Nätrullarna – Parallella mödrar

2 mars, 2022 Lämna en kommentar

Nu är det femte avsnittet av film- och tv-podcasten Nätrullarna ute! Den här gången pratar jag och min tenniskompis Daniel om Pedro Almodóvars senaste rulle ”Parallella mödrar” med bl a Penélope Cruz i en av huvudrollerna. Kommer åsikterna gå isär som vanligt eller kommer vi tycka mer lika för en gångs skull?

Förutom Almodóvar blir det tips och varningar om David Lynch-rullar och en ny Star Trek-serie.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Filed under Film, TV Tagged with , , , ,

Allt om min mamma (1999)

15 december, 2018 Lämna en kommentar

Jag undrar om inte Almodóvars senare filmer passar mig bättre. När han lugnat ner sig lite och inte är fullt så crazy. Sista Almodóvar-filmen ut för den här gången är Allt om min mamma och min text om den skrevs i januari 2006. 

Jaha, då har alltså äntligen min Almodóvar-retro nått vägs ände (puh!). Den sista filmen blev den Oscarsbelönade Allt om min mamma, som handlar om en mamma vars son dör, i början av filmen (ingen större spoiler alltså). Mamman, spelad av Cecilia Roth, beger sig då från Madrid till Barcelona för att söka upp sonens pappa som hon inte träffat sen hon drog till Madrid efter att pappan skaffade ett par bröst och blev transvestiten Lola. Under tiden i Barcelona träffar hon en godhjärtad ung nunna (Penélope Cruz), en berömd skådespelerska och pappans förra ”rumskompis” Agrado (också ha/on med nya bröst). Lola själv verkar ha flytt fältet.

Ja, att det är en grupp färgstarka människor vi får träffa kan man lugnt säga. Det är också en film som drivs framåt av sina karaktärer och inte av en en smart uttänkt handling. Precis som det brukar vara i Almodóvars filmer med andra ord. De Almodóvar-filmer som jag har sett den senaste tiden har dock gjort mig mäkta besviken. Den här gången tyckte jag dock det hela började lovande. Historien om mamman är gripande och bra, och Almodóvar är mer fokuserad än normalt. Cecilia Roth spelar sin roll utmärkt. Fotot och musiken är njutningsfulla.

Nånstans på vägen så tycker jag dock att Pedro tappar sitt fokus. Det blir för många personer inblandade och jag tycker att mammans historia liksom tappas bort i den snackiga dialogen och allt det färgstarka. Sen har jag bitvis ganska svårt för Pedros humor. Ibland är det bra men ibland blir det bara fånigt, tycker jag. En positiv ljusglimt är en av Pedros favoritskådisar, Marisa Paredes, som spelar en ganska excentrisk skådespelerska. När det gäller Cruz så gör hon sin naiv nunna helt ok men jag tyckte inte hennes rollfigur var så intressant. Och det här var problemet med filmen i mina ögon: det var för många karaktärer, vilket gjorde att i alla fall jag tappade den röda tråden.

Efter att ha sett några av Pedros filmer så är det en del teman som ständigt återkommer. I Allt om min mamma handlade det bl a om frågan om transplantationer av organ från hjärndöda människor och hur man ska hantera det. Detta har vi sett i t ex Tala med henne och Min hemlighets blomma. Det var faktiskt så att det finns i princip identiska scener i Allt om min mamma och Min hemlighets blomma, där två läkare i ett rollspel får möta en anhörig till en patient som ligger i koma. Lite udda och märkliga scener faktiskt. Som sammanfattning kan jag säga att jag gillade början av Allt om min mamma men att det sen återgick till Almodóvars vanliga snackiga och spretiga stil som jag har svårt för. Betyget blir en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Min hemlighets blomma (1995)

14 december, 2018 Lämna en kommentar

Almodóvar-veckan kämpar vidare med den näst sista filmen och återigen lyser toppbetyget med sin frånvaro. Om ni vill läsa om en Almodóvar-film som jag ändå gillade hyfsat så kan jag lyfta fram Julieta som jag såg för ett par år sen. Min text om Min hemlighets blomma skrevs i december 2006.

Jag har två filmer kvar att se av Almodóvar i min retro. Det börjar verkligen ta emot nu eftersom det handlar om filmer som jag inte gillar. Men, men, har jag väl börjat så måste jag slutföra det hela. Denna gång var det dags för en film om en författarinna (spelad av en ofta återkommande Alomdóvar-skådis, Marisa Paredes) som under pseudonym skriver, tycker hon själv, tantsnusk. Hennes man är ständigt borta eftersom han är militär, och hon trivs inte med sitt liv. Hon försöker förändra det; bl a vill hon skriva helt andra typer av romaner men är bunden av ett kontrakt.

Hmmm, ja, det är som vanligt med Almodóvar – jag kan bara inte se storheten i hans filmer. För mig känns de amatörmässiga och nästan som dåliga studentfilmer. Det som ska vara roligt (gissar jag) är för mig bara fånigt. Det är ofta mycket dialog, även här, som liksom bara försvinner ut i luften utan att beröra mig. Människorna har problem i filmerna, visst, men jag har svårt att ta både problemen och människorna på allvar. Allt känns för överdrivet så det går mig förbi. Ok, det ska sägas att det ibland förekommer roliga och lite annorlunda scener men de dyker upp alldeles för sällan. Sen har jag också en favorit i skådespelerskan (nu 75-åriga) Chus Lampreave som lyser upp och dominerar varje scen hon är med i. Betyget kan ändå inte bli godkänt. Nu återstår bara Allt om min mamma och sen kan jag lägga Almodóvar till handlingarna, tack och lov!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Höga klackar (1991)

13 december, 2018 Lämna en kommentar

Skulle Höga klackar bli den film som fick mig att ändra uppfattning om Alomodóvar? Njae. Jag ser i min text att jag använde mig av en s.k. videobandspelare. Och jo, det gjorde jag. Det här var nämligen på den tiden som jag spelade in program från tv på video (VHS!) och såg i efterhand. SVT:s olika filmteman var ofta en källa. Min text om Höga klackar skrevs i november 2005.

Alomodóvar är tillbaka i min videobandspelare med en film som handlar om relationen mellan en dotter, Rebeca, och hennes frånvarande mor, Becky. När Rebeca är en liten flicka flyttar Becky från Madrid till Mexiko för att sjunga där. När hon efter många år återvänder jobbar dottern som nyhetsuppläsare i tv och är gift med tv-chefen som råkar vara en av mammans gamla älskare. De två huvudrollerna spelas av Victoria Abril (dottern) och Marisa Peredes (mamman).

Kan någon förklara för mig vad som är så bra med Almodóvar. La Diva? (Min kommentar: La Diva var en gammal filmforumkompis som var Alomodóvar-fantast.) Själv fattar jag fattar mindre och mindre, ju fler filmer jag ser. Hans filmer har nåt amatörmässigt över sig, och då snackar jag om de filmer som jag har sett nu på senaste tiden: Vad har jag gjort för att förtjäna detta? och Kärlekens matadorer. För mig känns personerna i filmerna som nån sorts påhittade personer som Almodóvar tänkt ihop i sin hjärna, som kanske är intressanta för honom själv, men som är fullkomligt ointressanta för oss andra. Det är ingen skillnad i Höga klackar. Historien skulle kunna vara gripande men det blir bara fånigt eftersom scenerna i filmen saknar udd, intensitet, det mesta. Jag vet inte vad det är, men Almodóvar griper inte tag i mig alls. Scenerna rullar på med ganska taskig klippning och liksom utan nån riktig röd tråd och sammanhållande spänning.

Just det jag skrev om att historien skulle kunna vara gripande blir ännu mer tydligt eftersom dottern i filmen, Rebeca, använder handlingen i Ingmar Bergmans Höstsonaten för att beskriva det förhållande som hon har med sin mamma. Höstsonaten är en riktigt bra film men Höga klackar blir aldrig gripande. Jag känner att Almodóvar slarvar bort själva huvudfrågan genom att slänga in en thrillerartad handling med ett mord (filmen är egentligen aldrig nån thriller, men den har vissa thriller-ingredienser). Problemet är att den där thrillerhandlingen aldrig blir spännande för fem öre, och dramahandlingen var i och för sig aldrig spännande från början, men det blir inte bättre av mordet. Det enda som var bra i filmen var scenerna när mamman, dottern och hennes man var på klubb där en transvestit uppträdde. Allvarligt talat så har jag inte så mycket mer att säga om den här filmen, förutom att den får ett underkänt betyg (vilket en tvåa i betyg betyder). Jag ber om ursäkt för den dåliga recensionen. Skrev jag nåt vettigt överhuvudtaget?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kärlekens matadorer (1986)

12 december, 2018 Lämna en kommentar

Kärlekens matadorer var den andra filmen jag såg när SVT körde en Almodóvar-retrospektiv för länge sen. Vid det här laget började jag inse att Almodóvar nog inte var min kopp. Men jag kämpade givetvis vidare och imorgon handlar det om en film om höga klackar. Min text om Kärlekens matadorer skrevs i oktober 2005. 

Då är jag tillbaka med ännu en film av Pedro Almodóvar. Denna gång ser vi en ung Antonio Banderas i huvudrollen som Angel, en ung kille med vissa psykiska problem. Eftersom hans mamma är djupt kristen och styr hans liv med järnhand så utbildar han sig i hemlighet till tjurfäktare. När en serie mord inträffar så anmäler sig Angel till polisen och säger sig vara skyldig. Det visar sig dock att hans kvinnliga advokat, María, och hans tjurfäktningslärare, Diego, har nåt fuffens för sig samtidigt som Angel har märkliga syner.

Nja, Almodóvar är nog inte nån favorit hos mig verkar det som. Jag hade svårt för den lite fånigt överdrivna stilen i Vad har jag gjort för att förtjäna detta?, den förra filmen jag såg. Den här stilen återkommer även i Kärlekens matadorer. Personerna känns inte som riktiga personer, och det kanske inte är meningen men det ändrar inte det faktum att jag har svårt att riktigt ta filmen på allvar eller bli engagerad. Alla beter sig konstigt och galet på ett tillgjort sätt. Speciellt så känns hela affären mellan María och Diego väldigt märklig och fånig. Filmen är aldrig spännande, aldrig intensivt dramatisk, aldrig rolig. Nej, det finns inte mycket som var bra i den här rullen.

Om jag ska ta fram nåt positivt så blir det faktiskt samma sak som i Vad har jag gjort för att förtjäna detta?, och det är skådespelerskan Chus Lampreave som här spelar mamman till Diegos flickvän, och hon gör det strålande och på ett härligt avslappnat sätt. Hon är återigen en skön figur med glimten i ögat och träffsäkra repliker. Jag tyckte även poliskommissarien (Eusebio Poncela) var ok. Sen var det lite kul att se Banderas i en så tidig och ganska annorlunda roll (han är så långt ifrån Zorro man kan komma). När det gäller Almodóvars filmer så kommer jag se några till av de filmer som SVT visat av rent ”cineastiskt intresse” för att lära mig mer om hans filmer även om jag inte gillar dem. Men just den här rullen får ett underkänt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Vad har jag gjort för att förtjäna detta? (1984)

11 december, 2018 Lämna en kommentar

Andra filmen ut från ansamlingen av Almodóvars alster är Vad har jag gjort för att förtjäna detta? eller ¿Qué he hecho yo para merecer esto! från 1984. Spanjorer och dess för oss något annorlunda sätt att skriva ut utropstecken och frågetecken både före och efter det som ska utropas eller frågas. Fast det är kanske inte så konstigt då ju tecknen, likt citationstecken, ramar in det som avses och därmed gör meningen tydligare. Min text om denna film skrevs i oktober 2005.

SVT kör ju just nu en Pedro Almodóvar-retro så det kändes lämpligt att bocka av några filmer av denne spanske regissör med starka kvinnoporträtt (eller snarare porträtt av starka kvinnor) som adelsmärke. Nu har jag sett den första filmen Vad har jag gjort för att förtjäna detta?, som handlar om hemmafrun/städerskan Gloria som bor i en sunkig lägenhet i ett miljonprojekt-område med sin mansgris till man, två söner (varav en är knarklangare och den andra ligger med pedofiler för pengar) samt sin mans gamla mamma. Ja, ”vad har jag gjort för att förtjäna detta?” är en berättigad fråga.

Nja, tyvärr så gillade jag inte alls den här filmen. Klippningen var bland det första jag la märke till som var riktigt dålig. Det fanns inget bra flyt i filmen och till stor del kändes det som om det berodde på en hafsig och jobbig klippning som skapade en stressig känsla. Scenerna gick inte ihop med varandra på ett bra sätt. När en scen var slut började nästa med dialog och allt innan man hunnit smälta den föregående. Då och då förekom miljöscener med musik men dessa var liksom för korta för att förmedla nån som helst känsla. Nja, jag fick ett hafsigt intryck av den här filmen.

Personerna i filmen tyckte jag var mest jobbiga och det hela kändes krystat galet och tillgjort. Det skulle väl vara en sorts dramakomedi, men jag vet inte, själv tyckte jag aldrig det blev varken roligt eller dramatiskt. Historien satte sig liksom aldrig och jag satt faktiskt mest och väntade på slutet. Givetvis – kändes det som – har Almodóvar slängt in en kvinnlig granne som är prostituerad och får manligt besök i sin lägenhet då och då. Hon kändes verkligen som en bild av den snälla horan, och det hela var väldigt oskyldigt och småtrevligt. Nja, jag vet inte riktigt.

Det enda som var bra i den här filmen var inledningen under förtexterna. Dessa utspelar sig på en Kendo-klubb där Gloria städar. Riktigt kul när det tränas Kendo med tillhörande japanska skrik samtidigt som Gloria står i rummet bredvid och fäktas med sin mopp. En annan sak som höjer betyget en aning var den sköna farmodern i familjen. Hon hade ett befriande ”jag skiter i vad du tycker”-sätt och var en kul figur med sina inlåsta muffins, ödle-husdjur och liknande saker. Riktigt rolig faktiskt. Men tyvärr räcker inte dessa mildrande omständigheter för ett godkänt betyg utan denna tidiga Almodóvar-film får klart underkänt. Sorry, Pedro, bättre lycka nästa gång, och för min del betyder det Kärlekens matadorer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Köttets lustar (1997)

10 december, 2018 Lämna en kommentar

Jag har sett åtta filmer av Pedro Almodóvar. Så att det inte klickat helt mellan honom och mig beror alltså inte på att jag inte gett honom och hans filmer chansen. På den tiden när man (läs: jag) tittade på linjär tv så körde SVT ett tema med ett antal filmer av den koleriske spanjoren. Jag tog då chansen att förkovra mig i främst hans tidigare filmer.

Innan jag kastade mig in SVT:s femtaliga retrospektiv så hade jag sett Tala med henne (2002) och Köttets lustar (1997). Tala med henne såg jag på bio men det var innan jag började skriva om de filmer jag ser så den har jag ingen text om. Min text om Köttets lustar (Carne trémula) skrevs i augusti 2003 och den är först ut i vad som visar sig bli en Almodóvar-vecka. 

Köttets lustar är min andra film av Pedro Almodóvar och den handlar om unge David som blir kär i Helena men olyckliga omständigheter gör att David råkar skjuta en polis och hamnar i fängelse. Polisen blir förlamad och dessutom gifter han sig med Helena. När David kommer ut från fängelset är han fortfarande besatt av Helena.

Även om jag bara hade sett Tala med henne tidigare så kände jag igen Almodóvars stil. Det är färgstarkt, vackra bilder, mycket musik och starka känslor. Det handlar en del om slumpen, kanske lite Short Cuts-känsla med folk som påverkar varandra och har saker gemensamt fast de inte vet om det. Jag gillar det men det där omtalade lilla extra saknas. Betyget blir 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Julieta (2016)

21 oktober, 2016 6 kommentarer

julietaTrots att Pedro Almodóvar inte på nåt vis är en personlig favorit så kändes det ändå ganska självklart att se spanjorens senaste film. Jag har sett åtta av hans filmer och det är synd att säga att han har gjort nån succé hos mig. Medelbetyget är 2,5/5 fördelat på fyra stycken 3/5:or och lika många 2/5:or. Men han är ett stort namn i filmvärlden, det går ju inte att komma ifrån, så jag bänkade mig förstås för att se Julieta.

Filmen handlar om… Julieta (Emma Suárez). Hon är en medelålders kvinna som bor i Madrid tillsammans med Lorenzo. De båda verkar lyckliga och håller på att förbereda sig för en flytt till Portugal (jag har för mig att Lorenzo skulle skriva en bok där?).

En dag träffar Julieta ute på gatan på en yngre kvinna vid namn Beatriz som berättar att hon av slump träffat Antía i Schweiz. Vem är Antía?! Julieta blir uppenbart upprörd, och känslostormar blåser. Vem är Antía?!

Julieta går hem till Lorenzo och låter meddela att det inte blir nån flytt för hennes del. Hon säger inte varför hur mycket Lorenzo än frågar. Lorenzo har inget val att flytta själv till Portugal medan Julieta hyr en annan lägenhet (som hon uppenbarligen bott i tidigare) och hoppas på nåt sätt hitta Antía eller att Antía ska kontakta henne.

Ungefär här i filmen så hoppar vi långt tillbaka i tiden där vi träffar en ung Julieta (nu spelad av Adriana Ugarte) på ett tåg. Ska vi nu få reda på vad som ligger bakom all dramatik och känslostormar? Ja, det ska vi, men det tar sin lilla tid och mer än så säger jag inte.

Jag gillar stora delar av själva upplägget i filmen. Just kvinnor som döljer på stora hemligeheter känns som ett tema som Almodóvar återkommer till ofta. Saker från det förflutna som kommer tillbaka till nutiden och i filmen presenteras som ett mysterium (för oss tittare) som karaktärerna måste brottas med och lösa, och vi hänger med på resan.

Visst påminner det här även en del om ganska många av Alfred Hitchcocks filmer? Jag tror Pedro är ett stort Hitchock-fan.

En annan regissör jag tänker på är Tom Tykwer. Precis som i den tyske regissörens filmer handlar det i Julieta till viss del om slumpen kontra ödet. Hur saker och ting liksom är ofrånkomliga, eller är de?

Skådespelarna i filmen är mycket bra. Både Emma Suárez och Adriana Ugarte, som den äldre respektive yngre Julieta, övertygar. En annan favorit är en hushållerska som Julieta träffar som ung. Hon spelas av en typisk färgstark Almodóvar-skådis vid namn Rossy de Palma med en väldigt speciellt utseende. Den karaktären är inte nån man skojar med direkt. Se nedan.

Rent hantverksmässigt har jag egentligen inget att klaga på. En höjdpunkt rent filmiskt var nog en sekvens som involverar en handduk som används för att torka håret på en person och där Almodóvar på ett smart sätt visar tidens gång.

Som vanligt är det dock nåt som saknas för att jag ska dela ut det där riktigt höga betyget. Är det känslan av melodram som gör att jag både gillar filmen och samtidigt känner mig tveksam? Julieta tycker jag ändå är en av de bättre Almodóvar-filmer jag har sett, så en stabil trea ska den ha.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallJulieta har biopremiär idag och om du normalt är ett fan av Almodóvars stil så tror jag inte filmen kommer göra dig besviken!

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm (publiceras på lördag)

 

Hej Tjolahopp!

Hej Tjolahopp!

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: