Johnny Mnemonic (1995)

Baserat på mitt gamla preblogg-omdöme av den här pre-The Matrix-Keanu-cyberpunkfilmen så är jag förvånad över att jag inte delade ut en klockren etta. Idag är jag ganska säker på att det hade blivit det. Jag var snällare mot filmer förr i tiden. Texten om Johnny Mnemonic skrevs i oktober 2009.

Johnny Mnemonic är en riktigt dålig film. Robert Longo heter regissören av Johnny Mnemonic. Robert Longo har bara gjort en långfilm. Orsak och verkan. Keanu Reeves spelar en agent som transporterar hemlig information i ett inopererat hjärnimplantat. Oj, det här var inte bra. Allt är slarvigt gjort. Miljöerna känns sterila och plastiga, precis som skådisarna. Filmen känns ruggigt daterad med ”häftiga” datoranimationer som ska föreställa Internets inre. Det blir både fånigt och tråkigt. Ja, hela filmen har en tråkig stämning över sig. Skådisarna känns krystade, stela, ja, vilket negativt uttryck du vill. Och don’t get my started on Dolph Lundgrens roll som ”predikant”. Åh, så uselt – men ändå ganska bra om man jämför med filmen som helhet. Dolph var ändå ganska rolig i sin uselhet. När det i slutet dyker upp en hyperintelligent delfin med tänkarmössa, ja, då är bottennivån nådd. Slutbetyg: farligt nära ettan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Saw

SawTitel: Saw
Regi: James Wan
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Var det här rullen som startade vågen av tortyrporrfilmer? Ja, det var det va? Jag såg den på en förhandsvisning och visste då inget om den. Jag har inte sett nån av uppföljarna i Saw-serien eller nån av Hostel-filmerna och allt vad de heter.

Seriemördarrullen Se7en 2… eh, ursäkta, Saw hette den visst. Nä, men skämt åsido, många verkar jämför den med Se7en, men jag vet inte. Seriemördare med fäbless för kluriga mord som sätter myror i huvudet på polisen, visst. Annars är det mest olikt, och framför allt sämre. Saw är en b-film, vilket Se7en inte är.

Filmen inleds med att vi träffar på två män som vaknar upp inlåsta i ett sunkigt badrum, fastkedjade och med en död kropp mellan sig. De inser efter ett tag att de har blivit offer för seriemördaren ”Jigsaw”, som har som specialitet att inte mörda sina offer själv utan sätta dem i en sån situation att de tvingas döda sig själv eller andra. Med hjälp av vissa ledtrådar, utplacerade av Jigsaw, får nu de två männen försöka komma fram till vad de ska göra. Fly, döda eller dödas?

Inledningen på Saw tyckte jag lovade ganska gott. Tänkte en del på en annan film i ungefär samma stil. Nämligen den smarta kultrullen Cube. Det som var smart i Cube var att man i den filmen valde att behålla handlingen förlagd till de inlåsta personerna. I Saw gör man misstaget att hoppa ut från rummet och följa två poliser (varav en kalkonspelas av en Danny Glover på dekis) som utreder Jigsaws tidigare mord. Ja, nu hade kanske inte detta varit en dålig idé om inte filmen här tappar den spänning som fanns i rummet med de två männen. Vad gör Glover i den här filmen?! Lite rolig (ofrivilligt) var han i alla fall, speciellt efter att han blir knivskuren (gurgel).

Ok, det som var bra tyckte jag var när filmen utspelade sig i rummet, där männen försöker klura ut vad de ska göra för att ta sig ut. Intensivt och spännande, även fast skådisarna bitvis känns som såpaskådisar av b-klass. Tyckte även återblickarna på vad som hänt de två männen innan de låstes in var ok. Scenerna med fotografen var riktigt bra gjorda, speciellt när det inte var nån musik och nästan helt mörkt. Dessutom var den där stora papiermaché-dockan (eller vad det var) ganska obehaglig, speciellt när den cyklade…

Det som inte funkar är handlingen med de två poliserna. Här förloras känslan helt och det blir en polisthriller av c-klass. Vid några tillfällen envisas man också med att använda en speciell typ av ryckig klippning för att öka spänningen. Detta funkade hjälpligt i scenerna med en tjej som fått en inverterad björnsax på huvudet. Det blev bara löjligt när man använder samma teknik när poliserna ska åka bil från plats A till B.

Mot slutet ballade sen filmen ur fullständigt. Då funkade inte handlingen i rummet heller. Det blev för mycket av allt (inklusive den sedvanliga och nästan tröttsamma vändningen à la Shyamalan), och filmen gick i det här skedet som en nedåtgående berg-och-dal-bana från en svag fyra till en svag tvåa i betyg. Helhetsbetyget blir således en svag trea. Kanske lite snällt, men här fanns trots allt bra idéer som till viss del funkade men som tyvärr också slarvades bort på vägen.

3-/5

Star Trek-sommar – Star Trek X: Nemesis

Titel: Star Trek X: Nemesis
Regissör: Stuart Baird
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

När jag såg den tionde Star Trek-filmen för nästan sex år sen så trodde jag att jag hade nått vägs ände vad gäller Star Trek-filmer. Varför? Jo, därför att hela franchisen kändes trött och Patrick Stewart uttryckt att han tyckte han var för gammal för att spela Picard. Jag trodde helt enkelt inte att det skulle komma några fler filmer. Men då tänkte jag inte på det nu alltmer (alltför?) populära fenomenet ”reboot”. 😉

I den tionde filmen om våra tappra stjärnjagande hjältar är Kapten Picard (Patrick Stewart, vem annars?) och besättningen på Enterprise på väg till planeten Betazed för att där delta i en cermoni för att fira bröllopet mellan Riker (Jonathan Frakes) och Deanna Troi (Marina Sirtis). De avbryts dock på sin resa när de fångar upp märkliga signaler från en planet. Signaler som bara kan komma från en android som Data. Väl på planeten hittar de mycket riktigt en tidigare modell av Data själv.

I stället för att fortsätta till Betazed blir Enterprise nu skickade till romulanskt territorium där en ny ledare, Shinzon, vill få till fred mellan de eviga fienderna romulanerna och Federationen. Väl på plats visar det sig att Shinzon är en klon av Picard själv. En klon som romulanerna tänkte använda för att infiltrera Federationen, men efter att den planen slopades så placerades istället klonen i de mörka gruvorna på Romulus systerplanet Remus. Nu har denne Shinzon alltså återvänt och tagit makten, men vad har han egentligen för avsikter…?

Tyvärr tycker jag att filmmakarna i denna film totalt misslyckats med att få till Star Trek-känslan. Det känns mest som en sån där b-actionfilm som spänner musklerna hela tiden men där dessa muskler bara innehåller luft. De bleach bypass-fotade scenerna i början när Picard & Co har ökenrally och letar efter Datas android-bror känns inte alls som Star Trek utan som en film som t ex den i mitt tycke usla Pitch Black.

Ett annat stort problem är historien känns framkrystat ologisk. Ytterligare ett problem är att skurken, som Picard-klonen Shinzon mycket riktigt visar sig vara, ska framstå som ondskefull men han blir främst fånig och saknar dessutom helt humor. Det finns en del intressanta spörsmål här, främst om det är våra gener eller vår miljö som formar oss, men de ställs aldrig på sin spets. Det lustiga är att den karaktär som jag vanligtvis brukar störa mig på, nämligen Deanna Troi, inte stör mig så mycket här. Hon passar liksom in i den i övrigt dåliga filmen och sticker därför inte ut, haha.

Nä, det här är en ganska seg film som känns utdragen, speciellt är slutet både förutsägbart och långdraget. Nån riktigt spänning uppstår inte och Star Trek-känslan är alltså borta. Det känns som en ordinär och tråkig b-action och manuset hade lika gärna kunnat passa i en saggig ”direkt till video”-rymdaction som inte har nåt med Star Trek att göra. Nä, trögt, uppblåst och utan innehåll är omdömen som passar den här den tionde Star Trek-filmen. Betyget blir en tvåa. Jag ser ändå fram emot en eventuell elfte film om den nu kommer nån.

2/5

%d bloggare gillar detta: