Venom (2017)

16 september, 2020 9 kommentarer

Plura: ”Kärlekens tunga”

Jag hade ändå en del förväntningar inför titten på den här filmen. Trots att det var en DCEU-film. Alltså, missförstå mig rätt, det var ju inte så att jag hoppade upp och ner som ett barn på julafton, men det kändes som att Venom inte skulle gå i stil med de flesta av de andra filmerna i DC Comics utökade universum.

Uppdatering: Det har kommit till min kännedom att Venom INTE är en DC Comics-figur. Venom är Marvel! Jag gjorde nog det pinsamma misstaget eftersom Venom inte är en del av MCU. Men det finns alltså filmer med seriefigurer från Marvel Comics som faktiskt inte är en del av Kevin Feiges filmiska universum.

Vi skulle få en anti-hjälte i form av Venom och kanske en lite annorlunda story. En lite mindre film – utan planetförstörare. Tom Hardy är helt ok också så det borde ju kunna funka, tänkte jag.

Ska jag vara ärlig så funkade det helt ok också, men det blir ju en tråkig recension om man bara skriver ”helt ok”. Man måste ju ha en mer digital åsikt. Smörja eller mästerverk! Men i det här fallet så får det nog bli en ”helt ok”-recension trots allt.

Inledningen förde mina tankar till The Rock-filmen Rampage. Mystiska prover från rymden når jorden när ett skepp kraschar. Nånting (Venom!) slipper löst och träffar på och sammanfogas med en viss Tom Hardy.

Det är väl lika bra att beta av elefanten i rummet direkt. Upgrade! Ja, Venom och Upgrade har liknande teman och känns nästan som såna där syskonfilmer som Armageddon och Deep Impact. Dessutom spelas ju huvudrollen i Venom av Logan Marshall-Green light. Upgrade är den klart bättre filmen. Gestaltningen av hur en kraft inom dig tar över din kropp görs mycket bättre i Upgrade. Där är det Marshall-Green som gör det med strålande skådespeleri. I Venom var det lite kul i början men sen blev det mest cgi-effekter som när Venom mejar ner poliser i 10 minuter.

Michelle Williams i tydlig peruk kändes felcastad och verkar inte ha haft speciellt roligt. Hon log väldigt märkligt och stelt. Plötsligt, och ett kort tag, dök Melora Walters upp. Tänk så bra hon var i Magnolia! Varför känns det som hon aldrig riktigt fått chansen efter det? Jag tycker det är synd.

Venom inledde ganska lovande men som vanligt i den här typen av superhjältefilm urartar det till en tråkig cgi-fest i slutet. Ändå en ”helt ok” fredagsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Dunkirk (2017)

4 augusti, 2017 6 kommentarer

Christopher Nolan är värd all min beundran eftersom han vägrar att göra sina filmer i 3D. Nolan framhåller istället formatet 70 mm IMAX. Hans senaste alster, krigsdramat Dunkirk, är om jag är rätt underrättad till 75 procent inspelad i 70 mm IMAX. Eller snarare inspelad i 65 mm för att sen kopieras över till, och visas med, 70 mm film eftersom det behövs 5 extra mm för ljudspåret.

Tyvärr går det inte att se Dunkirk i Sverige i formatet 70 mm IMAX (som alltså ger en 4:3-bild, det gamla tv-formatet). Nej, då får man åka till London. I Sverige har man att välja på en digital IMAX (Liemax)-projektion på Mall of Scandinavia eller 70 mm bredbild på Rigoletto i Stockholm (visas även i Göteborg och Malmö i det formatet).

För egen del blev det att jag såg den i IMAX eftersom det passade bättre så rent tidsmässigt. Nåväl, nog om formatet. Hur upplevde jag filmen? Från och med nu får jag nog lov att varna för spoilers då det kan hända att jag berör detaljer i handlingen som det är bäst att inte känna till om man inte har sett filmen.

Min spontana Twitter-reaktion efter att jag hade sett filmen var att Gravity är som Dunkirk fast i rymden. Med andra ord satt jag på helspänn under i princip hela Dunkirk utan att egentligen kunna andas. För att ta till en klyscha: det kändes som att jag var där!

  • När Stuka-bombarna störtdök ner mot stranden med sirenerna tjutande och soldaterna slängde sig ner på sanden i ett försök att skydda sig.
  • När plötsligt en torped träffade ett fartyg och de totalt utmattade brittiska soldaterna fick lov att glömma sina underbara marmeladsmörgåsar och bara försöka överleva igen.
  • När Tom Hardys Spitfire-pilot försöker avlossa sina kulsprutor i precis rätt ögonblick för att träffa den tyska banditen i Heinkel-planet.

Ljudspåret är enormt. Eller om man ska kalla det ljudbilden. För mig flyter ljudspåret (filmens musikaliska score av Hans Zimmer menar jag då) ihop med resten av filmens alla andra ljud, från bomber, sirener och kulsprutor.

Under de första 10-15 minuterna undrade jag lite oroligt om filmen verkligen skulle kunna hålla uppe den fantastiska intensiteten under hela sin speltid. Vad skulle hända om man lättade på gasen? Skulle det bli segt eller kännas som en välbehövlig paus?

Men filmen lättar aldrig på gasen (precis som Tom Hardys pilot inte heller lättade på gasen). Det är en svettig upplevelse från början till slut. Det som underlättar och gör att filmen funkar är speltiden på ”enbart” 106 minuter. Det var sååå skönt att det var en så pass kompakt film. En tätpackad pärla av spänning istället för ett överlångt och övertungt verk på två timmar och 40 minuter. (Ja, det finns jättebra filmer som är så långa också, men då är det motiverat.)

Fotot är enormt bra och vackert. Filmfotografen Hoyte Van Hoytema har varit min nya fotoguru (efter Christopher Doyle) ända sen jag såg den svenska filmen Flickan som kom 2009. Det är ett antal bilder från Dunkirk som sitter kvar på näthinnan: bl a några på de där Spitfire-planen, först när tre stycken flyger i formation och sen när ett ensamt plan sveper in över stranden mot slutet av filmen i tyst majestät.

Fotot och miljöerna gav mig ibland en sorts utomjordisk känsla, kanske därav kopplingen till Gravity? Det finns en bild på Cillian Murphys rollfigur sittandes på de flytande resterna av ett fartyg som etsade sig fast. Murphys soldats uppgivenhet och trötthet känns i kubik.

Nolan gestaltar filmens känslor i princip helt med ett visuellt språk och det är mycket effektivt. Det förekommer sparsamt med dialog (nästan ingen alls) och vi slipper all form av exposition. En intressant och för filmen fungerande detalj är att man aldrig ser skymten av några tyskar. Vi vet att de är där, men det är inte vi mot dem det handlar om. Det handlar om att överleva samt att göra vad man kan för att rädda andra än sig själv eller bara försöka rädda sig själv.

Slutligen så har vi Nolans besatthet av att leka med tidsbegreppet. I Dunkirk får vi tre historietrådar som utspelar sig under en timme, en dag respektive en vecka. Inledningsvis var det förvirrande men ändå störde det inte. När jag väl förstod vad det handlade om så gick logiken ihop.

Nu vet jag inte om det är alldeles säkert att dessa tidshopp gjorde filmen bättre (eller sämre). Det kändes kanske lite som fel film att använda den här typen av metod för att förvirra publiken. Samtidigt så kändes det logiskt då vi får ta del av tre historier som till slut sammanfogas både geografiskt och tidsmässigt. Det visar att alla inblandade spelar en roll i vad som sker.

Bitvis kändes dock klippningen mellan de olika trådarna aningen stressad, och jag ville vara kvar ett litet tag längre bland soldaterna på det sjunkande skeppet eller uppe hos Tom Hardy i luften eller hos Mark Rylance på den lilla båten på väg mot Dunkirk. Å andra sidan behövde man inte vänta särskilt länge innan filmen hade gått varvet runt och man var tillbaka där man började för nån minut sen. Ändå: det gav ett aningen upphackat intryck. Den film som har fulländat det här sättet att berätta är ju för övrigt Cloud Atlas där man ju har ännu fler trådar, och ännu större skillnader i tid och rum, men ändå funkar det på nåt magiskt vis.

Dunkirk är en film som växt en del efter visningen, men inte mer än till stabil fyra. Nånting saknas för att den ska få högre betyg. Fortfarande tycker jag Logan är årets hittills bästa film då den gav mig både spänning och en varm och samtidigt sorglig känsla i magen på en annan nivå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 4, BOATS, Drama, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Revenant (2015)

29 januari, 2016 9 kommentarer

The RevenantUnder en lång period gillade jag verkligen Alejandro González Iñárritu. Han tillhörde en av mina absoluta favoritregissörer. Jag älskar (eller möjligen älskade?) filmer som Amores perros och Babel. Även 21 Grams funkade bra även om den kändes nedtyngd av sitt eget allvar. Sen kom Biutiful och jag kunde helt enkelt inte komma mig för att se filmen. Den kändes för misärtrist, och det säger jag alltså utan att ha sett en enda bildruta från filmen. Det kan ju visa sig att det är rena Stefan & Krister-lustspelet. Eller inte.

2014 dök Birdman upp från ingenstans och jag var återigen intresserad av vad Iñárritu skulle hitta på härnäst. Birdman gillade jag nämligen skarpt och den hamnade t.o.m. på min lista över 2014 års bästa filmer.

Iñárritu verkar för tillfället vara inne i ett kreativt stim då vi redan nu får se hans senaste film. The Revenant, som är stor favorit att ta hem Oscarn för bästa film, är en vildmarksvästern där Leonardo DiCaprio spelar en pälsjägare som blir överfallen av en arg björnhona och sen blir kvarlämnad att dö av sina pälsjägarkompisar, däribland en elak Tom Hardy. Men Leo dör inte, och han vill hämnas, och Tom får ångra att han lämnade kvar Leo där ute.

The Revenant är en spektakulär film. När jag nu så här i efterhand tänker på den känner jag nästan att jag fryser. Jag älskar att man har gått all-in när det gäller inspelningen. Det fullkomligt frustar om filmen. Den känns blöt, kall, jordig och rå. Fotot är fantastiskt, vilket inte är så konsigt då det är Emmanuel Lubezki som ligger bakom det. Lubezki har tidigare bl a fotat filmer som Sleepy Hollow, Children of Men och Gravity. Den visuella känslan från dessa filmer känner jag även igen i The Revenant. Det är kanske inte en helt trevlig känsla. Det finns nåt kallt över den. Färgerna är liksom blekta. Det känns som att det i varje ögonblick precis håller på att skymma.

En annan detalj som jag noterade med fotot var att den så omtalade björnen vid ett tillfälle andas rätt in i kameran och att det då bildades imma på linsen. Vid ett annat tillfälle tror jag det skvätter blod på linsen. Just detta grepp har ju Lubezki använt tidigare i t ex Children of Men. Jag tycker det ger en ökad närvarokänsla men jag vet andra som tycker att det mer handlar om en flashig teknik som tar uppmärksamhet från filmen i sig.

Jag vet inte var filmen är inspelad (var det inte i Sydamerika?) men de miljöer man har hittat är ruggigt snygga. Vidsträckta snölandskap, mossiga eller snöiga skogar, vattendrag, bäckar, vattenfall, strida forsar, branta klippor. Det är vackert, vackert men farligt, farligt. Ett tips är att se filmen i IMAX på Filmstaden Scandinavia där den kommer att visas. Det känns som helt rätt typ av film att se där.

The Revenant är en film fylld med död, elände, strapatser och lidande… och nånstans där ligger filmens problem för min del. Det går överstyr och blir parodi. Leo stönar och stånkar i kubik. Jag kan inte låta bli att skratta. Jag undrar vad de andra i salongen tänker när de hör mig skratta.

Vissa scener känns som tagna ur en Saturday Night Live-sketch. När Leo skär upp buken på en död häst, tar ut inälvorna för att sen klä av sig naken och ta skydd mot kylan inuti hästen så började jag återigen att skratta. Jag tror inte det var regissörens tanke med scenen.

Det lustiga är att ”sova inuti häst”-scenen kommer precis efter en av mina favoritscener från hela filmen. Jag fick rysningar och trodde jag åkte berg-och-dal-bana när Leo på hästryggen flyr från arga indianer och störtar nerför ett stup. Och det trots att jag råkat se just den sekvensen i en trailer.

Den allra bästa scenen är ändå av det mindre slaget. Efter all elände och sorg som Leo råkat ut för så finner han plötsligt nån form av nåd i form av en (till slut) vänligt sinnad indian (som bl a bjuder på bisonoxkött och naturmediciner). Vid ett tillfälle när de sitter och vilar och snöflingor singlar ner från himlen så räcker indianen ut tungan och försöker fånga flingorna, likt ett barn. Leo tittar på och efter ett tag så bildas ett litet men varmt leende på hans läppar. Det finns hopp för världen trots allt. Well, fram tills att de stöter på en grupp ondsinta fransmän vill säga…

Domnhall Gleeson. Jag vet inte vad det är riktigt men det är nåt som inte funkar för mig när det gäller den gode Domnhall. I Ex Machina funkar han perfekt eftersom han där ska vara, eller till slut visar sig vara, en tafatt och smått irriterande pojkvasker. Både i The Revenant och The Force Awakens så är han mest irriterande och framstår bara som gnällig. Varför får Domnhall vara med i ”alla” filmer nuförtiden?

När det gäller regissören själv så har jag kanske tröttnat en aning på hans gravallvar och tungrodda stil. I The Revenant förekommer (för många) drömsekvenser där Leo ser syner av sina döda indianfru. Jag hade kunnat vara utan dessa eftersom de inte gav nåt då frun bara är med i just dessa visioner. Vi vet ingenting om henne som person och då är det svårt att känna nåt speciellt. Det blir bara snygga bilder utan nån känslomässig insats.

Ändå: The Revenant är en riktigt bra film på många sätt och vis. Den och Leo kommer förmodligen att vinna varsin Oscar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Revenant har premiär idag fredag och se den alltså gärna i IMAX om ni har möjlighet.

Andra filmspanaråsikter om filmen. Kommer de återvända till biografen för en andra titt?

Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl)
Flmr

Filed under Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Thriller, Våld, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Locke (2013)

18 maj, 2015 12 kommentarer

Tom Hardys karaktär Locke står både bokstavligen och bildligt vid ett vägskäl. Locke sitter i en bil på väg hem från jobbet och grubblar på om han ska svänga vänster (dvs hemåt och låtsas som att inget har hänt) eller höger (och därmed ta ansvar för sina handlingar). Locke svänger höger och i resten av filmen får vi följa honom på hans färd mot vad det nu är att han känner att han måste ordna upp, vad det är han måste ställa upp på, vem han måste ställa upp för.

Är detta samma skådis som gjorde Bane i The Dark Knight Rises? Nu såg man ju i och för sig inte hans ansikte som Bane men här känns han som en nallebjörn. Det kanske han gjorde i TDK också men där var han en skurknallebjörn. Här pratar han med en len och förstående röst. Han bli aldrig (nästan) upprörd. Han tror att han ska kunna ordna upp allt, sitt privatliv, sitt jobb, och han ska göra det via fjärrstyrning från sin bil.

Det som är lite udda med Locke är att den, likt filmer som Dag och natt och Smak av körsbär, helt utspelas i Lockes bil. Det förekommer en del bilder där vi får se bilen på håll men annars är det genomgående filmat inifrån bilen. Jag gillar detta. Det ger en klaustrofobisk känsla och jag tänka mig att det matchar hur Locke känner sig. Instängd, trängd, utan förmåga att riktigt kontrollera vad som händer. Locke försöker, via telefon, styra upp saker och ting men att få folk (och betong) att göra som man vill är inte det lättaste.

Locke

En sak jag uppskattade är att orsaken till att Locke lämnar sitt jobb i en kritisk stund, att han åker ifrån sin familj, avslöjas i princip direkt. Det blir inte en twist i slutet. Nej, här handlar det inte om twisten utan om hur Locke hanterar situationen.

Den enda skådis vi får se i bild är Tom Hardy – och det räcker ganska långt. Han är mycket bra och har en röst som är skön att lyssna på. De andra skådisarna gör enbart röstinsatser och här fanns väl några som inte riktigt levererade. Jag tyckte t ex att kvinnan som Locke är på väg till (ja, det är en kvinna!) inte riktigt gav en prestation som gjorde att jag trodde på att hon verkligen befann sig i den situation hon gjorde.

En detalj som jag inte tyckte funkade var när Locke ”pratade” med sin pappa. Det blev övertydligt på nåt sätt. Jag kan inte riktigt förklara men jag fick fel feeling.

Förutom några små klagomål så är det en mycket bra liten film. Det kändes som att den gick snabbt. Trots den begränsade miljön så blev den inte seg alls. Nu tror jag i och för sig att den var ganska kort (japp, 85 minuter) men även korta filmer kan kännas långa, och när man ser en lång film så kan tiden flyga fram.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Mad Max: Fury Road (2015)

16 maj, 2015 18 kommentarer

Jag gick och såg den nya Mad Max-filmen så fort jag kunde, på premiärdagen. Ändå hade jag givetvis inte lyckas undvika de massiva och unisona hyllningar som George Millers fjärde film om vägkrigaren Max Rockatansky hade fått. Därmed var följaktligen förväntningarna uppskruvade en del. Detta skulle var nåt utöver det vanliga.

Storyn i filmen är inte nåt utöver det vanliga. I det postapokalyptiska ökenlandskapet i Australien försöker Max (Tom Hardy) överleva, utan att hjälpa eller stjälpa nån annan. Ensamvargen Max finner dock snart att han måste ta ställning och hjälpa Charlize Therons Furiosa att fly från envåldshärskaren den evige Joe. En biljakt tar vid…

…och slutar inte förrän filmen är slut. Ja, haha, filmen är faktiskt i princip en enda långa ökenbiljakt i hög fart. På ett sätt är just detta faktum både det jag gillar och inte gillar med filmen. Jag gillar att den inte tar några fångar, att den är så extrem, att det just är en enda lång biljakt. Det är en actionfilm med fokus på just action. Samtidigt så är det bara lång biljakt. Och därmed ska jag sluta säga att filmen är en enda lång biljakt. Men faktum är ändå att jag saknar lite dynamik i storyn. Dynamit, däremot, råder det ingen brist på.

Furiosa

I filmen skildras ett extremt klassamhälle där större delen av människorna antingen är urfattiga och/eller betraktas som en sak. T ex så är Max en ganska stor del av filmen en alldeles levande och egen blodpåse för en av skurkarna. När man föds så har man en tydlig uppgift, kanske som krigsherre eller om man är kvinna främst som föderska eller amma.

Trots ovanstående tematik så är det bästa med filmen ändå detaljerna. Hur bilarna ser ut. Designen på maskerna, kläderna, sminket, alla prylar. Helt otroligt coolt. Jag gillade att filmens färger växlar mellan orangerött på dagen och silvergrått på natten. Utstuderat snyggt. Filmens utseende och känsla är verkligen nåt utöver det vanliga, och precis Miller själv säger så känns det logiskt att skurkarna på framsidan av en bilarna spänt fast en hårdrocksgitarrist. Bil förresten; killen med de tunga och eldiga riffen åker på nåt som mer liknar en rullande scen belamrad med förstärkare och högtalare. Filmens vrickade design får mig ibland att tänka på hur det brukar se ut i Jean-Pierre Jeunets eller Terry Gilliams filmer.

Bland det som sagts om filmen är att den är en feministisk triumf och att detta gör den till en bättre film. Mycket riktigt så är Charlize Therons karaktär Furiosa en badass och den som styr handlingen i filmen. Max får lov att spela andrafiol eller åtminstone samma fiol. Men blir det en bättre filmen bara pga av detta? Nej, givetvis inte. Men den blir inte sämre heller. Om handlingen och karaktärerna är tilldragande så kan däremot såna här aspekter höja en film ytterligare men stående för sig själv så är det inget som jag brukar fundera på så mycket när jag bedömer en film.

Jag gillar mycket i filmen och om jag hade haft en skrattande Joel bredvid mig i biosätet som under Furious 7 så hade kanske Mad Max: Fury Road nått upp till en fyra i betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även Fiffis filmtajm om vägkrigaren. Kolla in vad hon tycker här. Fler Mad Max-recensioner droppar in. Kolla in Fripps filmrevyer, Filmitch, Vrångmannen och Filmparadiset. Nu har även Den perfekta filmen poddat om denna inte helt perfekta film och Rörliga bilder och tryckta ord skrivit om den. Även Plox, The Nerd Bird och Flmr ansluter med sina tankar.

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lawless

17 september, 2012 4 kommentarer

Titel: Lawless
Regi: John Hillcoat
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Stockholm Filmfestvial körde en förhandsvisning av Lawless och för första gången på länge så gick jag på en sådan visning. Det var Henke som på senaste Filmspanarträffen var pepp och jag hakade på. Nu är det dessutom inte lika bökigt med köande för att hämta ut biljetter utan man fixar biljetten på nätet. Sen handlar köandet bara om hur bra plats man vill ha.

Lawless är regisserad av samma snubbe, John Hillcoat, som gett oss The Proposition och The Road. Den förstnämnda filmen har jag inte sett (uppdatering: jo, det har jag, jag såg den i förrgår) men jag har dock hört att den är ganska rå och mörk (min kommentar: japp, den är ganska rå). The Road, som definitivt är mörk men samtidigt djupt mänsklig, är en film som jag nästan gav högsta betyg. Då var frågan vart Hillcoat skulle ta oss den här gången? Ner i vår mänsklighets mörka irrgångarna som han verkar gilla att utforska? Eller skulle det kanske bli nåt lättsammare? Mmm, efter att ha sett Lawless är det en ganska skön känsla som dominerar, inte den posttraumatiska som man får efter en titt på The Road.

Filmen utspelar sig under förbudstiden på 1920- och 30-talet i natursköna Virginia på USA:s östkust. Vi får möta bröderna Bondurant som bedriver illegal tillverkning och försäljning av sprit. Äldst är Howard (Jason Clarke), mellanbrorsan heter Forrest (Tom Hardy) och minstingen är Jack (allas vår Shia LaBeouf). Forrest är patriarken i brödraskaran, han är den lugne och den som styr. Howard är en slarver, lite vild men ställer alltid (well, oftast) upp. Jack är en osäker gangsterwannabe som vill imponera på prästdottern Bertha (Mia Wasikowska) i byn.

Till byn anländer Maggie (Jessica Chastain) och lite senare special detective (nån sorts högre polis, federal kanske) Charlie Rakes, härligt överspelad av en ögonbrynslös Guy Pearce. De både förändrar tillvaron för bröderna fast på ganska olika sätt.

Ok, vi börjar med Shia LaBeouf bara för att få det avklarat. Förstör han filmen? Nej, det gör han inte. Jag har nog bara sett honom i den första Transformers-filmen – tänkte jag skriva fram till att jag kollade upp honom på Filmtipset då jag insåg att jag sett och gillat snorungen i I, Robot och Constantine. Eller gillat och gilllat, jag har gillat filmerna i alla fall. Här gör Shia en helt ok insats som en karaktär som är lite irriterande. Jack gör fel saker mest hela tiden men han är ändå ganska charmig, speciellt när han försöker uppvakta Bertha i smyg utan att väcka hennes faders ilska.

De som dominerar filmen är utan tvekan den grymtande Tom Hardy och det parfymdoftande äcklot Guy Pearce. Jag läste en intervju i DN där Hardy förklarar att han försökte göra sin Forrest så feminin som möjligt, en sorts matriark istället för en machopatriark. Hmm, faktum är att Hardy går runt med händer i fickorna i en kofta, grymtar och försöker lära Jack vad det betyder att ta ansvar. Nu vet jag inte om just grymtningar, koftor och ansvar ska vara nåt kvinnligt, men lite annorlunda är Hardy i alla fall. Sen att den där handen i koftfickan döljer ett knogjärn det är en annan sak. Hardy är riktigt pjäs i filmen rent fysiskt, något han fick ”gratis” efter att ha tränat inför sin roll som Bane i The Dark Knight Rises.

Innan jag pratar om Guy Pearce måste jag bara nämna Jessica Chastain. Jag har sett henne i tre filmer nu på senaste tiden (denna, The Tree of Life och Take Shelter) och hon är helt enkelt underbar. Hon är nåt speciellt, en närvaro, jag vet inte riktigt vad det är. Hon är förstås snygg men det finns nåt mer, nån sorts dragningskraft. Rött hår? Här får hon inte så rackarns mycket att göra men det hon gör gör hon väldigt bra.

Sen var det alltså Pearce, haha. Ja, Pearce gör en parodisk skurk. Det är en superskurk, en sån där skurk som aldrig kan vara nåt annat än en skurk. Han är genomond. Om jag inte förklarade det i början så vill alltså Pearce rollfigur, special detective Rakes, ha sin del av spritkakan. Här ska inte dras in pengar på illegal sprit utan att Rakes får sin rättvisa del. Åh, Pearce är så slemmig man kan bli. Jag insåg efteråt och när jag lyssnade på /Films podcast om Lawless att mannen inte hade några ögonbryn.

Jag hade en trevlig stund på bion. Det tog kanske tio minuter, en kvart, för mig att dras in i filmen. Det är en mysig film trots ultravåldet (hmm, ultravåld kanske är att ta men grovt och ganska grafiskt våld i alla fall). Musiken som kanske inte stack ut är bra och ger rätt stämning. Det är Nick Cave som ligger bakom den. Cave har även skrivit filmens manus som faktiskt bygger på verkliga händelser. Förlaga är boken The Wettest County in the World skriven av Bondurant-ättlingen Matt Bondurant. En sak som imponerade på mig är miljöerna och hur Hillcoat fått till en film som får mig att tro att nån åkt tillbaka i tiden med en kamera och spelat in. Kläderna, bilarna, frisyrerna (och vilka frisyrer sen), ja, allt är perfekt.

Min favoritscen i filmen är när Jack (lillbrorsan spelad av Shia alltså) besöker kyrkan i byn för att få se och eventuellt träffa Bertha. Det är en nästan surrealistisk scen med en udda gudstjänst där man tydligen ska tvätta varandras fötter för att visa nån sorts ödmjukhet. Jack finner sig mitt uppe i dessa konstigheter och dessutom har han precis druckit fulsprit som gör att han inte mår helt bra. Det är en härligt klaustrofobisk och udda scen.

Jag vet inte om det har framgått i min text men filmen är ofta rolig. Ofta är det Tom Hardy som står för humorn med sitt grymtande. Nu när jag tänker efter känns det nästan som om filmen hade kunnat passa på nån sorts buskisteater i Sverige. Jag hoppas jag inte skrämt bort några nu. Jag vet inte, den har liksom en viss känsla, ungefär som en film som Coen-brödernas O Brother, Where Art Thou?. Den där dammiga grusvägskänslan. Som inte alls känns som en buskisteaterkänsla när jag tänker efter. Nåväl.

Det finns negativa saker att ta upp, t ex filmens slut som känns ditklistrat i efterhand, och kanske kommer filmen blekna ganska snart men under själva visningen så tyckte jag det var en svag fyra. Det är helt enkelt en perfekt matinéfilm om du vill ha en del bra skådespelarinsatser, en del grovt våld, en del humor och en del dammig grusvägskänsla.

4-/5

Läs nu vad Henke har att säga om Lawless.

Filed under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Thriller, Western Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Dark Knight Rises

1 augusti, 2012 22 kommentarer

Titel: The Dark Knight Rises
Regi: Christopher Nolan
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Obs! Det förekommer spoilers för The Dark Knight Rises i texten nedan!

Jag är riktigt nöjd med att jag såg om Batman Begins och The Dark Knight innan det var dags för den avslutande delen i trilogin. Jag får bl a tacka Joel som twitteruppmuntrade mig till omtittarna. Det som förvånade mig lite med Rises var att den faktiskt knöt an till Batman Begins så mycket som den gjorde. Det kan väl till viss del (eller all del) hänga samman med att man inte kunde ha Jokern med som en viktig komponent i handlingen eftersom Heath Ledger tragiskt gick bort efter The Dark Knight. Just detta här var ändå nåt som störde mig en aning. Jokern nämns inte ens vilket känns aningen konstigt.

Jag vet inte vad det är, om det är mig eller filmerna det är fel på, men jag blir inte, kan inte bli, helt uppslukad av nån av filmerna. Det var likadant med Nolans Inception. Det finns nåt… vad ska jag kalla det… kliniskt över filmerna. Det är otroligt stora filmer, episka filmer, som imponerar. Allt samverkar: dramat, actionen, Batman-mytologin, och det borde bli en klockren film, åtminstone en fyra i betyg. Jag slår vad om att om jag hade sett Rises i en IMAX-salong så hade den fått en fyra. Jag såg den inledande fantastiska flygplanskapningen i just en salong när jag var i Montréal i vintras då den visades innan Mission: Impossible – Ghost Protocol. Grymt häftig tyckte jag den var då och jag kände hur jag sögs in i filmduken.

Nu var det inte riktigt lika häftigt att se inledningen på Rises på en lite mindre salong hemma i den svenska vardagen. Fast jag tycker ändå den är cool ehuru jag inte blir lika bortblåst (eller insvept kanske) som första gången jag såg sekvensen.

Jag tror ett problem jag har med filmen är att den gapar över lite för mycket. Det är så många karaktärer med, det är så många små handlingar som pågår, så många trådar som ska följas upp. Grejen är att Nolan (Nolan Bros kanske man ska kalla bröderna då Jonathan Nolan är med och skriver manus) ändå får ihop allting. Men jag får trots allt en sorts klinisk känsla. Jag tror jag har kommit på vad jag saknar. Det är de mindre scenerna, de där scenerna som fungerar som ett kitt, nåt som binder ihop de storskaliga scenerna, nåt som gör att filmen landar i en sorts vardag.

Filmen känns mer organisk när Michael Caine är med. Caines Alfred är nästan bindemedel nog för att göra filmtrilogin komplett. Efter att ha sett ettan och tvåan i trilogin så framstår filmerna alltmer som filmer om relationen mellan Bruce Wayne och Alfred. Filmernas fokus är Bruce Waynes problem med sig själv, att komma över sina föräldrars död, att kunna kontrollera sin ilska, att vända den till nåt positivt. Och Alfred är där för att se till att han gör just det, och inte går under.

Jag gillar skurken Bane. Han är skräckinjagande, men Tom Hardys skådespelarinsats kommer lite i skymundan pga masken. Man ser ju liksom bara hans kropp, hur biffig den nu än är. Jag gillar det mesta med Bane, ja, även masken som känns perfekt designad även om den döljer det mesta av skådisen Hardy. Det enda som är riktigt fel är rösten. I den där scenen som jag såg i vintras innan M:I 4 (innan man spelade in den på nytt för att publiken ska höra vad han säger) så kändes rösten mer läbbig och inte som en brittisk cirkuspresentatör som pratar i megafon. Och så kan jag tycka att Bane egentligen bara en plot point för att allt ska ställa sig på sin spets och för att locka Bruce ur sin isolering. Men det är egentligen fine (helt ok blir det översatt till svenska).

Anne Hathaway är fasiken fantastisk som Selena Kyle. Jag gillar verkligen hur hon blir Catwoman utan att hon är Catwoman och utan att hon har nåt mystiskt kattblod i sig. Hon är en fasadklättrare helt enkelt.

Under slutdelen av filmen så kommer det en hel del twister som jag tycker funkar riktigt bra. En grej som jag noterar så här i efterhand är att hela filmen egentligen är Robins origin story. Och det tycker jag öppnar upp för en ny film om ca två år med Robin (spelad Joseph Gordon-Levitt) som huvudkaraktär och det får Petter säga vad han vill om. 😉

Jag känner att jag nog har en del mer att säga (t ex om Marion Cotillard, hela trilogin, Batman som sjukpensionär, Liam Neeson, att 5 månader passerade under filmen, om fungerande och icke fungerande autopiloter, om fullständiga namn, om en fånig Cillian Murphy, om Batmans ständigt öppna mun och hans gutturala röst, mm) men det får vänta till nån annan gång så jag slutar nu genom att dela ut en stark trea.

Vill du ta del av fler åsikter om The Dark Knight Rises, kolla in här: Voldo, Sofia, Fiffi, Anders, ExceptFear, Jessica, Har du inte sett den?, Royale with Cheese, Movies – Noir, Flmr, Filmitch och Henke.

3+/5

PS. Förresten, jag insåg precis att Bane med sin mask är ganska lik en Predator… japp, jag googlade på det och det finns fler som har uppmärksammat det.

Filed under Action, Betyg 3, Film, Lika som bär, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek X: Nemesis

28 juli, 2012 10 kommentarer

Titel: Star Trek X: Nemesis
Regissör: Stuart Baird
År: 2002
IMDb | Filmtipset

När jag såg den tionde Star Trek-filmen för nästan sex år sen så trodde jag att jag hade nått vägs ände vad gäller Star Trek-filmer. Varför? Jo, därför att hela franchisen kändes trött och Patrick Stewart uttryckt att han tyckte han var för gammal för att spela Picard. Jag trodde helt enkelt inte att det skulle komma några fler filmer. Men då tänkte jag inte på det nu alltmer (alltför?) populära fenomenet ”reboot”. 😉

I den tionde filmen om våra tappra stjärnjagande hjältar är Kapten Picard (Patrick Stewart, vem annars?) och besättningen på Enterprise på väg till planeten Betazed för att där delta i en cermoni för att fira bröllopet mellan Riker (Jonathan Frakes) och Deanna Troi (Marina Sirtis). De avbryts dock på sin resa när de fångar upp märkliga signaler från en planet. Signaler som bara kan komma från en android som Data. Väl på planeten hittar de mycket riktigt en tidigare modell av Data själv.

I stället för att fortsätta till Betazed blir Enterprise nu skickade till romulanskt territorium där en ny ledare, Shinzon, vill få till fred mellan de eviga fienderna romulanerna och Federationen. Väl på plats visar det sig att Shinzon är en klon av Picard själv. En klon som romulanerna tänkte använda för att infiltrera Federationen, men efter att den planen slopades så placerades istället klonen i de mörka gruvorna på Romulus systerplanet Remus. Nu har denne Shinzon alltså återvänt och tagit makten, men vad har han egentligen för avsikter…?

Tyvärr tycker jag att filmmakarna i denna film totalt misslyckats med att få till Star Trek-känslan. Det känns mest som en sån där b-actionfilm som spänner musklerna hela tiden men där dessa muskler bara innehåller luft. De bleach bypass-fotade scenerna i början när Picard & Co har ökenrally och letar efter Datas android-bror känns inte alls som Star Trek utan som en film som t ex den i mitt tycke usla Pitch Black.

Ett annat stort problem är historien känns framkrystat ologisk. Ytterligare ett problem är att skurken, som Picard-klonen Shinzon mycket riktigt visar sig vara, ska framstå som ondskefull men han blir främst fånig och saknar dessutom helt humor. Det finns en del intressanta spörsmål här, främst om det är våra gener eller vår miljö som formar oss, men de ställs aldrig på sin spets. Det lustiga är att den karaktär som jag vanligtvis brukar störa mig på, nämligen Deanna Troi, inte stör mig så mycket här. Hon passar liksom in i den i övrigt dåliga filmen och sticker därför inte ut, haha.

Nä, det här är en ganska seg film som känns utdragen, speciellt är slutet både förutsägbart och långdraget. Nån riktigt spänning uppstår inte och Star Trek-känslan är alltså borta. Det känns som en ordinär och tråkig b-action och manuset hade lika gärna kunnat passa i en saggig ”direkt till video”-rymdaction som inte har nåt med Star Trek att göra. Nä, trögt, uppblåst och utan innehåll är omdömen som passar den här den tionde Star Trek-filmen. Betyget blir en tvåa. Jag ser ändå fram emot en eventuell elfte film om den nu kommer nån.

2/5

Filed under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tinker Tailor Soldier Spy

23 november, 2011 15 kommentarer


Titel: Tinker Tailor Soldier Spy
Regi: Tomas Alfredson
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag ber om ursäkt för den låga inläggsfrekvensen och att jag varit dålig på att kommentera på andra bloggar den senaste tiden. Jobbresor och Filmfestivalen har satt käppar i hjulet. Nu hoppas jag att jag ska vara uppe på banan igen med inlägg lite tätare.

Efter den internationella framgången med Låt den rätte komma in fick Tomas Alfredson chansen att göra en internationell storfilm. Valet (om det nu var hans val) föll på en filmatisering av John le Carrés spionroman Mullvaden som den heter på svenska. Eftersom vi numera inte översätter filmtitlar från engelska, inte ens när det finns en känd översatt bok som förlaga, så är det originaltiteln Tinker Tailor Soldier Spy som gäller.

Jag tror jag skippar att skriva så mycket om själva handlingen utan går direkt in på vad jag tyckte. I korthet handlar det om den luttrade spionen George Smiley (Gary Oldman) som får i uppgift att reda ut om det finns en mullvad (dubbelagent) högst upp i den brittiska underrättelsetjänsten.

Vad tyckte jag då? Mmm, jag ser faktiskt en likhet med Låt den rätte komma in. Precis som Alfredsons förra film är det ruggigt snyggt men det blir kanske för mycket yta. I filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists vampyrroman så räckte den snygga ytan till att ge filmen en fyra men i fallet Tinker Tailor Soldier Spy är jag nog inte lika snäll, vilket kan bero på att jag väntade mig mer efter all hype (eller hajp om man skriver för DN).

Fotot är alldeles strålande vilket inte förvånade mig alls eftersom min fimfotografguru Hoyte Van Hoytema stod för det bildmässiga. Han gjorde mig inte besviken. Om ni vill se en annan ruggigt snygg film där Hoyte stått för fotot så kan jag rekommendera Flickan.


Skådespelarinsatserna är alldeles strålande. Det dyker upp erkänt duktiga skådisar i praktiskt taget alla roller. Det är en hel kader med grymma skådisar: Gary Oldman, John Hurt, Colin Firth, Mark Strong, David Dencik, Stephen Graham, mm. Det är faktiskt så jag tycker det är lite slöseri.

Handlingen däremot kan jag inte kalla strålande. Jag gillar mycket. T ex att det aldrig blir en standardmässig thriller med biljakter eller shootout-scener. Istället skulle jag säga att det mer är ett drama om hur det är att vara spion. Problemet är väl kanske att det här dramat aldrig riktigt blir intensivt. Jag tror bara det finns en scen med ett känslomässigt utspel av nån större magnitud. Det är faktiskt David Dencik som står för den insatsen. Well, om jag tänker efter så finns kanske nån mer scen, men överlag är det återhållet brittiskt och ganska känslolöst. Och nånstans gillar jag ändå just det. Det finns t ex en underbar scen i början av filmen när en minister pratar med några agenter samtidigt som han äter frukost, rostad bröd som han mumsar på på ett väldigt brittiskt sätt.

Allt som händer händer liksom i smyg, lite dolt. Det finns t ex en del antydningar om homosexuella förbindelser hos agenterna men det är liksom inget som skildras så uppenbart alls utan det antyds bara att det kan vara ett problem för de inblandade personerna. Förutom att saker händer lite så där i smyg så är det som händer även ganska invecklat. Det gäller att inte sitta och sova utan ha huvudet på skaft. Mot slutet tycker jag ändå alla lösa trådar om vem som gjorde vad och vem som var agent åt vilket land reddes ut.

I slutändan kan jag ändå inte ger mer än en stark trea till filmen trots att jag gärna skulle vilja. Alfredson måste helt enkelt lära sig att ta med lite mer ”feeling” i sina filmer.

Några andra som har sett och dessutom tyckt om filmen är Fiffi och Movies – Noir.

3+/5

Om visningen: Eftersom jag visste att det skulle vara utsålt så var vi ganska tidigt på plats, vilket var tur eftersom kön på Grand gick ändå ut till entrén. Precis när vi anlände så började man släppa in. Perfekt timing och vi fick helt ok platser. Som vanligt placerar sig folk med ett säte mellan sig och sin granne vilket bara ställer till problem när det är utsålt. För att det ska bli smidigare att fylla salongen är det ju bättre att de lediga platserna är ute på kanterna. Men, men, så är det alltid. Och jag ska kanske inte kasta sten i glashus eftersom jag själv brukar försöka få en plats där inga sitter bredvid mig (när det inte är festival) eftersom det i normalfallet är på tok för trångt mellan biofåtöljer. Det finns undantag när det gäller det trånga, t ex på Filmstaden Råsunda i Stockholm där man faktiskt får två helt egna armstöd (halleluja!).

Innan visningen hälsar volontären välkommen efter att ha lyckats få igång den andra mikrofonen hon testade. Efter mic-strulet ska det räknas lediga platser eftersom man ska ha ett andra insläpp för folk som chansat trots att det varit utsålt. Hon får räkna två gånger (högt i micen dessutom) och kommer fram till 19 platser. Nu tänker jag att man låter det vara tänt och att man släpper in de 19 lyckliga. Gör man så? Nej, man släcker ner så det blir beckmörkt och så startar man filmen. Haha, lycka till med att hitta de lediga platserna.

Nu var det faktiskt inte så svårt för de 19 att hitta platserna eftersom de i princip bara fanns på första raden men roligt ändå hur ofta det strular med logistiken på Filmfestivalen. Charm.

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2011, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Inception

11 april, 2011 7 kommentarer


Titel: Inception
Regi: Christopher Nolan
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Inception såg jag i somras på bio och skrev då en recension som jag nu postar här. Och imorgon dyker det upp en recension av en annan DiCaprio-rulle från 2010, nämligen Shutter Island.

Efter att jag hade sett Inception hade jag tyvärr inte riktigt tid att klottra ner mina tankar om den. Nu har det gått ett tag, och filmen börjar blekna i minnet betänkligt. Nåt vettigt ska jag väl ändå försöka få fram. Jaha, vad kan man säga? Det verkar vara den nya The Matrix, The Matrix för dagens kids. Jag hade väl också en hel del förväntningar själv på Inception. Det som var bra var att jag knappt hade sett några klipp alls och egentligen inte läst nånting detaljerat om den heller, förutom att det handlade om agenter som agerar i drömmens värld. Men lite besviken blev jag ändå allt.

I slutändan (ja, jag börjar med ett slutomdöme) är det en bra och underhållande film, och jag kan inte låta bli att ge den en fyra, trots att den kanske inte är värd det. Korridorsekvenserna i tyngdlöshet liknar inte något jag har sett tidigare. Det blir även ganska spännande mot slutet när allt ska sys ihop, när alla olika drömnivåer ska samverka. Jag gillar DiCaprio mer än i Shutter Island (en film med ett snarlikt tema). Trots att filmen är lång är den inte för lång. Däremot tycker jag det är för många och för långa pang pang-scener. De för inte handlingen framåt utan stoppar snarare upp den. Mina två ören om slutscenerna: De utpelas i verkligheten.

4-/5

Spoiler

En sak som jag funderar på är varför Saito var så pass mycket äldre än DiCaprio när de möts i limbo. Som jag minns det så åkte ju DiCaprio och Page ner i limbo innan Saito för att hämta upp Murphy. Saito stannade ju kvar med handgranaten i handen för att vakta Murphys kropp. Sen dog Saito och åkte ner i limbo, efter DiCaprio. Nä, det stämmer inte helt enkelt. Men eftersom det går att förklara, eller bevisa, ”allt” när det gäller såna här filmer så kan man säkert förklara det också.

Spoiler slut

Filed under Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: