Hallåhallå (2014)

Jag gillar Maria Bloms filmer. Det handlar om ganska enkla filmer som ändå inte blir simpla. Masjävlar och Nina Frisk har det handlat om tidigare på bloggen. Idag blir det lite kort om Hallåhallå. Som vanligt handlar det om en person som liksom fastnat i livet, eller åtminstone inte känner sig helt nöjd med tillvaron. Maria Sid spelar finlandssvenska sjuksyrran Disa som bor i Falun. Hon är skild från en man som hittat en ny kärlek medan hon själv tragglar hon på. Jag tyckte Hallåhallå var mysig, varm, vemodig, rolig och lagom tänkvärd. Anledning till att den funkar stavas nog främst Maria Sid. Precis som i Nina Frisk har vi en rolig och jobbig mamma och hon spelas precis som där av Gunilla Nyroos. Även Ann Petrén som Disas frispråkiga kollega bjuder på en del komiska små pärlor. Jag skulle kunna kalla Maria Blom för Sveriges Nicole Holofcener även om jag bara sett en Holofcener-film. Nåväl, nog sagt om Hallåhallå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Gräns (2018)

Nja, jag vet inte. Jag kände direkt att det hela är lite för artsy (i brist på bättre ord). Jag tycker inte historien är speciellt engagerande. Allt är lite för uppenbart. Man ser direkt att Tina är ett troll. Hon pratar dock helt normalt. Sen när Vore, det manliga trollet, dyker upp ser man direkt att även han är ett troll. Men han pratar däremot som ett troll också. Är det för att han har bejakat sin trollsida fullt ut?

Skådisen som spelade Vore pratade tyvärr dålig svenska vilket gjorde att hans nyanser i språket försvann helt. Det var som att han läste nån form av fonetisk svenska innantill. Men det kanske var meningen för att göra honom mer främmande? Eller så har troll inga nyanser?

Nja, det hela känns alltså lite för uppenbart, när det kanske ska vara mystiskt. Kan det vara så att jag hade läst och hört för mycket om filmen innan jag såg den?

Gräns är ganska effektivt berättad i korta sekvenser som nog ändå blir lite upprepande till slut. Jag gillade nog storyn om den där polisutredningen mer än Tinas och Vores egna historia, vilket kanske inte var filmmakarnas avsikt. Jag tycker filmen överlag saknar ett ordentligt driv.

Jo, men sen kommer ju då sexscenen, och, ja, den var lite överraskande, det medges. Samtidigt kändes det lite typiskt att rollerna var ombytta: hon har penis, han blir gravid. SPOILER!!!!

Jag kände aldrig riktigt för det där trollet Vore, åtminstone inte efter att han sysslar med barnporr och mördar människor. Å andra sidan har troll enligt filmen genom åren behandlats än värre av människor, så han känner väl att han har rätten på sin sida. Tina vill dock försöka med samförstånd istället, vilket jag tycker känns vettigare.

Sen var det nåt med ett bisarrt och döende trollfoster som Vore hade i kylen som av nån anledning skulle bytas ut mot en mänsklig bebis… Ah, vänta nu var det så att människobebisen skulle skickas till en pedofil och så skulle trollbebisen läggas på dess plats för att föräldrarna inte skulle misstänka nåt. Ehe, både vidrigt och inte trovärdigt.

Jag ber om ursäkt för den här svamliga tankeströmsrecensionen men så blir det ibland.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om jag vänder mig om (2003)

Eftersom jag fortfarande inte fått ihop min text om Dunkirk så skickar jag ut en gammal text om en svensk film från 2003. Det handlar om en film som jag gillade väldigt mycket när jag såg den på bio när det begav sig. Om jag vänder mig om heter den och regisserades av Björn Runge. Det känns som att Runge totalt försvunnit från filmkartan. Vad gör han nu för tiden? Kolla in bonusinfo efter recension för att få reda på det. Om jag vänder mig om hamnade förresten på plats 20 på min lista med 2003 års bästa filmer, vilket visar vilket grymt filmår 2003 var. Texten skrevs i januari 2004.

En svensk Magnolia skulle man (läs: jag) kunna kalla Om jag vänder mig om. Vi får följa en svartjobbande murare som får ett ovanligt uppdrag: ett äldre par vill mura igen fönster och dörrar på sin villa. Vi får vara med om parmiddagen ”from hell”. Och sen har vi uppmärksammade Ann Petrén som gör vänskapsvisit med elpistol hos sin f.d. man och hans nya fru.

Det är väldigt bra skådespeleri i filmen, speciellt under den där middagsbjudningen. Det finns egentligen inga döda punkter eftersom det är fler historier som ska avhandlas under en vanlig långfilmstid. Kul är det också bitvis, som när muraren är hemma hos det smått galna paret som ska mura in sig och skjuta tjuvar med AK4. Även under parmiddagen blir det absurt roligt. Om jag själv varit med där hade jag velat sjunka genom jorden. Bestick klingar väldigt högt ibland. Jakob Eklunds karaktär börjar laga Janssons frestelse mitt i natten i ren frustration i ett försök att förtränga. Och sen har vi ju elpistolen också. Det fanns vissa bitar mot slutet, främst i historien med Eklund och August, som kändes lite krystade.

Jag gillade musiken i filmen. Den var passande. Om jag vänder mig om är klart sevärd och jag delar ut en fyra. Fyra elpistoler av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Björn Runge var det. Jo, han annonserade efter sin film Happy End som kom 2011 att han skulle sluta med film. Han var trött på att jobba i film-Sverige. Happy End, Mun mot mun (2005) och Om jag vänder mig om utgör en trilogi som Runge kallar Befrielsetrilogin. Själv har jag bara sett Om jag vänder mig om men nu blir jag rejält sugen på att se om den och sen se de två följande filmerna. Alltid intressant med trilogier.

Tillbaka till Runge som filmregissör. Faktum är att han precis har hoppat tillbaka in i filmbranschen. På Toronto International Film Festival i september i år kommer hans nya film The Wife ha premiär. Det är en svenskamerikansk samproduktion där vi bl a ser Glenn Close, Christian Slater och ingen annan än Karin Franz Körlof (Lydia från Den allvarsamma leken, yay!). En stark festival för svensk film vad det verkar då ju Borg, biopicen om Björn Borg (och John McEnroe), ska öppna festivalen.

Masjävlar


Titel: Masjävlar
Regi: Maria Blom
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Masjävlar såg jag på bio när den kom och då tyckte jag den var riktigt bra. Här är min gamla recension.

Mia (Sofia Helin) åker hem till byn i Dalarna för att hämta en lampa till sin nya lägenhet… och ja, sen fyller pappan 70 år också, så varför inte slå två flugor i en smäll och därmed minimera tiden hemma hos masjävlarna. Till saken hör att jag såg filmen med familjen under mitt julbesök hemma i min ”hemby” vilket gjorde det hela mer träffande ibland.

Masjävlar är en riktigt bra film, av debutanten Maria Blom, som skakade om mig en del. Jag (och stora delar av publiken) skrattade ofta, ibland igenkännande, ibland bara åt galenskaperna. Filmen pendlar verkligen mellan komedi (nästan fars) och mörkare saker. Man grät (nästan) ena sekunden för att i nästa skratta åt Ann Petrén eller nån annan som kläcker en lustig och bra tajmad replik (”Var e spriten!!??”). På nåt sätt lyckas filmen vara både rolig och allvarlig. Samtidigt.

En del klagar på vissa överdrivna karaktärer och klichéer, men jag vet inte… det är liksom inte meningen att det ska visa verkligheten exakt utan det är en utstuderad bild av verkligheten som är ganska extrem och koncentrerad. Allt händer på en gång, och denna gång funkar det pga av att det är gjort med en skön känsla och humor. Tala om ”födelsedagsfesten from hell”. Fattades bara att nån av systrarna hade hållit ett tal à la danska filmen Festen, men det hade väl blivit för mycket, haha! Nåt jag har att klaga på är att Mias föräldrar, som borde spela en viktig roll i filmen, känns väldigt sketchartade och de är liksom aldrig med i matchen.

4-/5

%d bloggare gillar detta: