Allt om min mamma (1999)

Jag undrar om inte Almodóvars senare filmer passar mig bättre. När han lugnat ner sig lite och inte är fullt så crazy. Sista Almodóvar-filmen ut för den här gången är Allt om min mamma och min text om den skrevs i januari 2006. 

Jaha, då har alltså äntligen min Almodóvar-retro nått vägs ände (puh!). Den sista filmen blev den Oscarsbelönade Allt om min mamma, som handlar om en mamma vars son dör, i början av filmen (ingen större spoiler alltså). Mamman, spelad av Cecilia Roth, beger sig då från Madrid till Barcelona för att söka upp sonens pappa som hon inte träffat sen hon drog till Madrid efter att pappan skaffade ett par bröst och blev transvestiten Lola. Under tiden i Barcelona träffar hon en godhjärtad ung nunna (Penélope Cruz), en berömd skådespelerska och pappans förra ”rumskompis” Agrado (också ha/on med nya bröst). Lola själv verkar ha flytt fältet.

Ja, att det är en grupp färgstarka människor vi får träffa kan man lugnt säga. Det är också en film som drivs framåt av sina karaktärer och inte av en en smart uttänkt handling. Precis som det brukar vara i Almodóvars filmer med andra ord. De Almodóvar-filmer som jag har sett den senaste tiden har dock gjort mig mäkta besviken. Den här gången tyckte jag dock det hela började lovande. Historien om mamman är gripande och bra, och Almodóvar är mer fokuserad än normalt. Cecilia Roth spelar sin roll utmärkt. Fotot och musiken är njutningsfulla.

Nånstans på vägen så tycker jag dock att Pedro tappar sitt fokus. Det blir för många personer inblandade och jag tycker att mammans historia liksom tappas bort i den snackiga dialogen och allt det färgstarka. Sen har jag bitvis ganska svårt för Pedros humor. Ibland är det bra men ibland blir det bara fånigt, tycker jag. En positiv ljusglimt är en av Pedros favoritskådisar, Marisa Paredes, som spelar en ganska excentrisk skådespelerska. När det gäller Cruz så gör hon sin naiv nunna helt ok men jag tyckte inte hennes rollfigur var så intressant. Och det här var problemet med filmen i mina ögon: det var för många karaktärer, vilket gjorde att i alla fall jag tappade den röda tråden.

Efter att ha sett några av Pedros filmer så är det en del teman som ständigt återkommer. I Allt om min mamma handlade det bl a om frågan om transplantationer av organ från hjärndöda människor och hur man ska hantera det. Detta har vi sett i t ex Tala med henne och Min hemlighets blomma. Det var faktiskt så att det finns i princip identiska scener i Allt om min mamma och Min hemlighets blomma, där två läkare i ett rollspel får möta en anhörig till en patient som ligger i koma. Lite udda och märkliga scener faktiskt. Som sammanfattning kan jag säga att jag gillade början av Allt om min mamma men att det sen återgick till Almodóvars vanliga snackiga och spretiga stil som jag har svårt för. Betyget blir en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Köttets lustar (1997)

Jag har sett åtta filmer av Pedro Almodóvar. Så att det inte klickat helt mellan honom och mig beror alltså inte på att jag inte gett honom och hans filmer chansen. På den tiden när man (läs: jag) tittade på linjär tv så körde SVT ett tema med ett antal filmer av den koleriske spanjoren. Jag tog då chansen att förkovra mig i främst hans tidigare filmer.

Innan jag kastade mig in SVT:s femtaliga retrospektiv så hade jag sett Tala med henne (2002) och Köttets lustar (1997). Tala med henne såg jag på bio men det var innan jag började skriva om de filmer jag ser så den har jag ingen text om. Min text om Köttets lustar (Carne trémula) skrevs i augusti 2003 och den är först ut i vad som visar sig bli en Almodóvar-vecka. 

Köttets lustar är min andra film av Pedro Almodóvar och den handlar om unge David som blir kär i Helena men olyckliga omständigheter gör att David råkar skjuta en polis och hamnar i fängelse. Polisen blir förlamad och dessutom gifter han sig med Helena. När David kommer ut från fängelset är han fortfarande besatt av Helena.

Även om jag bara hade sett Tala med henne tidigare så kände jag igen Almodóvars stil. Det är färgstarkt, vackra bilder, mycket musik och starka känslor. Det handlar en del om slumpen, kanske lite Short Cuts-känsla med folk som påverkar varandra och har saker gemensamt fast de inte vet om det. Jag gillar det men det där omtalade lilla extra saknas. Betyget blir 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mordet på Orientexpressen (2017)

Varje år väljer jag familjens julfilm som avnjuts på bio på annandagen. Den här gången visade det sig vara en ganska svår uppgift. Jag hade siktet inställt på Guillermo del Toros enligt uppgift vackra och romantiska monstersaga The Shape of Water. Det kändes som en perfekt julfilm. Jag hade hört en del gott om den bl a eftersom den redan visats på Stockholm Filmfestival.

Men när jag ska boka biljetter upptäcker jag att den inte har premiär förrän i februari. Vafalls? Det var väl onödigt. Den hade ju passat perfekt som en juldagsfilm. Väl?

Nåväl. Det blev att försöka hitta nåt annat. Efter en hel del vånda slutade det med Kenneth Branaghs filmatisering av Mordet på Orientexpressen, Agatha Christies mysteriedeckare från 1934. Tåg, snö, mordmysterium och Hercule Poirot. Det borde ju funka.

Jag tyckte filmen inleddes lovande och på ett sätt som påminde om både en James Bond-film och Guy Ritchies Sherlock Holmes-filmer. Hercule Poirot (Kenneth Branagh själv) framställs som en sorts superhjältedetektiv i en sekvens som inte har med resten av filmen att göra (på samma sätt som den inledande actionsekvensen i en Bond-film inte brukar ha nån koppling till filmens handling i övrigt).

Efter detta hoppar vi ombord på tåget som avgår från Istanbul. Tut tut! Snart har en av passagerarna bragts om livet och tåget har dessutom fastnat i en lavin. Dags för Monsieur Poirot att rycka ut. Vem av alla förstaklasspassagerare är den skyldiga? Betjänten?

Tågfilmer tycker jag ofta brukar vara mysiga. Det är nåt med känslan att på samma gång ständigt vara på väg men ändå begränsad rent utrymmesmässigt som lockar. Det är väl samma känsla som gör att det är mysigt att åka tåg i verkligheten.

I Mordet på Orientexpressen kändes det inte så mysigt. Varför inte? Ja, dels är det alldeles för många rollfigurer vilket gjorde att det mest blev rörigt och ointressant, och dels så är ju tåget fast i en lavin och står stilla större delen av tiden vilket gjorde att känslan av rörelse saknades.

Själva mysteriet var inte speciellt intressant. Jag fick aldrig nån känsla av att Poirot var speciellt smart eller full av insikter (förutom lite under den inledande sekvensen). Han kändes mest som en cirkusartist (vilket han i och för sig gjorde även under den inledande sekvensen). Det blir även för tydligt att detta är ett försök att skapa ett sorts Poirot-filmuniversum på samma sätt som Universal försöker lansera sitt Dark Universe. En uppföljare med anknytning till Nilen har redan fått grönt ljus om jag har förstått saken rätt, och Branagh ska både regissera och spela Poirot.

Skådisarna då? Är detta en skådespelarnas film? Nja, jag vet inte. Det var kul att se Daisy Ridley som funkar minst lika bra här som i de nya Star Wars-filmerna. Judi Dench är Judi Dench, dvs bra. I övrigt var det ingen som stack ut.

Filmens största brist, och troligen även romanens största brist (?), är själva mysteriet och dess lösning. För mig fanns det mot slutet inga insatser och jag var i princip helt ointresserad av vem som hade gjort det. Om jag ska förklara mer i detalj vad jag menar så behöver jag spoila handlingen så jag gör det efter betyget nedan. Betyget var det, ja. Jag hamnar på en ganska så svag tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

<spoiler>
När det väl står klart, och det gör det ganska tidigt, både för Poirot och för oss tittare, att alla passagerare ombord på förstaklassvagnen har en koppling till mordoffret så är det ju inget mysterium längre. Det kan ju inte vara en slump att alla dessa människor råkar befinna sig på samma tåg som den mördade och därmed är det alltså uppenbart att de alla är i maskopi.
</spoiler>

Lösryckta omdömen från övriga familjemedlemmar: ”Varför stannade tåget?”, ”Jaha, var det en lavin?!”, ”Jag måste ha somnat”, ”Rörigt!”, ”För mycket effekter!”, ”Helt ok, 3/5”.

Vicky Cristina Barcelona

Titel: Vicky Cristina Barcelona
Regi: Woody Allen
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Vicky Cristina Barcelona såg jag inte på bio men det var däremot en av de första filmer jag såg på Voddler när tjänsten var i betastadiet 2009.

Woody Allen har uppenbarligen hittat en ny musa i Scarlett Johansson, efter bl a Diane Keaton och Mia Farrow. Johansson har nu varit med i tre av Allens filmer, Match Point och Scoop (som jag inte har sett) och den film som jag just sett. Och däremellan hann Allen med att göra båtthrillern Cassandra’s Dream. Han är en produktiv herre Mr Allen för att ta till en underdrift. I Vicky Cristina Barcelona spelar Johansson den ”farliga” blondinen Cristina som tillsammans med sin mer tillbakadragna brunettkompis Vicky (Rebecca Hall) kommer till Barcelona och låter sig bli förförd av staden och Javier Bardem. (För övrigt är det häpnadsväckande att det faktiskt är samme Bardem som gjorde Chigurh i Coen-mästerverket NCfOM.)

Mjaha, det här var väl en lagom mysig film som var ungefär lika mysig att se. Det puttrar på, och är småroligt hela tiden. Det är en skådespelarnas film, då det är dialogtungt (ganska rolig dialog) och mycket skådespel för pengarna så att säga. Bardem och Cruz är väl möjligen klichéer. Ibland kändes filmens foto reklamfilmsmässigt, som en reklamfilm för Barcelona. Även om skådisarna verkar ha kul så bränner det aldrig riktigt till utan det sjuder bara. Det känns lite som en slice of life-film, speciellt med tanke på första och sista scenen. Vi vet egentligen inte nåt mer om nåt jämfört med vad vi visste när filmen började. Ingen film som gör nåt intryck utan man glömmer den ganska snabbt efter att man har sett den. Men den är underhållande medan man ser den.

3/5

Sahara


Titel: Sahara
Regi: Breck Eisner
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Clive Cussler har skrivit romanen som filmen bygger på (jag har faktiskt jag har läst den). Dirk Pitt (en machobiffig Matthew McConaughey) är en äventyrare som, oftast under vatten, söker efter försvunna skatter och fartyg. Nu är han tillsammans med sin kompanjon, pajasen Al Giordino (Steve Zahn), på jakt efter ett krigsskepp som försvann i slutet av amerikanska inbördeskriget. Dirk har anledning att tro att det finns i Afrika, närmare bestämt nånstans längs floden Niger. Här stöter de ihop med doktor Eva Rojas (Penélope Cruz) som jobbar för WHO och misstänker att nån typ av smitta sprider sig i området. Det hela leder givetvis till att Dirk Pitt & Co får slåss både mot en genomond lokal krigsherre samt lika genomonda multinationella företag för att förhindra en katastrof av tsunamiska mått.

Trots sitt relativt seriösa tema — fattigdom, krig, globalisering, miljökatastrof — så är det här en fullkomligt oseriös film, och faktum är att det inte stör mig speciellt mycket. Det här är en film som redan från början visar var den lägger ribban. Det innebär att det är frågan om underhållning för stunden, och inget annat. Alla karaktärer är antingen genomonda eller godhjärtade. Vem som är skurken vet man efter han har varit i bild i en sekund. Dirk Pitt själv är en sorglös och colgateleende tvättbrädeshjälte som man vet ska rädda kungariket och dessutom få flickan i slutet.

Bitvis tyckte jag filmen påminde om The Island (som dock är bättre). Fotot är reklamfilmsvackert. En hel del maffiga scener får vi se men handlingen är ganska rutten. Det blir för enkelt och enkelspårigt och inget djup alls (och det är väl inte meningen heller). Cruz gör sig bättre när hon får prata sitt modersmål spanska. Det blir lite onaturligt när det ska pratas engelska. McConaughey är ok i sin Indiana Jones-roll. Zahn i sin pajasroll blir lite tröttsam i längden. Lite kul var att William H. Macy och Rainn Wilson (Arthur från Six Feet Under) dök upp i biroller.

Upplösningen blir tröttsam, fånig och ologisk — precis som det ska vara i en sån här typ av film. Jag tycker ändå att filmen på nåt sätt har glimten i ögat hela tiden. Det blir aldrig kalkon eftersom filmmakarna inte har några ambitioner annat än att underhålla och göra en snygg film. Det som stör mig lite är att det ibland blir för mycket av den där typen av skämt när det känns som om rollkaraktärerna vet att de är med i en film. Det blir liksom för uppenbart och genomskinligt (det är därför jag väldigt sällan gillar parodier på andra filmer). Nu är det ju detta en sån typ av film där det ska vara så och därför blir själva filmupplevelsen en godkänd upplevelse och därför blir betyget en svag trea. Dessutom passade den en vardagskväll under en galen jobbvecka.

3-/5

PS. Jag kom att tänka på en annan film med ett ganska liknande tema: Afrika, fattigdom, globalisering och ondskefulla multinationella företag. Som film är den dock helt annorlunda; den har en helt annan seriositet, vilket i och för sig inte automatiskt betyder att den är bättre, även om den var det i det här fallet. Vilken film tänker jag på? Jo, The Constant Gardener.

Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides


Titel: Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides
Regi: Rob Marshall
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag minns inte riktigt men tydligen har kapten Jack Sparrow varit på jakt efter Ungdomens källa tidigare. Åtminstone så minns jag den karta som dyker upp i början av den fjärde filmen i Pirates of Caribbean-franchisen. Jack Sparrow befinner sig i London efter att ha hört att det ryktas om att en viss Jack Sparrow försöker värva pirater… eh personal till sitt skepp. Istället för att avslöja denne bedragare måste dock Sparrow först försöka fly från det brittiska hovet. Vad vill den engelska kungen med Sparrow förutom att möjligen hänga honom? Jo, kungahuset har fått nys om att de så hatade spanjorerna vet var Ungdomens källa finns och de är på väg dit. Att spanjorerna hinner dit först måste givetvis förhindras.

Det hela urartar till en röra där alla lurar alla och the major players are: Jack Sparrow, kapten Barbossa (Geoffrey Rush), spanjorerna, kapten Svartskägg (Ian McShane) och hans dotter (?) Angelica (Penélope Cruz)

Alltså jag vet inte, är det inte dags att lägga ner den här serien nu? Det räcker väl nu? Ok, ska vi säga så? Första filmen var möjligen en frisk fläkt i focken men nu börjar det bli stiltje tycker jag. Johnny Depp som Sparrow, han kör sitt vanliga race med flams och trams, intet nytt under solen där. Själva historien känns också trött. Åtminstone så börjar jag tröttna rejält på att det är en hel massa folk inblandade och alla ska lura alla. Till slut blir man så yr i piratmössan att man inte vet vem man ska heja på.

I den här filmen tycker jag också att fantasyinslagen tar nästan för stor plats. Vi får se sjöjungfrur som mer påminner om datoranimerade sjömonster, vatten som faller uppåt och en kapten som kan kontrollera hela sitt skepp genom att vifta med sitt svärd när han inte använder sina zombiefierade officerare för att styra sin besättning.

Vad gillade jag? Jo, jag tyckte den inledande jakten där Sparrow flyr från hovet och jagas genom Londons gator var riktigt bra och fantasifullt gjord. Jag vet inte hur länge jakten pågår men det är ett bra tag och under hela tiden sätter inte Sparrow ner foten på marken en enda gång. Istället hänger han i skyltar eller åker lian i banderoller eller färdas på taket på droskor. Nästan lite parkour-känsla vilket alltid är trevligt.

Jag tycker även Cruz och McShane tillför en del genom att helt enkelt vara nya ansikten, och så slipper vi ju Keira Knightley vilket inte kan vara fel. Judi Dench gör en ganska rolig cameo under ovan nämnda jaktsekvens. En annan sak jag uppskattade var de miljöer man filmat i. Man har åkt ut i naturen och hittat riktigt snygga äkta miljöer vilket gör att det inte känns så sterilt.

Som helhet kan filmen dock inte få godkänt. Det är gammal skåpmat och den börjar ärligt talat mögla.

2+/5

Mina recensioner av de tre första PotC-filmerna:

Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl 3+/5
Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest 2+/5
Pirates of the Caribbean: At World’s End
3/5

%d bloggare gillar detta: