Top Gun: Maverick (2022)

Jag hade ingen som helst nostalgi kopplat till Top Gun: Maverick. Det jag hade var att jag hade sett originalet Top Gun kvällen innan titten på uppföljaren. Det tror jag var riktigt bra. Även om det inte handlade om nostalgi så hade jag koll på bakgrunden. Inledningen var rolig. Jag kände direkt igen musiken med den där syntlökiga 80-talskänslan och nån form av gonggong. Gåshud! Nåja. Jag noterade lite roat att texten som beskriver flygskolan Top Gun ändrats och blivit inkluderande av kvinnor. Tom Cruise är fortfarande den vilda Maverick som nu ska leda sina adepter på ett farligt uppdrag på främmande mark. Kelly McGillis rollfigur har blivit Creed 3:ad precis som Rocky och blivit ersatt av Penny (Jennifer Connelly). Lite halvtrist. Efter titten kom jag fram till att biljakter är roligare än flygplansjakter. Orsaken? Bilar kan flyga i form av spektakulära hopp; flygplan… ja, de flyger ju hela tiden. Ändå är detta rejält underhållande.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Top Gun (1986)

Innan jag skulle se Top Gun: Maverick kände jag att nog vore bra att ha koll på originalet från ’86, en film som jag inte hade sett eller så hade jag sett den nån gång men sen glömt den totalt. Eller ja, en del hade jag ju sett men det var uteslutande från musikvideon med Berlin. Kelly McGillis glömmer man inte i första taget. Mjaha, det här var ju ganska fånigt. Tom Cruise är en barnunge som bråkar med sina klasskompisar, främst i form av Val Kilmer, på mellanstadiet i flygskolan. Jag blir ganska trötta på dem faktiskt. Tom Skerritt och stentuffe Michael Ironside är bra som lärare på skolan. McGillis tar ner Cruise på jorden och jag tycker det är lite kul att han blir hennes toy boy. Actionsekvenserna med flygplan är inte speciellt bra. Jag vet inte hur många gånger man vevade samma flygplansexplosion om och om igen. Top Gun är inte toppen direkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jack Reacher: Never Go Back (2016)

Det är fascinerande hur Tom Cruise hinner göra alla filmer han gör. Det är liksom inte några snabbinspelade indie-rullar han gör.

För nån vecka sen skrev jag om Jack Reacher. Nu handlar det om uppföljaren Jack Reacher: Never Go Back, även den baserad på en Lee Childs romaner. När jag tittade efter i bokhyllan nyss insåg jag att jag faktiskt både har läst och äger Childs debutroman Dollar på svenska (Killing Floor är originaltiteln).

I uppföljaren, och möjligen även i den första filmen, framställs Reacher som hemlös kringresande do-gooder. Lite som Bruce Banner men utan en grön kompis.

Det är alltid kul när det dyker upp skådisar från Straight Outta Compton. Av nån anledning så känner jag alltid igen Dr Dre, Ice-Cube, MC Ren, Yella och Eazy-E och jublar lite inombords när de är med i andra filmer. Ja, eller skådisarna som spelade dem menar jag förstås. Det är lite samma sak som med The Wire. Den här gången är det MC Ren, dvs Aldis Hodge, som dyker upp som en kapten som samarbetar med Reacher (får man hoppas, det är ju trots allt en konspirationsfilm).

Jag gillar den här uppföljaren bättre än ettan. Den är inte lika fånig när det gäller att framställa Reacher som nån sorts kvinnotjusare. Det är bättre kvinnoroller, bl a Cobie Smulders som en badass-major och Reachers ”dotter” (Danika Yarosh). Det är bättre action med mer spänning.

Jag gillar relationen mellan Reacher och ”dottern”. Det hela utvecklar sig till en film om en familj som bildas utan att personerna är släkt med varandra. Såna familjerelationer, som bygger på lojalitet (som Henke brukar säga), gillar vi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jack Reacher (2012)

Mellan alla Mission: Impossible-filmer gör Tom Cruise andra action/äventyrs-rullar som inte brukar få lika mycket uppmärksamhet. Det är som att alla väntar på nästa M:I-film istället för att känna nån pepp för filmer som Oblivion, The Mummy eller Edge of Tomorrow. Ibland är det kanske lika bra (Hej, The Mummy!), ibland är det lite synd (Hej, Edge of Tomorrow!).

En av dessa mellanfilmer är Jack Reacher, en sorts konspirationsfilm där Cruise spelar en f.d. militärpolis, numera drifter, som dras in i en utredning kring ett antal mord genomförda av en krypskytt.

Inledningen var riktigt lovande, och otäck. En krypskytt väljer ut sina offer under tystnad. Det förekommer ingen dialog alls. Filmen är en stumfilm under de första åtta minuterna. Det var effektivt.

Sen började tyvärr fånigheterna. Reacher framställs som nån form av kvinnotjusare som alla tjejer flirtar med. Hmm, jag fick lite skämskudde-vibbar av Spider-Man 3 här. Kvinnosynen i filmen kändes unken. Det är inget jag brukar notera, eller snarare inget jag brukar låta mig bli distraherad av, i normalfallet. Men här var det tydligen för mycket av den varan.

Hur sköter sig skådisarna? Hmm, ja, Cruise passar inte riktigt i rollen kan jag tycka. Rosamund Pike är brittiska, och funkar verkligen hennes amerikanska engelska? Jag ställer mig lite tveksam till det. Jai Courtney är ok som stel och totalt menlös thug. Werner Herzog är däremot KUNG (precis som han var i The Mandalorian) som filmens skurk.

Filmens action är inte speciellt imponerande och det är ett problem eftersom filmen är en actionfilm. Det förekommer en biljakt som var ospännande eftersom det inte fanns några stakes i den.

Några positiva detaljer är att Reacher är rätt så dålig på att köra bil samt använder buss som sitt främsta färdmedel. Dessutom är det ju en konspirationsfilm och det är ju alltid ett plus. Jack Reacher når (ehe) inga högre höjder men är en helt ok fredagsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Abre los ojos vs. Vanilla Sky

Idag skickar jag upp en gammal preblogg-text där jag ställer två filmer som har nåt gemensamt mot varandra och tar reda på vilken jag gillar mest. Jag har några liknande inlägg på bloggen sen tidigare: Post Apocalypse Now: The Road vs. The Book of Eli och The Dan Brown movies vs. National Treasures. Den här gången handlar det om ett original som tävlar mot en remake och min text om Abre los ojos och Vanilla Sky skrevs i maj 2003.

Jag har genomfört ett litet specialprojekt som vi kan kalla Abre los ojos vs. Vanilla Sky. Då vet ni förmodligen att det handlar om den spanske regissören Alejandro Amenábars film Open Your Eyes (Abre los ojos) från 1997 och den amerikanska remaken med Tom Cruise i huvudrollen som Cameron Crowe gjorde några år senare.

Grundhistorien är identisk i de bägge filmerna. Det handlar om en ung man, César/David, som ärvt ett affärsimperium av sin far. Han lever livets glada dagar, har inget fast förhållande, tar inte seriöst på sitt jobb, etc. På sin egen födelsedagsfest träffar han så Sofia (som hans bästa kompis tagit med på festen) och blir kär. Den smått psykotiska tjej, Nuria/Julie, som han har ett oseriöst förhållande med blir avis vilket får otrevliga följder, inte minst för César/David. Men vad är det som händer egentligen? Är det bara en dröm alltsammans? Dröm och verklighet glider ihop för César/David.

 

Abre los ojos (1997)

Jag såg denna först eftersom det trots allt är originalet. Det är kanske lite orättvist mot remaken men så fick det bli. Jag gillar den här filmen. Amenábar som senare gjorde The Others visar även här att han har en förmåga att med relativt små medel skapa småkusliga stämningar. Césars väg in i galenskap skildras väldigt bra. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

 

Vanilla Sky (2001)

Crowes version är faktiskt väldigt lik originalet. Den är lite mer spektakulär och ”flashig” och lite mer av det märkliga som händer förklaras. Det är mer musik. Cruise spelar sin roll som David bra. Penélope Cruz spelar Sofia, precis som i originalet, men inte lika bra tyckte jag. Hennes engelska kändes lite inläst på nåt sätt och inte lika naturlig som hennes spanska (min kommentar: nämen, vad konstigt!). Betyget till remaken blir 3/5. Godkänt men jag tyckte originalet gav en mer obehaglig stämning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

 

I både filmerna gillar jag bäst sekvensen där César/David går på nattklubb för att träffa Sofia. I början av filmerna råkar César/David ut för en olycka och han har inte träffat Sofia på ett tag. Han dricker sig full på tequila, ragglar runt och snackar skit. Allt till skön klubbmusik.

En parentes: jag insåg precis att jag gillar ovan nämnda sekvenser även i andra filmer. T ex i Spike Lees 25th Hour som jag såg nyligen finns en skön nattklubbssekvens där en berusad Philip Seymour Hoffman ragglar omkring och gör bort sig. Eller varför inte Ewan McGregor på disco i Trainspotting till tonerna av Underworld. Betyder detta att jag gillar dansen i Zions rave-grotta i The Matrix Reloaded? Jag återkommer till det på lämpligt ställe så snart jag hinner (min kommentar: här finns svaret på frågan).

The Last Samurai (2003)

The Last Samurai är en, kanske något bortglömd, samuraj-rulle (Shogun, någon?!) som kom ut i början av 2000-talet. Om den hade kommit ut idag vet jag med 100 procents säkerhet hur kritiken hade sett ut. Min text om filmen skrevs i mars 2004.

Handlingen i korthet är att Tom Cruise är en nedsupen veteran från amerikanska armén som på 1870-talet får i uppdrag att åka till Japan för att hjälpa kejsaren där att slå ned ett uppror från de, vid den tiden, utdöende samurajerna. Obs! en del spoilers förekommer nedan.

Den siste samurajen är en episk, välgjord och vacker film med en del humor (i alla fall till att börja med). Tom Cruise passar i rollen. Ken Watanabe, som samurajernas högsta höns, är värd det beröm han har fått. Början av filmen var en fyra för min del. Jag tyckte det var kul och lite intressant att se Cruises första kontakt med sina ”fiender”, dvs samurajerna. Jag gillade fajterna när ninjorna överföll byn och Cruise valde sida. Jag gillade dessa fajter i mindre skala mer än de storslagna krigsscenerna som kommer i slutet. Då mot slutet tyckte jag också det blev alltför svulstigt och stoiskt <spoiler>som när kejsarens soldaterna knäböjer i vördnad för sin fallne samuraj, njae, inte min stil riktigt</spoiler>. Droppen var kejsarens tal i slutet. Jag skrattade nästan; talet kändes helt fel. Slutbetyget blir ändå klart godkänt men det räcker inte till en fyra. Bra var också att man pratade japanska och inte efter ett tag, som det brukar vara, övergick till engelska med brytning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Valkyria (2008)

Valkyria känns som en ganska bortglömd Tom Cruise-rulle i regi av Bryan Singer (får han göra fler filmer?). Min preblogg-text om filmen skrevs i oktober 2009. Förresten, en av manusförfattarna är en viss Christopher McQuarrie och jag undrar om det här var första gången som Cruise samarbetade med McQuarrie och att det ledde vidare till att de gjorde Mission Impossible-filmer tillsammans.

Valkyria var en film som på förhand lät ganska intressant men som visade sig vara en standardthriller som aldrig blev riktigt spännande. Tom Cruise, som jag gillar som skådis, kändes inte klockren i huvudrollen. Det är som om han tar i för mycket, vilket han brukar göra ibland. Han blir liksom för intensiv. Valkyria har dock bra skådisar i många roller. Jag gillar speciellt Bill Nighy som den något fege upprorsmakarofficeren Olbricht. Eftersom vi vet vad som ska hända i filmen – Hitler dör inte – handlar det mer om hur det händer för att få till en spänning. Jag tycker inte riktigt man lyckas. Handlingen känns odynamisk. Det rings i telefoner, det flygs, det körs bil, det samtalas men det är aldrig riktigt spännande. Det blir ändå godkänt men det är knappt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Outsiders (1983)

Fripps filmrevyer och Movies – Noir kör just nu ett projekt där de under året listar sina fem favoritfilmer från 52 regissörer. En ny regissör varje vecka. Den här veckan var turen kommen till Francis Ford Coppola. Henke hade med The Outsiders på listan, en film som jag inte hade sett… trodde jag. För det visade sig nämligen att jag hade sett den och jag hade dessutom skrivit om den. Så här kommer min gamla preblogg-text om den som skrevs i maj 2008.

The Outsiders är en sorts systerfilm till Coppolas utmärkta Rumble Fish. Filmerna spelades in efter varandra och båda bygger på romaner av S.E. Hinton (som bara var en 15 år när HON skrev The Outsiders). I The Outsiders är det de fattiga ”greasers” och de rika ”socs” som fajtas. När en socs blir knivmördad tvingas två greasers, spelade av Ralph Macchio och C. Thomas Howell, att gömma sig på annan ort.

The Outsiders känns ungefär som en ungdomsvästern även fast den utspelas på 1960-talet. Kanske bidrar de orangefärgade förtexterna som visar slitna stadsmiljöer till västernkänslan. Och sen har vi då två gäng som staden inte är stor nog för. Borta med vinden är en annan ”influens”. Dels läser man i filmen boken Borta med vinden och dels påminner en del av scenerierna starkt om studiomiljöerna i filmen Borta med vinden. Jag tänker främst på bilder med svarta siluetter mot en färggrann kvällshimmel.

Ja, jag gillade filmen. Den hade en annorlunda känsla och det var nog skönt för Coppola att göra en relativt ”enkel” film efter mastodontmästerverket Apocalypse Now (1979) och musikalfiaskot One from the Heart (1982). Det är rätt kul att lista skådisarna som är med i filmen: Tom Cruise, Matt Dillon, Patrick Swayze, Ralph Macchio, Rob Lowe, Diane Lane, Emilio Estevez, Tom Waits, mm. Alla gör nog inte strålande insatser och filmens känsla var både b-ig och bra. En stark trea blir betyget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”You are a fear prisoner. Yes, you are a product of fear.”

Mission: Impossible – Fallout (2018)

Hur många av Mission: Impossible-filmerna har jag skrivit om på bloggen tro? En sökning senare visade det sig att det var tre stycken, i form av trean, Ghost Protocol och Rogue Nation. Alla dessa, inklusive ettan, har fått 3/5 i betyg. John Woos tvåa tyckte jag var undermålig och den fick en tvåa och då tror jag att jag var lite för snäll.

M:I-filmerna upplevs bäst på bio och jag valde att se den i 2D på en tidig lunchvisning en söndag. Nu tror jag inte just den här filmen är en s.k. högriskfilm (dvs att det är stor risk att idioter förstör visningen), men varför chansa? Dessutom skulle jag även slippa 3D.

För mig är filmen helt och hållet en ursäkt för Tom Cruise att göra en massa häftiga stunts, och det är gott så för mig. Jag hade en härlig stund i biofåtöljen. Handlingen är både tunn och invecklad på samma gång och gör inget annat än för oss från en actionsekvens till en annan. Vi åker motorcykel och bil i Paris. Ja, först hoppade vi fallskärm ner till Paris. Jag glömde den lilla detaljen. Det springs en massa i London. Slutligen flyger vi helikopter i Kashmir.

Mina favoritsekvenser? Hmm, ja, kanske det ändå var den brutala badrumsfajten i Paris där Tom teamar upp med Henry Cavill i ett handgemäng mot Liang Yang (som för övrigt spelade en av Snokes rödklädda vakter i Rogue One). Det var alltså en brutal fajt och en actionsekvens av den mindre skalan. Det var kanske därför jag uppskattade den mest.

Vissa tycker att jakterna i Paris höll på för länge. Så upplevde jag det inte utan jag hade roligt hela tiden och satt med andan i halsen. Dessutom kom här två andra sekvenser, icke-actionbaserade, som jag gillade mycket. Den första är en sekvens där Rebecca Fergusons rollfigur Ilsa Faust förföljer Ethan Hunt (Cruise). De möter varandra till slut i en park där de sakta närmar sig varandra för att sen glida in i skuggan under trädkronorna. Det fanns nåt sensuellt över hela scenen, nästan som en dans. Fint kameraarbeta var det också.

Den andra sekvensen bjöd både på oväntad humor och nerv då man tror att vårt team till slut klarat sig undan. Man har fångat in skurken och befinner sig i ett garage, allt verkar lugnt, och så öppnar man garageporten och hamnar i en annan form av knipa. Riktigt bra scen där Ethan Hunt blir tvingad att leva upp till sin egen moral om att inte låta oskyldiga dö.

En annan scen som stack ut för mig var när Ving Rhames lite oväntat levererade ett känslosamt tal där han beskrev hur Ethan Hunt var funtad rent mentalt och hur han kände för sitt team. Det här var kanske den mest känslomässiga scenen nånsin i M:I-filmerna? Rhames spelade dessutom riktigt bra.

Hur funkade Rebecca Ferguson? Mja, kanske inte riktigt lika bra som i Rogue Nation. Men fortfarande är hon en bra rollfigur och Ferguson funkar i rollen. Jag fick ändå känslan av att man inte riktigt vetat hur man skulle skriva in henne i manus på ett naturligt sätt. Nu var det som att hon bara dök upp med jämna mellanrum och ibland kändes det som att hon var en del av teamet och ibland inte alls.

Det är lite lustigt. Känslan jag hade efter att sett Fallout var att jag verkligen gillade den, och jag kommer att dela ut en klockren fyra. Samtidigt var jag ändå helt säker på att jag uppskattade Rogue Nation mer när jag såg den. Det är i alla fall känslan jag har, att jag gillar Rogue Nation mer. Men så kollar jag mitt betyg och min text om den och ser att betyget bara blev 3,5/5.

Jag tror jag såg Fallout vid ett perfekt tillfälle. Det var ett tag sen jag såg så bra gjord action. Riktig action som inte är baserad på cgi. Jag var nog svältfödd på det helt enkelt. En sista detalj var att jag upplevde Simon Pegg som aningen mer nedtonad, inte så farsartad, och därmed mindre irriterande i Fallout jämfört med Rogue Nation.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Henry Cavill laddar om

The Mummy (2017)

Det är svårt att skriva en recension när man inte har nåt vettigt eller meningsfullt att säga om en film. The Mummy är en sån där film som varken är genomusel eller suverän. Den är inte ens dålig, bra eller helt ok. Jo, dålig kanske den är men i slutändan är den framförallt intetsägande, och då är det svårt att få ur sig nåt som man faktiskt tycker och bryr sig om på allvar, annat än floskler.

Jag skulle kunna skriva om hur Universals satsning på sina gamla klassiska monster i form av ett helt nytt filmuniversum kallat Dark Universe känns tråkig. Kom igen! Hitta på nåt nytt. Med det sagt så gillar jag ju de gamla klassiska monsterskräckisarna (kolla in här) men vi kan väl låta dem vara just klassiker. I och för sig, nu när jag tänker efter så tyckte jag ändå att en film som The Wolfman var helt ok även om den lämnade mig oberörd (hehe, ja, hur bra var den då egentligen?).

Jag skulle kunna skriva om att det är nåt som känns fel med att kasta (in) Tom Cruise i rollen som militäräventyraren Nick Morton som härjar runt i Irak för att gräva fram gamla konstskatter. Han är Tom Cruise från Mission: Impossible-filmerna och funkar inte som 30-årig vårdslös gravplundrarpajas.

Jag skulle kunna skriva om att filmen är överfull med tråkig exposition där en rollfigur får berätta vad som har hänt, hela historien bakom mumien osv. Jag tror det förekom tre olika sekvenser med berättarröster som handlade om det gamla Egypten, Mesopotamien, korsriddare, mystiska dolkar och magiska stenar.

Jag skulle kunna skriva om att jag inte gillade Jake Johnson som Mortons sidekick Cliff, vare sig när han var normal eller när han blivit zombiefierad av mumien med hjälp av en spindel. Cliff kändes som en Darcy från Thor-filmerna eller en Riley från National Treasure-filmerna. En rollfigur som kläcker ur sig en massa repliker, gnäller och tar plats utan att vara speciellt rolig.

Jag skulle kunna skriva om att jag tyckte Russell Crowe funkade bra som Dr Jekyll och att jag inte hade nån aning om att han, rollfiguren Jekyll alltså, skulle vara med. Alltid kul med överraskningar.

Jag skulle kunna skriva om att jag inte fick grepp om den där gruppen som Dr Jekyll var chef, eller åtminstone jobbade, för. Namnet på gruppen, myndigheten eller vad det nu var, upplyste Sofia mig om efter visningen under det trevliga hamburgerutomhushänget på Gnarlys. Jag har redan glömt namnet. De jobbade med att bekämpa ondska i världen? Hade vi kunnat få en separat film om dem istället? Och så fokuserat på mumien i den här. Med det sagt så gillade jag ändå konceptet, lite på samma sätt som S.H.I.E.L.D. i Marvel-filmerna. Jag antar att det kommer en tv-serie om den där Dr Jekyll-ledda sammanslutningen inom kort (jämför med Agents of S.H.I.E.L.D.).

Jag skulle kunna skriva om hur jag gillade Sofia Boutella i rollen som den egyptiska mumiekvinnan som väcks till liv i våra dagar. Hon hade ett skräxigt utseende och jag gillade hennes rörelsemönster. Tydligen är hon dansare i grunden precis som en viss svensk skådis. Fast jag tror det handlar om olika dansstilar. Jag tyckte dock ibland att hennes estetik med armar längs med kroppen och händer med utspärrade fingrar gick till överdrift. Sen hade jag ingen aning om att det var samma skådis, Boutella alltså, som gjorde den trevliga bekantskapen Jaylah från Star Trek Beyond (yay!).

Jag skulle kunna skriva om att Jenny Halsey, spelad av Annabelle Wallis, var en ganska blek kvinnlig huvudkaraktär. Från början var hon den som kunde saker om vad som skedde för att mot slutet helt följa i Tom Cruise ledband. No wonder (woman) she was pale.

Men jag får återkomma när jag har nåt vettigt att skriva om. Ha en trevlig onsdag!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratThe Mummy var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte. Monsterhit eller ej?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird (hälsa Juno!)
Har du inte sett den? (Carl)
Filmfrommen

 

Sofia (eller Loreen?) bjuder in till den egyptiska modeveckan

%d bloggare gillar detta: