Dråpet (2005)

Som utlovat kommer här ett recension om Dråpet som jag nu ser för första gången efter att för länge sen ha sett Bänken och Arvet, de två första delarna i Per Flys trilogi om de danska samhällsklasserna.

Fast det där med att det skulle handla om klassamhället är nog mest ett konstruerat sätt att binda samman filmerna så att man kan kalla det för en trilogi. För mig handlar det mer om hur det är att vara människa, om the human condition som det så fint heter på utrikiska. Men det kanske är det som är Flys poäng. Oavsett om du bor i slott eller koja, är fattig eller rik, så kommer du att ställas inför mänskliga problem eller dilemman. That’s life!

Om de två tidigare filmerna handlade om under- respektive överklassen så är väl det här en titt på medelklassen.

Carsten (Jesper Christensen från Bänken) är en gymnasielärare som har en affär med en tidigare elev, Pil (Beate Bille). Pil är med i nån form av aktivistgrupp och under en aktion där man bryter sig in hos en vapentillverkare går saker och ting fel vilket leder till att en polis dör. Pil och hennes två aktivistvänner flyr till Carstens sommarhus men hamnar till slut i finkan. Det hela leder till att Carstens liv, och äktenskapet med frun Nina (Pernilla August), faller samman.

Oj! Det var ett tag sen jag såg ett så här välspelat och intensivt drama. Efter några minuter är jag helt inne i filmens värld, i den värld som rollfigurerna i filmen lever i. Carsten, Nina och Pil känns som verkliga personer.

Är det nåt i den danska ölen som gör att danskarna är så bra på detta? Att få det att kännas som att det är på riktigt? Sen har vi ju även det danska språket som är underbart, underbart svårt att förstå men underbart. ”Hold nu kæft, mand!”.

Filmen hoppar i tiden lite fram och tillbaka. Från början har man (läs: jag) inte riktigt koll på när scenerna egentligen äger rum. Före eller efter filmtitelns dråp? Det här greppet ger en något mystisk stämning. Allt blir lite suddigt på nåt sätt.

Jag anar även inslag av magisk realism, eller surrealism kanske, i några scener. Främst handlar det om en sekvens där Carsten utövar skärmflygning och hans skärm börjar brinna (sic!). Hände det här på riktigt eller var det ett sätt att referera till det som verkligen händer i Carstens liv. Ja, det kan man fundera på. Flög han kanske för nära solen likt Ikaros? Härligt, härligt, men farligt, farligt. Varför har jag på sistone (två gånger åtminstone) börjat referera till svenska schlagertexter?

Filmen är högaktuell idag i våra tider med protester mot polisvåld och andra orättvisor. Orättvisor och protester mot dessa har givetvis funnits i alla tider (och kommer att finnas i alla tider) men nu är det ju så mer tydligt eller öppet med tanke på våra sociala (och på samma gång politiska) medier.

Det filmen ändå gör klart är att oavsett hur mycket orättvisor det finns så kan du ändå inte komma ifrån att du själv måste vara ärlig, mot dig själv och mot andra. Annars faller allt. Vilket det gör för Carsten, och Pil i viss mån. Det går liksom inte att komma undan med att göra fel och sen använda den danska vapenexporten som en ursäkt. #whataboutism, ni vet.

Det var inte förvånande att jag under titten blev påmind om en hel del andra danska produktioner som t ex Druk och tv-serien Bron (ja, det är en samproduktion mellan Sverige och Danmark).

Dråpet är ett episkt psykologiskt drama med strålande skådespelarinsatser som gav mig en del Bergman-vibbar (intensiva och ångestfyllda scener med ansikten i närbild!). Det blir höga betyg till alla filmerna i trilogin inklusive denna sista del. Film på riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Fanny och Alexander (1982)

Som ni kanske märkt (yeah, sure) så bytte jag bloggheader för ett tag sen. Anledningen är att jag återigen har sett en 5/5-film och det handlar förstås om Ingmar Bergmans magnum opus Fanny och Alexander. Jag kan tycka att det var lite synd att Steve Rogers inte fick mer tid på topp men så är reglerna: varje gång jag ser en 5/5-film så byter jag bloggheader.

(En parentes är att jag har brutit mot mina egna regler eftersom jag förra året såg om The Shawshank Redemption och den behöll sin femma men jag uppdaterade inte headern. Min ursäkt är att det var en sorts slötitt där jag råkade se att den fanns på SVT Play och började kolla utan en tanke på att se hela. Och sen vips så hade två timmar och 22 minuter gått och jag borde ha uppdaterat headern. Sen nån månad senare såg jag Annihilation och då blev det Natalie som fick pryda den översta delen av bloggen.)

Hej då, Chris! Bra jobbat under denna korta tid. Välkommen Erland och Gunn! Jag hoppas ni ska trivas på min blogg. Vi får se hur länge vårt samarbete varar. Det tindrar i alla fall gott i era ögon än så länge.

Jag vet inte varför jag svamlar om dessa trivialiteter istället för att skriva om filmen det borde handla om? Kanske känner jag att det är mig övermäktigt att få till nåt vettigt om denna mastodontfilm? Vad ska jag fokusera på? Allt? Eller bara fotot, skådespelarna, teman som går igen från Bergmans karriär, dialogen, magin, händerna, ansiktena, fantasin, spökena, kinematografen, teatern, maskerna, Gunn Wållgren, den onde biskopen och ”mein Carlschen”?

Jag tror jag får lov att dela upp min text om Fanny och Alexander i ett antal kåseritexter. Denna första del får bli själva ”recensionen” där jag skriver lite om min historia med Fanny och Alexander samt delar ut mitt betyg. Resten får bli mer av lösare tankar om olika teman och detaljer som jag plockat upp när jag nu tittat på Fanny och Alexander under de senaste veckorna.

Första gången jag såg Fanny och Alexander var ganska länge sen. Jag minns inte exakt när (80- eller 90-tal) men det var med största sannolikhet bioversionen som alltså är tre timmar och åtta minuter. Jag tyckte då att det var en mycket bra film men nog varken mer eller mindre. Sen under en jul 2003 så visade SVT tv-versionen i fem akter och med en total speltid på fem timmar och 26 minuter. Jag såg allting i ett sträck och satt som klistrad. I samma veva såg jag även Persona på Cinemateket och plötsligt hade jag sett mina två första (!) Bergman-filmer, och bägge hade fått toppbetyg från mig. En sak jag vill poängtera är att jag på den här tiden var en övertygad Bergman-skeptiker. Hehe, märkligt hur det kan gå.

Då julen 2003 skrev jag en kort text på ett gammalt filmforum om min upplevelse av 5-timmarsversionen och den klistrar jag in här nedan:

****

Mitchie (min kommentar: en gammal kompis från filmsnack.se), jag såg också 5-timmarsversionen av Fanny och Alexander igår. Jag har sett 3-timmarsversionen två gånger tidigare men det var ett bra tag sen. Jag håller med om ditt omdöme. De fem timmarna gick snabbt. Jag satt på helspänn, koncentrerad hela tiden. Vilka skådisar, vilket foto, vilken scenografi. Gunn Wållgren, Jarl Kulle, Bertil Guve (Alexander) var strålande, liksom Jan Malmsjö som den ohyggligt läskiga biskopen. Scenen där Kulle och Ahlstedt träffar Malmsjö för att övertyga honom om att skilja sig från Fröling är helt otrolig tycker jag. Vilket spel, och då menar jag dels skådespel och dels det spel som karaktärerna spelade inför varandra i den scenen. Kulle har också några otroliga monologer här. Jag gillade också när Josephsons läste sin historia för F&A. Vilka ord, och hur de lästes. Det var riktigt skönt att höra sådan svenska uppläst på det sättet. För övrigt är hela filmen full av skickligt skrivna monologer och dialoger som framförs på ett övertygande sätt. Filmen har en skön, ibland läskig, magisk stämning, speciellt när F&A får bo hemma hos Jacobi på slutet. Ibland är filmen en komedi, som t ex scenerna mellan Ahlstedt och Christina Schollin. Ibland är den läskig, som varje gång biskopen ska prata med Alexander och förklara skillnaden mellan sanning och lögn. En mycket bra film som av mig får högsta betyg faktiskt. 5/5.

****

Nu när jag skulle se om Fanny och Alexander igen så kändes det självklart att se den långa tv-versionen igen – och det är inget jag ångrar. Min uppskattning för filmen/serien har växt. Den här gången såg jag inte allt på en gång utan lite uppdelat. En timme en kväll, två timmar en annan kväll och sen avslutade jag en tredje och fjärde kväll. Sen dess har jag återkommit, börjat om från början eller hoppat in i den sista delen eller nånstans i mitten. Det har känts som att jag har kunnat börja titta på vilken scen som helst och sen bara njuta, av skådisarna, dialogen, fotot och miljöerna. Det är en galet påkostad film. Familjen Ekdahls våning är som ett museum.

Det, eller snarare den person, som jag kanske gillade mest är Gunn Wållgren. Vilken vacker och varm kvinna i form av matriarken Helena Ekdahl. Hon är helt sagolik och jag blir som jag tidigare sagt gärna uppringd av henne. Det märkliga är att Bergman bara jobbat med henne EN (!) gång tidigare och det var redan 1947 i en radioteaterpjäs. Mycket märkligt. Var hon för mycket av stjärna tro, eller vad är anledningen?

Det var även kul att se att Gunnar Björnstrand faktiskt var med en hel del, åtminstone i tv-versionen. Han led tydligen av en begynnande demens under inspelningen och hade svårt att minnas sina repliker. Av det jag ser så märker jag inget av detta, men det är väl det som är magin med film. Som jag förstått det så är i princip hela delen om teaaaatern bortklippt från filmversionen och därmed även stora delar av Gunnar. Enbart detta faktum är anledning nog att se tv-versionen. Bergman själv kallar filmversionen för ”ett fragment” även om han själv ansvarade för och fullt står bakom denna kortare version (som klipptes klart efter tv-versionen men fick premiär först).

Den som tillsammans med Gunn gör filmens bästa insats är Jan Malmsjö som den onde men ändå i slutändan mänsklige biskopen Vergerus. Malmsjö är galet bra och scenerna mellan honom och Bertil Guves Alexander är otäckt intensiva och jag sitter, som sagt, klistrad. Maktspelet mellan de båda är intressant och även om biskopen har överhanden så ska han snart bli varse att han kanske inte har det i slutändan.

Apropå maktspel så är det alltid lika strålande roligt att ta del av scenen när bröderna Ekdahl, Gustav Adolf (Jarl Kulle) och Carl (Börje Ahlstedt), träffar Malmsjös biskop för att övertyga honom om att han ska ta sitt förnuft till fånga och låta Emilie få sin skilsmässa.

Nej, dags att avsluta det här osammanhängande eländiga snacket från en lallande gubbe med att sätta högsta betyg samt hänvisa till de kommande kåserierna. Se nedan för länkar till dessa!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Under de kommande söndagarna kommer jag (att försöka) publicera de där kåserierna, tankarna, eller vad vi nu ska kalla det, om olika aspekter om Fanny och Alexander och därmed kommer mitt Ingmar Bergman-tema att komma till sin ände. Jag tror att dessa sista inlägg kommer att ha följande titlar men det kan komma att ändras.

Uppdatering: Titlarna kom inte att ändras utan är som följer (klicka på titeln för att komma till respektive inlägg):

”Det händer med händer”
”Maktspelet med biskopen”
”Magi, fantasi och det övernaturliga”
”Humoristen Bergman”
”Queen Gunn Wållgren och Fannys revansch”
”Den kalla och varma familjen”

Söndagar med Bergman: Larmar och gör sig till (1997)

I den här tv-filmen från 1997 så går Ingmar Bergman full meta. Den känns som kulmen på en lång karriär där så många referenser till andra verk i Bergmanverse som möjligt ska tryckas in. Och jag gillade det. Det tog inte fokus på fel sätt eller så var det kanske så att det var just alla referenser som var fokus. I vilket fall så kändes det som en naturlig del av filmen.

Själva titeln är en av mina favoriter bland Bergmans filmer. Larmar och gör sig till. Tydligen kommer det från Shakespeares Macbeth och handlar om att livet självt går att jämföra med en skådespelare som under nån timmes tid på scenen försöker göra avtryck men bara låter stort utan att betyda nåt. Ja, så kan man ju välja att se det. För mig var det själva orden och det jag såg framför mig som lockade mig till ett inre skratt. Larmar och gör sig till. Ja, det är många som larmar och gör sig till nuförtiden på alla möjliga plattformar, inte bara på teaterscener.

I fokus av pjäsen är morbror Carl (Börje Ahlstedt) som sitter på Upsala (sic!) Hospital efter att ha försökt slå ihjäl sin fästmö Paulin (Marie Richardson) med ett stolsben. Ja, ni gissade rätt, morbror Carl är alltså morbror Carl som vi känner väl från Fanny och Alexander. Här heter han dock Åkerblom i efternamn. Carl är av nån anledning besatt av Franz Schubert. På hospitalet träffar han en gammal professor Vogler (Erland Josephson) som han bondar med.

På nåt sätt så lyckas Carl övertyga Paulin och Vogler att det är en bra idé att göra världens första talade cinematograffilm. Efter att inte ha kunnat sälja in idén hos andra finansiärer slutar det med att de själva reser runt i Sverige för att visa sin föreställning på diverse småorter. Vi får se dem sätta upp sin show i Grånäs i Dalarna.

Filmen blandar verkligen högt och lågt. Allt trycks in. Carl skryter om att han kan släcka sju stearinljus med en riktig brakskit. Vogler som är professor i exegetik brinner för fisarnas frihet och kämpar mot de europeiska pruttarnas slaveri.

Carl ser syner. Om nätterna, främst, dyker det upp en clownfigur lik Anders Eks danske clown i Gycklarnas afton. Även här pratar clownen en sorts danska men heter Rigmor och spelas Agneta Ekmanner. Hon var en något obehaglig figur och en sån där olustig pajazzo/pierrot-clown. Uppdatering: När jag läst på lite mer om filmen ser jag att Rigmor givetvis är tänkt att representera Döden.

Publiken under föreställningen i Grånäs inkluderar bl a Karin Bergman (Pernilla August) som då förstås år Ingmars egen mor. Vi får även träffa lärarinnan Märta från Nattvardsgästerna. Här spelas hon av Lena Endre som läser en dikt iklädd en mössa och tittar rätt in i kameran. Precis som i Nattvardsgästerna med andra ord.

Under en scen där Paulin pratar med Carls styvmor (Anita Björk) vill styvmodern först inte ha nåt att dricka. Men sen när samtalet hettar till så visar det sig att det nog finns lite sherry och gräva fram. Jag kommer osökt att tänka på samtalet mellan bröderna Ekdahl och biskopen i Fanny och Alexander.

Här förekommer också en replik som jag fann märklig men rolig. Paulin tar fram en cigarett för att röka och styvmodern säger med iskyla:

”Vill fröken vara så snäll att inte röka. Det generar mig.”

Haha, ”det generar mig”. Det ska jag också börja säga till min granne när hen röker på balkongen.

Jag kan väl bocka av några fler referenser när jag ändå är igång. Den kinematograf som man använder för att visa film är av samma sort, speciellt själva tändmekanismen, som vi får se i början av Persona. Från Scener ur ett äktenskap känner vi igen en gul och skrattande kräftskivemåne.

Jag känner att Bergman har kul i Larmar och gör sig till. Det är en lekfull film och bitvis också väldigt varm.

Den föreställning som Carl och hans trupp bjuder på går ut på att man visar en film samtidigt som de själva sitter bakom duken och live framför musik och dialog. Voilà! Världens första talfilm. Problemet är bara att projektorn är för mycket för vad lokalens proppskåp klarar av. Det börjar brinna och föreställningen får avbrytas. Vad gör man då? Jo, man låter den vita duken falla och ställer sig på scenen utan det skyddet och framför resten av filmen som en teaterpjäs. Man bjuder in publiken att delta. Det bjuds på fika med bullar. Alla bidrar och känner sig delaktiga. Det råder en varm och mysig stämning. Konsten förenar.

Jag delar ut tre och en halv kinematografer av fem möjliga till Larmar och gör sig till. Jag tror definitivt att jag uppskattade den mer eftersom jag nu har sett nästan hela Bergmans filmografi och därmed fångade alla (läs: många) referenser och återkommande teman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Persona

Larmar och gör sig till

Nattvardsgästerna

Larmar och gör sig till

Fanny och Alexander

Larmar och gör sig till

Om jag vänder mig om (2003)

Eftersom jag fortfarande inte fått ihop min text om Dunkirk så skickar jag ut en gammal text om en svensk film från 2003. Det handlar om en film som jag gillade väldigt mycket när jag såg den på bio när det begav sig. Om jag vänder mig om heter den och regisserades av Björn Runge. Det känns som att Runge totalt försvunnit från filmkartan. Vad gör han nu för tiden? Kolla in bonusinfo efter recension för att få reda på det. Om jag vänder mig om hamnade förresten på plats 20 på min lista med 2003 års bästa filmer, vilket visar vilket grymt filmår 2003 var. Texten skrevs i januari 2004.

En svensk Magnolia skulle man (läs: jag) kunna kalla Om jag vänder mig om. Vi får följa en svartjobbande murare som får ett ovanligt uppdrag: ett äldre par vill mura igen fönster och dörrar på sin villa. Vi får vara med om parmiddagen ”from hell”. Och sen har vi uppmärksammade Ann Petrén som gör vänskapsvisit med elpistol hos sin f.d. man och hans nya fru.

Det är väldigt bra skådespeleri i filmen, speciellt under den där middagsbjudningen. Det finns egentligen inga döda punkter eftersom det är fler historier som ska avhandlas under en vanlig långfilmstid. Kul är det också bitvis, som när muraren är hemma hos det smått galna paret som ska mura in sig och skjuta tjuvar med AK4. Även under parmiddagen blir det absurt roligt. Om jag själv varit med där hade jag velat sjunka genom jorden. Bestick klingar väldigt högt ibland. Jakob Eklunds karaktär börjar laga Janssons frestelse mitt i natten i ren frustration i ett försök att förtränga. Och sen har vi ju elpistolen också. Det fanns vissa bitar mot slutet, främst i historien med Eklund och August, som kändes lite krystade.

Jag gillade musiken i filmen. Den var passande. Om jag vänder mig om är klart sevärd och jag delar ut en fyra. Fyra elpistoler av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Björn Runge var det. Jo, han annonserade efter sin film Happy End som kom 2011 att han skulle sluta med film. Han var trött på att jobba i film-Sverige. Happy End, Mun mot mun (2005) och Om jag vänder mig om utgör en trilogi som Runge kallar Befrielsetrilogin. Själv har jag bara sett Om jag vänder mig om men nu blir jag rejält sugen på att se om den och sen se de två följande filmerna. Alltid intressant med trilogier.

Tillbaka till Runge som filmregissör. Faktum är att han precis har hoppat tillbaka in i filmbranschen. På Toronto International Film Festival i september i år kommer hans nya film The Wife ha premiär. Det är en svenskamerikansk samproduktion där vi bl a ser Glenn Close, Christian Slater och ingen annan än Karin Franz Körlof (Lydia från Den allvarsamma leken, yay!). En stark festival för svensk film vad det verkar då ju Borg, biopicen om Björn Borg (och John McEnroe), ska öppna festivalen.

Giliap (1975)

Eftersom jag är på äventyr i Dalarna just nu så kommer här ytterligare en preblogg-text från arkiven. Den här gången har jag grävt fram en gammal och rejäl sågning av en svensk film från mitten av 70-talet. Några veckor tidigare hade jag sett regissören Roy Anderssons första film En kärlekshistoria och verkligen gillat den. Jag hade även sett Sånger från andra våningen på bio några år tidigare och även gillat den mycket. Fallet blev högt… Texten skrevs i april 2003.

Jag har sett Roy Anderssons andra film efter En kärlekshistoria (1970). Den heter Giliap och handlar om en snubbe (Thommy Berggren) som kommer till ett hotell för att börja jobba som servitör. Det är bara tänkt att vara temporärt. Han har planer på att gå till sjöss. På hotellet träffar han diverse typer (de flesta s.k. förlorare), bl a servitrisen Anna (Mona Seilitz, VIF). De är ensamma. De funderar på vad de egentligen vill göra med livet, men som de inte orkar göra.

När den kom 1975 så uteblev publiken och den sågades dessutom, i alla fall av svenska kritiker. SVT-hallåan påstod att den på senare tid har fått upprättelse och nu betraktas som ett mästerverk. Hmmm… Efter att ha sett den (eller snarare försökt hålla mig vaken till den) kan jag bara säga att jag förstår varför den sågades. Mer deprimerande och tråkig film får man leta efter i Långtbortistan (min kommentar: hmm, politiskt inkorrekt nu?) och inte ens där skulle man hitta nåt tråkigare. Jag menar, Gudomligt ingripande är ju rena actionäventyret i jämförelse. Ok, jag ska inte klaga på skådisarna, de gör ett bra jobb. Det är bara det att inget händer. Ibland ville jag hoppa upp ur soffan, springa fram till teven, skaka den och skrika ”Kom igen nu då! Säg nåt! Gör nåt! Sitt inte bara där som ett fån!”. Ingen sa eller gjorde nåt förutom i slutet då plötsligt en väldig massa konstiga saker händer som inte gjorde det hela mindre deprimerande. Vad fan hände? Vad var poängen? Nä, det här var inte bra.

Jag försöker se mycket film och uppskattar oftast annorlunda filmer som inte är gjorda efter nån mall, men det här var bara för tråkigt. Den gnutta humor som fanns (och som det finns mer av i En kärlekshistoria och Sånger från andra våningen) drunknar helt i ett depressionshav. En film som jag tänker på nu i efterhand som påminner en del om Giliap är Todd Solondz Happiness. Det är bara det att där funkar scenerna där till synes inget händer och ingen säger nåt på en minut. Det finns helt annan humor, innehåll och intensitet. Detta gäller i viss mån också Anderssons Sånger från andra våningen som är betydligt bättre än Giliap. Nä, Giliap får faktiskt 1/5 av mig. Jag hade roligare när jag såg The Death of the Incredible Hulk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Den allvarsamma leken (2016)

Den allvarsamma lekenDen allvarsamma leken var en film som växte i mitt huvud efter att jag sett den. Under själva visningen kände jag mig inte riktigt insvept i filmen som jag hade velat. Å andra sidan har jag en svaghet för kostymdramer, även svenska sådana, så jag hade aldrig tråkigt. De miljöer som filmen utspelar sig i gillade jag också: Stockholm i början av 1900-talet på en tidningsredaktion, eller i ute skärgården med levnadsglad konstnär, kräftor, nubbe och nakenbad.

På tidningen, här kallad Nationalbladet, jobbar unge Arvid Stjärnblom (Sverrir Gudnason) som korrekturläsare. Arvid visar dock framfötterna och avancerar raskt till recensent (främst av operaföreställningar vad det verkar). Vid ett besök ute vid konstnären Anders Stilles (Göran Ragnerstam) skärgårdsstuga träffar han Stilles dotter Lydia (Karin Franz Körlof). De båda blir tokiga i varandra. Pappa Stille är dock skeptisk och varnar dottern för att få ihop det med nån som kommer från fattiga förhållanden.

Jag gillar kemin mellan Lydia och Arvid. Jag känner att de känner något för varandra. De kan inte hålla sig borta från varandra. Lusten. De idkar älskog på trägolvet. Samtidigt kan/vill inte Anton (Arvid! Varför skriver jag Anton hela tiden?) tillåta sig själv att gifta sig med Lydia. Han tycker att han måste kunna försörja dem som man, och uppenbarligen tycker han inte tidningslönen räcker.

Intressant blir det när Lydia av ”skäl” kommer till tidningen för att be om att sätta in en annons för att söka jobb som hembiträde. Lydia visar ju här att hon inte har nåt emot att jobba för brödfödan. Här kan man ju tycka att Arvid borde ha svalt stoltheten och friat och så hade de båda fått kämpa tillsammans. Men icke. Lydia blir besviken (så tolkar jag det i alla fall) och gifter sig med en rik och äldre man istället. En norrman till råga på allt. Jobbigt läge för Arvid men han får ju skylla sig själv.

Nu när jag skriver om den här filmen så är det som att jag upptäcker mer små intressanta detaljer. I inledningen är det så fint alltihop. En ung man blir förtrollad av en ung kvinnas fagra hägring. Den ack så skira kärleken. Sen blir det smutsigt och liksom på allvar.

Jag gillar scenerna som utspelar sig på operan. De båda smygtittar på varandra, och träffas i pausen för att vänslas. Senare i filmen återkommer operan som spelplats men då är saker och ting förändrade. En snygg återuppringning.

Om jag ska gnälla en gnutta på något så skulle det i sådana fall vara filmmusiken, där ett klinkande pianostycke återanvänds aningen för ofta för min smak.

Det nästan bästa i filmen är slutscenerna med två närbilder på huvudpersonernas ansikten: dels en melankolisk Sverrir på ett tåg och dels Karin med svart hatt och mörka vackra ögon (och ögonbryn!). Väldigt fina slutbilder.

Jag skulle kunna tänka mig att Den allvarsamma leken blir Sveriges Oscarsbidrag – om det inte blir Ove.

Det blev Ove. Järnspikar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallDen allvarsamma leken har biopremiär idag fredag 9/9 och jag rekommenderar den. Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm (publiceras på måndag)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Attack of the Clones (2002)

Attack of the ClonesDå var turen kommen till Clownerna anfaller som jag brukar kalla den. Den heter ju egentligen Attack of the Clones. Jag vet att jag har satt en fyra på den här filmen. Det ser jag nämligen när jag läser igenom min gamla recension och ser betyget i slutet. Det är som jag nämnt tidigare kul att gräva fram gamla recensioner och kolla in vad man tyckte då. Ibland håller jag med mig själv, ibland funderar jag på hur jag egentligen tänkte… Som vanligt kommer min gamla text i kursivt och efteråt en del uppdaterade och i det här fallet möjligen ganska så förändrade tankar.

Jaha, om ni orkar så kommer här ytterligare en recension av en Star Wars-film. Denna gång var det helt logiskt dags för episod 2, Klonerna anfaller. Här vi möter vi en ca 20-årig Anakin som nu är en jedilärling med Obi-Wan som mästare. Anakin är otålig och vill hela tiden gå ett steg längre än sin visa och lugna mästare Obi-Wan. När Anakin dessutom ges i uppdrag att skydda den sköna, f.d. drottningen, numera senatorn, Padmé rinner hormonerna till hos Anakin. Här ska minsann skyddas!

(Miljöerna i början av filmen på stadsplaneten Coruscant får en osökt att tänka på Det femte elementet, som i sin tur för tankarna till Blade Runner…)

Ganska oväntat gillade jag vad jag såg. Jag minns att när jag såg den på bio när den kom, så var jag inte överförtjust, utan det kändes som en normal ointressant trea. Nu var det annorlunda. På nåt sätt hade liksom tyngden av hela serien börjat ge sig till känna. Här tyckte jag det var intressant att se hur Darth Vader börjar skymta hos Anakin. Hans mörka sida växer mer och mer. Aggression, rädsla, hat, ja, ja, mer, mer. Många klagar på Christensens insats men jag tycker faktiskt han lyckas återge konflikterna inom Anakin rätt så bra. Sen att vissa kärleksscener med Padmé är halvtaskiga, och att hans snack om att en diktator kanske är rätt lösning känns krystat, är en annan sak. Det är regissörens och manusförfattarens fel.

Jag tyckte även det var intressant att följa historien med Obi-Wan på sin jakt efter klonarmén och dess beställare. Miljön på planetet där klonarmén hade skapats, med hav och regn, kändes helt rätt. Jag gillar konceptet med klonerna och kopplingen till de vita anonyma soldaterna i de första filmerna. Jag gillar även familjen Fetts rymdskepp.

Sen är ju Palpatine bra. Han lyckas med list få saker och ting att gå precis som han vill. Kul att Jar Jar Binks är den som beseglar Republikens öde (kan man väl nästan säga?) genom sitt överambitiösa förslag att ge Palpatine oinskränkt, om än tillfällig, makt. Binks, av alla?! Haha. Åh, herre min je.

Vissa delar av filmen kändes väldigt mycket Sagan om ringen. Inte minst Christopher Lee, som i princip gör Saruman här också. Även miljöer/scenerier i samband med gladiatorspelen var som hämtade ur Sagan om ringen-filmerna. Kul också när Padmés klädsel rivs upp på ett snyggt sätt, haha (se bilden nedan). Slutstriden blir i vanlig ordning lite långdragen och lite väl datorsteril men det var inte nåt annat att vänta. Jag tyckte ändå att det denna gång var kul att se Yodas fäktningsinsats. När jag såg det på bio tyckte jag det bara var löjligt. Jag vet inte varför jag ändrat åsikt nu. Hur som helst, det blir en svag fyra till filmen. Faktum är att detta alltså är den näst bästa Star Wars-filmen efter Rymdimperiet slår tillbaka! Jag ser fram emot den sista (?) filmen med premiär 19 maj.

Det lika bra att konstatera det direkt. Jag fattar inte hur jag resonerade när jag berömde Hayden Christensen (eller Christian Haydensen, Henke? 😉 ). Han är ju sämre än usel.

Efter att ha återställt ordningen när det gäller Christensen, vilket var det viktigaste, följer nu en återgivning av den tankeström som rann genom mitt huvud under filmen:

Skeppen är ju skitsnygga. De känns som gamla flygplan, både till utseende och ljud. Det börjar med politik igen. Är det verkligen det som folk vill ha?

Är det Rose Byrne där bakom Natalie Portman som en av hennes maids?

Är det Boba Fett som dyker upp? Aha, nej, det var pappa Fett vid namn Jango. Vad är det med Boba Fett som är så speciellt? Det har jag frågat tidigare, jag vet.

En tydlig homage till Det femte elementet/Blade Runner. Eller om det ska kallas rip-off.

Anakin är ju ingen jedi. Han är ju bara en kaxig barnunge som tror att han är cool. Plus att han är ett creep. Varför har Anakin inte sett Padmé på tio år? Hon var ju senator och jobbade på samma ställe som jedi har sitt högkvarter. De borde väl ha träffat på varandra?

Nej, Anis och Padmés kärlekshistoria är INTE bra. Anakin är sämre än usel men dialogen är kanske ännu sämre.

Jag gillar planeten där klonarmén skapas. Härlig miljö här.

Nej, det räcker inte att åka till Tatooine för att göra filmen spännande och intressant.

Vi får de första hintarna om Vader och hör då lite av hans musiktema från de gamla filmerna i bakgrunden. Jag gillade den blinkningen.

Neeeeej, Hayden!!! Du är inte bra.

Det finns delar som är bra men andra delar som drar ner nåt oerhört.

”I miss you!” säger Hayden vid sin mammas grav. Kom han på det nu? Ni har ju inte ens setts på tio år! Det är så dags nu att börja sakna mamma.

Den där robotfabriken kändes mest som en larvig tomteverkstad, och ännu larvigare blev det C-3PO hamnade där.

”I’ve got a bad feeling about this…” används på helt fel sätt. Det sägs när det redan gått åt pipsvängen. Alla, både tittare och rollfigurer, vet redan att det gått åt helvete. Det ska ju sägas innan våra hjältar hamnar i den där knipan. De kanske kan vara på väg att hamna i knipan men det ska vara innan de faktiskt hamnat i den. Nu var det helt uppenbart att det redan skitit sig. Typ om våra hjältar är ute och flyger flygplan och ser ett oväder på väg mot dem. Då passar det att säga ”I’ve got a bad feeling about this…”. Men att säga det efter att blixten träffat planet och det är på väg att störta eller t.o.m. redan har störtat…

Jaha, du har en dålig känsla, vad konstigt?!

Nej, detta blir en rejäl sänkning.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tombetyg_tomsep

"Anakin, han tafsade på mig. Döda honom!" "Vadå, vem?! Han ska få smaka lite grön laser!"

”Anakin, han tafsade på mig. Döda honom!”
”Vadå, vem?! Han ska få smaka lite grön laser!”

The Phantom Menace (1999)

The Phantom MenaceEfter att sett episod IV och V och fått reda på att Darth Vader i själva verket är Anakin Skywalker och alltså Lukes far är det dags för en lång flashbacksekvens där Anakins förfall till Vader ska berättas. Vi börjar med The Phantom Menace från 1999, en film jag såg på bio och sen såg om 2005. I kursiv stil följer min gamla text som jag skrev efter 2005 års omtitt och sen kommer mina fräscha tankar.

Jaha, då var det dags att ta sig an de nya filmerna om familjen Skywalker där vi får följa Anakins väg mot den mörka sidan och Darth Vader. Först ut är Det mörka hotet med George Lucas själv tillbaka i regissörsstolen. Anakin är här en ung pojkspoling på den avlägsna planeten Tatooine där han som jobbar som rymdskeppsmek samt deltar i svävartävlingar på fritiden. Till Tatooine kommer jediriddaren Qui-Gon Jinn (Liam Neeson) tillsammans med sin padowan Obi-Wan Kenobi (Ewan McGregor). Med sig har de även den unga drottningen Amidala (Nathalie Portman) som evakuerats från sin egen planet Naboo efter att den giriga Handelsfedarationen hotar att invadera. Federationen är inte nöjd med vissa handelsregler som Republiken instiftat.

Ja, haha, det här var politik på hög nivå. Jag tyckte faktiskt det var lite annorlunda, just att det var en del politik inledningsvis. Lite annorlunda för en sån här typ av film, om man nu kan kalla det här för en viss typ av film. Intressant att se hur den slemmige, men till synes snälle, senatorn Palpatine här börjar manövrera sig fram till mer makt. Samspelet mellan McGregor och Neeson tyckte jag också var sevärt. Här får vi se en otålig lärling som ska läras upp av en erfaren mästare. Detta har vi ju ytterligare minst två exempel på i de andra filmerna: Luke och Kenobi/Yoda samt Anakin och Kenobi. Nu var det alltså Kenobi som var lärlingen. Man kan ju tycka att han kanske skulle ha lärt sig av sin egen lärotid när han ska ta sig an den hetsige Anakin.

Förutom det som jag nämnde ovan så var det ett schysst matinéäventyr, hyfsat spännande och ganska snyggt, om än lite väl datorsterilt. Jag ledsnar inte heller på den där hypnotiska jedi-handviftningen med en tillhörande uppmaning. Sämre var att filmen bitvis kändes som vilket modernt actionäventyr som helst mycket pga datoreffekterna som ger ett plastigt intryck. Tidigt i filmen introduceras vi även till en datoranimerad figur vid namn Jar Jar Binks. Eftersom det mesta redan har sagts om denna jobbiga karaktär finns det inte så mycket att tillägga. Han är värdelös helt enkelt. Så fort han är med förstörs den lilla stämning som byggts upp. Däremot tyckte jag, konstigt nog, att hans artfrände, kungen av Gungan, var riktigt rolig.

Anakin (Jake Lloyd) är fullständigt ointressant i den här filmen eftersom han bara är ett jobbigt barn. Det finns ingen spänning här. Man ser inte Darth Vader lura bakom ryggen alls. Och så har vi ju då den evighetslånga svävartävlingen. Dötrist. Som att titta på ett datorspel utan att få spela själv. Så fort Anakin är i fokus blir det dåligt. När han på slutet hamnar i ett rymdskepp och deltar i rymdslaget blir det löjligt. Jake Lloyd är ett typexempel på en sån där jobbig barnskådis som borde avskaffas. Det avgörande slaget, både i rymden och på marken, är dessutom tråkigt. Jobbigt klippt datorspel med en tramsande Binks. Det påminner i viss mån om slutet i Stjärnornas krig (också det tråkigt). Nå, det finns en del dåligt, men jag gillar ändå slutfajten mellan Darth Maul och våra jedihjältar, så det blir knappt godkänt.

Det är kul att läsa gamla recensioner efter att ha sett om filmerna i fråga. Vad var det jag fokuserade på? Vad är störde jag mig på? Vad gillade jag? Har nåt ändrats?

I min gamla text framgår det att jag uppskattade det politiska inslaget, att jag tyckte det kändes fräscht. Hmmm, jag vet inte, den här gången kändes det som en märklig inledning, ganska torr, tråkig och mest förvirrande. Den där Handelsfederationen, vilka var de och varför genomförde de en blockad? Vad stod på spel? Det förstod jag tydligen när jag såg filmen förra gången. Ja, så småningom förstod jag väl att allt var ett spel för gallerierna iscensatt av sithlorden Darth Sidious himself. Men trots det så kändes det mest tråkigt den här gången. Jag gillade inte heller den där vicekungen (The Viceroy) och hans folkslag. De var fula och pratade engelska med bisarr brytning.

Jag håller med mig själv om det mesta andra jag skriver. Det är en helt ok matinérulle. Neeson och McGregor funkar. Jar Jar Binks och Jake Lloyd som Anakin funkar INTE. Jar Jar Binks är ju rent av stötande.

Den här gången störde jag mig inte lika mycket på tråkig cgi. Jag tyckte det mesta såg helt ok ut. Jag gillar bl a designen på drottningens silvriga rymdskepp. Dessutom har man då och då lagt in sköna motorljud på skeppen men det är nog kopierat från Boba Fetts lilla skepp i originalfilmerna. (Apropå Boba Fett så undrar jag varför så många verkar gilla den figuren. Han var ju knappt med i Rymdimperiet slår tillbaka och jag minns inte att han gör nåt speciellt i Jedins återkomst. En anonym prisjägare i bakgrunden. Oh, well, det var en parentes.)

Jag gillar Neeson här och framförallt hur hans rollfigur alltid är lugn, hur illa det än verkar gå. Aldrig frustrerad, aldrig arg, inte ens när hans handviftning inte funkar. En äkta jedi. 😉

En sak jag hade glömt bort: Jungfrufödsel!

En skådis som man inte fattar att hon är med om man inte får reda på det från nån annan: Kiera Knightley som spelar en dubbelgångare till drottningen.

Mest irriterande förutom allt Jar Jar Binks gör: när Anakin inte har en aning om vad han gör men ändå lyckas starta ett rymdskepp, flyga upp från planeten Naboo till de elakas rymdstation och slå ut dess main reactor. Liksom bara så där. Det finns absolut inga som helst insatser här.

Ändå en ganska mysig matinérulle.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tombetyg_tomsep

Kiera

Till höger en ung Kiera Knightley när hon låtsas vara drottning Amidala av Naboo.

#SFF15: Det vita folket (2015)

sff_logoDet vita folketDå var det dags att recensera den sista av alla de elva filmer jag såg under de underbara Malmö Filmdagarna i slutet av augusti.

Från början var det tänkt att Det vita folket skulle gå upp på bio 30 oktober men av nån anledning så sköt man på premiären. Detta innebar att den kunde vara med i programmet under Stockholm Filmfestival och därför blir det den första film jag skriver om från årets filmfestival. Filmdagarna tar slut och en festival börjar med samma film.

Vad är då Det vita folket? Enligt uppgift skullle det vara svensk science fiction, vilket ju förstås lät lovande. Mina förväntningar var av nån anledning uppskruvade en del, inte mycket, men en del. Det är alltid kul att se svensk s.k. ”genrefilm”, såsom skräck och sf. Det faktum att regissören hette Lisa Aschan borde kanske ha gjort mig orolig då jag inte alls var förtjust i hennes förra, av många hyllade, film Apflickorna.

Filmen inleds med texten ”Sverige 2015”. Jaha, 2015. Hmm, då är det alltså ingen sf-film, eller? Är det kanske en sån där alternivhistoria-film, där man twistat till vår verklighet? Det spelar kanske mindre roll men nån sf-film är det i alla fall inte. Det handlar inte alls om nån sorts vetenskapssaga.

Fast nu när läser jag på lite om sf-genren så ser jag att det finns nåt som kallas mjuk science fiction som inte fokuserar på teknik och vetenskap utan snarare på samhälle, ekonomi, statsvetenskap osv. Det vita folket skulle man kunna kalla för mjuk sf. Hmm, varför kommer jag att tänka på helt andra genrer nu…

Nåväl, i Det vita folkets verklighet får vi stifta bekantskap med både personal och intagna på en förvaringsplats för människor som ska utvisas. En sorts mellanstation för folk som vistas olagligt i Sverige och som väntar på verkställning, dvs att deporteras ut ur Sverige. Det som är twistat i filmen är att Alex, den intagna huvudpersonen, spelas av Vera Vitali, och är blond, blåögd och talar flytande svenska.

Hmmm, vad är filmen försöker säga här? Jag har lite svårt att förstå vad det är man försöker dra paralleller till i vår verklighet. Hmmm. Nej då, jag skämtar givetvis. Det vita folket är nämligen subtil som en kylskåp. Det finns inget mystiskt, inget konstigt, inget att fundera på, inget tänkvärt, inget överraskande, inget spektakulärt. Filmen är bara ett rakt upp och ner konstaterande att flyktingförvaringar är en absurd företeelse. Vilket det givetvis är. Men det blir inte nån bra film bara för det.

Jag ska ge filmen att den är snygg och att jag gillar miljöerna. Precis på samma sätt beskrev jag Apflickorna ser jag nu när jag läser igenom min recension av den. Snygg men tom under ytan. Fast Det vita folket är egentligen inte tom under ytan utan snarare är det så att det som borde ha funnits under ytan istället befinner sig direkt på ytan vilket gör att all finess är som bortblåst.

Skådisarna då? Sköter de sig? Hmm, svårt att säga. De är hyfsade. Men jag vet inte. De känns stela på nåt vis. Speciellt gäller det Pernilla August som förvarets chef. Jag antar att det är så hon ska vara.

Filmen med avslutas med eftertexter till tonerna av den svenska nationalsången. Som sagt, subtilt som ett kylskåp. Efter visningen pratade jag lite med en bloggkompis där nere i Malmö som inte hade sett filmen. Jag berättade att jag inte gillade den och då sa hen att det skulle nog inte hen göra heller. Hen trodde att hen nog inte skulle gilla den eftersom hen inte höll med om den politik som filmen stod för. Av samma anledning hade samma person inte heller gillat en film som Äta sova dö. Hmmm, jag förstår inte riktigt detta resonemang. Jag gillar en film om jag gillar den. Skit i politiken. När det handlar om Det vita folket så håller jag med om det filmen försöker säga, ja, eller snarare hamrar in. Men den funkar inte som film. Slut.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallJag var den enda av filmspanarna som såg Det vita folket nere i Malmö så det blir inte några länkar till andra recensioner. Om nån skriver om den efter att ha sett den under Stockholm Filmfestival så lägger jag till länkar här. Det vita folket får vanlig biopremiär 27 november.

Call Girl (2012)

Call GirlCall Girl såg jag helt ensam i en biosalong i Kista. Precis samma sak hände på samma ställe ett tag senare då Furious 6 inte lockade några till biobesökare till Kista. Ett märkligt ställe det där, Kista. Call Girl blev väldigt uppmärksammad. Det var som att Sverige inte var beredd på att biografifilm faktiskt kan avvika från sanningen eller spekulera om vad som är sant. Det handlade om att Palme, eller en Palme-lik rollfigur, pekades ut som torsk. Det var klantigt gjort av filmmakarna och lite synd eftersom det tog fokus från en i övrigt bra film. Om man vill se en annan skildring av de verkliga händelser som ligger bakom rekommenderar jag Bo Widerbergs Mannen från Mallorca.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

%d bloggare gillar detta: