Don’t Look Up (2021)

16 december, 2022 4 kommentarer

Ibland prickar man in en perfekt tidpunkt för att se en film. Så var fallet för mig när det gäller Don’t Look Up.

Eftersom det var kaos på jobbet när jag såg filmen så kunde jag verkligen relatera till Jennifer Lawrence och Leonardo DiCaprios forskarfigurer i filmen. Ska du förklara nåt för en chef, gå inte in på detaljer för att det ska bli trovärdigt. Det funkar inte. Nej, säg bara att kometen är en planetdödare. Fast inte ens det funkade i det här fallet.

Normalt sett brukar jag inte vara så förtjust i Adam McKays filmer men Don’t Look Up funkade. Well, när jag tänker efter har jag faktiskt bara sett The Big Short.

Ja, filmen slår förmodligen in samma öppna dörr flera gånger om, men det hindrar inte det faktum att jag var rejält underhållen under hela titten. När det dessutom inleds med att Jennifer Lawrence lyssnar på och rappar med till Wu-Tang Clans ”Wu-Tang Clan Ain’t Nuthing ta F’ Wit”, ja, då var filmen i princip hemma hos mig. Lite ”Michael Bolton i Office Space”-vibbar kanske.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Apokalyptisk, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension, Satir Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Blade II (2002)

25 december, 2020 4 kommentarer

Varning för spoilers för Blade II utfärdas härmed.

I uppföljaren Blade II är det en inte helt okänd regissör som tagit över spakarna, nämligen mexikanen Guillermo del Toro. Jag kände direkt del Toros inflytande och även att kvalitetsnivån hade höjts jämfört med den första filmen. Inledningen presenterar en ny form av supervampyrer där jag kände igen del Toros monsterdesign. Han gillar sina monster del Toro och han är bra på att gestalta dem, det måste jag säga.

Det var till och med så att en ganska lång expositionssekvens, där Wesley Snipes egna berättarröst återger vad som hänt i den första filmen, funkade utmärkt. Den fyllde sitt syfte på samma sätt som en ”Previously on random tv series”-vinjett gör och det utan att bli tråkig.

Kanske har jag vant mig vid Snipes stil nu redan efter en film. Eller så är det del Toro-effekten som gör att han funkar bättre. Känslan är att del Toro har skruvat upp allting till elva och att filmen, inklusive Blade, inte tar sig själv på lika stort allvar. Det är betydligt mer humor här än i den första filmen.

Snipes fajtingstil är lustig. Det är som att han slåss i staccato. Det är inget vidare flyt utan tydliga start och stopp i hans rörelser. Kanske lite som Bruce Lee med tydliga karate-markeringar av rörelser, slag och sparkar.

Ett exempel på att kvalitetsnivån hade höjts noterade jag under en tidig fajt där Blade slåss mot några vampyrer på motorcyklar. Blade har en röd cape och han påminner om en matador när han elegant viker undan från den framrusande motorcykeln när den likt en tjur försöker stånga honom. Det är bara en liten detalj men den bidrar till intrycket av en genomarbetad film.

En annan positiv aspekt är att Blade får ett gäng att hänga och gnabbas med. Gänget kallas The Blood Pack och är vampyrer som tränats för att jaga Blade men supervampyrernas (a.k.a. Reapers) existens gör att de tvingas samarbeta med sin svorna fiende Blade. De är inte så glada för det, precis som Blade själv. Upplagt för konflikter. Några skådespelarfavoriter bland Blodgänget: Ron Perlman och Donnie Yen.

Whistler (Kris Kristoffersson) är tillbaka! Det trodde jag inte med tanke på hur ettan slutade. Här får han motvilligt samarbeta med en ny förmåga som Blade värvat under Whistlers frånvaro: Scud spelad av Norman Reedus, en favorit från The Walking Dead där han spelar Darryl. Scud är alltså Blades nya vapentillverkare och även nån form av datorexpert. Nu är det annat ljud i skällan i vapenverkstaden. Bort med Creedence Clearwater Revival och in med mer modern musik. Whistler, kallad ”Honky tonk” av Ron Perlman, är inte road. Jag gillade konkurrensen mellan Scud och Whistler och hur de båda ville vara duktigast.

Slutet kanske är lite väl utdraget men det hindrar inte att jag hade roligt under hela titten. Det är en härlig film som funkade (nästan) perfekt. Det är precis rätt nivå på humorn med trevligt gnabb mellan rollfigurerna, snygga fajter plus lite lagom med twister under upplösningen. Och allt är over the top på precis rätt nivå för mig. Guillermo del Toro-effekten gör att det blir en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har sett Blade II. Kolla in vad hon tyckte här.

Filed under Action, Betyg 4, Film, Martial arts, Recension, Serietidningsfilm, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Fantastic Beasts and Where to Find Them (2016)

13 december, 2016 4 kommentarer

fantastic-beasts-and-where-to-find-themDet här med förväntningar är ju på både gott och ont. Höga förväntningar, superpepp, leder ju inte sällan till att man känner sig något besviken trots att man i grunden gillar en film. Låga förväntningar – ja, där har man inget att förlora. Allt som är bättre än dåligt gör att man känner sig positivt överraskad.

I fallet Fantastic Beasts and Where to Find Them gick jag in med i princip inga förväntningar alls. Det hjälpte inte. Fantastic Beasts and Where to Find Them är en trist urmjölkning av en tidigare framgångsrik franchise som jag nästan glömt av trots att det bara var en vecka sen jag såg filmen.

JK Rowling själv har skrivit manus och som jag förstått det så är filmtiteln tagen från en bok i boken som dessutom finns att köpa som en egen bok men filmmanuset bygger inte på den boken utan är nyskrivet för att boken i fråga är en ren men fiktiv lärobok. Om monster. Krångligt? Lite, om man inte är Harry Potter-fantast.

Undersköne Eddie Redmayne spelar den brittiske trollkarlen Newt Scamander som reser till USA för att leta efter monster som en del av sin forskning som ska resultera i en lärobok, just den bok som filmens titel är tagen ifrån. Fast egentligen kanske Scamander har en annan agenda då han verkar vilja återföra ett visst monster till sin naturliga miljö i Arizona. Men det strular en hel del för Scamander då han tappar bort några av sina insamlade monster (som han förvarar i en resväska som rymmer ett helt monster-zoo).

Parallellt med detta så pågår en helt annan film där det amerikanska trollkarlsministeriet försöker hitta en mystisk kraft som förgör både byggnader och människor i New York. På nåt sätt blir Scamander indragen i denna historia.

Jag vet inte, ska jag vara ärlig så hände det väldigt mycket som jag fann ointressant. Det som var underhållande i mina ögon var Scamanders jakt på sina monster och hans möte med konditor-wannaben och icke-trollkarlen Jacob Kowalski (Dan Fogler). Det var rätt kul att följa med Kowalski då han introducerades till den magiska världen, inklusive insidan av Scamanders resväska plus två trollkarlssystrar.

Fanns det nåt mer jag uppskattade? Hmm, ja, jag tyckte de miljöer som filmen utspelade sig i var trevliga: 1920-talets New York med vad det innebär i form av bilar, inredning, kläder och frisyrer.

Resten var anonymt och tråkigt. Det amerikanska trollkarlsministeriet (eller vad de nu hade för officiell titel) kändes bleka, varken jättegoda eller überelaka. Det fanns väl en skurk bland dem i form av Colin Farrells rollfigur. Trist. Filmens specialeffekter var bitvis effektiva men mot slutet blev det absolut en överdos av svart rök som virvlade runt och skapade tråkigt kaos i all oändlighet.

Mer har jag nog inte att säga om den här filmen utan delar ut en svag tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Fantastic Beasts and Where to Find Them såg jag tillsammans med Henke på Filmstaden Scandinavia i både 3D och IMAX. En helt ok visning trots att jag märkte att det är viktigt att man håller huvudet rakt. Om man vickar lite på det (kanske för att man sovnickar till då och då…) så blir bilden direkt suddig. Sen var bilden (eller delar av bilden) även suddig trots att jag satt med huvudet spikrakt. Inget jätteproblem men tidigare visningar i IMAX 3D har jag upplevt som betydligt bättre.

Efter filmen gick jag nästan vilse i den stora gallerian då den utgång jag hade tänkt använda visade sig vara stängd (why?). Ett tag var jag på väg att bryta upp de automatiska dörrarna som de brukar göra i Star Trek när automatiken slutat fungera men jag ville inte riskera att fastna i luftslussen. Jag fick istället leta mig tillbaka i den övergivna gallerian till en annan utgång och till slut hittade jag den, men det tog så pass lång tid att jag missade den buss som jag trodde att jag hade gott om tid att hinna till.

Nåväl. Jag gick vilse i en galleria efter att ha sett en medioker film. Värre problem kan man ha.

Här hittar Henkes intryck om filmen.

Filed under Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Harry Potter, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pacific Rim (2013)

23 april, 2014 14 kommentarer

IdrisJag såg fram emot Pacific Rim en hel del. Guillermo del Toro är en regissör som sällan gör mig besviken. Hans filmer brukar oftast ha en personlig stil. Även om han inte regisserade den första Hobbit-filmen så kändes t ex The Goblin King som ett av Guillermos hjärnbarn. Men en stor budget och tryck från filmbolag kan göra att den där personlighet går förlorad? Pacific Rim känns mer… generisk. Kanske är det lite det som har hänt här. Jag gillar ändå det mesta i filmen. Den är maffig och Kaiju-monstren är definitivt del Toro-designade. Bästa fajten mellan en Jaeger-robot och en Kaiju är den när Jaegern plockar upp ett fartyg för att använda som slagträ. Men: The neural handshake var fånig, Charlie Hunnam är blekare än Chris Evans och slutet i den ”andra dimensionen” funkade inte riktigt. Överlag är det ändå… underhållning!

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Filed under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stephen King: Sleepwalkers

5 maj, 2013 5 kommentarer

SleepwalkersTitel: Sleepwalkers
Regi: Mick Garris
År: 1992
IMDb | Filmtipset

Bland det roligast med Sleepwalkers är två av skådisarna: Mädchen Amick från Twin Peaks och Alice Krige som spelar Borgdrottningen i Star Trek (TNG och First Contact).

Jag har avverkat ytterligare en Stephen King-film där det inte finns en förlaga i form av en bok, utan King har skrivit historien direkt för den vita eller silvriga duken. Denna gång var det skräckdramat Sömngångare som handlar om en mamma och hennes son, som tillhör det märkliga släktet Sömngångare, vilka har övermänskliga krafter och livnär sig på att suga livskraften ur unga oskulder. Sonen utser ett offer, Tanya (Mädchen Amick), på den nya skolan för att ta hem till sin mamma som är hungrig.

Ja, haha, här pratar vi kvalitetsfilm. De flesta skådisarna håller b- eller c-klass. Helt oväntat dyker Mark Hamill upp i en cameo som polis. Nästan lika oväntat är att Ron Perlman plötsligt och ganska omotiverat är med i filmen. Som vi konstaterat förut: King ska inte skriva filmmanus. Han är inte bra på det helt enkelt. Det hela blir tungrott, segt och förutsägbart med försök att ta billiga poänger med löjliga specialeffekter. Men trots det eller kanske pga detta så är det ganska underhållande att titta på resultatet.

Det är så dåligt att det blir lite kul,  så jag kan inte låta bli att ge filmen en svag trea. Det jag bedömer då är egentligen inte filmen i sig, utan den upplevelse jag hade när jag såg filmen. Alltså en subjektiv bedömning i stället för en objektiv. Objektivt är det kanske en svag tvåa. En anledning till det godkända betyget är också att det ganska oväntat dyker upp lite splattereffekter. Jag gissar att detta var möjligt eftersom det inte var en tv-film (gjord för nån av reklamkanalerna) utan en biofilm.

3-/5

Filed under Betyg 3, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek X: Nemesis

28 juli, 2012 10 kommentarer

Titel: Star Trek X: Nemesis
Regissör: Stuart Baird
År: 2002
IMDb | Filmtipset

När jag såg den tionde Star Trek-filmen för nästan sex år sen så trodde jag att jag hade nått vägs ände vad gäller Star Trek-filmer. Varför? Jo, därför att hela franchisen kändes trött och Patrick Stewart uttryckt att han tyckte han var för gammal för att spela Picard. Jag trodde helt enkelt inte att det skulle komma några fler filmer. Men då tänkte jag inte på det nu alltmer (alltför?) populära fenomenet ”reboot”. 😉

I den tionde filmen om våra tappra stjärnjagande hjältar är Kapten Picard (Patrick Stewart, vem annars?) och besättningen på Enterprise på väg till planeten Betazed för att där delta i en cermoni för att fira bröllopet mellan Riker (Jonathan Frakes) och Deanna Troi (Marina Sirtis). De avbryts dock på sin resa när de fångar upp märkliga signaler från en planet. Signaler som bara kan komma från en android som Data. Väl på planeten hittar de mycket riktigt en tidigare modell av Data själv.

I stället för att fortsätta till Betazed blir Enterprise nu skickade till romulanskt territorium där en ny ledare, Shinzon, vill få till fred mellan de eviga fienderna romulanerna och Federationen. Väl på plats visar det sig att Shinzon är en klon av Picard själv. En klon som romulanerna tänkte använda för att infiltrera Federationen, men efter att den planen slopades så placerades istället klonen i de mörka gruvorna på Romulus systerplanet Remus. Nu har denne Shinzon alltså återvänt och tagit makten, men vad har han egentligen för avsikter…?

Tyvärr tycker jag att filmmakarna i denna film totalt misslyckats med att få till Star Trek-känslan. Det känns mest som en sån där b-actionfilm som spänner musklerna hela tiden men där dessa muskler bara innehåller luft. De bleach bypass-fotade scenerna i början när Picard & Co har ökenrally och letar efter Datas android-bror känns inte alls som Star Trek utan som en film som t ex den i mitt tycke usla Pitch Black.

Ett annat stort problem är historien känns framkrystat ologisk. Ytterligare ett problem är att skurken, som Picard-klonen Shinzon mycket riktigt visar sig vara, ska framstå som ondskefull men han blir främst fånig och saknar dessutom helt humor. Det finns en del intressanta spörsmål här, främst om det är våra gener eller vår miljö som formar oss, men de ställs aldrig på sin spets. Det lustiga är att den karaktär som jag vanligtvis brukar störa mig på, nämligen Deanna Troi, inte stör mig så mycket här. Hon passar liksom in i den i övrigt dåliga filmen och sticker därför inte ut, haha.

Nä, det här är en ganska seg film som känns utdragen, speciellt är slutet både förutsägbart och långdraget. Nån riktigt spänning uppstår inte och Star Trek-känslan är alltså borta. Det känns som en ordinär och tråkig b-action och manuset hade lika gärna kunnat passa i en saggig ”direkt till video”-rymdaction som inte har nåt med Star Trek att göra. Nä, trögt, uppblåst och utan innehåll är omdömen som passar den här den tionde Star Trek-filmen. Betyget blir en tvåa. Jag ser ändå fram emot en eventuell elfte film om den nu kommer nån.

2/5

Filed under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Inför Prometheus: Alien: Resurrection

31 maj, 2012 19 kommentarer

Titel: Alien: Resurrection
Regi: Jean-Pierre Jeunet
År: 1997
IMDb | Filmtipset

Innan jag börjar skriva om Jean-Pierre Jeunet Alien-film så vill jag passa på att gratulera två filmbloggarkollegor som precis har blivit nominerade till LAMB (the Large Association of Movie Blogs) Awards. Det är Jessica på The Velvet Café och Joel på Deny Everything. Grattis, and keep up the good work! Listan på alla nominerade hittas hos Duke & The Movies.

Så! Då har vi alltså kommit till den sista (än så länge) ”riktiga” Alien-filmen som kom 1997. Vän av ordning påpekar då förstås att det kommit två Alien vs. Predator-filmer men jag hinner helt enkelt inte med dem nu, och ska jag vara helt ärlig så tror jag inte det finns några direkta kopplingar till Prometheus (förutom att jag läst om att Space Jockey ska skymta förbi i nån av filmerna). Faktum är att jag såg AvP på bio när den kom — och jag blev ganska besviken. Så vi skippar dessa filmer!

Joss Whedon (ja, Joss Whedon!) har skrivit manus till Alien: Resurrection. Detta var nyheter för mig. När jag nu ser filmen igen så känns det inte så konstigt. Jag blir påmind om Serenity (nej, jag har inte sett tv-serien Firefly) där precis som här man har en besättning på ett rymdskepp som inte sysslar med helt legala affärer. Besättningen är som en liten familj. Vi hittar ett kärlekspar. De gnabbas med varandra med glimten i ögat. Det är faktiskt en hel del Whedon över manuset, och jag ser det speciellt tydligt efter att ha sett The Avengers.

Handlingen i korthet. Ripley och Alien-drottningen dog i Alien³. Trodde ni att FIRMAN skulle ge upp? Nej, givetvis inte. De lyckas med hjälp av Ripleys blod klona Ripley och på köpet får de även en Ripley med en liten bebis-Alien i magen som de hjälper att födas.  Till slut har FIRMAN på en rymdstation en liten djurpark med ett gäng Alien-monster. En av chefsforskarna, som spelas av en obehagligt bra Brad Dourif, beslutar att man även ska behålla Ripley vid liv eftersom hon nu ändå överlevde Alien-monstrets födelse.

Till rymdstationen anländer skeppet Betty där besättningen bl a består av Call (favvon Winona Ryder) och Johner (favvon Ron Perlman). Efter diverse inledningsscener som ändå är ganska bra så träffar till slut skiten fläkten precis som vi vet att den ska göra: Alien-monstren rymmer givetvis och börjar löpa amok. Det blir upp till den klonade Ripley och besättningen på Betty att rädda rymdsstationen… eller snarare rädda Jorden eftersom det är dit som stationens nödsystemet är inprogrammerat att ta sig om det skiter sig.

”My mommy always said there were no monsters. No real ones. But there are.”

En nyhet i Alien³ var att Ripley inte attackerades av monstret. I Ressurection har man tagit det till en nivå till. Eftersom Ripley i den här filmen är en klonad blandning av sig själv och monstret så får vi en ny karaktär. Hon minns vad som har hänt i de tidigare filmerna men samtidigt är hon inte samma Ripley. Hon är urstark och har frätande blod. Hon har en telepatisk länk med monstren. Jag tycker nog man vridit manus så mycket som man kan här.

Jag har redan skrivit om hur man märker Whedons touch på filmen. Hur märker man att Jean-Pierre Jeunet har regisserat? Mja, inte så himla mycket. Kanske en del miljöer på rymdstationen känns lite Jeunetiska, och så har vi ju Dominique Pinon som ju är med i de flesta (japp — alla! — kollade precis upp det) Jeunets filmer. Men man kan inte säga att Jeunets stämpel direkt syns på filmen.

En sak jag gillar är Sigourney Weavers prestation som Ripley och hur Ripley framställs i filmen. Hon är en bad ass girl helt enkelt. Ron Perlmans karaktär Johner som tycker han är hur cool som helst är chanslös och han kan inte annat än beundra henne. Kul också att läsa om att Weaver vägrade cgi:a basketbollsscenen. Hon skulle helt enkelt sätta sitt bakom ryggen-kast — vilket hon gjorde på sjätte tagningen. Enligt uppgift tittade då Perlman in i kameran och utbrast ”Oh my god!!, vilket givetvis klipptes bort.

Mina absoluta favoritscener i filmen utspelas under vatten. Det handlar om en lång sekvens när man efter att stationen blivit vattenfylld tvingas simma en lång sträcka under vatten. Det är riktigt snyggt filmat och med en bra spänning. Dessutom är det tydligen så att stackars Winona Ryder lider av vattenskräck vilket gör hennes insats mer imponerande.

I Alien: Resurrection får vi även se ett nytt monster, förutom en ny Ripley, födas. Vi kan kalla det Ripley och Alien-monstrets kärleksbarn. Hmm, speciellt gulligt var det inte men inte läskigt heller. Här har filmmakarna helt enkelt misslyckats. Man har väl velat införa nån sorts sympatikänsla för det här monstret men det fallerar helt tyvärr. Det blir mest fånigt… men jag kan ändå inte låta bli att gilla det lite grann. Slutet av filmen påminner faktiskt om både ettan och tvåan i serien även om det går lite långsammare och Ripley inte längre tänker ”dö! dö! dö! dö!”.

3/5

Och ja om ni undrar så har vi givetvis en android i den här filmen också. Det har ju blivit lite av standard i Alien-filmerna… och möjligen i Prometheus om man trots försök att motstå lyckats få reda på saker om filmen.

Filed under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hellboy II: The Golden Army

8 maj, 2012 5 kommentarer

Titel: Hellboy II: The Golden Army
Regi: Guillermo del Toro
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Jaha, då tänkte jag att vi tar ett litet hopp här direkt till den andra Hellboy-filmen som det bara blir ett kort omdöme om. Imorgon kör vi en längre text om Pans labyrint.

Guillermo del Toros pussellbitar föll fullständigt på plats när han gjorde Pans labyrint. Det var en magisk men ändå smärtsamt verklig film. Hellboy II: The Golden Army är en otrolig röra med idéer, miljöer och figurer. Om del Toro hade lagt in lite andrum, tagit fasta på 20% av sina idéer, fokuserat på dem och huvudhistorien, så hade det kunnat bli riktigt bra. Nu blir det inte mer än underhållande. Inget sjunker in, allt känns platt, men ändå är det underhållande. Hellboy är en skön figur som görs bra av Ron Perlman men filmen som helhet sätter sig aldrig. Det blir för mycket av allt. Det är ett för slarvigt manus helt enkelt. Betyget blir till slut en svag trea.

3-/5

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Hellboy

7 maj, 2012 6 kommentarer

Titel: Hellboy
Regi: Guillermo del Toro
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Då fortsätter vi Guillermo del Toro-festivalen med den första Hellboy-filmen.

Ytterligare en i raden av serietidningsfilmer men inte Marvel utan denna gång är det Dark Horse Comics som står för förlagan (information för kalenderbitarna). Hellboy (Ron Perlman) är den något annorlunda hjälten som föds i slutet av andra världskriget när han, hjälpt av nazister som vill förgöra jorden, anländer till vår värld från en annan dimension. I stället för att hamna i händerna på nazisterna tas han om hand av en viss Professor Broom (John Hurt) och växer upp till att bli demonjägare inom en hemlig avdelning på FBI. Nu är nazisterna tillbaka igen, återigen ledda av ingen annan än den mytomspunna munken Rasputin, för att öppna portalen till demonvärlden för att släppa lös de onda monster som där vilar. Muhahaha.

Haha, vilken soppa! Och det är inte en soppa på en spik utan snarare en handfull. Vad har vi? Jo, vi har en hjälte som är en röd halvdjävul som slipar ner sina horn för att passa in, en filosofisk, tankeläsande korsning mellan fisk och människa, en odöd nazistzombie med gasmask som dessutom är en rackare på knivfäktning, en rysk galen präst/mystiker vid namn Rasputin, samt en tjej (som dessutom Hellboy är olyckligt förälskad i) med förmåga att förvandla sig till en mänsklig majbrasa på beställning. Kan det misslyckas? Nä, faktiskt inte. Jag kan inte låta bli att bli underhållen. Dessutom är Hellboy själv en ganska sympatisk och bångstyrig hjälte som droppar enradare i en fart som jag inte hört på länge.

Filmen passade perfekt en kväll när jag var lite seg i huvudet efter en lång arbetsdag. Jag kände inte för förmodligen bättre filmer som t ex The Machinist eller Maria Full of Grace (andra filmer som var aktuella vid den här tiden, min kommentar) som jag funtade på att hyra. Nä, det fick bli Hellboy i stället.

Nu fanns det ju saker som var sämre i filmen. Efter ett tag började det som var bra i filmen tryckas undan av ganska tråkiga datoranimerade actionsekvenser. Jag tyckte t ex de där helveteshundarna var ganska tråkiga. Sen hade vi den helt onödiga karaktären John Myers (ung FBI-agent som blir Hellboys ”assistent”) spelad av en urtråkig tönt helt utan karisma (Rupert Evans). Han tillförde nada. Trots att filmen stack ut en del, så kändes den ändå bitvis som ett actionspektakel av den vanliga förutsägbara sorten — men den är ändå hästlängder bättre än t ex den genomusla Van Helsing. Om jag hade sett filmen vid ett annat tillfälle hade den kanske fått underkänt, men nu tyckte jag fördelarna övervägde.

3-/5

PS. Har jag fel eller hade Hellboy sumobrottarfrisyr?

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Season of the Witch

9 april, 2012 2 kommentarer


Titel: Season of the Witch
Regi: Dominic Sena
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Nicolas Cage, Ron Perlman, medeltid, korsriddare, pest, munkar och häxor. Kan det egentligen gå fel? Nej, precis. Fast det är nära att filmmakarna bakom Season of the Witch ställer till det. Den här kvalitetsfilmen inleds med att en präst anklagar tre kvinnor för att vara häxor. Om de erkänner häxeri så ska de skonas. En av kvinnorna nekar, hon hade ju bara gjort en salva. En säger ”du kommer brinna i helvetet” och spottar prästen i ansiktet. Den sista erkänner trots att hon förmodligen är den som är minst skyldig. Hon kommer alltså skonas? Javisst. Eller ja, hennes själ kommer skonas.

Visst är det lustigt det där med hur man testade om en kvinna var häxa. Fyll fickorna med sten och släng henne i ån. Sjunker hon och dör så var hon ingen häxa och klarar hon sig så var hon visst en häxa och då är det bålet som gäller. Det var liksom ett foolproof system.

Nåväl, de tre kvinnorna hängs från en bro över en å och sänks sen ner i vattnet för att man ska vara säker på att de är döda. Prästen som verkar lite nervös är inte helt övertygad och vill därför hissa upp kvinnorna igen och läsa några extra rader ur en bok mot ondska bara för att vara på den säkra sidan. Han får dock ingen hjälp från soldaterna som tycker han är vidskeplig så han får ta saken i egna händer. Men är verkligen kvinnorna döda? Muahahaha.

Några år efter händelserna med prästen och kvinnorna möter vi de luttrade korsriddarna Behmen von Bleibruck (Cage) och Felson (Perlman). Efter att ha börjat tvivla på Saken, dvs det där med att ha ihjäl allt och alla inklusive kvinnor och barn bara för att de tror på fel gud så hoppar de av. Trots försök att färdas inkognito blir de avslöjade som desertörer efter en tid. Istället för att hängas får de emellertid i uppdrag att föra en misstänkt häxa till ett kloster där munkarna ska avgöra om kvinnan är häxa eller inte. Syftet med det hela är att försöka stoppa pesten som härjar. Ett tema som vi känner igen från t ex Black Death.

Jag kan som sagt inte låta bli att gilla det här. Cage och Perlman har ett ganska roligt samspel. Lite som Legolas och Gimli fast utan en torrboll som Orlando Bloom. Well, istället får vi den något märklige skådisen Cage. Jag vet inte vad det är med Cage? Ibland funkar han inte alls och ibland borde han inte funka men han gör det ändå. Här funkar han konstigt nog. Jag vet inte, det kanske beror på peruken (som jag antar sitter på hans huvud).

Handlingen är ganska trevlig. Men framförallt är det miljöerna, stämningen, själva temat jag uppskattar. Jag har plötsligt fått smak för såna här typer av filmer, Black Death och Centurion (inte riktigt samma epok men ändå) har jag sett på sistone. En viktig detalj är att filmmakarna faktiskt har åkt till riktiga miljöer ute i naturen och filmat. Vi får se riktig skog, riktigt hav, riktiga berg. Äkta natur. Bara en sån sak. Det ger en helt annan känsla än ett cgi:at och blankpolerad landskap.

Förutom Cage och Perlman ser vi duktige Ulrich Thomsen som riddare och en av de i den lilla gruppen som ska transportera den häxanklagade till munkarna för dom. Hmm, Thomsen, han är med i en hel del storfilmer nu för tiden. För egen del tänker jag alltid på mästerverket Festen när jag ser honom. En annan kul överraskning om man har öronen med sig är att veteranen Christopher Lee (90 år i vår) dyker upp. Det där med öronen har att göra med att han är sminkad till oigenkännlighet så det gäller att lyssna noga.

Men ändå så håller man alltså på att fucka upp det hela. Under filmen dyker det nämligen vid ett tillfälle upp en datoranimerad karaktär som tagen ur en halvtaskig gammal film från datoranimationens barndom. Mina tankar går till usla datoranimerade tråkfilmer som t ex Van Helsing (eller Van Bajsing som brukar kalla den). Season of the Witch klarar sig ändå från underkänt eftersom det positiva väger över.

3-/5

Filed under Äventyr, Övernaturligt, Betyg 3, Film, Kostymdrama, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: