Sista söndagen med Bergman: F & A – Den kalla och varma familjen
14 juli, 2019 13 kommentarer
All good things come to an end, som det heter på utrikiska.
(Rackarns att det ofta dyker upp engelska uttryck i huvudet istället för svenska.)
För nästan exakt ett år sen inledde jag mitt Ingmar Bergman-tema här på bloggen. Jag kallade det ett sommartema inledningsvis, och visst, det inleddes en sommar men har nu alltså hållit på, med inlägg en gång i veckan, under över ett år.
När jag startade temat hade jag redan sett och skrivit om drygt 30 av Bergmans filmer. Vissa av dessa texter hade jag även publicerade på bloggen sen tidigare medan andra hade lagts upp på gamla filmforum men inte på bloggen. Temat gick ut på att lägga upp alla gamla texter samt bocka av de filmer jag inte hade sett.
Inledningsvis gick det smidigt eftersom jag hade sett de flesta av filmerna. Jag gick i kronologisk ordning och fyllde i de få luckor jag hade, bl a Bergmans regidebut Kris, spionfilmsfiaskot Sånt händer inte här och färgfilmskalkonen För att inte tala om alla dessa kvinnor. En trevligare upptäckt var Bergmans två dokumentärer om Fårö, Fårödokument och Fårödokument 1979.
Under våren började det gå lite segare men efter en liten paus med bl a en skidresa till Serre Chevalier så kom jag tillbaka med förnyade krafter spurtade mot mål. Nu känner jag att jag har nått vägs ände, och jag stannar på det fina jämna numret 50 sedda filmer. Det känns helt rätt att stanna nu. Visst finns det några filmer kvar att se. Det handlar främst om ett antal tv-teater-filmer som jag valt bort eller helt enkelt inte fått tag på.
Den sista film jag såg var alltså den fem timmar långa tv-versionen av Fanny och Alexander och jag blev fullkomligt besatt av den. Det var en ren njutning att se den. När jag skulle skriva om detta mastodontverk så blev det till slut så att jag delade upp det hela i flera inlägg i form av funderingar kring teman eller andra detaljer i Fanny och Alexander. Egentligen blev det kanske mest en uppräkning av olika scener som jag tyckte mycket om, men det kanske är mer av en ärlig hyllning än att försöka göra djupgående tolkningar om vad filmen egentligen handlar om.
En sak som slog mig och som jag hade missat under tidigare tittar på Fanny och Alexander var det faktum att familjen Ekdahl inte var problemfri på nåt sätt. Här hittar vi minsann vår beskärda del av mörker. Otrohet är mer regel än undantag, och det gäller inte bara den övererotiska Gustaf Adolf (Jarl Kulle). Carl (Börje Ahlstedt) behandlar sin tyska fru Lydia (Christina Schollin) som skit. De har en jobbig relation, men bättre att vara tillsammans i helvetet än ensam, typ. Carl är en slarver med spelskulder upp över öronen, och så är han förstås övererotisk som Helena Ekdahl konstaterar.
En som inte är övererotisk är Emilies (Ewa Fröling) man Oscar (Alan Edwall) och det antyds att Emilie hittar tillfredsställelse på andra håll, med andra män. Även det här hade jag missat under tidigare tittar. Under frukosten på juldagsmorgonen fnittras det när Emilie får höra att det är den stilige biskopen Edward Vergerus som ska hålla i julottan. Aha, Emilie och biskopen har haft ihop det tidigare. Minsann!
Det som skiljer familjen Ekdahl från det kalla helvetet som vi får uppleva hos Edward & Co på biskopsgården är att det i grunden finns en värme här. Hos Ekdahlarna får man lov att göra misstag. Man får lov att vara svag. Man får lov att glömma sina problem och sväva ut i förströelser och fantasi.
Biskopens familj har samma typer av problem som familjen Ekdahl men här ska allt sopas under mattan och förtryckas. Man (eller snarare: Edward) lever i villfarelsen att man med religion och genom att leva som en asket på nåt sätt kan rena sig själv. Han lurar sig själv och nånstans vet han ju om det också. Edward skiljer sig inte från nån annan. Hans högvördighet har sina problem, ekonomiska och andra. Men han tror att han är bättre än andra eftersom han lever i ett kärvt och osmyckat hem där soppan under middagen intas under tystnad. Kallt, iskallt. Barnen känner ju av det här direkt och avskyr det från första stund. För Emilie tar det lite längre tid eftersom hon också, inledningsvis, lurar sig själv.
I slutet av filmen återvänder barnen och Emilie till familjen Ekdahl och även till teatern, som ju är en familj i sig. Gusten håller sitt tal om hur Ekdahlarna älskar sina undanflykter och att man ska glädja sig åt den lilla världen: den goda maten, det milda leendet, fruktträden som blommar, valserna! Ja, men då gör vi väl det tycker jag. 🙂
Därmed är temat slut och vi får se hur lång tid det dröjer innan jag ser en Bergman-film igen. Nu kan jag återgå till att till slut snickra ihop den där årsbästalistan för 1972.
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Gratis till mycket väl utfört, och långt, projekt. Starkt jobbat! Jag har följt med i de flesta av svängarna och från avstånd imponerats av din ihärdighet. Då jag inte sett så mycket av Bergman har min kommentarer oftast lyst med sin frånvaro.
Fanny & Alexander har jag dock sett men det var så länge sedan att jag inte kan bidra med några vettiga tankar om den. Det känns som att jag såg den på sjuttiotalet men det kan vi vara överens om att det nog inte stämmer! 😉
Nu ser jag fram emot din topplista för 1972 och kanske ännu fler, ännu äldre listor! Är det kanske dags för topplistor för 60-talet snart? Kan kanske gå om man kör topp-5… 🙂
Tack! Det var lite kämpigt ett tag men nu känns det skönt att ha gått i mål. 🙂
Svårt att kommentera om man inte sett filmerna.
Vi kan vara överens om att du inte såg F&A 70-talet, japp. Väl värd en titt om du har en söndag över. Det är en upplevelse att se den långa versionen. Filmen blir som en gammal vän. Mycket mysigt.
Ja, jag planerar att göra 72, 71 och 70. Jag missade/hann inte med/hoppade över dessa när du körde dem. Men nu är det dags. Om vi går vidare till 60-talet kommer jag köra topp-10 där med. Jag får beta av en del filmer för varje år. Ett litet projekt i sig.
Instämmer med ovanstående — högst imponerande projekt och otroligt kul att följa. Det känns som om jag har koll på Bergman nu, utan att ha behövt genomlida filmerna 🙂 Men du har om inte annat gjort mig nyfiken på F&A. One of these days…
Du körde väl ett liknande projekt för några år sen med Kurosawa. Du körde typ en månad med Kurosawa då, men det blir ju lika många filmer att se. Så du är ju inte främmande för den här typen av nörderi. Visst är det kul?! Även om det kan bli lite korvstoppning. 😉
Har du inte sett F&A tidigare så är det hög tid!
Jag är verkligen inte främmande för mer eller mindre extrem korvstoppning, i det här fallet är det namnet Bergman som sätter stopp. Och Kurosawa var ju ”bara” 30-talet filmer, begränsat och bra jämfört med ditt projekt 🙂
Jag ser att Cineasterna iaf tillhandahåller 188-minutersversionen. Har ju sett F&A förut men minns den bara fläckvis så det var nog ett par år sedan. Typ 😀
Ja, fast jag hade redan sett och hade texter om ca 30 Bergman-filmer när jag började projektet så det verkar maffigare än det egentligen var. Nu ligger jag på 50 sedda Bergman-filmer så det handlade ”bara” om ca 20 filmer att se under ett år. Inte så betungande.
Jag rekommenderar, som alltid, den långa versionen. 😉
Sedär, bara ett och ett halvt år — rekord!!! Med tanke på epilogen, tänker du att man ska tolka filmen som en ultimat hyllning till teatern och att hela spelet mellan biskopen och (typ) fam Ekdahl bara är en slags mellanakt? Jag blir nämligen inte riktigt klok på hur epilogen annars hänger ihop med resten av filmen
Snabbt jobbat, Sofia. 🙂 Bra att SVT Play tillhandahöll den långa versionen också.
Well. Epilogen. Då tänker du på Gustens tal om den goda maten, det milda leendet, fruktträden som blommar, valserna? En film kan väl handla om två saker samtidigt? Fast jag tycker ändå det knyter ihop hur radikalt olika stämningen är hos Ekdahls och hos biskopen. Två totalt olika familjer, i alla fall om man jämför Gusten med biskopen. Biskopen skulle ju kunna hålla samma tal som Gusten fast med ordet ”inte” inlagt. Man ska inte njuta av valserna osv.
Och slutligen. Tack för dina matiga kommentarer om F&A. Det är väldigt uppskattat och nu tror jag att jag har svarat på alla också. Puih. 🙂
Tack 🙂 Får be om ursäkt för de voluminösa kommentarerna, men det fanns ju så mycket spännande att fundera på.
Epilogen, alltså. Visst kan en film handla om både två och fler saker samtidigt men jag tror inte att jag tänkte lika mycket på de kontrasterande familjerna och därför inte på epilogen i det avseendet. Men i så fall skulle jag säga att Bergman släpper en del av övertydligheten för andra sekvenser präglas av för biskopsfamiljen skulle väl också påstå sig vörda den enkla. Om man däremot får njuta av det är en annan fråga 😉
Jag tror jag hänger upp mig lite på att Gusten använder begreppet ”de lilla världen” men inte verkar lägga samma betydelse i det som Oscar gjorde i sitt julaftonstal på teatern
Absolut inget att be om ursäkt för. Tvärtom! 🙂
Ja, det var väl just det där med njutningen som jag hakade upp mig på. 🙂
Påminn mig, vilken betydelse la Oscar i “den lilla världen”?
Oscars ”lilla värld” var liktydig med teatern
Ja, just det, så var det förstås. ”Den lilla världen” som ibland återspeglar ”den stora världen” utanför.