Låt den rätte komma in

EliTitel: Låt den rätte komma in
Regi: Tomas Alfredson
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Med anledning av att jag nyligen såg Byzantium som jag kallade en sämre kopia, ja, en rip-off, av Låt den rätte komma in så kommer här min gamla recension av… Låt den rätte komma in, som alltså skrevs 2008.

Jag läste John Ajvide Lindqvists debutroman för några år sen och gillade den, kanske inte skarpt men en hel del. När filmen nu skulle komma i början av detta år (2008) så kändes det självklart att se den på bio. Nu fick vi av marknadsföringsskäl vänta ända till slutet av oktober, vilket kändes idiotiskt. Nu gick tiden ganska fort ändå, vilket den har en förmåga att göra. Sen tror jag nog att man nästan förlorade lite publik på att inte visa den när hajpen var som störst just efter Göteborgs Filmfestival och i samband med att den fick pris på filmfestivalen i Tribeca, New York (fast det kanske bara är filmnördar som uppmärksammar sånt?). Handlingen i korthet: Mobbade Oskar träffar märklig ljusskygg flicka, Eli, som just flyttat in i lägenheten bredvid.

Oj, vad snygg den var, filmen. Allt känns väldigt genomtänkt. Fotot är utstuderat snyggt. Ibland knivskarpt, ibland lite suddigt. Snön är fantastiskt snygg. Filmen har en realistiskt men ändå poetisk känsla. Barnskådisarna bär upp filmen på sina små axlar. Vampyrtemat är skruvat till sina ytterlägen. Här finns både empati och rovdjurslystnad. Ska den mobbade Oskar ge sig, och sitt liv, till Eli? Eli vill det inte, men ändå vill hon det. Allt detta psykologiska mixas snyggt ihop med scener med oftast smakfullt datorgenererade effekter, t ex när Elis ögon liksom växer till rådjurs/vargögon. Någon gång ser effekterna lite väl datorgenererade ut, tänker t ex på scenen med Spoiler katterna som attackerar Ika Nord Spoiler slut.

Om jag ska peka ut någon svaghet i filmen så är det kanske scenerna med alkisgänget. Filmmakarna har inte lyckats göra dessa personer lika intressanta som Eli och Oskar, och ibland känns det som om jag bara väntar på att Oskar eller Eli ska dyka upp igen. En annan liten detalj är musiken. Ett melankoliskt pianostycke är riktigt bra. Ett annat av de återkommande styckena är dock alldeles för storslaget med för mycket sentimentala stråkar. Men det funkade nästan. Om jag ska peka på något riktigt bra i filmen så måste jag bara nämna den näst sista scenen som utspelas i ett badhus, ruggigt bra: Spoiler Oskar är under vattnet, Eli blixtrar förbi, benen på en av mobbarna forsar iväg och till sist faller en lemlästad arm sakta genom vattnet Spoiler slut. Ruggigt snyggt. Låt den rätte komma in är förmodligen den bästa svenska filmen i år.

4/5

Tinker Tailor Soldier Spy


Titel: Tinker Tailor Soldier Spy
Regi: Tomas Alfredson
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag ber om ursäkt för den låga inläggsfrekvensen och att jag varit dålig på att kommentera på andra bloggar den senaste tiden. Jobbresor och Filmfestivalen har satt käppar i hjulet. Nu hoppas jag att jag ska vara uppe på banan igen med inlägg lite tätare.

Efter den internationella framgången med Låt den rätte komma in fick Tomas Alfredson chansen att göra en internationell storfilm. Valet (om det nu var hans val) föll på en filmatisering av John le Carrés spionroman Mullvaden som den heter på svenska. Eftersom vi numera inte översätter filmtitlar från engelska, inte ens när det finns en känd översatt bok som förlaga, så är det originaltiteln Tinker Tailor Soldier Spy som gäller.

Jag tror jag skippar att skriva så mycket om själva handlingen utan går direkt in på vad jag tyckte. I korthet handlar det om den luttrade spionen George Smiley (Gary Oldman) som får i uppgift att reda ut om det finns en mullvad (dubbelagent) högst upp i den brittiska underrättelsetjänsten.

Vad tyckte jag då? Mmm, jag ser faktiskt en likhet med Låt den rätte komma in. Precis som Alfredsons förra film är det ruggigt snyggt men det blir kanske för mycket yta. I filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists vampyrroman så räckte den snygga ytan till att ge filmen en fyra men i fallet Tinker Tailor Soldier Spy är jag nog inte lika snäll, vilket kan bero på att jag väntade mig mer efter all hype (eller hajp om man skriver för DN).

Fotot är alldeles strålande vilket inte förvånade mig alls eftersom min fimfotografguru Hoyte Van Hoytema stod för det bildmässiga. Han gjorde mig inte besviken. Om ni vill se en annan ruggigt snygg film där Hoyte stått för fotot så kan jag rekommendera Flickan.


Skådespelarinsatserna är alldeles strålande. Det dyker upp erkänt duktiga skådisar i praktiskt taget alla roller. Det är en hel kader med grymma skådisar: Gary Oldman, John Hurt, Colin Firth, Mark Strong, David Dencik, Stephen Graham, mm. Det är faktiskt så jag tycker det är lite slöseri.

Handlingen däremot kan jag inte kalla strålande. Jag gillar mycket. T ex att det aldrig blir en standardmässig thriller med biljakter eller shootout-scener. Istället skulle jag säga att det mer är ett drama om hur det är att vara spion. Problemet är väl kanske att det här dramat aldrig riktigt blir intensivt. Jag tror bara det finns en scen med ett känslomässigt utspel av nån större magnitud. Det är faktiskt David Dencik som står för den insatsen. Well, om jag tänker efter så finns kanske nån mer scen, men överlag är det återhållet brittiskt och ganska känslolöst. Och nånstans gillar jag ändå just det. Det finns t ex en underbar scen i början av filmen när en minister pratar med några agenter samtidigt som han äter frukost, rostad bröd som han mumsar på på ett väldigt brittiskt sätt.

Allt som händer händer liksom i smyg, lite dolt. Det finns t ex en del antydningar om homosexuella förbindelser hos agenterna men det är liksom inget som skildras så uppenbart alls utan det antyds bara att det kan vara ett problem för de inblandade personerna. Förutom att saker händer lite så där i smyg så är det som händer även ganska invecklat. Det gäller att inte sitta och sova utan ha huvudet på skaft. Mot slutet tycker jag ändå alla lösa trådar om vem som gjorde vad och vem som var agent åt vilket land reddes ut.

I slutändan kan jag ändå inte ger mer än en stark trea till filmen trots att jag gärna skulle vilja. Alfredson måste helt enkelt lära sig att ta med lite mer ”feeling” i sina filmer.

Några andra som har sett och dessutom tyckt om filmen är Fiffi och Movies – Noir.

3+/5

Om visningen: Eftersom jag visste att det skulle vara utsålt så var vi ganska tidigt på plats, vilket var tur eftersom kön på Grand gick ändå ut till entrén. Precis när vi anlände så började man släppa in. Perfekt timing och vi fick helt ok platser. Som vanligt placerar sig folk med ett säte mellan sig och sin granne vilket bara ställer till problem när det är utsålt. För att det ska bli smidigare att fylla salongen är det ju bättre att de lediga platserna är ute på kanterna. Men, men, så är det alltid. Och jag ska kanske inte kasta sten i glashus eftersom jag själv brukar försöka få en plats där inga sitter bredvid mig (när det inte är festival) eftersom det i normalfallet är på tok för trångt mellan biofåtöljer. Det finns undantag när det gäller det trånga, t ex på Filmstaden Råsunda i Stockholm där man faktiskt får två helt egna armstöd (halleluja!).

Innan visningen hälsar volontären välkommen efter att ha lyckats få igång den andra mikrofonen hon testade. Efter mic-strulet ska det räknas lediga platser eftersom man ska ha ett andra insläpp för folk som chansat trots att det varit utsålt. Hon får räkna två gånger (högt i micen dessutom) och kommer fram till 19 platser. Nu tänker jag att man låter det vara tänt och att man släpper in de 19 lyckliga. Gör man så? Nej, man släcker ner så det blir beckmörkt och så startar man filmen. Haha, lycka till med att hitta de lediga platserna.

Nu var det faktiskt inte så svårt för de 19 att hitta platserna eftersom de i princip bara fanns på första raden men roligt ändå hur ofta det strular med logistiken på Filmfestivalen. Charm.

%d bloggare gillar detta: