Jag älskar dig – En skilsmässokomedi (2016)

Jag brukar ibland känna mig som en av svensk films få försvarare. Nu är det inte så att jag tycker svensk film är bättre än filmer från andra länder. Nej, möjligen ungefär lika bra eller aningen sämre. Det jag stör mig på är att det finns en jargong som handlar om att gotta sig i hur fantastiskt dålig man tycker svensk film är.

Och med ovanstående sagt så konstaterar jag att detta är skräp.

Jag älskar dig – En skilsmässokomedi handlar om ett par spelade av Christine Meltzer och Björn Kjellman. Meltzers rollfigur droppar en dag bomben att hon vill skiljas. Kjellman är i förnekelse men träffar så småningom Stockholms enda cykelbud i form av Nour El-Refai. Meltzer, ja, hon ska väl hitta sig själv igen bl a med hjälp av sin speediga väninna Martina Haag. (Äh, eftersom jag inte orkar ta reda på rollfigurernas namn så använder skådisarnas namn rakt av.) Meltzer träffar så småningom latin lover-konstnären tillika silverräven Rodolfo Corsato. Ja, skådisen heter så, jag hittar inte på!

Frågan filmen ställer, antar jag, är om Meltzer och Kjellman ska leka på sin egen kant för att sen växa upp och hitta varandra igen.

Nej, det här funkar alltså inte. Det är för dåligt. Inte i klass med tortyrredskapet Medicinen men långt efter är det inte. Jag älskar dig – En skilsmässokomedi är som en romantisk komedi-version av Hypnotisören. Den utspelas i samma förnäma Stockholmsmiljöer med våningar, gallerier, restauranger, kaféer och ett cykelbud. Precis som i Hypnotisören bjuds vi även på oändligt många (oändligt många!) vackra vykortsbilder på Stockholm… Stan i världen, världens stad. Nordens Venedig. The Capital of Scandinavia. Vattnet och öarnas stad. Stockholm. Med mat i toppklass, fina hotell, vänliga människor och en tunnelbana som är en konstutställning. Ta en dag och åk runt bland de olika t-bane-linjerna. Det är en upplevelse. Framförallt den blå rekommenderas. Gå av vid varje station och njut av de konstnärligt inredda stationerna. Solna Centrum går i varmt rött och Hallonbergen är barnsligt mysig.

Några andra säkra kort är förstås Vasamuseet och det nyöppnade ABBA-museet. På vägen dit måste ni förstås irra runt i gränderna i Gamla Stan. Ät glass och besök den übertrevliga science fiction-bokhandeln!

Var var jag?! Jo, just det. Tillbaka till filmen. Jag älskar dig – En skilsmässokomedi, jag älskar dig inte. Ett fel är att alla skådisar är liksom övertända. Jag vet inte vad de gick på men alla verkar hysteriskt uppjagade. Subtil humor lyser med sin frånvaro. Latin lover-Rodolfo funkar inte alls. Vilken kliché. Eller så var det kanske tänkt som nån sorts satir? Nä.

KK? Vad betyder det? Knullkompis. Jaha, oh ha ha ha, hilarious. Ska vi verkligen använda det skämtet som inte är ett skämt eftersom alla vet vad det betyder? Hur många gånger kan vi använda det? Nej, det var inte roligt ens den nollte gången.

Det som ändå blev spiken i kistan är slutet. Jag vet inte vad filmmakarna tänkte på här. Vad tänkte de på?! Här går man plötsligt från noll till ett lyckligt slut i slow motion med leende, skrattande, kramande, sjungande och pianospelade familjemedlemmar. Huh?

Det finns kanske två, tre positiva detaljer med filmen. Först gillade jag hur det faktiskt slutade mellan Meltzer och Kjellman. Det kändes lite annorlunda. Sen tyckte jag även hon som spelade dottern i familjen (Saga Samuelsson) gjorde ett bra jobb (även fast hennes historia och problem försvann spårlöst för att sen helt magiskt lösa sig i slutet). Som sista punkt fanns det även en ganska rolig scen där Kjellman är på en fest och börjar prata om knark.

Trots dessa positiva saker så delar jag ut en stabil etta.

Jag älskar dig – En skilsmässokomedi har biopremiär imorgon fredag 30/9 men det kan man med fördel strunta i, om man nu inte är inne på det här med självplågeri.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer