Söndagar med Bergman: Fanny och Alexander (1982)

Som ni kanske märkt (yeah, sure) så bytte jag bloggheader för ett tag sen. Anledningen är att jag återigen har sett en 5/5-film och det handlar förstås om Ingmar Bergmans magnum opus Fanny och Alexander. Jag kan tycka att det var lite synd att Steve Rogers inte fick mer tid på topp men så är reglerna: varje gång jag ser en 5/5-film så byter jag bloggheader.

(En parentes är att jag har brutit mot mina egna regler eftersom jag förra året såg om The Shawshank Redemption och den behöll sin femma men jag uppdaterade inte headern. Min ursäkt är att det var en sorts slötitt där jag råkade se att den fanns på SVT Play och började kolla utan en tanke på att se hela. Och sen vips så hade två timmar och 22 minuter gått och jag borde ha uppdaterat headern. Sen nån månad senare såg jag Annihilation och då blev det Natalie som fick pryda den översta delen av bloggen.)

Hej då, Chris! Bra jobbat under denna korta tid. Välkommen Erland och Gunn! Jag hoppas ni ska trivas på min blogg. Vi får se hur länge vårt samarbete varar. Det tindrar i alla fall gott i era ögon än så länge.

Jag vet inte varför jag svamlar om dessa trivialiteter istället för att skriva om filmen det borde handla om? Kanske känner jag att det är mig övermäktigt att få till nåt vettigt om denna mastodontfilm? Vad ska jag fokusera på? Allt? Eller bara fotot, skådespelarna, teman som går igen från Bergmans karriär, dialogen, magin, händerna, ansiktena, fantasin, spökena, kinematografen, teatern, maskerna, Gunn Wållgren, den onde biskopen och ”mein Carlschen”?

Jag tror jag får lov att dela upp min text om Fanny och Alexander i ett antal kåseritexter. Denna första del får bli själva ”recensionen” där jag skriver lite om min historia med Fanny och Alexander samt delar ut mitt betyg. Resten får bli mer av lösare tankar om olika teman och detaljer som jag plockat upp när jag nu tittat på Fanny och Alexander under de senaste veckorna.

Första gången jag såg Fanny och Alexander var ganska länge sen. Jag minns inte exakt när (80- eller 90-tal) men det var med största sannolikhet bioversionen som alltså är tre timmar och åtta minuter. Jag tyckte då att det var en mycket bra film men nog varken mer eller mindre. Sen under en jul 2003 så visade SVT tv-versionen i fem avsnitt och med en total speltid på fem timmar och 26 minuter. Jag såg allting i ett sträck och satt som klistrad. I samma veva såg jag även Persona på Cinemateket och plötsligt hade jag sett mina två första (!) Bergman-filmer, och bägge hade fått toppbetyg från mig, en övertygad Bergman-skeptiker på tiden. Hehe, märkligt hur det kan gå.

Nu när jag skulle se om Fanny och Alexander igen så kändes det självklart att se den långa tv-versionen – och det är inget jag ångrar. Min uppskattning för filmen/serien har växt. Den här gången såg jag inte allt på en gång utan lite uppdelat. En timme en kväll, två timmar en annan kväll och sen avslutade jag en tredje och fjärde kväll. Sen dess har jag återkommit, börjat om från början eller hoppat in i den sista delen eller nånstans i mitten. Det har känts som att jag har kunnat börja titta på vilken scen som helst och sen bara njuta, av skådisarna, dialogen, fotot och miljöerna. Det är en galet påkostad film. Familjen Ekdahls våning är som ett museum.

Det, eller snarare den person, som jag kanske gillade mest är Gunn Wållgren. Vilken vacker och varm kvinna i form av matriarken Helena Ekdahl. Hon är helt sagolik och jag blir som jag tidigare sagt gärna uppringd av henne. Det märkliga är att Bergman bara jobbat med henne EN (!) gång tidigare och det var redan 1947 i en radioteaterpjäs. Mycket märkligt. Var hon för mycket av stjärna tro, eller vad är anledningen?

Det var även kul att se att Gunnar Björnstrand faktiskt var med en hel del, åtminstone i tv-versionen. Han led tydligen av en begynnande demens under inspelningen och hade svårt att minnas sina repliker. Av det jag ser så märker jag inget av detta, men det är väl det som är magin med film. Som jag förstått det så är i princip hela delen om teaaaatern bortklippt från filmversionen och därmed även Gunnar. Enbart detta faktum är anledning nog att se tv-versionen. Bergman själv kallar filmversionen för ”ett fragment” även om han själv ansvarade för och fullt står bakom denna kortare version (som klipptes klart efter tv-versionen men fick premiär först).

Den som tillsammans med Gunn gör filmens bästa insats är Jan Malmsjö som den onde men ändå i slutändan mänsklige biskopen Vergerus. Malmsjö är galet bra och scenerna mellan honom och Bertil Guves Alexander är otäckt intensiva och jag sitter, som sagt, klistrad. Maktspelet mellan de båda är intressant och även om biskopen har överhanden så ska han snart bli varse att han kanske inte har det i slutändan.

Apropå maktspel så är det alltid lika strålande roligt att ta del av scenen när bröderna Ekdahl, Gustav Adolf (Jarl Kulle) och Carl (Börje Ahlstedt), träffar Malmsjös biskop för att övertyga honom om att han ska ta sitt förnuft till fånga och låta Emilie få sin skilsmässa.

Jag avslutar det här osammanhängande eländiga snacket från en lallande gubbe med att klistra in en gammal text som skrevs dagen efter att jag såg tv-versionen då under julen 2003.

****

Mitchie (min kommentar: en gammal kompis från filmsnack.se), jag såg också 5-timmarsversionen av Fanny och Alexander igår. Jag har sett 3-timmarsversionen två gånger tidigare men det var ett bra tag sen. Jag håller med om ditt omdöme. De fem timmarna gick snabbt. Jag satt på helspänn, koncentrerad hela tiden. Vilka skådisar, vilket foto, vilken scenografi. Gunn Wållgren, Jarl Kulle, Bertil Guve (Alexander) var strålande, liksom Jan Malmsjö som den ohyggligt läskiga biskopen. Scenen där Kulle och Ahlstedt träffar Malmsjö för att övertyga honom om att skilja sig från Fröling är helt otrolig tycker jag. Vilket spel, och då menar jag dels skådespel och dels det spel som karaktärerna spelade inför varandra i den scenen. Kulle har också några otroliga monologer här. Jag gillade också när Josephsons läste sin historia för F&A. Vilka ord, och hur de lästes. Det var riktigt skönt att höra sådan svenska uppläst på det sättet. För övrigt är hela filmen full av skickligt skrivna monologer och dialoger som framförs på ett övertygande sätt. Filmen har en skön, ibland läskig, magisk stämning, speciellt när F&A får bo hemma hos Jacobi på slutet. Ibland är filmen en komedi, som t ex scenerna mellan Ahlstedt och Christina Schollin. Ibland är den läskig, som varje gång biskopen ska prata med Alexander och förklara skillnaden mellan sanning och lögn. En mycket bra film som av mig får högsta betyg faktiskt. 5/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Under de kommande söndagarna kommer jag (att försöka) publicera de där kåserierna, tankarna, eller vad vi nu ska kalla det, om olika aspekter om Fanny och Alexander och därmed kommer mitt Ingmar Bergman-tema att komma till sin ände. Jag tror att dessa sista inlägg kommer att ha följande titlar men det kan komma att ändras:

”Det händer med händer”
”Maktspelet med biskopen”
”Magi, fantasi och det övernaturliga”
”Humoristen Bergman”
”Queen Gunn Wållgren och Fannys revansch”
”Den kalla och varma familjen”

Söndagar med Bergman: Larmar och gör sig till (1997)

I den här tv-filmen från 1997 så går Ingmar Bergman full meta. Den känns som kulmen på en lång karriär där så många referenser till andra verk i Bergmanverse som möjligt ska tryckas in. Och jag gillade det. Det tog inte fokus på fel sätt eller så var det kanske så att det var just alla referenser som var fokus. I vilket fall så kändes det som en naturlig del av filmen.

Själva titeln är en av mina favoriter bland Bergmans filmer. Larmar och gör sig till. Tydligen kommer det från Shakespeares Macbeth och handlar om att livet självt går att jämföra med en skådespelare som under nån timmes tid på scenen försöker göra avtryck men bara låter stort utan att betyda nåt. Ja, så kan man ju välja att se det. För mig var det själva orden och det jag såg framför mig som lockade mig till ett inre skratt. Larmar och gör sig till. Ja, det är många som larmar och gör sig till nuförtiden på alla möjliga plattformar, inte bara på teaterscener.

I fokus av pjäsen är morbror Carl (Börje Ahlstedt) som sitter på Upsala (sic!) Hospital efter att ha försökt slå ihjäl sin fästmö Paulin (Marie Richardson) med ett stolsben. Ja, ni gissade rätt, morbror Carl är alltså morbror Carl som vi känner väl från Fanny och Alexander. Här heter han dock Åkerblom i efternamn. Carl är av nån anledning besatt av Franz Schubert. På hospitalet träffar han en gammal professor Vogler (Erland Josephson) som han bondar med.

På nåt sätt så lyckas Carl övertyga Paulin och Vogler att det är en bra idé att göra världens första talade cinematograffilm. Efter att inte ha kunnat sälja in idén hos andra finansiärer slutar det med att de själva reser runt i Sverige för att visa sin föreställning på diverse småorter. Vi får se dem sätta upp sin show i Grånäs i Dalarna.

Filmen blandar verkligen högt och lågt. Allt trycks in. Carl skryter om att han kan släcka sju stearinljus med en riktig brakskit. Vogler som är professor i exegetik brinner för fisarnas frihet och kämpar mot de europeiska pruttarnas slaveri.

Carl ser syner. Om nätterna, främst, dyker det upp en clownfigur lik Anders Eks danske clown i Gycklarnas afton. Även här pratar clownen en sorts danska men heter Rigmor och spelas Agneta Ekmanner. Hon var en något obehaglig figur och en sån där olustig pajazzo/pierrot-clown. Uppdatering: När jag läst på lite mer om filmen ser jag att Rigmor givetvis är tänkt att representera Döden.

Publiken under föreställningen i Grånäs inkluderar bl a Karin Bergman (Pernilla August) som då förstås år Ingmars egen mor. Vi får även träffa lärarinnan Märta från Nattvardsgästerna. Här spelas hon av Lena Endre som läser en dikt iklädd en mössa och tittar rätt in i kameran. Precis som i Nattvardsgästerna med andra ord.

Under en scen där Paulin pratar med Carls styvmor (Anita Björk) vill styvmodern först inte ha nåt att dricka. Men sen när samtalet hettar till så visar det sig att det nog finns lite sherry och gräva fram. Jag kommer osökt att tänka på samtalet mellan bröderna Ekdahl och biskopen i Fanny och Alexander.

Här förekommer också en replik som jag fann märklig men rolig. Paulin tar fram en cigarett för att röka och styvmodern säger med iskyla:

”Vill fröken vara så snäll att inte röka. Det generar mig.”

Haha, ”det generar mig”. Det ska jag också börja säga till min granne när hen röker på balkongen.

Jag kan väl bocka av några fler referenser när jag ändå är igång. Den kinematograf som man använder för att visa film är av samma sort, speciellt själva tändmekanismen, som vi får se i början av Persona. Från Scener ur ett äktenskap känner vi igen en gul och skrattande kräftskivemåne.

Jag känner att Bergman har kul i Larmar och gör sig till. Det är en lekfull film och bitvis också väldigt varm.

Den föreställning som Carl och hans trupp bjuder på går ut på att man visar en film samtidigt som de själva sitter bakom duken och live framför musik och dialog. Voilà! Världens första talfilm. Problemet är bara att projektorn är för mycket för vad lokalens proppskåp klarar av. Det börjar brinna och föreställningen får avbrytas. Vad gör man då? Jo, man låter den vita duken falla och ställer sig på scenen utan det skyddet och framför resten av filmen som en teaterpjäs. Man bjuder in publiken att delta. Det bjuds på fika med bullar. Alla bidrar och känner sig delaktiga. Det råder en varm och mysig stämning. Konsten förenar.

Jag delar ut tre och en halv kinematografer av fem möjliga till Larmar och gör sig till. Jag tror definitivt att jag uppskattade den mer eftersom jag nu har sett nästan hela Bergmans filmografi och därmed fångade alla (läs: många) referenser och återkommande teman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Persona

Larmar och gör sig till

Nattvardsgästerna

Larmar och gör sig till

Fanny och Alexander

Larmar och gör sig till

Söndagar med Bergman: De fördömda kvinnornas dans (1976)

De två systrarna och Döden mellan dem

Nu börjar jag få gräva ordentligt djupt för att hitta Ingmar Bergman-filmer som jag inte har sett tidigare. Dessutom är ett problem att det är svårt att rent fysiskt hitta filmerna så att man kan se dem. Ytterligare ett hinder, som är mer personligt, är att jag börjar känna mig aningen mätt. Som jag kanske nämnt tidigare så har jag från och med nu valt att inte se ren tv-teater, dvs ”filmer” där Bergman filmat en teater-pjäs rakt upp och ner. Det finns ett antal sådana här uppsättningar av pjäser som filmats för tv att tillgå men jag hoppar alltså över dessa (Markisinnan de Sade, Backanterna och Misantropen är tre exempel).

Just kortfilmer hade jag inte heller tänkt inkludera i projektet från början men nu råkade jag ramla på en bra version (bildkvalitetsmässigt) av De fördömda kvinnornas dans, Bergmans samarbete med koreografen Donya Feuer, på YouTube.

Haha, det här är verkligen så pretto som det kanske kan bli. Underbart! När dansfilmen De fördömda kvinnornas dans sändes på SVT på 70-talet så gjordes det på ett lite annorlunda sätt. Filmen presenterades av konstkritikern Ingela Lind (en riktig sötnos som jag fortfarande då och då ser idag när hon berättar om konstutställningar på Kulturnyheterna). Hon pratar lite kort om bakgrunden till filmen och sen visar man den tio minuter långa filmen där tre kvinnor och en ung flicka (samma tjej som var med i publiken i Trollflöjten förresten) rör sig till tonerna av Monteverdi.

Efter denna första visning återkommer ciceronen Lind och förklarar vad Bergman och Feuer egentligen vill säga med filmen och därefter visar man filmen en gång till. Då är tanken att vi tittare kanske ska se på den på ett annorlunda sätt, se fler detaljer eller åtminstone jämföra med hur vi upplevde den första gången. Ett intressant upplägg måste jag säga, hur pretto det nu än är. Jag är lite osäker på om det här sättet att presentera filmen var SVT:s eget påhitt eller om Bergman själv styrde över det. Jag tror det var SVT:s idé men jag har inte kunnat bekräfta det.

Ok. Hur upplevde jag den tio minuter långa dansen första gången? Ja, först är det väl att ta i lite att kalla det för dans. Det var mest närbilder (svartvitt foto, av Sven Nykvist förstås) på ansikten och händer som rör sig. Detta är en äkta konstfilm! Själva ”handlingen” då? Vad hände? Ja, jag tolkade det som att Döden trängde sig på. En av kvinnorna var deprimerad och fick vid ett tillfälle nån form av psykos och lät sig sen svepas in i Dödens varma famn, och lämnade därmed sitt barn och sin syster bakom sig.

Vad menade då Bergman och Feuer med filmen? Jo, enligt Lind så handlade det om den begränsade och instängda värld som kvinnor tvingas leva i och vad som förväntas av dem i form av olika rollspel. Den unga flickan känner inte av detta till en början utan leker fritt. I slutet sveps hon dock in av Döden och de två äldre systrarna, in i de fjättrande bojorna som skapats av tidigare generationer. Ungefär så. Och Döden var tydligen mer symbolisk än bokstavlig även om hon hade en liknande svart hätta som Bengt Ekerot i Det sjunde inseglet.

Värt att nämna är att den amerikanska koreografen Donya Feuer samarbetade med Bergman ganska frekvent. Bl a var hon med och skapade några av de scener som var det bästa med den i övrigt plågsamma Trollflöjten, nämligen scenerna i helvetet med de plågade själarna.

De fördömda kvinnornas dans är inget jag kan rekommendera. Det är som sagt en äkta konstfilm. Det är svartvitt, svarta trikåer, och allt annat än häftig dans till tonerna av klassisk musik. Det påminde mig om en teaterpjäs som jag såg för länge sen i Uppsala. Där gick folk omkring på scenen i svarta trikåer och trummade på trummor. Kan det ha varit Strindbergs Ett drömspel som vi funderade på att lämna i pausen? Hmmm?

Nåväl. De fördömda kvinnornas dans är lite bättre än så och jag delar faktiskt ut en tvåa. Jag gillar upplägget och själva dansfilmen i sig funkade konstigt nog ibland trots den stela och sparsmakade dansen (eller kroppar som rör sig snarare än dans).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Barnet

Presentatören Ingela Lind

Söndagar med Bergman: Saraband (2003)

Liv och en ung Erland

När Saraband släpptes så minns jag att det pratades en del om hur fult fotot var i den. Den var inspelad med digitala kameror och det sades att Ingmar Bergman själv var väldigt missnöjd med utseenden på den. Jag vet inte jag. Jag tyckte den såg helt ok ut. Jag misstänker att det hela var en av Bergmans vanliga utbrott där han ska såga sina egna filmer.

När jag läser på om inspelning på den som alltid eminenta sidan IngmarBergman.se lär jag mig att det inte var utseendet Bergman klagade på. Det var ljudet! Kamerorna som användes var unika i sitt slag, innehöll helt ny teknik, och det fanns bara fem exemplar i hela värden. SVT hyrde fyra stycken för inspelningen.

Problemet var bara att fläktarna som användes för att kyla ner den hårt arbetande elektroniken förde ett väldigt oväsen. Och för en ljudallergiker som Bergman gick det inte alls för sig. Från början var det tänkt att man skulle spela in hela filmen med tre kameror. Nu fick man begränsa sig till en kamera, en kamera som man dessutom fick kapsla in i nån form av väggisoleringsmaterial för att det inte skulle låta för mycket. När väl allt det här var löst så gick inspelningen ändå enligt uppgift bra.

Saraband är alltså en sorts uppföljare till Scener ur ett äktenskap, Bergmans tv-serie från 70-talet, som jag skrev om förra söndagen så det kändes ju naturligt att beta av den den här söndagen.

Huvudperson, eller vår ledsagare kanske man kan säga, är Marianne, dvs Liv Ullmanns rollfigur från Scener ur ett äktenskap. Hon har inte träffat sin före detta man Johan (Erland Josephson) på 30 år. Nu har hon dock rest till Johans sekelskiftesvilla i Orsa finnmark för att spendera en tid där.

Förutom Johan bor där även Johans son Henrik (Börje Ahlstedt) och Henriks dotter Karin (Julia Dufvenius). Det råder en minst sagt spänd stämning mellan de figurer vi får träffa. Johan och Henrik mer eller mindre hatar varandra. Karin är en cellist som Henrik är lärare till. Henrik vill att Karin ska söka till en prestigefylld musikutbildning för att bli solist. Karin är inte lika säker. Över allt och alla hänger en skugga i form av Henriks fru Anna som dött två år tidigare. Marianne hamnar i stormens öga om man säger så.

Jag gillade en hel del med denna Bergmans sista (!) film. Den inleds gravallvarligt med vit text (Saraband) mot svart bakgrund till tonerna av tung och ångestfylld cellomusik. Det var nästan som en parodi. Nu fanns det ju en förklaring till cellomusiken (Sarabanden från Bachs femte cellosvit) så jag får köpa det. För övrigt använder Bergman samma musik i Viskningar och rop.

Efter de korta förtexterna får vi se en prolog där Marianne talar direkt till oss tittare. Det är helt stiliserat, inte realistiskt på nåt sätt. Marianne sitter vid ett stort bord helt täckt av foton. Hon berättar för oss vad som har hänt efter Scener ur ett äktenskap. Hon talar alltså direkt in i kameran, ett grepp som Bergman använt många gånger under sin karriär. Det görs tydligt att det här är en film och att den vet om det. Den här prologen kändes fräsch och fick mig direkt intresserad.

När Marianne sen anländer till sommarvillan så fortsätter hon prata förtroligt med oss tittare. Jag undrade hur länge hon skulle hålla på med detta. Ja, i princip hela filmen är svaret. I scener när hon är i dialog med någon så pratar hon givetvis med sin motpart men sen när den personen lämnar scenen så återgår hon ofta till att kommentera till oss tittare hur hon känner. Intressant.

Det var rörande att se framförallt Liv Ullmann igen efter att ha sett henne i tv-serien från 1973. Hon är helt underbar och uppvisar nån form av magisk utstrålning som är svår att värja sig ifrån. Erland Josephson har blivit gammal men levererar sina bitska repliker med härlig precision. Vissa saker som kommer ur hans mun via Bergmans penna är så dräpande att de blir roliga. Som t ex när han under en uppgörelse med sin son Henrik tycker bättre om Henrik när Henrik är öppen med sin avsky för sin far. ”Då finns i alla fall ett hederligt litet hat i den allmänna svampigheten”. Jo, jag tackar jag.

I och med att jag tittat på många Bergman-filmer eller återbesökt mina gamla texter om hans filmer på sistone så var det kul att man fick en bonus i Saraband i form av mängder av callbacks till hans tidigare filmer. Dels är det ju samma teman här som i många av hans andra filmer. Döden, livet, ångesten, kärleken, vad är meningen med allt – ja, de gamla vanliga sakerna. Men vi får även mer handfasta referenser som t ex när Marianne tar tid med sin klocka. En minut ska hon vänta innan hon ska väcka Johan som sover i en stol på verandan. Det här bara måste vara en återkoppling till Vargtimmen där ju Max von Sydow är den som mäter hur lång en minut (verkligen) är.

Hur sköter sig skådisarna i övrigt? Ja, Erland och Liv är som sagt underbara. Börje Ahlstedt är väl Börje Ahlstedt. Han har sin stil och han kör på den. Av nån anledning kom jag ändå hela tiden att tänka på SVT-serien Stjärnorna på slottet när han var med där och drev alla till vansinne genom sitt arroganta sätt.

Julia Dufvenius då? Jo, det måste ha varit nån form av eldprov för henne. Bergmans dialog kan inte har varit den lättaste. En sak jag dock inte kan klaga på är det faktum att dialogen inte känns naturlig för hennes 19-åriga rollfigur. Nej, den är så klart inte naturlig alls. Det är ju Bergman som skrivet den, och det är en del av grejen eftersom filmen inte alls eftersträvar nån form av realism. Problemet är bara att Dufvenius bitvis kanske inte riktigt klarar av leverera på det sätt som behövs. Det kändes överspelat. Hon tog i för mycket. Men jag tyckte ändå hon var bra som helhet.

Slutligen måste jag nämna en annan metadetalj som jag inte blir klok på. I filmen återkommer ett foto på Henriks döda fru Anna. På IngmarBergman.se läser jag att den som är på fotot i själva verket är Bergmans fru Ingrid som dog 1995 och som filmen är tillägnad. Så det vore ju en intressant detalj om det vore just hon. Men det är bara det att jag inte tycker att det är hon. Det ser inte ut som det i alla fall. Jag har försökt hitta foton på en ung Ingrid von Rosen för att jämföra men jag tycker inte det är samma person. De är ganska lika men ändå inte. Nåväl. Jag får släppa det.

Jag delar ut en trea till Saraband. Det är den värd. Jag återkommer nästa söndag med vad som kanske är mitt sista inlägg i det här projektet som inleddes i juli 2018.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nej, jag ser det inte. Det är inte samma person. Det måste vara en myt det här att det ska vara Ingmars hustru Ingrid. Kvinnan till vänster är en svensk skådespelerska som jag bara inte kan placera just nu.

Hilarious när Börje Ahlstedt och Peter Harryson grälar i Stjärnorna på slottet

Söndagar med Bergman: Scener ur ett äktenskap (1973)

Scener ur ett äktenskap är nog Ingmar Bergman i sitt esse. Liv Ullmann och Erland Josephson spelar skjortan av varandra. Dialogen är brutal och skoningslös. Stämningen är intim och närgången. Många scener böljar fram och tillbaka mellan uppsluppenhet och rått allvar. Det är minst sagt sevärt.

Är Scener ur ett äktenskap Bergmans version av en såpopera? Det är ju en sorts såpa, en tv-såpa i sex delar à 50 minuter om ett äktenskaps upplösning, där tittaren dras in i handlingen och med skräckblandad förtjusning bara måste se vidare för att få reda på hur det ska gå för huvudpersonerna Marianne och Johan.

Varför valde Bergman att göra en sån här tv-serie? Den måste ha varit helt unik när den kom, och dessutom måste den ha inspirerat mängder av film- och tv-serie-skapare. En film som The Lovers är i princip en remake. Jag har också hört att Woody Allens Husbands and Wives (som jag inte har sett) har hämtat mycket här ifrån.

Första delen inleds strålande. Johan och Marianne ska intervjuas av en journalist, spelad av en underbar Anita Wall, för en veckotidning. Bergman själv spelar förresten tidningens fotograf men vi får bara höra hans röst. Hur blir man lyckliga i sitt äktenskap är frågan? För Johan och Marianne verkar ju till synes lyckliga. Det är en underhållande och ganska hysterisk scen där Johan försöker framstå som stabil och framgångsrik medan Marianne är mer osäker. Vi spelar våra roller, som Helena Ekdahl säger.

Senare bjuder Johan och Marianne sina vänner Peter och Katarina (helt underbart spelade av Jan Malmsjö och Bibi Andersson) på middag. Det hela urartar i praktgräl mellan Peter och Katarina. De båda säger brutala saker till varandra. Ta bara den här subtila förolämpning som Katarina står för: ”Jag skulle kunna köpa mig ett ligg var som helst bara för att skölja ut dig ur mina könsorgan!”. Ehe, ok. En föraning om vad som komma skall för Johan och Marianne…

En tid senare meddelar Johan att han träffat en ung kvinna (ålder: 23!) vid namn Paula som han ska resa till Paris med nästa dag och vara borta i över ett halvår. Han vantrivs med sitt liv och han måste bryta upp. Marianne tar emot nyheten ätandes en gurkmacka i en scen som nog kan kallas klassisk, typ i nivå med ”Bobby i duschen”. Visste ni förresten att Dallas var tänkt som en amerikansk version av Scener ur ett äktenskap? Jo, så var det.

Efter Johans uppbrott återkommer vi till Johan och Marianne med jämna mellanrum under de följande åren. Varje avsnitt har en längre scen där Johan och Marianne träffar varandra och pratar. Jag gillar det här upplägget som blir väldigt intensivt. Ibland är Ullmann och Josephson de enda skådisarna som t ex i det näst sista och förmodligen bästa avsnittet. Här träffas de på Johans kontor för att skriva på, eller möjligen inte skriva på, de där skilsmässopappren. Oj, oj, här böljar samtalet och scenen verkligen fram och tillbaka. De har kul, de är osäkra, de ligger med varandra, de hatar varandra, de slåss. Det finns nästan ingen känsla som inte gestaltas. Det är intensivt och närgånget så det förslår. Mina tankar gick till Richard Linklaters Before Midnight som i mångt och mycket har samma upplägg.

Tv-serien blev en våldsam framgång och det mest sedda avsnittet (det femte) sågs av hela 3,5 miljoner svenskar. Det är ju helt galet. Det har ju sagts att antalet skilsmässor ökade som en följd av serien. Men jag vet inte det är sant. För som Bergman har sagt: ”Om bara några sätter sej i köket med en öl och en smörgås och snackar efteråt så är jag nöjd”.

Och det är just det som det handlar om. Vikten av att prata med varandra och inte spela de där rollerna som man tror man måste spela.

En lustig detalj med serien är att istället för normala eftertexter så avslutas varje avsnitt med att Bergman själv säger ”Medan ni tittar på den här vackra bilden från Fårö så ska jag tala om vilka som har gjort vad”. Och så gör han det.

Varje avsnitt (förutom det första förstås) inleds med en sammanfattning om vad som har hänt. Även här är det Bergman själv som agerar berättarröst medan vi får se stillbilder. Just det här med stillbilder som sammanfattar vad som har hänt i tidigare avsnitt gjorde att en klocka ringde hos mig. Var inte det här ett grepp som användes rätt ofta förr i tiden i tv-serier? I våra dagars ”Previously on… random tv show” så är det ju alltid rörliga bilder. Men jag uppskattade verkligen de där stillbilderna. De gav en mer dramatisk stämning av nån anledning.

Jag delar ut en fyra till Scener ur ett äktenskap och som avslutning bjuder jag på ytterligare ett citat. Johan och Marianne har vid det här laget skilt sig och båda har gift om sig, fast inte med varandra.

Marianne: ”Älskar du din hustru?”
Johan: ”Jag tycker om att äta frukost med henne.”

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Efter repetitionen (1984)

Efter repetitionen är en konstig liten film som gjordes ganska kort efter Bergmans magnum opus Fanny och Alexander. Enligt Bergman själv gjordes Efter repetitionen enbart för tv, men observera att filmfotograf ändå är Bergmans parhäst Sven Nykvist. Man var ett litet team, enbart tre skådisar, spelade in på 16 mm i en studio på Filmhuset. När filmen sen släpptes till utländska distributörer så var de dock snabba med att visa den på bio. Detta faktum gjorde Bergman rasande. Det var ju den magnifika Fanny och Alexander som skulle vara hans sista riktiga biofilm. Haha, ja, man får inte alltid som man vill.

Erland Josephson spelar en version av Ingmar Bergman själv, det är alldeles uppenbart. Henrik Vogler (Vogler, givetvis), som han heter här, är en gammal regissör som ska sätta upp Strindbergs Drömspelet för femte gången. Bergman själv satte upp pjäsen fyra gånger, varav en gång för televisionen i en uppsättning som jag själv sett som en del av detta galna Bergman-projekt. Man märker när man genomför såna här retrospektiv att det är samma saker som återkommer gång på gång på gång. På gång.

Lena Olin (dotter till Bergman-skådisen Stig Olin!) spelar den unga skådespelerskan Anna Egerman (Egerman, förstås; då är det bara Vergerus som saknas) som ska göra Indras dotter. En eftermiddag efter repetitionen dyker hon upp på scenen för att ”leta efter sitt armband” som hon har ”tappat”. Regissören har sin vana trogen dröjt sig kvar för att vila och filosofera över dagens arbete. De inleder ett samtal om teatern, skådespeleri och de roller vi kanske alltid spelar. Preeeetto. Ja, kanske, lite.

Nja, det här var inget vidare. Det är Bergmans kärleksförklaring till teatern, skådespelare och arbetet på teatern med dessa skådisar. Det är ett rent kammarspel där två personer rakt upp och ner pratar med varandra. Eller snarare framför skrivna repliker till varandra. Det kan bli lite tradigt till slut, trots att filmen bara är 70 minuter lång. Det ska dock sägas att både Josephson och Olin är helt ok. Josephson har en fascinerande och samtidigt behaglig röst. Den är rogivande att lyssna på. När Josephson pratar är det som att han ibland förlorar sig själv i sina repliker och glömmer bort var han är, ungefär som i den här underbara scenen från Fanny och Alexander.

Jag vet inte om jag ska ta upp det faktum att den här tv-filmen aldrig hade gjorts idag, i alla fall inte på detta vis. Här har vi en ung kvinnlig, oerfaren, beundrande skådis och en äldre regissör och kulturman. Att det skiljer typ 40 år mellan de båda är inget som betraktas som nåt konstigt. Ja, de inleder nämligen ett typ av förhållande under filmens gång. Fast jag måste ändå säga att det hela tar en vändning som kändes lite annorlunda då de i slutet spelar upp en sorts teaterscener för varandra där de återger hur de tror att deras förhållande kommer bli framöver. De bollar tankar och idéer på ett jämlikt sätt då.

Det som livade upp filmen var när Ingrid Thulins rollfigur, Rakel Egerman, gör entré i en återblicksscen. Den utspelar sig tio år tidigare på samma teaterscen, men Olins rollfigur är kvar i bild, först som Olin själv men sen plötsligt som en yngre skådis som gestaltar henne som barn. Jag tyckte det blev en helt annan dynamik och nerv när Thulin dök upp. Hon är som ett yrväder som gråter, skrattar, är grov i mun, pratar snusk och är sårbar om vartannat. Om ni inte förstått det så är Rakel alltså Henriks gamla älskare och dessutom Annas mor. Jo, ehe.

Slutligen en liten notis om hur verkligheten ibland imiterar konsten. Anledningen till att Olins rollfigur Anna låtsas ha glömt sitt armband är för att hon vill berätta för Henrik att hon är gravid och kanske inte kan vara med i pjäsen. Två år efter filmen Efter repetitionen kom så satte Bergman, i verkligheten, upp en pjäs på Dramaten där just Olin spelade huvudrollen. Under repetitionerna visade det sig att Olin var gravid (gissa vem som var far till barnet? <Örjan Ramberg/> av alla) och att hon kanske inte skulle kunna vara med under alla föreställningar. Vilken pjäs handlade det om? Jo, givetvis Strindbergs Ett drömspel som Bergman då satte upp för fjärde och sista gången. Olin spelade Indras dotter gravid med sin son. Ridå!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Ansikte mot ansikte (1976)

Det allmänna intrycket om Ingmar Bergman hos fôlk är väl att han gör ångestfyllda filmer renons på nån som helst glimt i ögat eller humor. För egen del så delar jag inte riktigt den uppfattningen. Tidigt i karriären gjorde Bergman ganska vanliga filmer där han blandade dramer med touch av film noir med romantiska komedier. Sen, ju mer framgångsrik han blev, när han fick fria händer så hände det visst att han gjorde kompromisslösa dramer om tvivlande präster. Men en film som Det sjunde inseglet är ju inte alls dyster. Den är fylld av humor, glädje, glimt i ögat. Och död. En perfekt blandning.

Med det sagt så är dagens film en film som ganska så perfekt uppfyller den där fördomen om Bergman. Ansikte mot ansikte är nämligen ett stenseriöst drama om en kvinnas handlösa fall in i en psykos. Det är en närgången, och nästan för intim, skildring av psykologen Jenny (Liv Ullman) och hur hon brottas med traumatiska barndomsupplevelser och även upplevelser i nutid.

Det första namnet som dök upp under förtexterna var Dino De Laurentiis. Ja, just det, vid den här tiden gjorde Bergman en del filmer producerade med amerikanska pengar, som t ex Beröringen (1971). Misstaget Bergman gjorde med Beröringen var att låta en stor del av filmen vara engelskspråkig pga att en av huvudrollerna spelades av Elliot Gould. I Ansikte mot ansikte är vi tillbaka med den gamla vanliga ligan som Ullman och Erland Josephson.

Hur funkade nu det dystra och seriösa? Jo, faktiskt riktigt bra. Liv Ullman gör en grym insats och lämnar ut sig själv totalt. Bitvis var det en jobbig film att se beroende på att den, som jag nämnde ovan, nästan kändes för intim. Det var som att man tittade på nåt som man egentligen inte skulle få se.

Förutom scenerna mot slutet när Jenny är fullkomligt psykotisk förekom det även andra scener som var intima på ett annat finare sätt. I väntan på en ny bostad bor Jenny hemma hos sina morföräldrar och en natt när hon kommer hem sent ser hon hur mormodern tröstar sin förvirrade och på gränsen till demente man. Jenny betraktar dem i smyg, precis som vi tittare. Det var en fin scen, kanske filmens bästa.

En styrka som Bergman återigen visar prov på Ansikte mot ansikte är hans förmåga att skapa en skräckfylld stämning. Bergman – skräckmästaren! Det förekommer en rad surrealistiska drömsekvenser som gjorde att jag uppriktigt kände ett obehag. Som vanligt är det döden som spökar. Det återkommer t ex en kvinna med ett helsvart öga som gav mig rysningar.

Ansikte mot ansikte är en skräckfilm om en psykos. Om den hade gjorts idag hade man stämplat epitetet elevated horror på filmen. Jag stämplar betyget tre svarta ögon av fem möjliga på Ansikte mot ansikte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Klassisk Bergman-bild

”Hej, trevligt att träffas”

”Ehe, jag tror jag ska gå nu”

Söndagar med Bergman: Trollflöjten (1975)

En Hagegård-hobbit med panflöjt

Jag vet inte varför jag kände mig ganska peppad och hade en del förväntningar på Ingmar Bergmans tv-version av Mozarts opera Trollflöjten. Kanske berodde det på att jag har hört en hel del gott om den samt att jag faktiskt sett en uppsättning av Trollflöjten (på Dalhalla av alla ställen), en föreställning som jag gillade ganska mycket om jag minns rätt.

Om jag ska välja ett ord som sammanfattar min upplevelse av Bergmans Trollflöjten så väljer jag… PLÅGA. Ja, det var en riktigt jobbig hemläxa som jag var tvungen att dela upp i två sittningar. Det som jag hade förträngt var att jag i grunden avskyr opera. Jag tror det är så enkelt. Speciellt har jag oerhört svårt för de kvinnliga sångarna (männen går an). Mina öron håller på att sprängas när sopranerna tar i från diafragman och skriker som stuckna grisar. Hur tekniskt skickliga sångerskorna i den här uppsättningen än var så var det så långt från örongodis man kan komma för mig. Nu finns det säkert undantag som jag antingen inte minns nu eller inte lyssnat på (än).

Förutom själva ljudet som kommer ur sångerskornas strupar så är framförandet och agerandet teatralt och plågsamt pompöst. Teatralt, verkligen? De är ju på en teater! Vad hade du förväntat dig, din idiot?! Ja, jo, så är det ju. Tv-filmen är inspelad på Drottningholms slottsteater… eller faktiskt inte. Bergman byggde nämligen upp en fullskalig kopia av scenen på Filmhuset, och det hela blev den dyraste tv-produktionen nånsin i Sverige.

Åter till det här med det teatrala. Jag har egentligen inget problem med det teatrala sätt som Bergmans skådisar har i hans filmer. Det är en del av stilen, och jag gillar det. Bara man accepterar att hoppa upp en nivå från nån sorts tänkt realism så funkar det. Problemet med opera, och musikaler, är att man här hoppar upp ytterligare ett steg i och med att man lägger på sången. Jag kan bara inte med det utan tappar intresset för vad som händer nästan omedelbart.

Om det var nåt jag gillade med Trollflöjten så var det scenografin, kostymerna, maskerna och en del filmiska grepp som Bergman och fotografen Sven Nykvist använde. Exempelvis gillade jag visualiseringen av Tamino och Paminas helevetesvandring. När det gäller stilen på scenografin och kostymerna så gick mina tankar till Sagan om ringen eller kanske Mio, min Mio. Snyggt gjort, helt klart, och pengarna som östes in i produktionen märks i slutresultatet.

Jag tycker även att filmen inleddes lovande. Ouvertyren är fin med bra musik och jag slapp den vedervärdiga sången. Bergman använder sig av metagrepp som så ofta förr. Vi får se publiken, eller i alla fall en tänkt publik, sitta och lyssna på musiken. Mängder av människor av alla möjliga raser och åldrar flimrar förbi. Klippningen är snygg, perfekt i takt med musiken. Jag antar att Bergman vill säga att konst, och opera i synnerhet, är för alla, unga som gamla och var du än kommer ifrån. Speciellt stannar vi med en ung flicka som intresserat ser på föreställningen. Hon återkommer då och då även senare och vi får se hur hon reagerar på det som händer på scenen. Metatilltagen fortsätter förresten då vi får se sångarna vänta bakom scenen under pausen. Papageno spelar schack medan Nattens drottning tar en cigg.

Håkan Hagegårds insats som fågelfångaren Papageno som söker en käresta ger en välbehövlig lättnad från det pompösa. Det är på gränsen till buskis och det förekommer en del sexistiska inslag där Papageno är väldigt intresserad av kvinnobröst. Scener som inte hade gjorts eller gått hem idag. Men i slutändan så var det ändå Hagegårds scener som gjorde att jag till slut tog mig igenom hela föreställningen med sinnet i någorlunda behåll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Beröringen (1971)

Beröringen är en något udda fågel i Bergmans filmproduktion och jag kan väl direkt säga att den aldrig fick tillräckligt med luft under vingarna för att lyfta. Filmen var inte ointressant att se, speciellt inte under den här typen projekt när man betar av en regissörs hela katalog, men bra var den inte.

Av nån anledning ser vi Elliott Gould (!) i en av huvudrollerna. Ja, eller anledningen är förstås att filmen är producerad av amerikanska pengar i form av tv-bolaget ABC. Bergman var het på den här tiden, hade vunnit två Oscars och kunde inte göra ett misstag eller en dålig film. Så var hans status. Fram tills dess hade han motstått frestelsen och fortsatt spela in sina filmer med svenska skådisar och på svenska. Den här här gången stod han inte emot. Pengar lockar väl alla, antar jag.

I huvudrollerna ser vi Bibi Andersson och Max von Sydow som de äkta makarna Karin och Andreas Vergerus (klassiskt Bergman-namn) samt Gould som den amerikanske arkeologen David Kovac. Karin (hemmafru?) och läkaren Andreas lever i vad som tycks vara ett lagom lyckligt äktenskap men där saknas kanske lite äventyr. Just ett äventyr får dock Karin när hon inleder ett förhållande med David som besöker Sverige och Gotland för en utgrävning i en gammal kyrka där man har hittat en unik madonnastaty i trä.

Filmens stora problem är att relationen mellan Karin och David delvis känns helt obegriplig. David är som ett barn, en barnunge. Han agerar slumpmässigt och oberäkneligt och jag har svårt att se varför Karin skulle lockas av denne man. Men det kanske är så enkelt att hon lockas av affären i sig, i alla fall till en början. Ja, Karin förklarar t.o.m. det för David första gången de träffas i hans lägenhet. Hon är inte alls säker på att hon är kär i honom men hon gillar uppmärksamheten och… äventyret.

Trots dessa förklaringar så framstår David ändå som något av en stalker. Ibland blir han till synes utan förklaring arg, våldsam och skäller ut Karin för att hon lever ett så borgerligt, tryggt och instängt liv. Nej, scenerna mellan Karin och David känns konstiga, lika konstiga som deras relation. De påstår att de inte kan leva utan varandra men det känns inte som att de har speciellt roligt ihop. Det är som att Bergman har hoppat över den biten av filmen, vilket gör det svårt att relatera till rollfigurerna.

Det finns ett undantag då faktiskt vi fick se en bra scen mellan Karin och David. Ja, främst är det Karin, och Gunnar Ekelöf, som står för det fina. Karin läser dikten Sång av sin favoritpoet Ekelöf. Först läser hon en strof på svenska och sen översätter hon för David på engelska. Bibi Andersson läser vackert och David är inte irriterande för en gångs skull.

Med denna scen i åtanke framstår det som mycket märkligt att filmen även spelades in helt på engelska. Den amerikanska publiken klarar ju inte av att läsa undertexter som bekant, så i den versionen av filmen pratade alla engelska med varandra och det gällde även Karin och Andreas när de var ensamma med varandra. Som tur var så lyckades jag få tag i en version där man blandar svenska och engelska, och det talas engelska endast i scener där David är med. Karin säger t.o.m. vid ett tillfälle att det är svårt att uttrycka sig på ett språk som inte är ens modersmål, dvs modersmålet svenska.

Filmens behållning för min del var Bibi Andersson, och de mer vardagliga scenerna mellan Karin och Andreas eller med Karin ensam. Här hade filmen en humoristisk touch som jag uppskattade, som t ex när Karin ska klä sig inför sin dejt med David och inte kan bestämma sig för vad hon ska ha på sig. Den scenen var som tagen ur en modern romantisk komedi. De mer vardagliga scenerna bjöd även på sköna hemmamiljöer à la tidigt 70-tal med produktplacering, köksinredning med träytor, diabildsvisning (!), gamla härliga telefoner (bl a en Kobra!), skrivbord med häftapparat och hålslagare. Film som tidsdokument ska aldrig underskattas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kul och skratt vid frukosten!

En glad (!) Max von Sydow

”Nej”

”Nej”

”Nej”

”Nej”

”Ok då, nu måste jag åka!”

Träskor och träytor

Kobran!

Söndagar med Bergman: Ett drömspel (1963)

Ingmar Bergman verkar ha varit besatt av August Strindbergs Ett drömspel då han satte upp pjäsen inte mindre än fyra gånger. Första försöket skedde 1963 och det gjordes i form av en tv-film och den går att se på SVT:s Öppet arkiv vilket jag gjorde.

När jag började titta så insåg jag att jag med största sannolikhet faktiskt har sett en uppsättning av Ett drömspel, i Uppsala för länge sen på Grand (en teater som för övrigt ligger på en parallellgata till Bergmans egen biograf, Slottsbiografen). Mitt minne av pjäsen: obegriplig och oändligt tråkig. Var det till och med så att vi lämnade i pausen?

Jag hade ingen koll på handlingen alls så det tog ett tag för mig att förstå att Ingrid Thulin spelade guden Indras dotter som klivit ner bland människorna på jorden för att få uppleva hur det känns att vara just människa. Glädjen, lyckan, hoppet, kärleken. Haha, nej, givetvis inte. Smärtan och lidandet handlar det förstås om! Vad trodde ni?

Att pjäsen heter just Ett drömspel är logiskt. Den påminner om en dröm vilket är just det som Strindberg ville få fram. I sin erinran skriver han följande:

Jag har i detta mitt drömspel sökt härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Allt kan ske. Allt är möjligt och sannolikt.

Hmm, det kan ju vara vanskligt det där, att gestalta en dröm. Det finns en risk att det blir för flummigt. Men jag brukar oftast gilla de drömsekvenser som dyker upp i filmer eller tv-serier. Ta bara Twin Peaks och när vi besöker The Black Lodge. Helt underbart.

Jämfört med Bergmans tidigare tv-pjäser som jag har sett (Herr Sleeman kommer och Venetianskan) så var det här en klart kvalitetshöjning, och det gäller det mesta. Framförallt så kändes det här betydligt mer påkostat och mer som en film. Borta är den statiska kameran och känslan av filmad teater. Här leker Bergman och fotograferna med bilden på ett helt annat sätt. Musiken spelar en större roll, bl a till att bidra med en skräckstämning. Jag noterar återigen att Bergman hade talang för det här med skräck.

Handlingen är som sagt drömlik. Vi hoppar från en scen till en annan. Samma personer återkommer. Samma scener återkommer. Det är en tidig metafilm. Indras dotter, som kallas Agnes, är i ena stunden gift med en advokat (utmärkt och aningen otäckt spelad av Allan Edwall). De är fattiga, klistrar igen fönstren för att hålla värmen inne och äter kålgryta. Agnes kan inte andas. Hon vill ha ut mer av livet än plikter. Hon flyr till semesterorten Fagervik men hamnar istället i Skamsund på andra sidan viken. Där är det fattigt, koleraepidemi och man tvingas vara i karantän i en brinnande ugn i 40 dagar. Tror jag.

Förutom Agnes så är en officer, spelad av Uno Henning, en av huvudpersonerna. Henning var riktigt bra. Han hade ett märkligt och indragande sätt att prata. Språket är för övrigt både fint och klurigt att lyssna på. Det kryllar av gamla svenska eljest ord. Ibland saknar jag tiden innan allt blev svengelska. Har jag blivit gammal på gamla dar, tro?

Det förekommer några roliga scener mitt i allt lidande – ”Det är synd om människorna” upprepar Agnes som ett mantra – och en av dem påminde mig om Hail, Caesar!. Fyra dekaner från fyra olika fakulteter grälar om livets mening. Agnes har begärt att dörren till svaret om livsgåtan ska öppnas och nu ska de enas om den faktiskt ska öppnas. De gnabbas som små barn som slåss i sandlådan. Jag fick vibbar av scenen i bröderna Coens Hollywood-skildring då Josh Brolins fixare försöker få representanter från de olika religionerna att bli nöjda.

En filosofisk diskussion om matematik och tid var även den underhållande. Att ett gånger ett blir ett är väl ett vattentätt bevis för att två gånger två blir två? Eller kanske inte. Och vad är egentligen tid? Det som flyr när jag talar förklarar magistern för barnen i skolan. En smart gosse (för övrigt spelad av Jörgen Lindström från Persona och Tystnaden) utnyttjar detta faktum med orden: ”Du talar och jag flyr, alltså är jag tiden!”. Filosofiskt skolk.

Är det högtravande i övrigt? Ja, det kan du hoppa upp och sätta dig på. Det är högtravande så det förslår. ”Det är synd om människorna”. Men jag kan inte låta bli att gilla det. Bergman tar ut svängarna och håller inte igen. Det här handlar inte om nån realism. Det här är en helt annan grej. En helt annan stil. Skådisarna håller långa monologer. Ingrid Thulin orerar om vinden som är människornas klagan och vågorna som är trösten.

Så vad fanns där bakom dörren. Intet eller 42?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: