Jorden (1996)

Mitt mini-Medem-tema fortsätter med den andra och avslutande filmen Jorden från 1996. Det är ju lite synd att jag inte har en text om min favoritfilm att ta fram ur kortärmen men jag såg De älskande vid polcirkeln innan jag började skriva omdömen om filmer. Se om den?! Huga. Tänk om den inte skulle hålla. Hemska tanke. Min text om Jorden skrevs i februari 2004.

Jorden är en spansk film, regisserad av Julio Medem, om Angel som arbetar som bekämpare av ohyra. Han kommer till en by för att bespruta traktens vinodlingar och utrota de gråsuggor som tydligen ger vinet en märklig jordsmak (därav filmens titel). Angel har väldigt livlig fantasi och tror att han är hälften ängel och hälften människa, och, well, vem vet. Han träffar många av invånarna i byn, bl a två kvinnor, och det leder givetvis till förvecklingar.

Medem gör mig återigen besviken. Den första Medem-film jag såg var den underbara De älskande vid polcirkeln (1998). Efter det har jag sett Den röda ekorren (1993) som var ganska skön men ingen toppfilm och nu då alltså Jorden som jag tyckte var dålig, rent av. Jag tyckte det var en lite löjlig historia. Jag kände absolut ingenting för rollfigurerna i fimen och i en sån här typ av film (drama) så är det ett måste.

Det finns en del halvintressanta berättartekniska grepp som jag känner igen men historien i sig faller ganska platt. Medems filmer brukar ha inslag av magi och mystik som gör att de är spännande. Här byggs det upp en sån stämning men Medem gör inget med det hela. Sen börjar jag undra om inte Medem är en smula gubbsjuk…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den röda ekorren (1993)

Denna söndag gräver jag ur gömmorna fram en gammal preblogg-text om en spansk film vid namn Den röda ekorren (La ardilla roja) gjord av en tidigare regissörsfavorit. Ja, eller det var åtminstone så att jag gillade en av Julio Medems filmer skarpt (se nedan i texten). Min text om Den röda ekorren skrevs i januari 2004. Jag tror det kan vara så att det kommer ytterligare en gammal text om en annan Medem-film på onsdag.

Julio Medem har gjort en film som jag älskar. Den heter De älskande vid polcirkeln. Precis som den så är även Den röda ekorren en sorts dramathriller där thrillerinslaget kommer sig av hur Medem berättar sin historia. Här handlar det om Jota som är i kast med att hoppa över ett räcke ner i havet för att ta livet av sig. Precis då kraschar en motorcykel i närheten. Jota rusar för att hjälpa till och upptäcker att den skadade, en vacker kvinna givetvis, har tappat minnet. Jota följer med ambulansen till sjukhuset och ikläder sig rollen som hennes pojkvän och påstår att de har varit ihop i fyra år. Efter ett tag åker de båda på campingsemester.

Som sagt, Medems berättarstil är speciell. Vi får inte veta mycket om personerna och det är något av ett pussel där bitarna först på slutet faller på plats. Det handlar om sex. Det handlar om öde och mystik, likt Tom Tykwers filmer. Här funkar det hela dock inte alls lika bra som i den, enligt mig, underbara De älskande vid polcirkeln. Det är nåt med skådisarna som inte stämmer kanske, jag vet inte. Jag blev inte engagerad. Filmen är inte dålig men ingen toppfilm. Det förekommer en ganska löjlig popvideo då och då som jag inte kunde låta bli att skratta åt, vilket jag inte tror var meningen. Musiken är en hemsk blandning mellan Nordman och Roger Pontare. Nåja, det blir godkänt ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Julieta (2016)

julietaTrots att Pedro Almodóvar inte på nåt vis är en personlig favorit så kändes det ändå ganska självklart att se spanjorens senaste film. Jag har sett åtta av hans filmer och det är synd att säga att han har gjort nån succé hos mig. Medelbetyget är 2,5/5 fördelat på fyra stycken 3/5:or och lika många 2/5:or. Men han är ett stort namn i filmvärlden, det går ju inte att komma ifrån, så jag bänkade mig förstås för att se Julieta.

Filmen handlar om… Julieta (Emma Suárez). Hon är en medelålders kvinna som bor i Madrid tillsammans med Lorenzo. De båda verkar lyckliga och håller på att förbereda sig för en flytt till Portugal (jag har för mig att Lorenzo skulle skriva en bok där?).

En dag träffar Julieta ute på gatan på en yngre kvinna vid namn Beatriz som berättar att hon av slump träffat Antía i Schweiz. Vem är Antía?! Julieta blir uppenbart upprörd, och känslostormar blåser. Vem är Antía?!

Julieta går hem till Lorenzo och låter meddela att det inte blir nån flytt för hennes del. Hon säger inte varför hur mycket Lorenzo än frågar. Lorenzo har inget val att flytta själv till Portugal medan Julieta hyr en annan lägenhet (som hon uppenbarligen bott i tidigare) och hoppas på nåt sätt hitta Antía eller att Antía ska kontakta henne.

Ungefär här i filmen så hoppar vi långt tillbaka i tiden där vi träffar en ung Julieta (nu spelad av Adriana Ugarte) på ett tåg. Ska vi nu få reda på vad som ligger bakom all dramatik och känslostormar? Ja, det ska vi, men det tar sin lilla tid och mer än så säger jag inte.

Jag gillar stora delar av själva upplägget i filmen. Just kvinnor som döljer på stora hemligeheter känns som ett tema som Almodóvar återkommer till ofta. Saker från det förflutna som kommer tillbaka till nutiden och i filmen presenteras som ett mysterium (för oss tittare) som karaktärerna måste brottas med och lösa, och vi hänger med på resan.

Visst påminner det här även en del om ganska många av Alfred Hitchcocks filmer? Jag tror Pedro är ett stort Hitchock-fan.

En annan regissör jag tänker på är Tom Tykwer. Precis som i den tyske regissörens filmer handlar det i Julieta till viss del om slumpen kontra ödet. Hur saker och ting liksom är ofrånkomliga, eller är de?

Skådespelarna i filmen är mycket bra. Både Emma Suárez och Adriana Ugarte, som den äldre respektive yngre Julieta, övertygar. En annan favorit är en hushållerska som Julieta träffar som ung. Hon spelas av en typisk färgstark Almodóvar-skådis vid namn Rossy de Palma med en väldigt speciellt utseende. Den karaktären är inte nån man skojar med direkt. Se nedan.

Rent hantverksmässigt har jag egentligen inget att klaga på. En höjdpunkt rent filmiskt var nog en sekvens som involverar en handduk som används för att torka håret på en person och där Almodóvar på ett smart sätt visar tidens gång.

Som vanligt är det dock nåt som saknas för att jag ska dela ut det där riktigt höga betyget. Är det känslan av melodram som gör att jag både gillar filmen och samtidigt känner mig tveksam? Julieta tycker jag ändå är en av de bättre Almodóvar-filmer jag har sett, så en stabil trea ska den ha.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallJulieta har biopremiär idag och om du normalt är ett fan av Almodóvars stil så tror jag inte filmen kommer göra dig besviken!

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm (publiceras på lördag)

 

Hej Tjolahopp!

Hej Tjolahopp!

%d bloggare gillar detta: