Martial arts-måndag: Once Upon a Time in China III

Once Upon a Time in China IIITitel: Once Upon a Time in China III
Regi: Tsui Hark
År: 1993
IMDb
| Filmtipset

Då avslutar vi Once Once Upon a Time in China-serien med den tredje delen som visade sig bli den sämsta…

Jet Li ikläder sig för tredje gången rollen som kinesiske kung fu-folkhjälten Wong Fei-hung. Den här gången åker Fei-hung till Beijing för att besöka sin far och titta på hans medicinfabrik. Med sig i släptåg har han som vanligt fånen/assistenten Foon samt kärleksintresset Peony (Rosamund Kwan). I Beijing har det precis utlysts en lejondanstävling, en sorts martial arts-uppvisning, för att imponera på, och skrämma, de utlänningar som vill få större makt i Kina. Resultatet blir istället att de olika martial arts-klubbarna slåss inbördes och Fei-hung får rycka ut för att ställa saker och ting till rätta. Samtidigt så uppvaktas Peony av en kinesisktalande rysk besökare vilket stör Fei-hung å det grövsta.

Åh hå, det var faktiskt riktigt dåligt, på gränsen till uselt. Handlingen i Wong Fei Hung ji saam: Si wong jaang ba som originaltiteln lyder är otroligt fånig, tillgjord och tramsig. Inget funkar, varken fajtingscenerna, lejondanstävlingen eller de fåniga förvecklingarna mellan ryssen, Peony och Fei-hung. Ja, fajtingscener och fajtingscener, förresten. I princip förekommer inga regelrätta fajter. Oftast är det bara hafsiga massfajter där Jet Li studsar och snurrar runt som rena Yoda. Jet Li har ej heller nån värdig motståndare i filmen, som t ex Donnie Yen i tvåan. Den som är tänkt att ha den rollen är den tillgjorda och överdrivna Club Foot som mest känns jobbig.

Spänningsmomentet i filmen är att det planeras ett lönnmord på en högt uppsatt person. Fei-hung & Co får reda det hela och ska försöka stoppa det. Tyvärr tappas det här bort och får vi se en tråkig och segdragen lejondanstävling istället för riktiga fajter och en spännande upplösning. Ok, nu är väl säkert den här lejondansen en viktig del av kinesisk kultur och det var ganska imponerande scener med mycket folk och vackra färger, men roligt eller spännande var det inte. Tio gånger av tio ser jag hellre en välgjord fajtscen mellan två skickliga kung fu-utövare.

Nä, det blir inte godkänt betyg till del tre i den här överskattade filmserien med Jet Li. Det som varit lite intressant i alla tre filmer är att man i handlingen väver in personer och händelser som förekommit på riktigt i kinesisk historia. Detta lyckades man bäst med i tvåan, där t ex den förste presidenten i Republiken Kina (alltså nuvarande Taiwan), Sun Yat-sen, förekommer som ung revolutionär mot kejsardömet i Kina. Det är även tvåan som har klart bäst fajtingscener. Trean har tyvärr ingenting att komma med på något plan och det blir snudd på bottenbetyg. Det som räddar filmen från bottenbetyget är väl ändå Jet Lis skicklighet och akrobatik i de fajter som förekommer.

Once Upon a Time in China är alltså inget jag kan rekommendera, tyvärr. Om ni vill se en film med brutalfajter, kolla in Ong-bak. Den har de värsta stunts och fajter jag skådat. Om ni vill se en film som lyckas kombinera humor och kung fu (vilket OUATIC-filmerna inte lyckas med), kolla in Drunken Master med Jackie Chan. Om ni vill se en bättre film kung fu-film med Jet Li, kolla in Yuen Woo-ping-regisserade Tai-Chi Master (aka Twin Warriors) där även Michelle Yeoh är med.

2-/5

Martial arts-måndag: Once Upon a Time in China II

SparkTitel: Once Upon a Time in China II
Regi: Tsui Hark
År: 1992
IMDb
| Filmtipset

Efter fiaskot med första delen i Once Upon a Time in China-serien hade jag inte höga förhoppningar på del 2 men…

I den andra delen i filmserien där Jet Li spelar den kinesiske folkhjälten Wong Fei-hung skapar den Vita Lotus-sekten problem i Kanton i slutet av 1800-talet. Alla västerlänningar ska kastas ut ur Kina eller ännu hellre – dödas. Om man inte håller med om det så betraktas man som en fiende. Wong Fei-hung håller inte med (big surprise). Förutom att slåss mot den till synes oövervinneliga sektledaren (Hung Yan-yan) stöter Jet Li även på Donnie Yen som här spelar en militär som jagar några – tydligen snälla – rebeller som Fei-hung hjälper. Givetvis har Fei-hung även sitt hjärtas dam spelad av Rosamund Kwan och sidekicken Foon med sig i släptåg.

Jag börjar med det positiva. Del två i serien känns faktiskt bättre än ettan. Här har man fattat att det inte funkar att göra ett episkt kostymdrama utan fajter den första timmen av filmen om man har en halvtaskig regissör och en lika halvtaskig manusförfattare. Följaktligen får man den första fajten ganska snabbt in i filmen då Vita Lotus-sekten vill bränna Rosamund Kwan på bål för att hon har västerländska kläder och en kamera. Jet Li rycker in direkt och visar prov på sin grymma spänst och snabbhet, och skicklighet med ett paraply (som av nån anledning verkar vara hans favoritredskap).

Förutom några små snabba fajter och några stora massfajter så förekommer i filmen tre stora dueller. Först har vi Donnie Yen mot Jet Li, då de fortfarande är vänner och bara låtsasslåss, som en liten teaser inför slutfajten. Snygg och lite kort fajt med bambustavar. Sen har vi förstås den fantasifulla fajten där Jet Li ställs mot sektledaren. Här utförs kung fu samtidigt som man balanserar på höga torn av bord. Här visar Yuen Woo-ping prov på sin typiska lekfullhet som martial arts-koreograf. Som avslutning har vi då en lång och bra fajt mellan Donnie Yen och Jet Li.

Mellan dessa höjdpunkter förekommer tyvärr samma dravel som i den första filmen, dvs taskiga försök till kostymdrama med amerikanska b-skådisar som spelar västerlänningar eller fånerier som, om man tycker Stefan & Krister är roligt, skulle kunna kallas humor. Här är fånen och Jet Lis sidekick Foon ett självklart hatobjekt. Sen är det nåt med Jet Li och hans fajtingstil som inte riktigt går hem hos mig. Det är imponerande men fajterna känns inte riktigt så rena och charmiga som de t ex gjorde i Jackie Chans Drunken Master. Nä, jag gillar faktiskt än så länge Jackie Chan bättre, både när det gäller humor- och fajtingbiten. Betyget till Once Upon a Time in China numero due blir i alla fall en svag trea.

3-/5

Martial arts-måndag: Once Upon a Time in China

Jet LiTitel: Once Upon a Time in China
Regi: Tsui Hark
År: 1991
IMDb
| Filmtipset

Martial arts-temat är nu tillbaka efter Stockholm Filmfestival med rullen som sägs vara den som gjorde Jet Li till superstjärna i Hongkong. Dessutom hade jag hört mycket annat gott om denna saga. Men…

Jag såg fram emot detta ”mästerverk” med Jet Li i en relativt tidig roll där han spelar kinesiske folkhjälten Wong Fei-hung. Vi befinner oss i kuststaden Kanton i Kina i slutet av 1800-talet. Här kryllar det av utländska intressen som alla på nåt sätt vill utnyttja/exploatera det som Kina har att erbjuda, i form av handel eller billig arbetskraft. Mitt i detta befinner sig Wong Fei-hung som är läkare, driver en kung fu-skola samt leder en lokal ”kung fu-styrka”. Han får finna sig i att slåss både mot västerländska skurkar, korrupta kineser samt kung fu-hjältar som helt enkelt vill vara bäst på kung fu i stan.

Filmen är en kombination av kostymdrama, komedi och kung fu-action. Tyvärr är det bara ett av dessa element som håller godkänd klass och inte helt oväntat är det kung fu-delen som förstås inte kan bli dålig då man har en Jet Li i toppform och en skön skurk i form av Yan Yee-kwan (som även axlade skurkmanteln i Iron Monkey). Tyvärr börjar filmen riktigt svagt, då man gör det gigantiska misstaget att inte ha med nån riktigt fajt förrän efter en timme eller nåt. Det är alldeles för lång tid då de övriga delarna, komedi och kostymdrama, är för dåliga. Komedin är fånig och faller helt platt, kostymdramat är påkostat men dåligt gjord med skådespelarinsatser under all kritik främst från de som spelar västerländska karaktärer.

Ett annat fel är att det är en ganska förvirrad film. Det kryllar av karaktärer, händelser, men det finns ingen som helst struktur. Det är jönsig komedi blandat med ett försök att få till ett episkt drama. Det funkar tyvärr inte alls. Det enda som är värt att se är fajtscenerna men jag tycker det finns bättre såna i många andra kung fu-filmer, t ex Drunken Master eller tidigare nämnda Iron Monkey. Och dessutom kommer dessa fajtscener mot slutet, först efter att man fått genomlida ett misslyckat försök till kostymdramakomedi plus ett halvhjärtat försök till en kärlekshistoria mellan Wong Fei-hung och kvinnlig bekant som återvänt från USA.

Nä, trots goda förutsättningar och föresatser så var det nåt hafsigt och jobbigt med den här filmen. Den funkar helt enkelt inte. Men Jet Li är faktiskt bra – på att fajtas (förstås!) – men också i scener som kräver mer vanliga skådespelartalanger. Han är nog den enda karaktären som har nån sorts nyansering. Allt annat är överdrivet åt det ena eller andra hållet. Såna överdrivna filmer kan vara bra och underhållande men det förutsätter att filmen inte försöker vara nåt annat, typ ett nyanserat episkt drama, för då faller det hela pladask.

2/5

%d bloggare gillar detta: