Söndagar med Bergman: F & A – Magi, fantasi och det övernaturliga

Magi råder det ingen brist på i Fanny och Alexander och då menar jag magi på riktigt och inte magiska skådespelarinsatser eller magiska kostymer. Ingmar Bergman sätter den fantasifulla och övernaturliga tonen redan från början i prologen. Ridån på den lilla dockteatern går upp och där hittar vi Alexander då han en slö och ensam eftermiddag i familjen Ekdahls paradvåning drömmer sig bort i fantasier om konungar i fjärran länder. Statyer får liv och t.o.m. Döden går förbi släpandes på sin lie. För Alexander är allt detta högst verkligt, fascinerande och läskigt.

Hur viktigt fantasi är visar Bergman en stund senare under juldagsnatten när pappa Oscar kommer in till barnens rum och berättar om en magisk stol. Tidigare under kvällen har Oscar till en uttråkad publik läst julevangeliet men nu när han får berätta fritt ur hjärtat så blir barnen indragna i sagan. Det finns en intensitet i Oscars historia om världens dyrbaraste och 3000 år gamla stol som en gång har tillhört kejsaren av Kina. När Oscar sen spelar en elak figur som blir biten i ändalykten av den oerhört ömtåliga stolen och börjar skaka den utbrister Fanny med ett upprört och äkta tonfall ”Gör inte så där med stolen!”. Fint.

Efter att Fannys och Alexanders far Oscar har gått bort ser de båda honom som ett spöke. Även farmor Helena ser och pratar med spöket Oscar. Det här framställer Bergman egentligen inte som något obehagligt eller läskigt. Spöken finns på riktigt. Det är inget konstigt med det. Det här var nåt som Bergman ganska krasst konstaterade i dokumentären I sällskap med en clown (en film om inspelningen av Larmar och gör sig till). Där säger han att de riktigt läskiga spökena är de som förekommer i dagsljus, i det mest brännande solljus. De som huserar i mörker på natten kan man ta det lugnt med. Och han vet vad han pratar om. ”Ja, jag vet, för vi har två spöken på Fårö, en skomakare och en domare. De är bara ute på nätterna”. Ofarliga alltså.

(Nu kom jag att tänka på Ari Asters svenskskräckis Midsommar som ju utspelar sig när det är som allra ljusast. Är det kanske inte mörkret som är det läskigaste?)

Den riktiga magin, alltså den som faktiskt framställs som äkta magi i filmen, är den som används när Isak Jacobi för bort barnen från biskopsgården. Först har Jacobi en nyckelknippa, värdig The Keymaker i The Matrix Reloaded, som låser upp dörren till barnens låsta rum på biskopsgården. Detta är inget som förklaras. Jacobi har helt enkelt en magisk nyckelknippa. Sen smugglar ju Jacobi ner barnen och de gömmer sig i kistan. Biskopen springer upp till barnens rum för att kolla att de är där. Jacobi faller då ner på knä, skriker och hytter med nävarna upp mot nån okänd kraft (Gud?). När biskopen öppnar dörren till barnens rum ligger de där, på golvet, avsvimmade men faktiskt där. Vad hände där?! Jacobi tar med sig kistan (med barnen inuti!) till säkerheten i sin butik och sitt hem. Som sagt, vad hände där?

Stämningen hemma hos Jacobi är alldeles underbar, och magisk. Det är ett myller av murriga rum, korridorer, kristallkronor, tavlor, röda tapeter, draperier och de fina marionetterna från Aarons dockteater. Vilken scenografi! Aaron skrämmer dessutom livet ur Alexander när han i en kort föreställning låter Gud självt visa sig för honom. ”Tjut inte Alexander. Det var inte meningen att skrämma dig. I alla fall inte så mycket”.

Här träffar Alexander även den mystiske och farlige Ismael (härligt spelad av Stina Ekblad utan ögonbryn). Tillsammans åkallar de båda de onda tankarna (Alexanders tankar) för att ta livet av biskopen med hjälp av den sjukliga Elsa som ligger i sängen i biskopsgården alldeles för nära en fotogenlampa. Alexander vill, fast samtidigt vill han inte. Han blir rädd. Men det är för sent. Den brinnande Elsa springer genom biskopsgården och antänder den djupt sovande biskopen (drogad av Emilie). Edvard Vergerus förtärs av lågor, under stora plågor (det rimmar inte illa). Så var det fullbordat.

Under inspelningen fick stuntmannen Johan Torén tredje gradens brännskador på händerna.

Jag återkommer nästa söndag och då blir det något muntrare eftersom jag kommer att fokusera på Bergmans komiska sida.

Söndagar med Bergman: Fanny och Alexander (1982)

Som ni kanske märkt (yeah, sure) så bytte jag bloggheader för ett tag sen. Anledningen är att jag återigen har sett en 5/5-film och det handlar förstås om Ingmar Bergmans magnum opus Fanny och Alexander. Jag kan tycka att det var lite synd att Steve Rogers inte fick mer tid på topp men så är reglerna: varje gång jag ser en 5/5-film så byter jag bloggheader.

(En parentes är att jag har brutit mot mina egna regler eftersom jag förra året såg om The Shawshank Redemption och den behöll sin femma men jag uppdaterade inte headern. Min ursäkt är att det var en sorts slötitt där jag råkade se att den fanns på SVT Play och började kolla utan en tanke på att se hela. Och sen vips så hade två timmar och 22 minuter gått och jag borde ha uppdaterat headern. Sen nån månad senare såg jag Annihilation och då blev det Natalie som fick pryda den översta delen av bloggen.)

Hej då, Chris! Bra jobbat under denna korta tid. Välkommen Erland och Gunn! Jag hoppas ni ska trivas på min blogg. Vi får se hur länge vårt samarbete varar. Det tindrar i alla fall gott i era ögon än så länge.

Jag vet inte varför jag svamlar om dessa trivialiteter istället för att skriva om filmen det borde handla om? Kanske känner jag att det är mig övermäktigt att få till nåt vettigt om denna mastodontfilm? Vad ska jag fokusera på? Allt? Eller bara fotot, skådespelarna, teman som går igen från Bergmans karriär, dialogen, magin, händerna, ansiktena, fantasin, spökena, kinematografen, teatern, maskerna, Gunn Wållgren, den onde biskopen och ”mein Carlschen”?

Jag tror jag får lov att dela upp min text om Fanny och Alexander i ett antal kåseritexter. Denna första del får bli själva ”recensionen” där jag skriver lite om min historia med Fanny och Alexander samt delar ut mitt betyg. Resten får bli mer av lösare tankar om olika teman och detaljer som jag plockat upp när jag nu tittat på Fanny och Alexander under de senaste veckorna.

Första gången jag såg Fanny och Alexander var ganska länge sen. Jag minns inte exakt när (80- eller 90-tal) men det var med största sannolikhet bioversionen som alltså är tre timmar och åtta minuter. Jag tyckte då att det var en mycket bra film men nog varken mer eller mindre. Sen under en jul 2003 så visade SVT tv-versionen i fem avsnitt och med en total speltid på fem timmar och 26 minuter. Jag såg allting i ett sträck och satt som klistrad. I samma veva såg jag även Persona på Cinemateket och plötsligt hade jag sett mina två första (!) Bergman-filmer, och bägge hade fått toppbetyg från mig. En sak jag vill poängtera är att jag på den här tiden var en övertygad Bergman-skeptiker. Hehe, märkligt hur det kan gå.

Nu när jag skulle se om Fanny och Alexander igen så kändes det självklart att se den långa tv-versionen – och det är inget jag ångrar. Min uppskattning för filmen/serien har växt. Den här gången såg jag inte allt på en gång utan lite uppdelat. En timme en kväll, två timmar en annan kväll och sen avslutade jag en tredje och fjärde kväll. Sen dess har jag återkommit, börjat om från början eller hoppat in i den sista delen eller nånstans i mitten. Det har känts som att jag har kunnat börja titta på vilken scen som helst och sen bara njuta, av skådisarna, dialogen, fotot och miljöerna. Det är en galet påkostad film. Familjen Ekdahls våning är som ett museum.

Det, eller snarare den person, som jag kanske gillade mest är Gunn Wållgren. Vilken vacker och varm kvinna i form av matriarken Helena Ekdahl. Hon är helt sagolik och jag blir som jag tidigare sagt gärna uppringd av henne. Det märkliga är att Bergman bara jobbat med henne EN (!) gång tidigare och det var redan 1947 i en radioteaterpjäs. Mycket märkligt. Var hon för mycket av stjärna tro, eller vad är anledningen?

Det var även kul att se att Gunnar Björnstrand faktiskt var med en hel del, åtminstone i tv-versionen. Han led tydligen av en begynnande demens under inspelningen och hade svårt att minnas sina repliker. Av det jag ser så märker jag inget av detta, men det är väl det som är magin med film. Som jag förstått det så är i princip hela delen om teaaaatern bortklippt från filmversionen och därmed även Gunnar. Enbart detta faktum är anledning nog att se tv-versionen. Bergman själv kallar filmversionen för ”ett fragment” även om han själv ansvarade för och fullt står bakom denna kortare version (som klipptes klart efter tv-versionen men fick premiär först).

Den som tillsammans med Gunn gör filmens bästa insats är Jan Malmsjö som den onde men ändå i slutändan mänsklige biskopen Vergerus. Malmsjö är galet bra och scenerna mellan honom och Bertil Guves Alexander är otäckt intensiva och jag sitter, som sagt, klistrad. Maktspelet mellan de båda är intressant och även om biskopen har överhanden så ska han snart bli varse att han kanske inte har det i slutändan.

Apropå maktspel så är det alltid lika strålande roligt att ta del av scenen när bröderna Ekdahl, Gustav Adolf (Jarl Kulle) och Carl (Börje Ahlstedt), träffar Malmsjös biskop för att övertyga honom om att han ska ta sitt förnuft till fånga och låta Emilie få sin skilsmässa.

Jag avslutar det här osammanhängande eländiga snacket från en lallande gubbe med att klistra in en gammal text som skrevs dagen efter att jag såg tv-versionen då under julen 2003.

****

Mitchie (min kommentar: en gammal kompis från filmsnack.se), jag såg också 5-timmarsversionen av Fanny och Alexander igår. Jag har sett 3-timmarsversionen två gånger tidigare men det var ett bra tag sen. Jag håller med om ditt omdöme. De fem timmarna gick snabbt. Jag satt på helspänn, koncentrerad hela tiden. Vilka skådisar, vilket foto, vilken scenografi. Gunn Wållgren, Jarl Kulle, Bertil Guve (Alexander) var strålande, liksom Jan Malmsjö som den ohyggligt läskiga biskopen. Scenen där Kulle och Ahlstedt träffar Malmsjö för att övertyga honom om att skilja sig från Fröling är helt otrolig tycker jag. Vilket spel, och då menar jag dels skådespel och dels det spel som karaktärerna spelade inför varandra i den scenen. Kulle har också några otroliga monologer här. Jag gillade också när Josephsons läste sin historia för F&A. Vilka ord, och hur de lästes. Det var riktigt skönt att höra sådan svenska uppläst på det sättet. För övrigt är hela filmen full av skickligt skrivna monologer och dialoger som framförs på ett övertygande sätt. Filmen har en skön, ibland läskig, magisk stämning, speciellt när F&A får bo hemma hos Jacobi på slutet. Ibland är filmen en komedi, som t ex scenerna mellan Ahlstedt och Christina Schollin. Ibland är den läskig, som varje gång biskopen ska prata med Alexander och förklara skillnaden mellan sanning och lögn. En mycket bra film som av mig får högsta betyg faktiskt. 5/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Under de kommande söndagarna kommer jag (att försöka) publicera de där kåserierna, tankarna, eller vad vi nu ska kalla det, om olika aspekter om Fanny och Alexander och därmed kommer mitt Ingmar Bergman-tema att komma till sin ände. Jag tror att dessa sista inlägg kommer att ha följande titlar men det kan komma att ändras:

”Det händer med händer”
”Maktspelet med biskopen”
”Magi, fantasi och det övernaturliga”
”Humoristen Bergman”
”Queen Gunn Wållgren och Fannys revansch”
”Den kalla och varma familjen”

Dödsängeln Maria (1993)

Jag gör det lätt för mig under julen och tar ledigt men låter bloggen jobba av sig själv med att skicka ut några korta och gamla preblogg-texter som skrevs i oktober 2006. Först ut är Tom Tykwers debutfilm Die tödliche Maria.

Jag tyckte det kändes lite, eller ganska mycket, att det här var en debutfilm från Tom Tykwers sida. Jag kände igen hans ganska säregna stil med en historia om en människa som söker efter något, och om hur olika människors öden kan sammanflätas, ofta pga slumpen. Precis innan jag såg Dödsängeln Maria såg jag om Heaven (2002) och efter att ha sett den så insåg jag att Tykwer har utvecklats. I Heaven har han lärt sig att döda sina älsklingar, och göra sin (ja, eller Kieslowskis då) historia mer skarp och lita lite mer på sina skådisar. Dödsängeln Maria är ändå en sevärd film men blir bitvis lite upprepande och står liksom och stampar på samma ställe. Slutet är typiskt tykwerskt!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Jacket (2005)

Som jag konstaterade i måndags så är ju tidresefilmer alltid roliga, så varför inte skicka upp ytterligare en preblogg-recension av just en sån film. Texten skrevs i april 2008.

The Jacket är en kanske lite bortglömd film om en Iraksoldat (spelad av Adrian Brody) som efter en skottskada i huvudet får problem med minnet. Efter hemkomsten till USA blir han dömd för mord och inlagd på en psykiatrisk klinik. På avdelningen styr doktor Becker (Kris Kristofferson) med järnhand och utför tortyrliknande experiment där patienterna förses med tvångströja och stängs in i en bårhuslåda. Ok, det låter som en bra behandling… inte. Brody upptäcker emellertid att han under tiden i boxen kan resa i tiden (vem kunde ana det?). I framtiden träffar han Keira Knightley och ljuv musik uppstår.

En klassisk ”resa i tiden”-film (som t ex Donnie Darko eller The Butterfly Effect) kryddat med lite Gökboet-vibbar. Ungefär så kan man sammanfatta The Jacket. Jag gillade filmen. Den är ganska mystisk. Inte så mycket förklaras, som t ex varför Brody kan resa i tiden. Han kan liksom bara det. Två favvoskådisar är med: Kris Kristofferson och Jennifer Jason Leigh. Filmen känns en aning kort och ofärdig på nåt sätt, lite blek då man har inte tagit ut svängarna ordentligt. Det hela rinner liksom ut i sanden och avslutningen är något av ett jaså. Men ändå hyfsat underhållande och ger lite för hjärncellerna att jobba med.

Jag kan väl tillägga att jag tycker att The Butterfly Effect är i samma klass som The Jacket. Däremot är Donnie Darko en femma i min bok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Butterfly Effect (2004)

Tidresefilmer är ju alltid roliga oavsett tid på året eller dygnet. Här kommer en gammal preblogg-recension av just en sån film. Texten skrevs i juli 2004.

Evans pappa sitter på mentalsjukhus och själv har 7-årige Evan (Ashton Kutcher) blackouter och minns inte vissa jobbiga händelser efter att de har ägt rum. Så småningom leder det hela till att Evans mamma (Melora Walters) flyttar med Evan till en annan stad. Blackouterna slutar och när vi återigen möter Evan i filmen har han börjat på college och allt verkar ok, fram tills att Evan av en slump börjar läsa i sina gamla dagböcker, och vips så är Evan i sinnet tillbaka i sin barndoms tragiska händelser. Vad är det som händer?

Mmm, jag blev lite besviken, kanske pga av lite väl högt ställda förväntningar. För det första måste jag säga att för mig så spelar Donnie Darko – en film som många jämför med – i en helt annan och bättre liga. Nog sagt om det. The Butterfly Effect är trots allt en välgjord film med få döda punkter. Jag gillar delen om Evans barndom som är välgjord och ej för smörig. Som Czechflash (aka Movies – Noir) skrev så funkar barnskådisarna även om jag hade lite problem med Kayleighs onda brorsa Tommy. Han var liksom för ond.

Allt det här med tidsparadoxer och parallella universum är godis för mig. Älskar sånt. Det var bara att suga i sig. Sen kunde jag kanske tycka att det blev lite väl mycket upprepningar med detta ständiga tidshoppande men det höll ändå filmen ut. Just att det inte fanns så många döda punkter gjorde att filmen inte riktigt satte sig för mig. Men alltså klart godkänt och betyget blir en svag fyra. Kanske det bara är en trea, men jag höjer den eftersom man får en del att fundera över efter att man har sett filmen. Nej, det slutade med att jag delade ut en trea trots allt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag har hört hur Director’s Cut slutar så om ni vill veta det är det bara att markera här nedanför.

<spoiler>
Den slutar med att Evan stryper sig själv med navelsträngen som foster i mammans mage (WTF?!). Detta för att undvika de tragiska händelser som han orsakar genom att försöka ställa saker och ting till rätta. Japp, i bioversionen är ju inte slutet så pass drastiskt även om Evan är lite grym mot sig själv och Kayleigh genom offra deras vänskap.
</spoiler>

#SFF16: Your Name (2016)

your-namesff_logoYour Name är som en blandning av The Lake House (en övernaturlig snyftrulle med Keanu Reeves och Sandra Bullock), Donnie Darko, Freaky Friday, andra anime-filmer som t ex The Girl Who Leapt Through Time och som om inte det vore nog så bjuds vi även på lite musikal (typ). Ja, det är verkligen en film som har det mesta.

Huvudpersoner i filmen är Mitsuha, en ung tjej som bor i en liten by på landet, och Taki, bor och pluggar i Tokyo. Mitsuha och hennes kompisar trivs inte så vidare värst med livet ute på landet. Det finns ju inget att göra! Det finns inte ens ett kafé. Alltid detta problem som ungdomar har: det finns inget att göra!

Taki i Tokyo, ja, han trivs väl ok med livet sitt. Efter plugget jobbar han som servitör på en restaurang där även Miki jobbar. Taki är inte lite förtjust i den något äldre Miki men han verkar inte ha nån framgång med sina framstötar.

Jag vet inte om jag vill skriva så mycket mer om handlingen i detalj förutom att Takis och Mitsuhas liv knyts samman på ett övernaturligt sätt. Nu nämnde jag ju några andra filmer tidigare för att beskriva Your Name och känner man till dessa så kanske jag redan sagt för mycket. För som vanligt, i alla fall för mig, så är det den bästa känslan att gå in i en film helt blank.

Jag gillade Your Name. Länge är den uppe och nosar på en fyra i betyg. Jag satt mest och njöt. Filmen är väldigt vacker, bitvis nästan för vacker med sina himlar med moln och solnedgångar och vyer med pittoreska byar fint belägna vid en sjö.

Som så ofta när jag kollar på anime så är det små detaljer jag uppskattar mest, vardagliga små detaljer. Här handlar det om gammalt japanskt konsthantverk i form av vävning eller hur vattendroppar träffar röda löv under ett höstregn.

Handlingen var för mig bitvis helt oförutsägbar. Till stora delar är det en komedi, en sorts förväxlingskomedi kan man säga. Framförallt inledningsvis är de komiska inslagen dominerande.

Mitt i allt fick vi även sånger instoppade i form av en sorts musikvideor. Egentligen handlar det väl om det i film så vanligt förekommande montaget som ackompanjeras av nån känd låt. Fast här kändes det mer som regelrätta musikvideor och dessa musikaliska inslag förekom alltså inte bara en gång.

Efter hand blir filmen mer dramatisk och mer mystisk. Vad är det som händer och varför är de båda huvudpersonernas liv sammanlänkade?

Slutord: vacker, mystisk, rolig, dramatisk och kanske lite för snygg och aningen för lång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Kaos på Skandia. När brorsan och jag anländer (för sent, efter jakt på kaffefix) står folk ute på Drottninggatan i två långa ringlande led. Dörrparet i mitten var stängt men efter att man börjat släppa in så öppnades även dessa dörrar. Då var frågan: skulle man gå förbi kön genom att gå in genom dessa dörrar? Well, det var inte jag som började är mitt försvar. Sue me and see you in court. 😉

Insläppet funkade ganska smidigt trots allt. Vi fick platser ganska snabbt och dessutom på de upphöjda raderna. Jag kände mig avslappnad trots att det tog ett tag innan filmen drog igång. Att få in de allra sista tog tid. Volontären som presenterade filmen var oerhört exalterad och körde (givetvis vid det här laget) en stand-up-rutin. Lite udda var att han dessutom genomförde en marknadsundersökning medelst handuppräckning. Frågorna var: Hur många har festivalkort? och För hur många är det här den första filmen man ser på festivalen? Kul tyckte jag och resten av publiken verkade vara med på noterna. Jag tyckte han var rolig. Han gjorde så gott han kunde och försökte få tiden att gå samtidigt som han var så glad och exalterad. Min bror tyckte han bara var jobbig, vilket även andra som var på visningen verkar ha tyckt. Och jag som normalt brukar vara den gnälliga!

Slutligen konstaterar jag att det var många japaner på visningen, precis som det brukar vara på festivalen (dvs filmer från Spanien lockar spanjorer, filmer från Iran lockar iranier osv).

 

Några bilder (och en gif) från filmen.

your-name-1

your-name-2

your-name

#MoF15: La casa del fin de los tiempos (2013)

Monsters of FilmLa casa del fin de los tiemposMonsters of Film-dagarna fortsätter! Filmerna som erbjuds via SF Anytime finns nämligen tillgängliga en helg till, fram till och med 8 november, så jag passar på att beta av några till. Jag noterar att de filmer som går att se via nätet kommer från olika länder. Själv har jag hittills sett brittisk, australiensisk, nyzeeländsk och tysk film. Nu var det dags för ett helt nytt filmland, nämligen Venezuela!

The House at the End of Time är i grunden en historia om ett spökhus. Ja, det hör man ju på filmtiteln som börjar med just The House… och hur många såna filmer om hemsökta hus finns det inte.

I just det här spökhuset bor Dulce (Ruddy Rodríguez) med sin man och två barn. Dulce upplever att konstiga saker händer i huset. Det är det vanliga: märkliga ljud, mystiska skepnader, röster. När filmen inleds är det värre än vanligt och Dulce vaknar upp efter att ha varit avsvimmad. Hon upptäcker att det otänkbara har hänt. Polisen anländer, Dulce grips och döms till ett långt fängelsestraff.

Nu spolar vi framåt 30 år i tiden. Dulce släpps från fängelset men ska, av nån anledning som jag inte riktigt förstod, bo i huset där allt ”det hemska” hände. Tror myndigheterna att hon ska ångra sig, be om förlåtelse och bli en bättre människa, eller hur tänker de? Nåväl, det dröjer i alla fall inte länge förrän konstiga saker börjar hända igen.

Ja, men det här var ju en ganska trevlig mysskräckis. Inledningen var mystisk och skapade en bra stämning. Spökhuset etableras direkt. Bl a har huset en ganska läskig källare, rena katakomberna.

En detalj jag noterade var att man använder dörrar på ett snyggt sätt. Det är nog ett ganska vanligt grepp i skräckisar, speciellt spökfilmer. Dörrar kan vara bra för att stänga saker ute, men kan också hindra protagonisten från att ta sig in i ett rum för att kanske hjälpa nån. Dessutom har vi handtag som kan röra på sig, knackningar som kan ljuda, och dörrspringor som man kan se saker igenom.

En sak som var lite synd var att man använde samma skådis både i scenerna för 30 år sen och de i nutid. I nutid har Ruddy Rodríguez ålderssminkats för att se ut som typ 75, och det var inget speciellt bra smink. Nu ska sägas att större delen av filmen ändå utspelas i dåtiden där vi får se vad som ledde fram till ”det hemska”.

Just detta att en film utspelas i två tidsperioder har vi just sett ganska ofta (både på film och i litteraturen). Jag tänker t ex på en film som Lone Star av John Sayles eller varför inte Stephen Kings It.

Som jag skrev så är det en, i alla till en början, klassisk historia om ett hemsökt hus. Efter hand så övergår kanske filmen till att vara mer av en thriller med övernaturlig inslag än en ren skräckis. Förutom det så får vi även avsnitt som gav mig lite vibbar av E.T. eller Stand by Me. Kids som leker, kärleksgnabbas, spelar baseboll och åker BMX.

En bit in i filmen dyker en präst upp. Han vill försöka hjälpa den gamla Dulce att hantera det som har hänt. Det leder till att han själv dras in i mysteriet och han börjar titta i gamla böcker och tidningsurklipp för att läsa på om husets historia. Japp, också det ett klassiskt skräckfilmsgrepp, och jag gillar det.

Jag kan inte låta bli att ge The House at the End of Time en trea. Det är svårt att undvika det när det handlar om religion, frimurare och seanser med blinda sierskor i rullstol. Det är absolut inget mästerverk men en sevärd liten mysteriefilm med Miss Venezuela 1985 i huvudrollen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Sierskan!

Sierskan!

#MoF15: German Angst (2015)

Monsters of FilmGerman AngstYtterligare en film från nätversionen av Monsters of Film avklarad! Den här gången blev det tysk skräck i form av antologifilmen German Angst. Tre kortfilmer som enligt filmens beskrivning på SF Anytime skulle återuppliva den tyska fantastiska filmen och få oss att minnas dess glansdagar på 1920-talet med titlar som Nosferatu, Das Cabinet des Dr. Caligari och Orlacs Hände. Jaha, då ska vi se om den levde upp till sin beskrivning…

 

Final Girl – Regi: Jörg Buttgereit
Jag fick tyvärr inte ihop vad den här filmen ville säga. Vi befinner oss i en lägenhet där en flicka vaknar upp i sin säng, plockar upp sitt marsvin och berättar att den har fått amputera sitt ena ben. Sen äter hon flingor med mjölk till frukost för att sen klippa av testiklarna på en man som ligger fastspänd i sängen i ett sovrum. Hennes pappa? Jag skulle kalla filmen en konstskräckfilm. Fotot ledsnar jag på direkt. Man använder en sån där effekt som man kan köra med på Instagram där bara en del av bilden är i fokus och resten är suddigt. Vilken tysk angst är det man syftar på här? Flickan lyssnar på radio om en invandrare som mördat och styckat sin fru innan hon gör detsamma med sin pappa. Rädsla för invandrare? Rädsla för vad som pågår bakom gardinerna hos vanliga svenssons? Pedofili, incest? Nej, det blev mest konstnärligt och tråkig. Dessutom blundade jag två gånger då det visades saker jag inte behövde se.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Make a Wish – Regi: Michal Kosakowski
Make a Wish inleds i alla fall i schyssta miljöer med övergivna fabrikslokaler med snygg graffiti. Ett dövstumt nykärt par springer runt och gosar i lokalerna. Mannen visar upp ett annorlunda smycke och berättar en gammal historia om när hans släkt dödades av nazister under andra världskriget. Smycket tillhörde en av döttrarna och hade magiska egenskaper. Plötsligt dyker fyra fullblodsgalningar och tillika tyska nationalister upp. Ja, en av dem är engelsman men hatar i alla fall polacker – och det unga paret har polska namn. Nu tar en lång sekvens med tortyr vid. Det blir hafs, slafs, trams, stoj, skrik, stök och bök och inte speciellt intressant. En tjej i nazigänget är skogstokig och vrålskrattar hela tiden. Vart ska detta leda? Ja, det är väl en sorts uppgörelse med nazistskulden som tyskar har levt med och kanske fortfarande lever med idag. Fast speciellt bra film blev det inte tyvärr. Inte min typ av film.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Alraune – Regi: Andreas Marschall
Den sista filmen inleds mer lovande. Den handlar om en man som efter att hans tjej blivit sur och lämnat honom ger sig ut i Berlinnatten på jakt efter äventyr, lite som Tom Cruise i Eyes Wide Shut. Efter att ha följt efter en kvinna som lockat honom hamnar mannen utanför en lägenhet med en stor röd port. Han knackar på… och släpps in av en äldre man som erbjuder honom medlemskap i en klubb. Det enda mannen behöver göra är att kyssa honom och vara medveten om att medlemskapet inte går att avsluta. Done deal! Mannen kysser honom och kliver på. Ah, här har vi ändå nåt som jag fann lite roligt. Mystiska demoniska sekter är alltid intressant. Vad är det man tillber här då? Ja, det verkar vara nåt sorts (kvinnligt) naturväsen som kallas alruna. Ja, nu efter filmen så läser jag på om alrunan och ser att det helt enkelt är en potatisväxt vars rötter har ett mänskligt utseende plus att dess frukter anses vara ett afrodisiakum. Den sista filmen av de tre var den längsta och den bästa men ändå bara en tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Helhetsintrycket efter de tre filmerna är tyvärr inte speciellt bra så det slutliga betyget blir bara en stark etta. Nu finns det säkert andra som kanske uppskattar filmerna mer, jag vet inte. Hoppa t ex över till Filmitch för att kolla vad han tycker. Det kan hända att det dyker upp fler recensioner från Monsters of Film eftersom filmerna bra nog den här gången ligger kvar till 8 november hos SF Anytime.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Pojken med guldbyxorna (2014)

Pojken med guldbyxornaPojken med guldbyxorna var en tv-serie som jag såg som barn och gillade. Jag tror det var blandningen av realism och magi som tilltalade mig. Jag minns den som väldigt spännande och att den slutade lite jobbigt. Det var den lilla killen med byxor som han plockade sedlar ur och hans pappa mot stora stygga skurkar som förr eller senare skulle få fatt i dem. Jag minns att det fanns ett allvar, ett överhängande hot, att pojken Mats och hans pappa faktiskt skulle kunna råka illa ut. Nu har alltså Ella Lemhagen gjort uppdaterad film av historien som från början bygger på Max Lundgrens bok med samma namn från 1967. Jag har faktiskt inte sett en enda film av Ella Lemhagen så det här var premiär för mig. Lemhagens filmer har inte lockat mig speciellt och enda anledningen till att jag såg Pojken med guldbyxorna var att jag var nyfiken på den pga av tv-serien.

Jaha. Vad ska jag säga om det här då? Jag säger att det är en harmlös svensk familjefilm. Det fanns en viss nostalgi från tv-serien med den tunnades ut allt eftersom. Jag tyckte inledningen inte hade tillräckligt med uppbyggnad. Plötsligt var byxorna bara där. Det förekom några i mina ögon vädligt märkliga scener när Mats och hans kompis shoppar på varuhus, slösar pengar på leksaker, godis, tv-spel, limousiner och partar. Det kändes helt udda och som en annan film.

Sen kan jag inte låta bli att tycka att Mats och hans kompis förändras lite väl mycket åt ena eller andra hållet efter att de hittat byxorna. Pre-byxor är de snälla och hänsynsfulla. När de väl insett vad det är för byxor blir de rent elaka och utnyttjar hemlösa på ett ganska förnedrande sätt för att sköta deras ”efter skolan”-jobb. En stund senare är de jättesnälla igen och hjälper en viss hemlös vid namn Zeke. Jag vet inte, jag tyckte det svängde lite snabbt här, men å andra sidan har jag aldrig haft ett par guldbyxor själv.

När jag såg originalet som barn tänkte jag aldrig på att den skulle ha varit politisk men det måste den ju garanterat ha varit. En svensk tv-serie för barn på 70-talet där en pojke hittar pengar i byxor som han skänker till välgörande ändamål… I 2014 års tappning körde man igenom det spåret ganska snabbt (det är ju inte riktigt samma tid nu) varefter filmen övergick till att bli en äventyrsthriller med biljakter och schablonskurkar.

En lustig detalj är att handlingen och miljöerna under filmens avslutning är som hämtade ur slutet i Terminator 2! Istället för T-1000 har vi den elaka företagsledaren (spelad av dansken Kurt Ravn) och Arnolds snälla Terminator spelas här av guldbyxorna själva skulle man kunna säga.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallPojken med guldbyxorna hade biopremiär igår fredag. Jag såg den under Malmö Filmdagar och av filmspanarna så tror jag att det var jag, Fiffi, Carl och Johan som såg den. När recensioner dyker upp så lägger jag till länkar här nedan.

Fiffis filmtajm

Filmspanar-tema: Överdrifter – The Mask

PotatismosÖverdrifter. ÖVERDRIFTER! Oj, nu tog jag kanske i lite men Filmspanartemat den här månaden är nämligen överdrifter. Temat den här gången kom vi fram till på litet annorlunda sätt. De filmspanare som inte är lokaliserade i närheten av Stockholm fick nämligen komma med förslag på teman. Nu skulle de egentligen ha tagit fram ett och endast ett tema men så är det där med att komma överens. Så på den förra träffen i Stockholm hade vi en liten lista på sju åtta förslag och en omröstning fick avgöra.

Vann gjorde alltså Överdrifter, och det var faktiskt även det förslag jag själv röstade. Just då lät det som ett bra tema. När jag väl skulle välja film och inriktning undrade jag lite hur jag hade tänkt. Fast visst hade jag en film i åtanke redan från början… jag skulle se Marco Ferreris Brakfesten (La grande bouffe), en film som jag sett hela eller delar av som liten och blivit fascinerad av. Den handlar om fyra livströtta gubbar som åker till en lyxvilla för att äta ihjäl sig (bokstavligen). Jag började också titta på filmen men fann den trist och lite jobbig med tal på franska och italienska men det var bara textat på engelska när det pratades franska. Hmmm. Jag får lov att erkänna att jag gav upp. Jag bytte film. Det blev istället något lättsammare…

****

The MaskThe Mask (1994)

Jim Carrey kan vara vår tids mest over the top-skådis. Eller? Kanske i konkurrens med en skrikande Al Pacino eller en besk Jack Nicholson. I The Mask spelar Carrey den för snälle bankkontorsråttan Stanley Ipkiss (bara det namnet…). Stanley får inget gjort på tjej- eller jobbfronten. När han ska bjuda en tjej på konsert slutar det att han ger bort sin biljett till tjejens tjejkompis. Men så dyker bombnedslaget Tina upp på kontoret och väljer av nån märklig (nähä!) anledning ut Stanley för att få hjälp. Lite senare träffar Stanley på Tina utanför en nattklubb och blir återigen förnedrad och bortgjord. Något behöver uppenbarligen hända. Och det gör det. Stanley hittar en mask som flyter i vattnet under en bro (en bro där Stanleys bil packat ihop). Något med masken lockar och han tar den med sig hem. När han placerar masken framför ansiktet så förvandlas han till ”alteregosuperhjälten” The Mask, en sorts allsmäktig gestaltning av Stanleys innersta drömmar. När Stanley är The Mask kan han göra vad han vill och med vem han vill.

Som The Mask går han på nattklubben igen där Tina är sångerska. På nattklubben finns också slemmige gangstern Dorian som vill ta över som maffiakung i Edge City. Japp, Edge City så heter stan där det hela utspelar sig. The Mask sätter dock käppar i hjulet för Dorian och en stor belöning utfästs för den som kan fånga den grönansiktade The Mask. Givetvis söker även polisen efter The Mask.

Så. I filmen bjuds vi alltså på överdrifter både i form av Carreys vanliga överspel nrä han är Stanley men också på serietidningsliknande sekvenser när han är The Mask. Inledningsvis har jag riktigt roligt. Jag är en av de som gillar Jim Carrey. Jag gillar även Jack Black. Men jag gillar inte en komiker som Roberto Benigni. Jag tål inte karln. Jag blir trött bara jag ser honom. Så är det väl med den här typen av utstuderade skådisar (eller författare, musiker, konstnärer…). Om man gillar det, så gillar man det. Om inte så hatar man det.

Om det är nåt annat som är överdrivet i filmen så är det… det mesta. Skurkarna är serietidningsaktigt slemmiga, Cameron är en tiopoängare, poliserna är töntiga, musiken är bombastisk. Det kanske inte är så konstigt eftersom, lärde jag mig precis, filmen bygger på en Dark Horse Comics serie The Mask.

Apropå skurkarna. Slemmigare skurkar var det länge sen man såg i alla fall när det gäller frisyrerna. Backslick fast med kall hjässa och så en hästsvans på det eller hockeyfrillornas hockeyfrilla.

Fantasin i filmen är ganska skön och Carrey passar ju som handen i handsken i rollen. Scenerna med The Mask är filmens bästa men samtidigt kanske det kan bli lite för mycket av det goda. När The Mask är på nattklubben gör han ett långt musikalnummer med jobbig swing (åh, jag ogillar verkligen den musikstilen).

Ganska länge ligger filmen på en trea men efterhand tycker jag man kanske får slut på idéer. Det handlar mest om att Stanley ska sätta på sig masken och börja härja. Nu är det faktiskt några andra som testar masken och vi bjuds på ganska skön humor när Stanleys hund förvandlas till den hund han vill vara. Apropå hunden. Det var en väldresserad jycke måste man säga. Det förekommer en hel del scener där han får briljera.

The Mask är en ostig 90-talsrulle och gillar man Carrey är den ett måste.

Betyg halv

Nu vill ni väl kolla in vilka överdrifter de andra filmspanarna har att komma med. Eftersom jag för närvarande är i Alperna och åker skidor så kommer länkarna att dyka upp här lite senare än vanligt. Men ni kan ju alltid hitta alla länkar hos någon av de andra spanarna. Kolla in hos Fiffi t ex.

Uppdatering: Och här kommer alla länkar. 🙂

Except Fear
Flmr
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (podcast)
Filmparadiset
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

%d bloggare gillar detta: