Söndagar med Bergman: Fårödokument 1979 (1979)

Fårögubbe

Söndag med Bergman igen och tillbaka på Fårö igen! Nu har det gått tio år sen den förra dokumentären spelades in. Vad har hänt? Har öborna fått sin bro? Har ön avfolkats än mer? Har några av kidzen vi mötte i den första filmen stannat kvar eller har alla dragit till Stockholm? Vi får svar på de flesta av frågorna i denna dokumentära uppföljare.

Fårödokument 1979 är ett exempel på en uppföljare som är bättre än originalet. Jag tycker den här filmen är bättre regisserad och den känns mer genomtänkt. En anledning till det är kanske att vi får träffa ett antal personer från den första dokumentären igen. Det är samma grepp som används av Stefan Jarl i Mods-trilogin och Richard Linklater i Boyhood och Before-filmerna. Det är det perfekta sättet att visa hur tiden går eftersom tiden ju verkligen har gått.

Ungarna som vi träffade på den där skolbussen t ex, hur har det gått för dem? Ja, en tjej skulle ju utbilda sig till barnsköterska och flytta till Visby. Det blev inget med det. Hon fick ett eget barn och så var det bara att lägga ner tankarna på studier. Ja, det var en annan tid.

Killen som inte kunde tänka sig att bo i Stockholm eftersom han var uppvuxen på en liten ö och behövde leva i öppna landskap, hur gick det för honom? Well, han har flyttat till Stockholm och jobbar som tunnelbaneförare. D’oh!

Miljöfrågan är viktig i filmen. Det hela inleds med en långsam panorering längs med Fårös kust. Hav, dimma, skog, fåglar. Det är som att man vill framställa Fårö som ett mytiskt djungelland, en helig vildmark. Bergmans berättarröst förklarar att Fårö steg ur det varma silurhavet för flera hundra miljoner år sen och nu finns det fossiler att hitta på stränderna som berättar den historien.

Ah, leta fossiler (trilobiter!) på Gotländska stränder = nostalgi och barndomsminnen.

Vi hoppar till nutid, dvs vintern 1979. Det regnar vågrätt, snöblandat regn. Folk stretar mot vinden för att ta sig ombord på färjan som kastas runt i de gropiga vågorna som en vante. Nej, man har alltså inte fått sin bro, och den kommer väl aldrig att bli till trots att det planerades för en bro redan på 1920-talet.

Vad händer med det gamla Fårö när allt handlar om sommarturismen är en fråga som filmen ställer sig. Här bjuds vi på härlig svensk funkmusik som ackompanjemang till scenerna när sommargästerna väller in. Den svängiga låten, som jag aldrig hade hört, heter ”Boyss” och bandet är Strix Q (Magnus Ugglas kompband!). Svängigt som sagt. Scenerna ger vibbar av att ”onda krafter” vill göra om hela Fårö till ett Östermanland.

Det som sticker ut för mig i filmen är kanske hur Bergman verkar besatt av det här med grundläggande kunskap, om hur man odlar grödor, fäller träd, tar hand om trädet, sågar upp bräder, använder en vedeldad spis, fångar fisk med nät från en eka, rensar fisken, bygger hus med grästak. Det är sån kunskap som är på väg att försvinna. Bergman har nog snappat upp just detta faktum vid den här tidpunkten och därför valde han att fokusera på det.

Vi får se en gammal gubbe vara ute med sin eka och fånga fisk. Senare fäller han ett träd och tar på en egen hand hem stockarna från skogen som han sen sågar upp till plankor. Efter det bjuds det på en festmåltid i form av den fångade fisken och potatismos. Det var nästan som att se den fascinerande dokumentären Gubben i stugan igen. Meditativt.

Fårödokument 1979 är ett härligt tidsdokument som alltså för tankarna till guldkorn som Mods-trilogin och även Jan Troells Sagolandet. Jag är väldigt svag för den här typen av dokumentär så betyget blir högt och jag tror nostalgin är en bidragande faktor.

Bergman avslutar med följande fundering:

”Nästa Fårödokument kommer förhoppningsvis 1989. Det ska bli intressant att se om vi är vid liv då!”

Ja, det hade varit kul att se.

Fårö Beach

Strix Q – ”Boyss”