Den röda ekorren (1993)

Denna söndag gräver jag ur gömmorna fram en gammal preblogg-text om en spansk film vid namn Den röda ekorren (La ardilla roja) gjord av en tidigare regissörsfavorit. Ja, eller det var åtminstone så att jag gillade en av Julio Medems filmer skarpt (se nedan i texten). Min text om Den röda ekorren skrevs i januari 2004. Jag tror det kan vara så att det kommer ytterligare en gammal text om en annan Medem-film på onsdag.

Julio Medem har gjort en film som jag älskar. Den heter De älskande vid polcirkeln. Precis som den så är även Den röda ekorren en sorts dramathriller där thrillerinslaget kommer sig av hur Medem berättar sin historia. Här handlar det om Jota som är i kast med att hoppa över ett räcke ner i havet för att ta livet av sig. Precis då kraschar en motorcykel i närheten. Jota rusar för att hjälpa till och upptäcker att den skadade, en vacker kvinna givetvis, har tappat minnet. Jota följer med ambulansen till sjukhuset och ikläder sig rollen som hennes pojkvän och påstår att de har varit ihop i fyra år. Efter ett tag åker de båda på campingsemester.

Som sagt, Medems berättarstil är speciell. Vi får inte veta mycket om personerna och det är något av ett pussel där bitarna först på slutet faller på plats. Det handlar om sex. Det handlar om öde och mystik, likt Tom Tykwers filmer. Här funkar det hela dock inte alls lika bra som i den, enligt mig, underbara De älskande vid polcirkeln. Det är nåt med skådisarna som inte stämmer kanske, jag vet inte. Jag blev inte engagerad. Filmen är inte dålig men ingen toppfilm. Det förekommer en ganska löjlig popvideo då och då som jag inte kunde låta bli att skratta åt, vilket jag inte tror var meningen. Musiken är en hemsk blandning mellan Nordman och Roger Pontare. Nåja, det blir godkänt ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dödsängeln Maria (1993)

Jag gör det lätt för mig under julen och tar ledigt men låter bloggen jobba av sig själv med att skicka ut några korta och gamla preblogg-texter som skrevs i oktober 2006. Först ut är Tom Tykwers debutfilm Die tödliche Maria.

Jag tyckte det kändes lite, eller ganska mycket, att det här var en debutfilm från Tom Tykwers sida. Jag kände igen hans ganska säregna stil med en historia om en människa som söker efter något, och om hur olika människors öden kan sammanflätas, ofta pga slumpen. Precis innan jag såg Dödsängeln Maria såg jag om Heaven (2002) och efter att ha sett den så insåg jag att Tykwer har utvecklats. I Heaven har han lärt sig att döda sina älsklingar, och göra sin (ja, eller Kieslowskis då) historia mer skarp och lita lite mer på sina skådisar. Dödsängeln Maria är ändå en sevärd film men blir bitvis lite upprepande och står liksom och stampar på samma ställe. Slutet är typiskt tykwerskt!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

10 i topp: Filmer 1993

1993Jag brukar ha svårt att säga om ett filmår är bra, lagom eller mindre bra. Hur ska man avgöra det? Ibland har jag tre toppar som är absoluta favorifilmer men resten av filmerna är sisådär. Är det ett toppår då? Om jag har tio mycket bra och jämna filmer men som inte är superfavoriter? Är det inte ett toppår då?

Ett problem för mig är även att jag väldigt sällan ser om filmer och då blir det ju svårt att rangordna filmer. Jag får helt gå på vad jag minns att jag tyckte snarare än min nuvarande uppfattning av filmen.

Oh well. 1993 är ett år då jag i alla fall har en stor favorit som jag dessutom sett hyfsat nyligen. Inget slår melankoli. Då kör vi!

 

11. The Pelican Brief
The Pelican Brief
För att det är en politisk konspirationsthriller som är en äkta filmfilm.

10. Tai Chi Master
Tai Chi Master
För Michelle Yeoh, Jet Li och de fantastiska fajterna och för att den som alla martial arts-filmer från Hongkong alltid ska ha minst en alternativ titel (Twin Warriors eller bara Tai Chi kallas den också).

9. Schindler’s List
Schindler's List

För att jag fortfarande minns tyngden i bioupplevelsen när filmen sågs på Spegeln i Uppsala.

8. Groundhog Day
Groundhog Day
För filmens koncept och för att Bill Murrays rollfigur till slut lär sig och för att den svenska titeln är bättre än originaltiteln.

7. Sonatine
Sonatine

För scenen där regissören och huvudrollsinnehavaren Takeshi Kitano ”spelar” sumobrottning på en sandstrand.

6. Jurassic Park
Jurassic Park
För att datoranimeringen håller än idag och för Spielbergs känsla för magiska under.

5. The Fugitive
The Fugitive

För hoppet vid dammen.

4. Falling Down
Falling Down

För att jag vill ha FRUKOST! och för blandningen av humor, satir och allvar.

3. Trois couleurs: Bleu
Trois couleurs: Bleu

För den blå och underbart jobbiga och fria känslan, och musiken.

2. Short Cuts
Short Cuts
För att det är en av de bästa hyperlänkfilmerna och att jag älskade många av karaktärerna.

1. The Remains of the Day
The Remains of the Day
För att inget slår detta smärtsamt melankoliska och sorgliga kostymdrama detta år.

 

Uppdatering: När jag insåg att jag alldeles hade glömt bort Short Cuts så var jag tvungen att uppdatera listan. Short Cuts åker in på andra plats och The Pelican Brief åker ut från listan. Dessutom gick Jurassic Park om Sonatine och Falling Down passerade The Fugitive.

Bubblare? Några filmer som jag bollade med var: CliffhangerManhattan Murder MysteryIn the Line of FireIron Monkey och What’s Eating Gilbert Grape.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 1993. Inga gissningar den här gången, sorry.

Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
Absurd Cinema
Spel och Film
Filmedia
Filmfrommen

Modstrilogin: Det sociala arvet

KentaTitel: Det sociala arvet
Regi: Stefan Jarl
År: 1993
IMDb
| Filmtipset

Stefan Jarl kunde efter inspelningen av den andra delen i Modstrilogin inte släppa tanken på hur det skulle gå för barnen till modsen. I denna den avslutande delen, efter Dom kallar oss mods (1968) och Ett anständigt liv (1979), träffar han två av modsens barn. Dels Patric som är Kentas och Evas son, och dels Carina som är dotter till Jajje (som varit med i de två första filmerna). Vi får även träffa Kenta och Eva och följa med när de flyttar till Blekinge för att försöka starta ett nytt liv.

Det kändes bra att det kom en tredje del efter den mörka Ett anständigt liv. Här är det lite ljusare i och med att det är fokus på modsbarnen Carina och Patric, som faktiskt har klarat sig ganska bra, även om de väl också har/har haft sina problem (främst Carina kanske, men hon verkar å andra sidan har försonats med vem hon är och var hon kommer ifrån mer än Patric). Det är också Carina som är den mest intressanta personen, eller kanske snarare den som är mest öppen och säger mer intressanta, tänkvärda saker i intervjuerna i filmen. Om man lyssnar på det – återigen – utmärkta kommentatorspåret så får man reda på en anledning till varför Patric kan verka lite återhållen och på sin vakt i sina intervju-scener.

Inledningen på filmen är riktigt tokrolig. Kenta har nämligen blivit stämd för att ha druckit alkohol i en park. Han är kallad till ett inledande förhör där han också träffar den polis som ska ha iakttagit det hela. Under förhöret med polisen framkommer det dock att polisen befunnit sig på 50-75 m avstånd från Kenta. Och Kenta, han säger ju att han har druckit helt vanlig cider och eftersom det inte går att motbevisa så lägga åtalet ner. Väldigt roliga scener, dels när Kenta får det första beskedet om stämning och dels när han får beskedet (per brev förstås) att åtalet lagts ner.

Lite kul är att Patric har blivit värsta yuppien och inte vill förknippas med Kenta utan hellre umgås med sina yuppiekompisar, hänger på Café Opera och glider runt i schyssta bilar eller båtar. I övrigt är filmen inte lika intensiv som de två föregångarna. Den känns mer vanlig och det händer inte så mycket, på ytan i alla fall. Återigen är det nämligen så att man får reda på en hel del av det som föregick bakom kameran och vad som hände efter filmen om man lyssnar på kommentatorspåret. Det blir en klockren trea. Treor kan också vara klockrena om ni inte visste det.

3/5

PS. För mig var det här första gången som kommentatorspår (och övrigt extramaterial) verkligen tillfört nåt extra och haft ett egenvärde (gäller hela trilogin). Missa inte det (ja, jag tjatar) om ni ska titta på Modstrilogin!

Martial arts-måndag: Tai Chi

Tai ChiTitel: Tai Chi
Regi: Yuen Woo-ping
År: 1993
IMDb
| Filmtipset

Måndag igen och Yuen Woo-ping igen. I början av 90-talet gjorde Yuen filmer som på löpande band. Just filmen Tai Chi var en av de första kung fu-filmer som jag såg och skrev om för nästan tio år sen. Vid den här tiden hade jag fascinerats av Crouching Tiger, Hidden Dragon (och i viss mån Hero) men jag var inte helt bekant med den asiatiska stilen, framförallt dess något märkliga blandning av humor/fånerier och allvar.

Den välkände kung fu-koreografen Yuen Woo-ping (Crouching Tiger, Hidden Dragon, The Matrix) har regisserat denna vajer fu-film där Jet Li och Michelle Yeoh visar sig på styva linan… eller vajern. Handlingen: Två pojkar, Junbao och Tianbao, växer upp i ett Shaolin-kloster och utbildas till (martial arts-)munkar. Efter ett bråk under en kung fu-tävling blir de båda förvisade från klostret. Efter detta lever de ett tag tillsammans i den ”riktiga” världen utanför klostret men skiljs så småningom. Junbao (Jet Li) hamnar på en restaurang medan Tianbao är girig efter makt och blir soldat i armén. Ni kan ju räkna ut vartåt det lutar.

Filmen är sprängfylld med fantasifulla kung fu-fajter (eller nästan danser). Yuen är grym på att hitta på roliga saker i fajterna. Vajrarna märks inte lika mycket som i t ex en film som Hero (kanske för att Yuen inte var inblandad i Hero, doh) där de ju flög mest hela tiden. Inte för att jag störde mig på det men jag vet att vissa gör det. Och det är fajterna som är hela behållningen av Tai Chi för mig. Yuen är nämligen ingen vidare regissör (i alla fall visar inte den här filmen det).

Mellan fajterna är filmen en sorts tragikomisk buskis med en speciell smålöjlig humor som nog är karakteristisk men jag är inte så bevandrad i kung fu-genren så jag vet inte? (Min kommentar och svar på min egen fråga: Japp, det är en del av den asiatiska stilen, helt enkelt. Det är så här det ser ut i Hongkongfilm och i sydkoreansk film.) Fajterna är bland det bästa jag har sett men där emellan är det lite sisådär. I och för sig är det kul att se Jet Li spela galen och bada i en tunna med änder… Nåväl. Filmen går även under namnen Twin Warriors, The Tai Chi Master och får en stark trea för sina fajter.

3+/5

Martial arts-måndag: Iron Monkey

Donnie YenTitel: Iron Monkey
Regi: Yuen Woo-ping
År: 1993
IMDb
| Filmtipset

Yuen Woo-ping är min kung fu-husgud. Han har dominerat från 70-talet ända fram till idag. Senast 2010 kom True Legend och i början av 90-talet gjorde Yuen ju en räcka trevliga filmer, bl a Iron Monkey.

En Yuen Woo-ping-film om Iron Monkey, en kung fu-kunnig och maskerad Robin Hood-karaktär som hjälper fattiga mot korrumperade tjänstemän i en by i 1800-talets Kina. Jag har sett några kung fu-filmer från Hong Kong och det är oftast samma sak: välgjorda och grymma actionscener men töntig humor och ganska tunn handling i övrigt. Så är fallet även här. Men det här är i alla fall wire fu av högsta graden. Slutfajten, som utspelas hoppandes uppe på brinnande träpålar, är givetvis lång och grym. Filmen är värd att se bara för den.

Kul att notera är att vi i filmen får träffa Wong Kei-ying (Donnie Yen) men framför allt hans son Wong Fei-hung, som är en känd karaktär i kinesisk (film)historia och som spelas av Jet Li i Once Upon a Time in China-trilogin (som ju heter Wong Fei Hung på originalspråk). Här spelas Wong Fei-hung dock av en tjej (Tsang Sze-man!), som är en rackare på kung fu, givetvis! Men det kan inte bli mer än en trea till filmen som helhet.

3/5

Martial arts-måndag: Once Upon a Time in China III

Once Upon a Time in China IIITitel: Once Upon a Time in China III
Regi: Tsui Hark
År: 1993
IMDb
| Filmtipset

Då avslutar vi Once Once Upon a Time in China-serien med den tredje delen som visade sig bli den sämsta…

Jet Li ikläder sig för tredje gången rollen som kinesiske kung fu-folkhjälten Wong Fei-hung. Den här gången åker Fei-hung till Beijing för att besöka sin far och titta på hans medicinfabrik. Med sig i släptåg har han som vanligt fånen/assistenten Foon samt kärleksintresset Peony (Rosamund Kwan). I Beijing har det precis utlysts en lejondanstävling, en sorts martial arts-uppvisning, för att imponera på, och skrämma, de utlänningar som vill få större makt i Kina. Resultatet blir istället att de olika martial arts-klubbarna slåss inbördes och Fei-hung får rycka ut för att ställa saker och ting till rätta. Samtidigt så uppvaktas Peony av en kinesisktalande rysk besökare vilket stör Fei-hung å det grövsta.

Åh hå, det var faktiskt riktigt dåligt, på gränsen till uselt. Handlingen i Wong Fei Hung ji saam: Si wong jaang ba som originaltiteln lyder är otroligt fånig, tillgjord och tramsig. Inget funkar, varken fajtingscenerna, lejondanstävlingen eller de fåniga förvecklingarna mellan ryssen, Peony och Fei-hung. Ja, fajtingscener och fajtingscener, förresten. I princip förekommer inga regelrätta fajter. Oftast är det bara hafsiga massfajter där Jet Li studsar och snurrar runt som rena Yoda. Jet Li har ej heller nån värdig motståndare i filmen, som t ex Donnie Yen i tvåan. Den som är tänkt att ha den rollen är den tillgjorda och överdrivna Club Foot som mest känns jobbig.

Spänningsmomentet i filmen är att det planeras ett lönnmord på en högt uppsatt person. Fei-hung & Co får reda det hela och ska försöka stoppa det. Tyvärr tappas det här bort och får vi se en tråkig och segdragen lejondanstävling istället för riktiga fajter och en spännande upplösning. Ok, nu är väl säkert den här lejondansen en viktig del av kinesisk kultur och det var ganska imponerande scener med mycket folk och vackra färger, men roligt eller spännande var det inte. Tio gånger av tio ser jag hellre en välgjord fajtscen mellan två skickliga kung fu-utövare.

Nä, det blir inte godkänt betyg till del tre i den här överskattade filmserien med Jet Li. Det som varit lite intressant i alla tre filmer är att man i handlingen väver in personer och händelser som förekommit på riktigt i kinesisk historia. Detta lyckades man bäst med i tvåan, där t ex den förste presidenten i Republiken Kina (alltså nuvarande Taiwan), Sun Yat-sen, förekommer som ung revolutionär mot kejsardömet i Kina. Det är även tvåan som har klart bäst fajtingscener. Trean har tyvärr ingenting att komma med på något plan och det blir snudd på bottenbetyg. Det som räddar filmen från bottenbetyget är väl ändå Jet Lis skicklighet och akrobatik i de fajter som förekommer.

Once Upon a Time in China är alltså inget jag kan rekommendera, tyvärr. Om ni vill se en film med brutalfajter, kolla in Ong-bak. Den har de värsta stunts och fajter jag skådat. Om ni vill se en film som lyckas kombinera humor och kung fu (vilket OUATIC-filmerna inte lyckas med), kolla in Drunken Master med Jackie Chan. Om ni vill se en bättre film kung fu-film med Jet Li, kolla in Yuen Woo-ping-regisserade Tai-Chi Master (aka Twin Warriors) där även Michelle Yeoh är med.

2-/5

Doften av grön papaya

Titel: Doften av grön papaya (Mùi du du xanh)
Regi: Tran Anh Hung
År: 2000
IMDb
| Filmtipset

Efter att ha sett två filmer (Cyclo och När solen står som högst) av vietnamesiske Tran Anh Hung så kändes det som att jag hade fått en ny favoritregissör. Nu var det dags att se hans första film, som tar sin början kring 1950 i Saigon då vi får träffa den tioåriga flickan Mui som lämnar sin familj i en fattig by för att jobba som tjänsteflicka hos en familj i staden. Mui är en lite eftertänksam flicka som vet att uppskatta det lilla i livet. Hos familjen som hon är hos finns det under ytan en sorg efter ett barns död.

Detta var en stor besvikelse. Jag tror det till stor del beror på att filmen kändes som en tv-teater ungefär. Handlingen utspelas enbart i en studio som är familjens hem. Detta gjorde att man inte fick uppleva det underbara fotot med sagolika och kristallklara färger som fanns i Cyclo och När solen står som högst. Filmen känns instängd i sin ”tv-studio”. Själva handlingen i sig tycker jag också lyser med sin frånvaro. Vi får se livet ha sin lilla gång för Mui. Hon sköter sina dagliga sysslor, lagar mat, städar, och uppskattar livets små mirakel, som t ex att känna med fingrarna på kärnorna i en grön papaya eller studera myror. Efter ungefär halva filmen tar handlingen ett kliv framåt i tiden och det har gått tio år. Inget har egentligen ändrats förutom att Mui har blivit tio år äldre.

När jag tänker på hur Doften av grön papaya är uppbyggd så slår det mig att det finns många likheter med När solen står som högst. Skillnaden är att När solen står som högst försatte mig i en skön meditativ stämning som var en lisa för själen. I Doften av grön papaya så blev det bara segt, tråkigt och intetsägande, trots att jag verkligen ville gilla filmen. Förmodligen finns det en massa symbolik och saker som inte sägs rakt ut, mellan raderna. Ungefär som i en annan film som gick mig totalt förbi, nämligen Kim Ki-duks Hwal (The Bow).

Nu ska väl sägas att det, trots tv-studio-känslan, är en ganska vacker film ändå. Men jag tyckte att vissa idéer, t ex svepande kameraåkningar, upprepades för ofta. Detta tillsammans med den bleka handlingen gjorde det här till en enformig film som inte gav mig nånting. När handlingen hoppade framåt tio år i tiden och Mui var en ung kvinna så trodde jag att filmen skulle lyfta en aning. Att den skulle bli mer intressant. Och det stämde väl i viss mån, men det hela utmynnade ändå i ett riktigt ”jaså-slut” och ett icke godkänt betyg.

2/5

%d bloggare gillar detta: