Gräns (2018)

Nja, jag vet inte. Jag kände direkt att det hela är lite för artsy (i brist på bättre ord). Jag tycker inte historien är speciellt engagerande. Allt är lite för uppenbart. Man ser direkt att Tina är ett troll. Hon pratar dock helt normalt. Sen när Vore, det manliga trollet, dyker upp ser man direkt att även han är ett troll. Men han pratar däremot som ett troll också. Är det för att han har bejakat sin trollsida fullt ut?

Skådisen som spelade Vore pratade tyvärr dålig svenska vilket gjorde att hans nyanser i språket försvann helt. Det var som att han läste nån form av fonetisk svenska innantill. Men det kanske var meningen för att göra honom mer främmande? Eller så har troll inga nyanser?

Nja, det hela känns alltså lite för uppenbart, när det kanske ska vara mystiskt. Kan det vara så att jag hade läst och hört för mycket om filmen innan jag såg den?

Gräns är ganska effektivt berättad i korta sekvenser som nog ändå blir lite upprepande till slut. Jag gillade nog storyn om den där polisutredningen mer än Tinas och Vores egna historia, vilket kanske inte var filmmakarnas avsikt. Jag tycker filmen överlag saknar ett ordentligt driv.

Jo, men sen kommer ju då sexscenen, och, ja, den var lite överraskande, det medges. Samtidigt kändes det lite typiskt att rollerna var ombytta: hon har penis, han blir gravid. SPOILER!!!!

Jag kände aldrig riktigt för det där trollet Vore, åtminstone inte efter att han sysslar med barnporr och mördar människor. Å andra sidan har troll enligt filmen genom åren behandlats än värre av människor, så han känner väl att han har rätten på sin sida. Tina vill dock försöka med samförstånd istället, vilket jag tycker känns vettigare.

Sen var det nåt med ett bisarrt och döende trollfoster som Vore hade i kylen som av nån anledning skulle bytas ut mot en mänsklig bebis… Ah, vänta nu var det så att människobebisen skulle skickas till en pedofil och så skulle trollbebisen läggas på dess plats för att föräldrarna inte skulle misstänka nåt. Ehe, både vidrigt och inte trovärdigt.

Jag ber om ursäkt för den här svamliga tankeströmsrecensionen men så blir det ibland.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Låt den rätte komma in

EliTitel: Låt den rätte komma in
Regi: Tomas Alfredson
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Med anledning av att jag nyligen såg Byzantium som jag kallade en sämre kopia, ja, en rip-off, av Låt den rätte komma in så kommer här min gamla recension av… Låt den rätte komma in, som alltså skrevs 2008.

Jag läste John Ajvide Lindqvists debutroman för några år sen och gillade den, kanske inte skarpt men en hel del. När filmen nu skulle komma i början av detta år (2008) så kändes det självklart att se den på bio. Nu fick vi av marknadsföringsskäl vänta ända till slutet av oktober, vilket kändes idiotiskt. Nu gick tiden ganska fort ändå, vilket den har en förmåga att göra. Sen tror jag nog att man nästan förlorade lite publik på att inte visa den när hajpen var som störst just efter Göteborgs Filmfestival och i samband med att den fick pris på filmfestivalen i Tribeca, New York (fast det kanske bara är filmnördar som uppmärksammar sånt?). Handlingen i korthet: Mobbade Oskar träffar märklig ljusskygg flicka, Eli, som just flyttat in i lägenheten bredvid.

Oj, vad snygg den var, filmen. Allt känns väldigt genomtänkt. Fotot är utstuderat snyggt. Ibland knivskarpt, ibland lite suddigt. Snön är fantastiskt snygg. Filmen har en realistiskt men ändå poetisk känsla. Barnskådisarna bär upp filmen på sina små axlar. Vampyrtemat är skruvat till sina ytterlägen. Här finns både empati och rovdjurslystnad. Ska den mobbade Oskar ge sig, och sitt liv, till Eli? Eli vill det inte, men ändå vill hon det. Allt detta psykologiska mixas snyggt ihop med scener med oftast smakfullt datorgenererade effekter, t ex när Elis ögon liksom växer till rådjurs/vargögon. Någon gång ser effekterna lite väl datorgenererade ut, tänker t ex på scenen med Spoiler katterna som attackerar Ika Nord Spoiler slut.

Om jag ska peka ut någon svaghet i filmen så är det kanske scenerna med alkisgänget. Filmmakarna har inte lyckats göra dessa personer lika intressanta som Eli och Oskar, och ibland känns det som om jag bara väntar på att Oskar eller Eli ska dyka upp igen. En annan liten detalj är musiken. Ett melankoliskt pianostycke är riktigt bra. Ett annat av de återkommande styckena är dock alldeles för storslaget med för mycket sentimentala stråkar. Men det funkade nästan. Om jag ska peka på något riktigt bra i filmen så måste jag bara nämna den näst sista scenen som utspelas i ett badhus, ruggigt bra: Spoiler Oskar är under vattnet, Eli blixtrar förbi, benen på en av mobbarna forsar iväg och till sist faller en lemlästad arm sakta genom vattnet Spoiler slut. Ruggigt snyggt. Låt den rätte komma in är förmodligen den bästa svenska filmen i år.

4/5

%d bloggare gillar detta: