The Invisible Man (2020)

The Invisible Man kan man kalla en sorts omstart av Universal Studios fiaskoprojekt Dark Universe. Efter Dracula Untold och Tom Cruise-fordonet The Mummy så skrinlade man planerna på ett universum med de klassiska Universal-monstren. Eller gjorde man det? Man kanske bara ändrade sina planer.

I vilket fall så är The Invisible Man en ny version av James Whales klassiker från 1933, eller kanske snarare en ny filmatisering av H.G. Wells roman från 1897. Filmen är skriven och regisserad av Leigh Whannell, som tidigare bl a gjort den suveräna lilla sf-rullen Upgrade.

Apropå uppgradering så har Whannell uppgraderat The Invisible Man. Dels utspelar den sig i nutid och dels är det inte den osynlige mannen själv som är i fokus (well, kanske svårt eftersom han är osynlig…). I fokus är istället Cecilia (Elisabeth Moss) som en natt flyr från sin misshandlande man Adrian. Lite senare får hon reda på att Adrian har tagit livet av sig. Eller har han det? Muahahaha.

Filmen inleds väldigt effektivt. Cecilia ska fly på natten. Det hela blir väldigt spännande och det enbart med ljud och stämning. Ingen musik. Det hade bara förstört ”man kan höra en knappnål falla”-stämningen. Samtidigt tänkte jag ”varför fly mitt i natten?”. Hade det inte varit smartare att göra det nån gång under dagen när Adrian inte var hemma?

Jag gillar väldigt mycket med filmen. Just konceptet med att en osynlig person kan eller inte kan finnas i Cecilias närhet utnyttjas till max, rent visuellt. Sen har vi ju även en gaslighting-aspekt där Cecilia framställs som galen i omgivningens ögon. ”Men det finns ju ingen där!?”. ”Vad pratar du om!?”.

Aldis Hodge (MC Ren från Straight Outta Compton) ser vi i en liten roll. Jag gillade hans rollfigur och jag gillade att man inte gjorde nån grej av att han var svart samtidigt som han ändå kändes som en helt vanlig svart snubbe. Förstår ni vad jag menar här? Filmen gjorde honom liksom inte till en snubbe som lika gärna kunde ha varit vit. Nej, han var svart och med en svart kultur och det var inget mer med det.

Mot slutet kanske filmen ballar ur en aning. När väl monstret visar sig etc… Men jag gillar verkligen det visuella i filmen. Vi får många coola kameravinklar och -rörelser, precis som i Upgrade för övrigt. Jag ser fram emot herr Whannells kommande filmprojekt vad de nu än må vara.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Upgrade (2018)

Logan Marshall-Green spelar Grey, en teknikfientlig snubbe i en nära framtid där tekniken tagit över allt mer. Eller snarare: tekniken har tagit över allt. Det är smarta datorer, polisdrönare och självkörande bilar som sköter allt. Grey, han är gammaldags, mekar med vanliga hederliga bilar och vill helst slippa ha nåt med nån dator eller avancerad teknik att göra.

Efter en katastrof, där Greys fru dör och han själv blir förlamad, lockas Grey ändå att testa på the bleeding edge of medicial technology. Grey får ett chip inopererat i sin ryggrad och vips så kan han gå igen… och mer än så. Chipet kallas STEM och visar sig ge Grey oanade förmågor som kommer väl till pass i jakten på fruns mördare. STEM visar sig även ha en egen vilja…

Inledningen av Upgrade kändes inte helt klockren eller speciellt intressant. Vi har sett mycket förut. Ett övervakningssamhälle fyllt av teknologi där ingen kan vara anonym. Maskiner som tar över vård och omsorg. Vi har även en företagsledare som är ett asocialt ungt geni. Inget nytt under solen direkt.

Men sen hände nåt! STEM började prata, i huvudet på Grey. Här blev filmen genast mycket intressant. STEM verkar vara en snäll intelligens. STEM hjälper Grey med att röra sig men har sina regler. Det är Grey som styr (eller?) och sen tolkar STEM nervsignalerna och får musklerna att röra sig.

Om Grey är i rejält trubbel så kan Grey ge STEM tillåtelse att ta över och göra processen kort med den som Grey fajtas med. Dessa sekvenser var briljanta och dessutom mycket roliga. Logan Marshall-Green visade sig vara riktigt bra på att gestalta hur det förmodligen känns när man inte själv styr sin kropp. Marshall-Greens förvirrade och panikartade ansiktsuttryck när STEM goes full ninja är obetalbart.

Jag är mycket förtjust i filmens stil. Det är en riktigt bra tech-thriller (tech-noir!). Mina tankar går bl a till The Matrix-filmerna när det gäller det visuella samt de avancerade och välgjorda fajterna. Filmens slut är kolmörkt, vilket vi gillar. Jag och min STEM alltså.

Ett litet klagomål, som mer är kopplat till vad som nog är en begränsad budget än nåt annat, är att filmen kan kännas lite för liten. Det är samma miljöer och personer som återkommer vilket gör att det inte fullt ut känns som en komplett värld som är inbodd på riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filmens bästa fajt! Den lyckas vara både rolig och brutalt våldsam på samma gång (och vi slipper giftiga cgi-tentakler). Notera vid 0:14 hur STEM är tvungen att vrida på Greys huvud med hjälp av handen. Jag missade den lilla detaljen när jag såg filmen men råkade sen se att nån noterade det i en kommentar på YouTube. Och det är ju helt logiskt eftersom STEM har kontroll över allt utom just huvudet som Grey själv styr.

Saw

SawTitel: Saw
Regi: James Wan
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Var det här rullen som startade vågen av tortyrporrfilmer? Ja, det var det va? Jag såg den på en förhandsvisning och visste då inget om den. Jag har inte sett nån av uppföljarna i Saw-serien eller nån av Hostel-filmerna och allt vad de heter.

Seriemördarrullen Se7en 2… eh, ursäkta, Saw hette den visst. Nä, men skämt åsido, många verkar jämför den med Se7en, men jag vet inte. Seriemördare med fäbless för kluriga mord som sätter myror i huvudet på polisen, visst. Annars är det mest olikt, och framför allt sämre. Saw är en b-film, vilket Se7en inte är.

Filmen inleds med att vi träffar på två män som vaknar upp inlåsta i ett sunkigt badrum, fastkedjade och med en död kropp mellan sig. De inser efter ett tag att de har blivit offer för seriemördaren ”Jigsaw”, som har som specialitet att inte mörda sina offer själv utan sätta dem i en sån situation att de tvingas döda sig själv eller andra. Med hjälp av vissa ledtrådar, utplacerade av Jigsaw, får nu de två männen försöka komma fram till vad de ska göra. Fly, döda eller dödas?

Inledningen på Saw tyckte jag lovade ganska gott. Tänkte en del på en annan film i ungefär samma stil. Nämligen den smarta kultrullen Cube. Det som var smart i Cube var att man i den filmen valde att behålla handlingen förlagd till de inlåsta personerna. I Saw gör man misstaget att hoppa ut från rummet och följa två poliser (varav en kalkonspelas av en Danny Glover på dekis) som utreder Jigsaws tidigare mord. Ja, nu hade kanske inte detta varit en dålig idé om inte filmen här tappar den spänning som fanns i rummet med de två männen. Vad gör Glover i den här filmen?! Lite rolig (ofrivilligt) var han i alla fall, speciellt efter att han blir knivskuren (gurgel).

Ok, det som var bra tyckte jag var när filmen utspelade sig i rummet, där männen försöker klura ut vad de ska göra för att ta sig ut. Intensivt och spännande, även fast skådisarna bitvis känns som såpaskådisar av b-klass. Tyckte även återblickarna på vad som hänt de två männen innan de låstes in var ok. Scenerna med fotografen var riktigt bra gjorda, speciellt när det inte var nån musik och nästan helt mörkt. Dessutom var den där stora papiermaché-dockan (eller vad det var) ganska obehaglig, speciellt när den cyklade…

Det som inte funkar är handlingen med de två poliserna. Här förloras känslan helt och det blir en polisthriller av c-klass. Vid några tillfällen envisas man också med att använda en speciell typ av ryckig klippning för att öka spänningen. Detta funkade hjälpligt i scenerna med en tjej som fått en inverterad björnsax på huvudet. Det blev bara löjligt när man använder samma teknik när poliserna ska åka bil från plats A till B.

Mot slutet ballade sen filmen ur fullständigt. Då funkade inte handlingen i rummet heller. Det blev för mycket av allt (inklusive den sedvanliga och nästan tröttsamma vändningen à la Shyamalan), och filmen gick i det här skedet som en nedåtgående berg-och-dal-bana från en svag fyra till en svag tvåa i betyg. Helhetsbetyget blir således en svag trea. Kanske lite snällt, men här fanns trots allt bra idéer som till viss del funkade men som tyvärr också slarvades bort på vägen.

3-/5

%d bloggare gillar detta: