Upgrade (2018)

Logan Marshall-Green spelar Grey, en teknikfientlig snubbe i en nära framtid där tekniken tagit över allt mer. Eller snarare: tekniken har tagit över allt. Det är smarta datorer, polisdrönare och självkörande bilar som sköter allt. Grey, han är gammaldags, mekar med vanliga hederliga bilar och vill helst slippa ha nåt med nån dator eller avancerad teknik att göra.

Efter en katastrof, där Greys fru dör och han själv blir förlamad, lockas Grey ändå att testa på the bleeding edge of medicial technology. Grey får ett chip inopererat i sin ryggrad och vips så kan han gå igen… och mer än så. Chipet kallas STEM och visar sig ge Grey oanade förmågor som kommer väl till pass i jakten på fruns mördare. STEM visar sig även ha en egen vilja…

Inledningen av Upgrade kändes inte helt klockren eller speciellt intressant. Vi har sett mycket förut. Ett övervakningssamhälle fyllt av teknologi där ingen kan vara anonym. Maskiner som tar över vård och omsorg. Vi har även en företagsledare som är ett asocialt ungt geni. Inget nytt under solen direkt.

Men sen hände nåt! STEM började prata, i huvudet på Grey. Här blev filmen genast mycket intressant. STEM verkar vara en snäll intelligens. STEM hjälper Grey med att röra sig men har sina regler. Det är Grey som styr (eller?) och sen tolkar STEM nervsignalerna och får musklerna att röra sig.

Om Grey är i rejält trubbel så kan Grey ge STEM tillåtelse att ta över och göra processen kort med den som Grey fajtas med. Dessa sekvenser var briljanta och dessutom mycket roliga. Logan Marshall-Green visade sig vara riktigt bra på att gestalta hur det förmodligen känns när man inte själv styr sin kropp. Marshall-Greens förvirrade och panikartade ansiktsuttryck när STEM goes full ninja är obetalbart.

Jag är mycket förtjust i filmens stil. Det är en riktigt bra tech-thriller (tech-noir!). Mina tankar går bl a till The Matrix-filmerna när det gäller det visuella samt de avancerade och välgjorda fajterna. Filmens slut är kolmörkt, vilket vi gillar. Jag och min STEM alltså.

Ett litet klagomål, som mer är kopplat till vad som nog är en begränsad budget än nåt annat, är att filmen kan kännas lite för liten. Det är samma miljöer och personer som återkommer vilket gör att det inte fullt ut känns som en komplett värld som är inbodd på riktigt.

Filmens bästa fajt! Den lyckas vara både rolig och brutalt våldsam på samma gång (och vi slipper giftiga cgi-tentakler). Notera vid 0:14 hur STEM är tvungen att vrida på Greys huvud med hjälp av handen. Jag missade den lilla detaljen när jag såg filmen men råkade sen se att nån noterade det i en kommentar på YouTube. Och det är ju helt logiskt eftersom STEM har kontroll över allt utom just huvudet som Grey själv styr.