för vanligt, för mycket pang pang, med för tråkiga cgi-monster som för tankarna till bläckfiskarna i The Matrix-uppföljarna. Jag blev uttråkad här. Synd, riktigt synd.

Många stör sig med rätta på det absoluta slutet. Först slutar filmen och sen kommer en epilog. Men för mig så funkade det faktiskt. Jaaaa, logiken, tidshoppslogiken, går inte ALLS ihop, men rent känslomässigt så funkade det för mig, åldersskillnader eller ej. Men visst, att man inte kan få ihop logiken (hur svårt kan det vara!) bidrar ändå till att betyget sjunker en aning.

Trots en 2-0-ledning efter två perioder så lyckas filmen inte helt gå i mål till en fyra vilket känns väldigt synd. Ibland önskar man att man kunde bidra med en hjälpande hand när det gäller filmers manus… Just slutet. Jag menar, hur svårt kan det vara!

Betyg halv

Vad tyckte nu mina spanarkompisar? On the edge of their seats or on the edge of sleep?

Filmparadiset
Fredrik (även om Godzilla)
Christian
Har du inte sett den? (Carl skriver)
Sofia

Fiffi
Har du inte sett den? (Jimmy, Erik och Markus poddar)
Cecilia
Henke
Jessica (välkommen tillbaka!)

Oblivion (2013)

OblivionOblivion är inte en smart film. Det är inte en jättebra film. Vi har sett historien förut. När ”avslöjandet” kommer har det annonseras ganska tydligt, och det gäller alla avslöjanden, både små och stora. Om man har sett trailern så visste man liksom. Miljöerna älskar jag, både de sterila hemma hos Andrea Riseborough och Tom Cruise och så då de postapokalyptiska som vi får uppleva när Tom är ute med sitt skepp för att jobba som ”vaktmästare”. De fina miljöerna väger upp det faktum att filmen inte överraskar, utan bitvis är tråkig och fylld med klichéer. En scen som stack ut lite var när en robotdrönare uppförde sig som en orolig häst i ett bås. Olga Kurylenko? Jo, hon passar i rollen i och med sitt aningen stela sätt.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Collateral

CollateralTitel: Collateral
Regi: Michael Mann
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Collateral kändes lite som en comeback till bättre form för Michael Mann efter Ali (som jag i och för sig inte har sett). När jag såg filmen 2004 hade jag aldrig stiftat bekantskap med Jamie Foxx tidigare och Cruise visade en ny sida.

I denna Michael Mann-rulle ser vi Tom Cruise som yrkesmördare på uppdrag i nattens L.A. i en taxi körd av, för mig, nya bekantskapen Jamie Foxx.

Jajamän, Michael Mann är tillbaka, skulle man kunna säga. Jag gillade denna film ”from the get-go”. Huvudrollen spelas väl egentligen av Los Angeles, änglarnas och bilarnas stad. Större delen av filmen utspelas också på natten, vilket är skönt. Dessa småtimmar efter midnatt kan ibland verka eviga och ha en speciell stämning. Filmen har en road movie-känsla vilket inte är så konstigt eftersom Cruise cruisar runt (sorry) med den oskyldiga, godhjärtade, men kanske inte så driftiga, taxichaffisen Foxx från hit till dit. Jag gillar nästan alltid road movies.

Tom Cruise spelar en roll som gör att jag faktiskt inte riktigt känner igen honom (vilket väl är ett gott betyg). Här är han kylig och cynisk och håller inte på med sina vanliga manér. Foxx är också mycket bra (och liksom naturlig) som den oskyldiga som hamnar i en väldigt jobbig situation som han inte kan styra över. Musiken är bra och ger rätt stämning. Två sekvenser har lämnat spår lite mer än andra. Först var det när Cruise och Foxx plötsligt får syn på en varg (eller två kanske) som korsar vägen och tiden stannade lite. Sen den makalösa uppgörelsen på klubben. Jag brukar alltid gilla kaotiska scener som utspelas på en klubb till lämplig klubbmusik. Riktigt bra, men kanske lite väl osannolik handling härifrån och framåt. Ja, just det, scenerna på jazzklubben var också riktigt bra. Jag togs lite på sängen där faktiskt…

Slutbetyget blir en klockren gammal hederlig fyra.

4/5

PS. Mmm, som jag antydde ovan så det finns lite att klaga på. Tar det inom spoilermarkeringar.

Spoiler
Jag tyckte att Cruise klarade sig lite väl enkelt inne på klubben, trots att det var en bra scen. Sen tyckte jag handlingstråden med poliserna inte kändes helt motiverad. Den var med för lite för att bidra med nåt. Sen har vi då slutet som en del klagar på, och det är väl bara att hålla med. Det är ju inte dåligt, det är bara det att det inte passar in i resten av filmen. Plötslig förvandlas Foxx, om än motvilligt, till en actionhjälte och vi får en uppgörelse à la actionfilm med liiite väl otrolig händelseutveckling. En sak som var rolig var när Cruise kastar en stol genom ett fönster och sen hoppar efter men snubblar och ramlar. Kan inte ha varit meningen. Kul att de använde det.
Spoiler slut

%d bloggare gillar detta: