Köttets lustar (1997)

Jag har sett åtta filmer av Pedro Almodóvar. Så att det inte klickat helt mellan honom och mig beror alltså inte på att jag inte gett honom och hans filmer chansen. På den tiden när man (läs: jag) tittade på linjär tv så körde SVT ett tema med ett antal filmer av den koleriske spanjoren. Jag tog då chansen att förkovra mig i främst hans tidigare filmer.

Innan jag kastade mig in SVT:s femtaliga retrospektiv så hade jag sett Tala med henne (2002) och Köttets lustar (1997). Tala med henne såg jag på bio men det var innan jag började skriva om de filmer jag ser så den har jag ingen text om. Min text om Köttets lustar (Carne trémula) skrevs i augusti 2003 och den är först ut i vad som visar sig bli en Almodóvar-vecka. 

Köttets lustar är min andra film av Pedro Almodóvar och den handlar om unge David som blir kär i Helena men olyckliga omständigheter gör att David råkar skjuta en polis och hamnar i fängelse. Polisen blir förlamad och dessutom gifter han sig med Helena. När David kommer ut från fängelset är han fortfarande besatt av Helena.

Även om jag bara hade sett Tala med henne tidigare så kände jag igen Almodóvars stil. Det är färgstarkt, vackra bilder, mycket musik och starka känslor. Det handlar en del om slumpen, kanske lite Short Cuts-känsla med folk som påverkar varandra och har saker gemensamt fast de inte vet om det. Jag gillar det men det där omtalade lilla extra saknas. Betyget blir 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pans labyrint

Titel: Pans labyrint (El laberinto del fauno)
Regi: Guillermo del Toro
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Anledningen till den här lilla Guillermo del Toro-festivalen var att Henke postade en hyllning av Pans labyrint och nu har vi kommit till just den filmen och därmed avslutas del Toro-temat.

Oj, detta var något av en överraskning med sin mörka obehagliga sagostämning och explicita våldsscener. Filmen utspelar sig 1944 i Spanien där inbördeskriget (1936-1939) är slut och Franco och fascisterna har makten. Uppe i bergen finns dock fortfarande spridda gerillagrupper kvar. Hit kommer flickan Ofelia (Ivana Baquero) med sin gravida mamma (Ariadna Gil) för att bo hos mammans nya man, kapten Vidal (en otäckt bra Sergi López, som jag kände igen från En erotisk affär där han gör en heeelt annan roll).

Det som gör filmen bra är den stämning som regissören Guillermo del Toro lyckas skapa med ett mörkt bildspråk och en nervig ljudbild. Fantasi och otäck verklighet blandas. När Ofelia flyr in i sitt fantasiland så sveps även jag in i den världen och in i filmen. Den underjordiska världen, påhittad eller ej låter jag vara osagt, där Ofelia träffar den märklige faunen är mörk, påträngande och obehaglig. Här får Ofelia tre uppdrag hon måste klara innan månen är full om tre dagar. Det första går ut på att hitta en nyckel i magen på en jättelik padda. Hoho, den där paddan var en riktigt ruggig figur.

Samtidigt, ovan jord så att säga, fortskrider jakten på rebellerna. Kapten Vidal är, liksom paddan, en ruggig figur. Totalt hänsynslös. Det är liksom inget snack om vem som är skurk. Precis som det ska vara alltså. Filmen fortsätter att väva ihop fantasi och verklighet på ett skickligt sätt. Båda världarna påverkar varandra och hänger ihop. Mot slutet blir det mörkt, spännande och sorgligt. Ivana Baquero som Ofelia är mycket bra: utsatt men tuff och inte lillgammal. Historien i sig är egentligen inte så speciell men bilderna, ljudet, scenografin… stämningen lyfter filmen till en fyra (kanske en svag fyra egentligen men nu såg jag den på bio vilket gör upplevelsen bättre).

4/5

%d bloggare gillar detta: