L’avenir (2016)

lavenirJag tycker att Isabelle Huppert är en oerhört fascinerande kvinna – eller skådespelerska kanske jag ska säga. Jag vet egentligen ingenting om henne. Jag har inte sett speciellt många av de över 100 (!) filmer hon har gjort. Men varje gång jag ser henne så blir jag av mer eller mindre besatt av henne. Hon har ett utseende som känns tidlöst. Rödhårig, blek, nästan genomskinlig hud, fräknar. Ålder okänd. Nej, givetvis inte okänd, men det finns något evigt över henne. Att hon dessutom, är jag säker på, hållit sig borta från plastikkirurgskalpellen känns befriande. Här har Hollywood-aktriser/aktörer något att lära av sina franska kollegor.

L’avenir, filmen det handlar om idag, är en fransk pratfilm. Ja, det finns gott om sådana. Oftast brukar jag inte uppskatta dessa typiska franska filmer där det dricks vin och pratas filosofi ute vid villan i Provence. Jag brukar inte ogilla dem heller, men ganska ofta så passerar pratet ovanför mitt huvud. Det finns några undantag, som t ex Se mig och En erotisk affär, filmer som har det lilla extra.

I Dagen efter denna, som L’avenir kallas i Sverige, spelar Huppert Nathalie, en gift medelålders lärare med utflugna barn. En dag deklarerar hennes man plötsligt att han har träffat en annan och att han vill skiljas. Samtidigt blir hennes gamla mamma mer förvirrad och sjuk. På jobbet får hon veta att hennes gamla läroböcker i filosofi behöver uppdateras eller bytas ut. Ut med det gamla och in med det nya. Men vad är det nya för Nathalie?

Jag gillar hur filmen helt fokuserar på Nathalie (filmen påminner en del om Almodóvars Julieta i det här avseendet). Vi får följa henne i hennes vardag när livet förändras. Det är lågmält berättat utan stora dramatiska scener. Ändå känner jag några gånger hur det blir lite dammigt i biosalongen. Huppert är en riktig fena på att förmedla djupa känslor med enkla medel. Här spelar hon en kvinna som går in i ett nytt skede i livet. Det gamla smulas sönder, det är ofrånkomligt. Men livet går vidare. Det finns något både sorgligt och vackert med detta och det tycker jag filmen får fram bra.

När hennes liv faller samman så hamnar Nathalie i ett sorts vakuum där hon inte vet var hon passar in. Det finns inte längre någon som behöver henne, förutom hennes mammas gamla katt, om ens den. Hon spenderar en del tid med sin f.d. elev Fabien (Roman Kolinka) och hans polare ute i en stuga på landet. Men det är tydligt att hon inte känner sig hemma där heller. Den femte hjulet-känslan är uppenbar. De unga vuxna pratar filosofi och revolution men Nathalie har levt livet och gått vidare. Hon har inget att hämta där.

L’avenir är inte en spektakulär film men det är en äkta film i all sin enkelhet. När franska filmer funkar för mig så får de till en vardaglig känsla där jag känner att det är på riktigt. I L’avenir blir det ett bra drama men utan att kännas dramatiserat.

Och så är Isabelle Huppert strålande förstås.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallL’avenir (a.k.a. Dagen efter denna) har biopremiär idag och om du normalt är ett fan av Isabelle Huppert (och gillar franska pratfilmer) så tror jag inte filmen kommer göra dig besviken!

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

 

Därmed avslutar  jag rapporteringen från Malmö Filmdagar för den här gången med den absolut finaste bilden från L’avenir. Framtiden…

livet

Julieta (2016)

julietaTrots att Pedro Almodóvar inte på nåt vis är en personlig favorit så kändes det ändå ganska självklart att se spanjorens senaste film. Jag har sett åtta av hans filmer och det är synd att säga att han har gjort nån succé hos mig. Medelbetyget är 2,5/5 fördelat på fyra stycken 3/5:or och lika många 2/5:or. Men han är ett stort namn i filmvärlden, det går ju inte att komma ifrån, så jag bänkade mig förstås för att se Julieta.

Filmen handlar om… Julieta (Emma Suárez). Hon är en medelålders kvinna som bor i Madrid tillsammans med Lorenzo. De båda verkar lyckliga och håller på att förbereda sig för en flytt till Portugal (jag har för mig att Lorenzo skulle skriva en bok där?).

En dag träffar Julieta ute på gatan på en yngre kvinna vid namn Beatriz som berättar att hon av slump träffat Antía i Schweiz. Vem är Antía?! Julieta blir uppenbart upprörd, och känslostormar blåser. Vem är Antía?!

Julieta går hem till Lorenzo och låter meddela att det inte blir nån flytt för hennes del. Hon säger inte varför hur mycket Lorenzo än frågar. Lorenzo har inget val att flytta själv till Portugal medan Julieta hyr en annan lägenhet (som hon uppenbarligen bott i tidigare) och hoppas på nåt sätt hitta Antía eller att Antía ska kontakta henne.

Ungefär här i filmen så hoppar vi långt tillbaka i tiden där vi träffar en ung Julieta (nu spelad av Adriana Ugarte) på ett tåg. Ska vi nu få reda på vad som ligger bakom all dramatik och känslostormar? Ja, det ska vi, men det tar sin lilla tid och mer än så säger jag inte.

Jag gillar stora delar av själva upplägget i filmen. Just kvinnor som döljer på stora hemligeheter känns som ett tema som Almodóvar återkommer till ofta. Saker från det förflutna som kommer tillbaka till nutiden och i filmen presenteras som ett mysterium (för oss tittare) som karaktärerna måste brottas med och lösa, och vi hänger med på resan.

Visst påminner det här även en del om ganska många av Alfred Hitchcocks filmer? Jag tror Pedro är ett stort Hitchock-fan.

En annan regissör jag tänker på är Tom Tykwer. Precis som i den tyske regissörens filmer handlar det i Julieta till viss del om slumpen kontra ödet. Hur saker och ting liksom är ofrånkomliga, eller är de?

Skådespelarna i filmen är mycket bra. Både Emma Suárez och Adriana Ugarte, som den äldre respektive yngre Julieta, övertygar. En annan favorit är en hushållerska som Julieta träffar som ung. Hon spelas av en typisk färgstark Almodóvar-skådis vid namn Rossy de Palma med en väldigt speciellt utseende. Den karaktären är inte nån man skojar med direkt. Se nedan.

Rent hantverksmässigt har jag egentligen inget att klaga på. En höjdpunkt rent filmiskt var nog en sekvens som involverar en handduk som används för att torka håret på en person och där Almodóvar på ett smart sätt visar tidens gång.

Som vanligt är det dock nåt som saknas för att jag ska dela ut det där riktigt höga betyget. Är det känslan av melodram som gör att jag både gillar filmen och samtidigt känner mig tveksam? Julieta tycker jag ändå är en av de bättre Almodóvar-filmer jag har sett, så en stabil trea ska den ha.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallJulieta har biopremiär idag och om du normalt är ett fan av Almodóvars stil så tror jag inte filmen kommer göra dig besviken!

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm (publiceras på lördag)

 

Hej Tjolahopp!

Hej Tjolahopp!

Odjuret och hans lärling (2015)

odjuret-och-hans-larlingNär jag fick se programmet till årets Malmö Filmdagar visste jag direkt att det fanns en film jag skulle se. Det är nämligen inte speciellt ofta man får se anime på bio. Jag har gjort det några gånger och det gäller förstås främst mästaren Hayao Miyazakis filmer. Några gånger har även Stockholm Filmfestivals Twilight Zone-sektion visat anime-filmer. Men speciellt ofta är det alltså inte. Därför tog jag givetvis chansen när filmdagarna visade Odjuret och hans lärling.

Jag kollade inte upp nånting om filmen i förväg utan gick in helt blind, endast medveten om att det var en anime. I filmens inledning får vi träffa den föräldralöse pojken Ren, som efter att ha flytt från myndigheterna och sina blivande fosterföräldrar driver omkring på Tokyos gator.

Som följeslagare får han efter ett tag en näpen varelse som mest liknar en vit liten pälsboll – som tagen ur Min granne Totoro. Jag är säker på att de minsta barnen älskar den. Jag tyckte den var söt i alla fall.

Nån förklaring till varför detta gulliga sagoväsen finns i Tokyo ges inte direkt men så småningom visar det sig att det parallellt med vår verkliga värld existerar ett sagouniversum dolt för människor. Denna sagornas värld befolkas av märkliga varelser, odjur eller monster om man så vill. Vissa ser nästan ut som människor och de flesta beter sig egentligen som människor. Skillnaden är att alla är nån form av djur, och alla har ett djurhuvud.

Sagovärlden är en harmonisk värld där alla verkar samsas. Förändringar är dock på gång. Kungen bland djurmonstren (som ju inte alls känns som ett monster utan som en genommysig och klok vitpälsad liten jultomte) har beslutat sig för att avsäga sig sitt uppdrag, att avgå kan man säga. För dessa monster innebär det att de istället förvandlas till en gud. Efterträdaren ska utses genom en martial arts-duell. Japp, ni läste rätt. Det ska slåss om det. De två hetaste kandidaterna är den lugne och vise Iôzen och den vilde och hetlevrade Kumatetsu.

En dag när Kumatetsu i lönndom besöker Tokyo träffar han pojken Ren och det ena leder till det andra och vips! så har Ren transporterats till Jutengai, som odjurens värld kallas. Kumatetsu tar nu Ren som sin lärling och ska lära honom allt han kan (Djungelboken?) när det gäller kampsport. Grejen är nämligen att för att vara en värdig mästare och kung så måste man kunna visa att man kan ta lärlingar för att på så sätt föra sin kunskap vidare.

Fasiken, nu när jag skriver om Odjuret och hans lärling så upptäcker jag att det finns en hel del udda och charmiga detaljer här. När jag såg filmen så var det som den allra sista filmen under filmdagarna och min hjärna var något mosig och det kan hända att jag nickade till några gånger under filmen. Jag tror jag missade en del på grund av detta.

Jag gillar t ex att filmen har en ganska så mörk och sorglig inledning. Ren har det inte lätt alls, men jag tror att barn kan hantera svåra situationer, bättre än vuxna på många sätt.

En sak som är vanlig i anime är att det inte finns nån uttalad skurk och så är det även här. Man kan tycka att det gör att insatserna blir lägre men det är egentligen tvärtom. Det handlar om det mörka inom oss och det som hotar att förstöra den vackra fantasivärlden som här representeras av Jutengai. (Nu kom jag att tänka på Pixars underbara Inside Out och att den ju handlar om samma sak.)

Regissör till Odjuret och hans lärling är ingen mindre än Mamoru Hosoda som gjort de mysiga The Girl Who Leapt Through Time och Summer Wars. Hosoda ligger även bakom Wolf Children som handlar om en sorts människo-varg-familj. Hmm, jag anar ett tema här. Hosoda verkar gilla det här med att låta den mänskliga världen flyta samman med det mer fantasifulla. Det är inte en ren fantasivärld utan två världar som existerar parallellt. Ja, just detta koncept var nåt jag gillade med Odjuret och hans lärling. Ren återvänder nämligen med jämna mellanrum till Tokyo och där träffar han den blyga och mobbade skoltjejen Kaede. De inleder en mysig, kanske romantisk, men fullkomligt oskyldig relation där Kaede hjälper Ren med att komma ifatt med skolarbetet.

Direkt efter att ha sett filmen kände jag mig lite gnällig och klagade på att den kändes som att den var lite för mycket för barn. Jag tyckte odjuret Kumatetsu var over the top och tramsig, precis som en av hans sidekicks. Då gillade jag de sekvenser mellan Ren och Kaede som utspelade sig i den vanliga världen betydligt bättre.

Mot slutet förekom en väldig snygg sekvens som involverade en stor val. Den var väldigt snygg, precis som resten av filmen, men jag tyckte den pågick på tok för länge (vilket kanske även kan sägas om filmen som helhet).

Nu när jag tänker efter och går igenom handlingen i huvudet så kan jag inte låta bli att höja mitt betyg till en trea efter att först ha satt en stark tvåa. Eller inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallOdjuret och hans lärling har biopremiär nu på fredag. Är du en animefantast är det bara att bänka sig biofåtöljen. Det är inte ofta anime-rullar hittar hit till Sverige, speciellt inte icke-Studio Ghibli-filmer.

Jag såg alltså filmen under Malmö Filmdagar och bland de andra filmspanarna var det bara Sofia som lockades av detta animeäventyr.

The Girl with All the Gifts (2016)

the-girl-with-all-the-giftsThe Girl with All the Gifts är en film som har det mesta. Ändå saknar jag nåt (fråga mig inte vad) och det det där riktigt höga betyget belönas därmed filmen inte med.

Vad är det den har som talar till dess fördel? Jo, det är en genrefilm (zombie-filmen i det här fallet) som faktiskt förnyar och twistar till genren på ett sätt som i alla fall jag inte har sett tidigare. Och då har jag ändå sett en del zombier (Obs! zombier, inte zombies! Ping, Sofia  😉 ) i mina filmdagar.

Filmen inleds som ett intensivt kammarspel som utspelar sig på en begränsad plats vilket höjer intensiteten. Därefter övergår den till att bli en roadmovie där våra huvudpersoner färdas med hjul eller till fots genom ett övergivet dystopiskt landskap med faror väntandes bakom vartannat hörn.

Som bonus får vi en härlig Glenn Close som en envis, men aningen för besatt och galen, forskare som är beredd att offra det mesta (inklusive sig själv) för att nå sitt mål.

Sist men inte minst har vi en underbar barnskådis i form av charmtrollet Sennia Nanua som visar sig vara filmens största badass.

Ja, jag har alltså inget att klaga på som ni märker. Handlingen? Jag tror inte jag går in på den så mycket. Det absolut bästa är att se filmen helt ospoilad. Men lite kort så utspelas den i England efter en zombieepidemi. En grupp människor, däribland soldaten Eddie (Paddy Considine) och läraren Helen (Gemma Arterton), vistas i en bunkerliknande forskningsanstalt där man försöker hitta svaret på gåtan om farsoten. Mer än så behöver man, och bör man, inte veta.

The Girl with All the Gifts för mina tankar, inte oväntat, till filmerna 28 Days Later och 28 Weeks Later. För mig slår den 28 Days Later på fingrarna men inte den högintensiva uppföljaren. Jag delar ut tre starka och stenhårda frökapslar, vilket inte är fy skam.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallThe Girl with All the Gifts har biopremiär fredag 7/10 och gillar du zombie-filmer så är det en skön uppdatering av genren.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

 

flickan-med-gavornaI samband med visningen under Malmö Filmdagar fick man även en trevlig liten gåva i form av boken som filmen bygger på. Tyvärr var det den svenska utgåvan men man kan inte få allt. 🙂 Mike Carey som skrivit romanen har även plitat manus till filmen. Fotot är taget på den trevliga restaurangen Vespa där den obligatoriska pastalunchen inmundigades efter filmen.

Café Society (2016)

cafe-societyVilken var Woody Allens senaste film som var riktigt bra? Ja, nu har jag inte sett alla hans filmer från de senaste åren, men för mig är det Midnight in Paris från 2011. Även Blue Jasmin (2013) är klart sevärd i mina ögon. Så den där känslan, som jag tror jag har, av att Woody har tappat ”det” kanske visar sig vara felaktig. Det är väl kanske så att man inte är bättre än sin senaste film, och Irrational Man från förra året gick inte hem hos mig.

I hans senaste alster, Café Society, spelar den irriterande Jesse Eisenberg Woody-rollen som Bobby, en ung tönt som kommer från New York för att försöka lyckas i Hollywood. Jag kände att det var lite oklart vad Bobby egentligen ville åstadkomma i Hollywood. Ville han bli manusförfattare, regissör, skådis, agent? Vad var tanken? Jag minns inte. Han lyckas till slut, efter idogt trugande, få anställning som springpojke hos sin morbror Phil Stern (Steve Carell) som är en höjdare i (film)branschen.

Phil ber sin sekreterare Vonnie (Kristen Stewart) att visa runt Bobby i Hollywood för att han ska finns sig tillrätta. Snart är Bobby besatt av Vonnie. Hans inviter blir dock avvisade eftersom Vonnie redan är i en relation med nån annan. Or so she says. Stackars Bobby. Men det kanske finns hopp ändå?

Inledningsvis funkade inte Café Society för mig. Jag var ointresserad av Bobbys tråkiga ”äventyr” i Hollywood. Dessutom envisades Woody med att ta tillbaka historien till New York och Bobbys släkt: far och mor, en syster som får problem med en granne, och en gangsterbror. För mig blev det bara spretigt och ännu mer ointressant.

När sen Bobby och filmen helt lämnar Hollywood och återvänder till New York var det som att en ny film började. Jag fick inte ihop de två delarna. Är det kanske så att Woody här har smält samman två manus till en film?

Väl tillbaka i the Big Apple startar Bobby en fancy nattklubb (som döps till Café Society. Fel! Den döps till Les Tropiques och det är gästerna från societeten som kallas the café society. Tack, Sofia, för rättelsen) tillsammans med sin gangsterbror. Jag köpte inte alls Bobby som en nattklubbsplayer. Jesse Eisenberg har helt fel karisma för att landa en sån typ av roll tycker jag. Han är ju en tönt, som däremot passar perfekt att spela besserwissern Mark Zuckerberg i The Social Network.

Den stora, och kanske enda, höjdpunkten var, lite oväntat kanske, Kristen Stewart! Jag tyckte hon var mycket bra. Fast jag har aldrig ogillat Stewart utan tyckt hon varit bra i de filmer jag har sett med henne. Det kanske beror på att jag inte sett Twilight-filmerna? De Stewart-filmer jag har sett är i och för sig ganska lätträknade. Into the Wild (vän drömflicka som spelar gitarr), Panic Room (ung diabetessjuk dotter till Jodie Foster) och så Snövit.

I Café Society tycker jag funkar Stewart perfekt. Det känns som att hon hör hemma i filmens miljöer. Där Eisenberg eller Carell känns fel har Stewart en charm och naturlighet.

Blake Lively var förresten bra hon också. En riktig all american gal. Jag måste säga att hon är en ståtlig kvinna. Hur lång är hon?

Och så den största överraskningen, som jag upptäckte först nu när jag läste på lite om filmen. Sheryl Lee?!?! Sheryl Lee är med! Laura Palmer! Helt galet. När hon dök upp i Winter’s Bone fångade jag henne. Här missade jag hennes rollfigur totalt. Hon spelade tydligen Karen Stern. Ah, det måste ha varit Phils fru?

En sista positiv kommentar är att jag gillade paret som Bobby möter inledningsvis på en fest i Hollywood, som liksom förklarar hur det går till och vem som är vem. Frun i paret spelas av Parker Posey som ju var en liten ljusglimt i Irrational Man. Men de båda försvann helt ur handlingen. Återigen så känns det som Woody smält samman två filmer.

Nej, Woody, bättre lycka nästa gång. Det blir en tvåa.

Fast vänta. Nu inser jag ju att filmen faktiskt hade vissa förtjänster mot slutet när det blivit komplicerat i relationen mellan Bobby och Vonnie. Här fanns ett stråk av melankoli, missade chanser och tankar om vad som kunde ha varit om man (du, jag) gjort andra val. Slutsekvensen från de två nyårsfesterna var fin. Jag höjer betyget ett halvt hopp.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallCafé Society har biopremiär på fredag 7/10. Är du en Woody-komplettist är det bara att bänka sig biofåtöljen.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Medan vi lever (2016)

medan-vi-leverDet finns en fransk (väldigt bra) film från 90-talet som på svenska fick titeln Medan vi faller. Den franska originaltiteln är La haine. För en gångs skull en svensk titel som slår originalet på fingrarna. Medan vi faller är poetiskt samtidigt som den även i breda drag beskriver handlingen i filmen.

En av filmerna som jag såg under Malmö Filmdagar var den svenska Medan vi lever. När jag såg titeln kunde jag inte låta bli att tänka på den franska 90-talsfilmen. Jag skojade om att Medan vi lever skulle kunna vara den andliga uppföljaren till Medan vi faller. Det har ju blivit vanligt att ge filmer just detta andliga epitet nuförtiden.

Nu var jag kanske inte så fel ute med min beskrivning. Medan vi lever handlar om Ibbe (Adam Kanyama), en ung aspirerande rappare som bor i Malmö med sin mamma Kandia (Josette Bushell-Mingo). Kandia kom till Sverige från Gambia för 30 år sen och fick barn ihop med en svensk man (som nu inte är i livet). Ibbe och hans mor har det lite struligt. Ibbe vill ge sig in i musikbranschen. Kandia tycker att han ska fokusera på sin utbildning och att skaffa ett ”riktigt” jobb.

Precis när Ibbe och hans ”manager” får till ett skivkontrakt (tror de i alla fall) efter ett möte med en klyschig skivbolagssnubbe så beslutar sig Kandia för att flytta tillbaka till Gambia, åtminstone för en tid. Hon är less på Sverige, att fortfarande bli uttittad på bussen eller behandlas konstigt av patienter i sin roll som sjuksköterska. Hon vill hitta tillbaka till sig själv. Ibbe får nån sorts panik, mår skitdåligt, och blir i princip apatisk. Efter ett snack med mammans kloka bror (som bor i Sverige han med) följer Ibbe så småningom efter Kandia till Gambia.

Det finns en intressant grundstory här. Filmens problem är utförandet. Det är tafatt gjort på nåt sätt, liksom utan övertygelse. Dialogen, och scener som helhet, känns ofta stela och onaturliga. Det känns som att skådisarna inte riktigt landat i sina roller. Rollfigurerna har inte lyckats lämna manus och bli levande figurer gestaltade av sina skådisar.

Nu tycker jag ändå att exempelvis Josette Bushell-Mingo som Kandia gör ett ok jobb. Jag känner med henne då hon har problem med att finna sig tillrätta i Sverige och även då det uppstår en viss kulturkrock när hon är tillbaka i Gambia.

Filmens höjdpunkt för mig är utan tvekan Adam Kanyama som sonen Ibbe. Han har faktiskt hittat sin rollfigur och känns nästan hela tiden helt naturlig. Om det beror på att hans karaktär har många likheter med Adam själv låter jag vara osagt men så kan det mycket väl vara.

Adam Kanyama är dessutom en riktigt talangfull rappare i verkliga livet, vilket för oss till höjdpunkt nummer två: musiken! Soundtracket är svängigt och melankoliskt på samma gång. Nere i Gambia träffar Ibbe några lokala musiker och de gör en liten spelning tillsammans. Rap på svenska med afrikanska instrument. Bra skit. Jag satt kvar hela eftertexterna och gungade i min biofåtölj.

Det får bli en tvåa till Medan vi lever. Bra musik, sämre film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallMedan vi lever har biopremiär nu på fredag 7/10 och visst kan den vara värd ett biobesök om vill lyssna på lite skön musik.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar och det var bara Fiffi som vågade sig på denna svenska film och hennes recension dyker upp på söndag.

 

 

Här är videon till titellåten Medan vi lever. Den funkade ännu bättre i filmen då den kom som en liten överraskning i form av en konsertsekvens och då rollfiguren Ibbe rappar till sin mamma. Det blev nästan lite dammigt i rummet, eller hade kunnat bli om filmen som helhet varit mer helgjuten.

Toni Erdmann (2016)

toni-erdmannUnder Malmö Filmdagar hann jag med att se 13 filmer under tre intensiva dagar. Det fanns en film som – så här en månad senare – sticker ut som den som påverkade mig mest. Jag vet inte om det var den bästa filmen egentligen. Där har den konkurrens av italienska Suburra. Men det är den film som mest av alla poppat upp i mina tankar efteråt – om och om igen.

Jag tänker tillbaka på scener, på den känsla som filmen förmedlade. Jag tänker på konstigheterna, pinsamheterna, humorn, skratten, melankolin, distansen mellan far och dotter, det affärsmässiga konsultandet, det stela klubbandet, galenskaperna, löständerna, peruken, den bulgariska folkdräkten, Whitney Houston-sången, toaletter hos rumänska äppelodlare och det absurda i att bo på ett lyxhotell ovanför en romsk kåkstad.

Ja, här finns så mycket att ösa från att det nästan blir en överdos.

Filmen heter Toni Erdmann och är en tysk dramakomedi i regi av en dam vid namn Maren Ade. Hon har hållit på ett tag men bara gjort tre filmer (inklusive Toni Erdmann) där den första kom 2003. Jag blir sugen på att kolla in dessa.

Toni Erdmann handlar om relationen mellan far och dotter samt om världen i allmänhet. Ines (Sandra Hüller) jobbar i Bukarest för en prestigefylld konsultfirma med att outsourca en oljeverksamhet. Hennes pappa, Winfried (Peter Simonischek) är nån sorts musiklärare utan jobb hemma i Tyskland. Han beslutar sig för att överraska Ines med ett Gevalia-besök.

Det känns som att regissören Maren Ade delvis har gått i samma skola som t ex Ulrich Seidl och Michael Haneke. Toni Erdmann känns som en väldigt europeisk film. En skillnad, jämfört med framförallt Haneke, är att vi här hittar mer humor och värme. Precis som Haneke (och Ruben Östlund, inser jag nu) är Mare expert på att få till pinsamma situationer. Rollfigurerna (eller kanske närmare bestämt Ines) vill inget hellre än att sjunka genom golvet, och vi som tittare letar efter skämskudden.

Pappan, Winfried, är skämtare, en joker och förmodligen en slarver som kanske inte ägnat sin dotter den uppmärksamhet hon behövde under sin uppväxt. Nu vill han betala tillbaka. Eller så vill han bara genuint sin dotters bästa. Hur gör han det? Jo, genom att oannonserat dyka upp på hennes jobb i Bukarest och inför hennes kollegor påstå att han heter Toni Erdmann (iklädd löständer och svart långhårig peruk) och att han är livscoach åt den rumänske tennistränarlegenden Ion Tiriac.

Har jag sagt att filmen bitvis, och framförallt mot slutet, var vansinnigt rolig? Om inte, så gör jag det nu: Toni Erdmann är en komedi som fick mig att dubbelvika mig av pinsamt skratt i biosalongen, tillsammans med resten av alla stela recensenter i Malmö.

När Ines i filmens klimax ska bjuda in sina kollegor på en väl planerad födelsedagsfest (inklusive homestyling och catering-mat) men lyckas fastna i sin klänning halvt uppknäppt när den första gästen ringer på dörren visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Än värre blev det när hennes chef till slut dök upp i födelsedagsdräkt och blev skrämd av ett bulgariskt folkdräktsmonster.

Ines vill, som sagt, bara sjunka genom golvet, klicka klackarna som Dorothy och försvinna, eller få pappan att försvinna. Ibland är det ändå som att hon skrattar till med ett kluck då hon inser det absurda i det hela. Eller håller på att bryta samman totalt. Ögonblicket efter är hon sitt strikta jag igen.

Förutom humor och pinsamheter får vi även till slut en fin scen då pappa och dotter faktiskt försonas. De delar ett varmt ögonblick och en kram även om det finns en folkdräkt mellan dem. Fast det kanske var det som krävdes för att Ines skulle släppa ner garden.

Den miljö som Ines jobbar i känner jag delvis igen. Det är inte en speciellt trevlig miljö. Och då pratar jag inte om den kvinnoförnedrande sexism som Ines ständigt tvingas hantera. Nej, det handlar mer om märkliga jobbsituationer. Jag minns en gång när jobbade som konsult i Östersund och vi hade besök av indiska programmerare. Det team jag ingick i hade i uppgift att utbilda de nya programmerarna då hela verksamheten skulle flytta till Indien. Vi avvecklade alltså oss själva skulle man kunna säga. En del liknande, mer eller mindre absurda, situationer förekommer i Toni Erdmann.

Det som lyfter filmen för mig, nästan till ett toppbetyg, är att det under alla skratt, galenskaper och pinsamheter finns en tydlig botten av allvar, en sorts saknad, en sorg. Det finns ett lätt tungsinne här som jag uppskattar men som nog inte passar alla. Det är även en ganska lång och delvis långsam film vilket säkert kan göra en del otåliga. För mig är dock utbetalningen i slutet på alla sätt värt den extra väntan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallToni Erdmann har biopremiär idag fredag 23/9 och för mig är det ett givet biobesök. Det är för övrigt även Tysklands bidrag till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film. Ett vågat och roligt val!

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Även Har du inte sett den?-Carl har skrivit om Toni.

 

Varför länkar jag till den här videon där Whitney Houston sjunger ”The Greatest Love Of All”? Jo, för att Ines i filmens kanske bästa scen sjunger just den låten (hela låten!) i ett ögonblick av pinsamhet (men samtidigt befrielse) i kubik. Låten handlar om att lära sig att älska sig själv och det är ju det som är målet för pappans alla upptåg: att Ines ska tycka om sig själv alltså.

Jag älskar dig – En skilsmässokomedi (2016)

jag-alskar-dig-en-skilsmassokomediJag brukar ibland känna mig som en av svensk films få försvarare. Nu är det inte så att jag tycker svensk film är bättre än filmer från andra länder. Nej, möjligen ungefär lika bra eller aningen sämre. Det jag stör mig på är att det finns en jargong som handlar om att gotta sig i hur fantastiskt dålig man tycker svensk film är.

Och med ovanstående sagt så konstaterar jag att detta är skräp.

Jag älskar dig – En skilsmässokomedi handlar om ett par spelade av Christine Meltzer och Björn Kjellman. Meltzers rollfigur droppar en dag bomben att hon vill skiljas. Kjellman är i förnekelse men träffar så småningom Stockholms enda cykelbud i form av Nour El-Refai. Meltzer, ja, hon ska väl hitta sig själv igen bl a med hjälp av sin speediga väninna Martina Haag. (Äh, eftersom jag inte orkar ta reda på rollfigurernas namn så använder skådisarnas namn rakt av.) Meltzer träffar så småningom latin lover-konstnären tillika silverräven Rodolfo Corsato. Ja, skådisen heter så, jag hittar inte på!

Frågan filmen ställer, antar jag, är om Meltzer och Kjellman ska leka på sin egen kant för att sen växa upp och hitta varandra igen.

Nej, det här funkar alltså inte. Det är för dåligt. Inte i klass med tortyrredskapet Medicinen men långt efter är det inte. Jag älskar dig – En skilsmässokomedi är som en romantisk komedi-version av Hypnotisören. Den utspelas i samma förnäma Stockholmsmiljöer med våningar, gallerier, restauranger, kaféer och ett cykelbud. Precis som i Hypnotisören bjuds vi även på oändligt många (oändligt många!) vackra vykortsbilder på Stockholm… Stan i världen, världens stad. Nordens Venedig. The Capital of Scandinavia. Vattnet och öarnas stad. Stockholm. Med mat i toppklass, fina hotell, vänliga människor och en tunnelbana som är en konstutställning. Ta en dag och åk runt bland de olika t-bane-linjerna. Det är en upplevelse. Framförallt den blå rekommenderas. Gå av vid varje station och njut av de konstnärligt inredda stationerna. Solna Centrum går i varmt rött och Hallonbergen är barnsligt mysig.

Några andra säkra kort är förstås Vasamuseet och det nyöppnade ABBA-museet. På vägen dit måste ni förstås irra runt i gränderna i Gamla Stan. Ät glass och besök den übertrevliga science fiction-bokhandeln!

Var var jag?! Jo, just det. Tillbaka till filmen. Jag älskar dig – En skilsmässokomedi, jag älskar dig inte. Ett fel är att alla skådisar är liksom övertända. Jag vet inte vad de gick på men alla verkar hysteriskt uppjagade. Subtil humor lyser med sin frånvaro. Latin lover-Rodolfo funkar inte alls. Vilken kliché. Eller så var det kanske tänkt som nån sorts satir? Nä.

KK? Vad betyder det? Knullkompis. Jaha, oh ha ha ha, hilarious. Ska vi verkligen använda det skämtet som inte är ett skämt eftersom alla vet vad det betyder? Hur många gånger kan vi använda det? Nej, det var inte roligt ens den nollte gången.

Det som ändå blev spiken i kistan är slutet. Jag vet inte vad filmmakarna tänkte på här. Vad tänkte de på?! Här går man plötsligt från noll till ett lyckligt slut i slow motion med leende, skrattande, kramande, sjungande och pianospelade familjemedlemmar. Huh?

Det finns kanske två, tre positiva detaljer med filmen. Först gillade jag hur det faktiskt slutade mellan Meltzer och Kjellman. Det kändes lite annorlunda. Sen tyckte jag även hon som spelade dottern i familjen (Saga Samuelsson) gjorde ett bra jobb (även fast hennes historia och problem försvann spårlöst för att sen helt magiskt lösa sig i slutet). Som sista punkt fanns det även en ganska rolig scen där Kjellman är på en fest och börjar prata om knark.

Trots dessa positiva saker så delar jag ut en stabil etta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallJag älskar dig – En skilsmässokomedi har biopremiär imorgon fredag 30/9 men det kan man med fördel strunta i, om man nu inte är inne på det här med självplågeri.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Love & Friendship (2016)

love-and-friendshipNär Jane Austen var 14 år gammal skrev hon berättelsen Love and Freindship (sic!). Vid den här tiden var hon förstås fortfarande helt okänd för allmänheten. Hon skrev, och framförallt läste högt, för att roa sin familj. Berättelserna skrevs ner i tre anteckningsböcker, och det som fascinerar mig väldigt mycket är att dessa tre anteckningsböcker med texter från Austens ungdom fortfarande finns bevarade idag på museum i England. Coolt.

Det lustiga i sammanhanget är att Whit Stillmans senaste film faktiskt inte är en filmatisering av Love and Freindship. Nej, den har bara tagit titeln och möjligen den satiriska tonen från Austens juvenila verk. Filmen Love & Friendship bygger istället på kortromanen Lady Susan.

Kate Beckinsale spelar här den nyblivna änkan Susan Vernon som är på jakt efter en ny man åt sig själv och dessutom en man åt sin dotter Frederica. Hon smider ränker som jag inte har en chans att hänga med på och det gör nog ingen annan i filmen heller, förutom kanske hennes anförtrodda väninna Alicia, spelad av Chloë Sevigny.

Jag tycker att Love & Friendship är charmig, mysig och skarp liten karamell. Jag är ju redan från början en hjälplös sucker för brittiska kostymdramer så det här kan egentligen inte misslyckas. Kate Beckinsale är elak with a twist och hon lindar alla män runt sitt lillfinger på ett sofistikerat och underhållande sätt.

Filmens stora behållning för min del är, förutom Beckinsale, Tom Bennett som spelar Sir James Martin, en av de potentiella makarna (till både mor och dotter). Bennett gör denne underbare fåntratt på ett sagolikt roande vis.

Efter visningen av filmen uttryckte vissa en viss besvikelse och hävdade att det här var en drift med kostymdramagenren och Jane Austen i synnerhet. Hmm, jag håller nog inte riktigt med. Fast jag ska kanske inte säga så mycket då jag inte läst ett enda Austen-verk. Men efter vad jag läst på om Austen och även sett i form av andra Austen-filmatiseringar så kändes det, för mig, inte som metahumor. Däremot är det mer fokus på humor och det cyniska i den här filmen jämfört med andra.

Ytterligare klagomål som jag överhörde efter visningen handlade om miljöerna, främst interiörerna. Att det kändes som att man spelat in filmen på ett gammalt museislott, och jag kan hålla med. Det kändes inte riktigt som äkta inbodda miljöer där folk faktiskt bodde. Å andra sidan bidrog det kanske till den teatrala känslan som liksom passar in då alla, mer eller mindre, spelar ett spel (förutom ärthjärnan Sir James). Men ändå, lite som filmad teater kändes det. Här fanns inget coolt rent filmiskt och visuellt.

En detalj som kanske drar ner betyget en aning är jag tyvärr var något trött under delar av filmen och under en period gled jag in och ut ur nåt sorts limbotillstånd. Det förekommer även en radda med karaktärer och ska erkänna att jag inte hade full koll på vem som var vem, eller vem som var vems kusin.

Men en stabil trea delar jag utan tvekan ut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallLove & Friendship har biopremiär idag fredag 23/9 men jag tycker nog man gott kan vänta på VOD-premiären. Fast inte om man älskar Jane Austen och/eller kostymdramer. Då är det ett givet biobesök.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Även Har du inte sett den?-Carl har skrivit om Love & Friendship

Snowden (2016)

snowdenOliver Stone. Det är nästan som att man (läs: jag) har glömt bort honom. Platoon, Wall Street, Natural Born Killers och viss mån Born on the Fourth of July är väl klassiker, och det säger jag utan att ha sett Wall Street. Av de andra så är Platoon och Natural Born Killers favoriter som jag såg på bio när det begav sig.

För mig är Stone en otroligt amerikansk regissör, och med det menar jag att han gör filmer om USA och det amerikanska tillståndet. Hur mår USA, och varför, är frågor han ställer.

Vad har Stone gjort gjort på sistone? Hmm, utan att titta på hans filmografi så har svårt att ens nämna en enda. Det är knappt att jag kan komma på nån alls förutom de fyra jag nämnde tidigare. Skrämmande. Alltså skrämmande vad han försvunnit från filmradarn eller skrämmande vad dåligt mitt minne har blivit.

Jag tittar igenom hans filmografi på IMDb. Då ska vi se, är det några filmer som jag känner igen eller t.o.m. har sett. Aaaah, givetvis: JFK, en film jag inte har sett men är sugen på. Nixon, ja, den har jag hört talas om (det är väl Anthony Hopkins som gör Nixon?). Any Given Sunday, en film om amerikansk fotboll och en film som inte känns som en Stone-film (för mig).

Nej, det fanns inte mycket där som lockade mig. En uppföljare till Wall Street känns som det roligaste och det säger väl det mesta. Ja, förutom JFK då men den kom ju redan 1991.

Nu är Stone aktuell med en stor film igen. Den handlar om visselblåsarnas visselblåsare, Edward Snowden. Det är en klassisk biografifilm kan man säga, eller filmen känns i alla fall som det på förhand.

Jag har lite svårt att säga vad jag egentligen tycker om filmen som ett hantverk. Jag är fascinerad av storyn i sig. Att en så pass, till synes, obetydlig person kan skapa så mycket rabalder genom sitt agerande att det slutar med att han finner sig i exil Ryssland, på flykt från sitt eget hemland.

Gjorde han rätt, gjorde han fel? Jag säger så här: om han gjorde vad han gjorde för att han kände att han gjorde rätt, så gjorde han rätt. Var han naiv? Förmodligen. Tycker jag själv att han gjorde rätt? Svårt att svara på. Jag har inte detaljkoll på vad exakt det var han läckte förutom att det handlar om att USA i samarbete med Europa systematisk massavlyssnar en stor del av världens befolkning. Fast det visste vi väl redan?

Hur har filmmakarna valt att berätta historien på? Faktiskt på ganska så exakt samma sätt som man gjorde i The Imitation Game. Dels får vi följa hur dokumentärfilmaren Laura Poitras (Melissa Leo) och två reportrar från brittiska The Guardian intervjuar Snowden (Joseph Gordon-Levitt) under ett antal dagar på ett hotellrum i Hongkong i samband med att han ska till att läcka sina uppgifter. Dels får vi möta Snowden flera år tidigare när han började jobba på CIA och senare NSA, dvs vi får se vad som ledde till att händelserna på det där hotellrummet i Hongkong.

Jag tycker upplägget funkar ganska bra. Det finns en viss spänning i hur man hoppar fram och tillbaka i tiden. Scenerna i Hongkong har ett nåt absurt över sig med Snowden som är extremt försiktig med hur han agerar. Han lever på det där hotellrummet i fyra dagar och är under en väldig press.

Det största fokuset är ändå på Snowden under hans karriär inom det amerikanska underrättelseväsendet. Här får vi även en sorts kärlekshistoria mellan Snowden och flickvännen Lindsay Mills spelad av Shailene Woodley. Även denna funkar hyfsat och jag antar att den bl a ska visa vad Snowden ”offrade” när han gjorde det han gjorde.

Vad funkade mindre bra? Well, första gången Joseph Gordon-Levitt öppnade munnen för att prata så undrade jag om han svalt en potatis eller hade ont i magen eller nåt. Han lät nämligen oerhört ansträngd. Även om den riktige Snowden låter på ett sätt som liknar det JoGo försökte sig på så funkar det inte. Det blir bara ett störningsmoment, vilket filmmakarna kanske noterat eftersom det blir mindre uttalat efter hand (eller så vande jag mig).

Det förekommer en scen där Snowden pratar med sin chef via en gigantisk storbildsskärm som fullkomligt skriker ”storebror ser dig”. Det var så osubtilt att det blev roligt och jag skrockade i min biofåtölj.

Det finns en dokumentär om det som ägde rum på det där hotellrummet i Hongkong som heter Citizenfour. Den är regisserade av Laura Poitras (som alltså spelas av Melissa Leo i Snowden) och den vann faktiskt en Oscar för bästa dokumentär 2015. Den skulle jag nog vilja se.

Det är trixigt det här med BOATS rent allmänt. Jag tror att jag i de allra flesta fall hellre ser dokumentären om vad det nu än handlar om. Då finns det åtminstone en chans att det som visas överensstämmer med vad som verkligen hände, även om ju dokumentärer förstås är (eller kan vara) precis lika vinklade som spelfilm. Det är nåt med filmer baserade på verkliga händelser, där man ju kan säga att dokumentären är en subgenre, som gör att de sällan funkar fullt ut för mig. Det är lätt att de blir trista, torra och redovisande. Det gäller t ex filmerna om WikiLeaks – dokumentären We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks och spelfilmen The Fifth Estate – och i viss mån även Snowden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallSnowden har biopremiär idag fredag 16/9 men jag tycker nog man gott kan vänta på VOD-premiären.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar och förutom jag var det bara Sofia som tyckte det verkade spännande att snöa in på det här ämnet.

%d bloggare gillar detta: