Don’t Look Up (2021)

16 december, 2022 4 kommentarer

Ibland prickar man in en perfekt tidpunkt för att se en film. Så var fallet för mig när det gäller Don’t Look Up.

Eftersom det var kaos på jobbet när jag såg filmen så kunde jag verkligen relatera till Jennifer Lawrence och Leonardo DiCaprios forskarfigurer i filmen. Ska du förklara nåt för en chef, gå inte in på detaljer för att det ska bli trovärdigt. Det funkar inte. Nej, säg bara att kometen är en planetdödare. Fast inte ens det funkade i det här fallet.

Normalt sett brukar jag inte vara så förtjust i Adam McKays filmer men Don’t Look Up funkade. Well, när jag tänker efter har jag faktiskt bara sett The Big Short.

Ja, filmen slår förmodligen in samma öppna dörr flera gånger om, men det hindrar inte det faktum att jag var rejält underhållen under hela titten. När det dessutom inleds med att Jennifer Lawrence lyssnar på och rappar med till Wu-Tang Clans ”Wu-Tang Clan Ain’t Nuthing ta F’ Wit”, ja, då var filmen i princip hemma hos mig. Lite ”Michael Bolton i Office Space”-vibbar kanske.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Apokalyptisk, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension, Satir Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Beach Bum (2019)

7 juni, 2019 2 kommentarer

Harmony Korine, vad har vi på honom? Mest känd är han väl kanske för Spring Breakers, en film som jag drev en Twitter-kampanj för att den skulle komma upp på bio (vilken den faktiskt gjorde till slut). Korine har även skrivit manus till Larry Clark-filmerna Kids och Ken Park. För egen del är min favorit från denne white trash-skildrare nog ändå den mycket speciella Gummo. Spaghetti och köttfärssås i badkaret!

Nu är Korine, mästaren på de sedeslösa utsvävningarna, tillbaka med fler excesser i form av komedin (?) The Beach Bum. I titelrollen hittar vi ingen mindre än Matthew McConaughey som strandlodaren/poeten/Hunter S. Thompson-wannaben Moondog (givetvis) som glider runt i The Florida Keys utan nån som helst riktning i livet. Förutom att bli hög. Ungefär som filmen alltså.

Ja, vafan, jag gillar det här. När jag såg filmen så greppade jag inte att det var en stonerkomedi men så här i efterhand är det uppenbart. Men jag hade inte läst på nånting alls om filmen så jag visste inte vad som var att vänta. Jag blev nog lite förvirrad när filmen liksom inte hade nån egentlig story att berätta. Ingen av rollfigurerna genomgår nån förändring eller kommer till insikt, allra minst Moondog själv.

Korines stil är udda. Hans filmer är sällan (aldrig?) rätlinjiga berättelser från a till ö. Nej, istället är det en stämning och känsla som ska förmedlas, hamras in. Lite som David Lynch jobbar ibland kom jag att tänka på nu. Klippningen sticker ut. Scener blandas, kommer tillbaka, lite som att man blandat en kortlek med klipp som man sen delar ut till tittarna lite som man vill. Det ger en hög stämning.

Filmens foto är vackert. Alla scener, mer eller mindre, utspelar sig under the magic hour. Terrence Malick skulle vara stolt.

Under filmens sista del undrar jag om inte allt som händer är en feberdröm i Moondogs hjärna. Haschplantorna är stora som träd. Delfinguider kan inte skilja på delfiner och hajar. Piloter har grön starr och röker blunts större än foten på en stolt fjällskivling. 46 miljoner dollar i sedlar eldas upp.

Matthew McConaughey ger allt i sin roll och kunde inte vara bättre castad. Snoop Dogg är med också som nån form av ganjaälskande (nähä?) storfräsare/gangster/vän till familjen. Snoop Dogg är smooth men han är inte nånstans en bra skådis, det är uppenbart. Vi hittar även Isla Fisher (snygg), Jonah Hill (smal) och Zac Efron (randigt skägg) i några av de andra rollerna. Jag undrar om det bara är jag som fortfarande inte har förstått storheten med Efron. Dessutom gillade jag inte att det verkade vara tänkt att man skulle skratta när han slog en hjälplös pensionär i huvudet för att stjäla hans pengar. Nu tyckte i och för sig även Moondog att Efrons rollfigur gick för långt just i den scenen.

Man kan säga att The Beach Bum är som en systerfilm till Spring Breakers där Moondog är en sorts version av James Francos Alien. The Beach Bum är dock mindre intressant, då de kvinnliga huvudrollerna saknas och allt fokus är på Moondog, och det finns liksom inte så mycket att fundera på efter filmtitten. Jag kan ändå inte låta bli att dela ut en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen på Bio Capitol: Detta var mitt första besök på Bio Capitol. Anledningen till att jag inte känt mig lockad är förstås att det serveras mat och att det finns små bord med lampor intill sätena i salongen. Angående maten så var det inget problem för mig. Det kommer inte kypare in i salongen under visningen och det handlar inte heller om varm eller starkt doftande mat. På raden framför mig så var det några som hade beställt den dyraste delikatesslådan med skinka, salami och ostar och jag kände inget alls, och då har jag ändå en väldigt känslig näsa. Själv beställde jag en bit choklad när jag köpte mina biljetter via nätet och den låg fint vid min plats när jag kom in i salongen. Chokladen var dock aningen för kall och hård. För ni vet väl att man absolut inte ska förvara choklad i kylen. Det går även att köpa ett glas vin eller en öl om man så vill och ta med in i salongen. Det tror jag att jag ska testa nästa gång.

De där små bordslamporna som fanns släcktes inte under filmen så det blev ju aldrig helt mörkt vilket gjorde att man (läs: jag) aldrig fick det där fulla fokuset på filmen som man ju önskar när man går på bio. Jag tycker ändå det var helt rätt att man som besökare själv inte kunde tända eller släcka de där lamporna. Om så vore fallet så skulle det bara ge upphov till gnäll, irritation och blinkande lampor.

Jag tror Bio Capitol funkar bra för rätt typ av film. The Beach Bum kändes som en sån. Jag tror även att konceptet  funkar för omtittar av gamla klassiker. Senare i juni kommer t ex komedifavoriten Office Space att visas och jag känner mig sugen på att se den. Men jag skulle ju aldrig gå på Bio Capitol för att se en lågmäld idébaserad science fiction-film som jag sett fram emot länge. Det vore alltför riskabelt.

Jag såg The Beach Bum tillsammans med Carl och Henke. Klicka på deras namn för att komma till deras recensioner. Tack för tips om filmen, Carl! Själv hade jag missat den totalt, vilket förmodligen beror på att det förekommit noll marknadsföring av filmen – och den visas dessutom bara tre gånger på Bio Capitol. Vad jag förstått har den förpassats till att få en s.k. technical release. Distributören, i det här fallet SF Studios, har förbundit sig att visa den på bio men gör det i minsta möjliga skala eftersom de egentligen inte tror på filmen. Varför köpte de då rättigheterna från början kan man fråga sig?

 

Skål!

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Stonerfilm Tagged with , , , , , , , , , , , ,

War Dogs (2016)

20 februari, 2019 5 kommentarer

War Dogs är en förglömlig film som försöker rida på vågen efter en film som The Wolf of Wall Street. Det är en BOATS om snubbar som håller på med skumraskaffärer. Gold med Matthew McConaughey är en film i samma genre. I War Dogs är det Miles Teller och Jonah Hill som spelar vapenhandlare. Det finns inget nytt här direkt. Det är svart ironisk humor, klassiska freeze frames med tillhörande berättarröst som presenterar huvudpersonerna – och hiphop (Beastie Boys och House of Pain). Var det även lite Pink Floyd? Snubbarna tjänar storkovan, det partajas, de gapar över mycket, och snart kommer fallet. Om man gillar Jonah Hill och hans skratt så gillar man nog filmen. Jag gillar Hill när han är mer nedtonad som i Moneyball. Miles Teller är bra här, även om han känns lite valpig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Hail, Caesar! (2016)

24 februari, 2016 7 kommentarer

Hail CeasarHar bröderna Coen förlorat ”det”? Nej, jag tycker nog inte det. Deras förra film var Inside Llewyn Davis (filmspanarfilm dessutom) och även om jag inte minns så rackarns mycket av den så minns jag att jag gillade den. När jag läser igenom min gamla recension minns jag lite mer. En sak jag skriver är att Inside Llewyn Davis inte är i klass med No Country for Old Men, Fargo eller The Big Lebowski men att den i alla fall är bra mycket bättre än låt oss säga The Hudsucker Proxy och Burn After Reading. Jag inser att jag inte gillar Coens mer farsartade komedier som t ex The Ladykillers (som jag nu sett efter att jag skrev om Inside Llewyn Davis). Nej, då är Coens mörkare filmer mer min kopp te. The Big Lebowski är väl undantaget, men jag tycker ändå inte den är farsartad.

Hail, Caesar! är en av Coens komedier men är det minor eller major Coen? Det är minor Coen! Men inte dålig Coen. Det är väldigt få Coen-filmer som är rent dåliga. Jag kan bara komma på Burn After Reading och The Ladykillers. De problem som Hail, Caesar! dras med har emellertid inte med själva humorn att göra. Nej, det är filmens struktur det är fel på. Det är svårt att bli engagerad, och orsaken är att det är en väldigt episodisk film med mängder av rollfigurer och scener som avverkas på löpande band. Vissa rollfigurer återkommer med jämna mellanrum men de flesta lämnas efter ett tag åt sitt öde. Vad hände med cowboysskådisen Hobie Doyle (stjärnskottet Alden Ehrenreich) eller simskådisen DeeAnna Moran (Scarlett Johansson)? Ja, vi fick kanske delvis nån information om deras slutliga öden men det känns som att filmen egentligen inte är intresserad.

I fokus är istället Eddie Mannix (Josh Brolin) som jobbar på en filmstudio i Hollywood under det gyllene 50-talet. Mannix är spindeln i nätet som får allt att fungera och styr upp saker och ting när de behöver styras upp. Är det problem med nån skådis så är det Mannix som rycker ut. Börjar det regna i Mexiko när man ska spela in snustorra ökenscener så föreslår Mannix att man ska fortsätta filma men byta titel på filmen till nåt med regntema.

Mannix går runt bland inspelningsstudiorna och inspekterar och vi tittare får se vad det är för filmer som spelas in. Här har Coen-bröderna slagit på stort och det är minst sagt imponerande. Vi har det stora romerska eposet Hail, Caesar! där George Clooney spelar en romare som möter Jesus. Scarlett Johansson är en Esther Williams-typ med gravidproblem i ett vattenspektakel. Channing Tatum en dansande sjöman som ska ge sig ut till havs i en film regisserad av svenske Arne, spelad av Christopher Lambert av alla människor. Slutligen försöker regissören Laurence Laurentz (en suverän Ralph Fiennes) få fason på cowboyskådisen Doyle i en melodram. ”Would That It Were So Simple”, hur svårt kan det vara? Mycket svårt.

Clooney blir i en av filmens plots kidnappad av en grupp manusförfattare, kommunistiska manusförfattare dessutom. De, manusförfattarna, vill ha mer uppskattning och om de inte får de så vill de ha pengar. Denna del av filmen funkade inte riktigt för mig. Jag tyckte det var ganska tråkigt med Clooney och dessa svamlande pennfäktare.

Då var det desto roligare när Mannix försökte stämma av om gestaltningen av Jesus i eposet Hail, Caesar! var ok med gruppen av religiösa ledare. Clash of the religioner skulle man kunna säga när de fyra (var det fyra?) debatterar hur de ser på Jesus.

Jag har inte så mycket mer att säga tror jag. Det är en ganska mysig film men för mig fanns ingen ordentligt story. Vi går från inspelningsstudio till inspelningsstudio och jag blir aldrig riktigt engagerad. Det finns några guldkorn. Dansscenen med de vitklädda sjömännen var rolig, och här har man lagt ner ett väldigt jobb. Det är en scen det måste ha tagit ett bra tag att spela in och ändå är det ”bara” en film i filmen så att säga. Men i slutändan: minor Coen, och ändå får filmen en trea vilket väl visar vilken hög lägstanivå bröderna har.

En sista fråga: varför i helvete är Jonah Hill med på postern som om han hade en av huvudrollerna?!?!?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte. Hail, the Coens! eller Hell no!

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Filed under Betyg 3, Bröderna Coen, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Lego Movie (2014)

10 februari, 2015 4 kommentarer

Ni som känner mig eller åtminstone känner till min filmsmak vet att jag har svårt för filmer som refererar till andra filmer. När en film är en enda lång rad med filmreferenser så faller den för mig. Jag vill filmer som står på egna ben, i så mån det nu är möjligt. Att låta sig inspireras av tidigare verk är en sak men att bygga en stor del av sin film på callbacks till andra filmer… nja, det är inte min grej helt enkelt. Nu finns det säkert exempel på just sådana filmer där jag ändå tycker att det funkar pga det faktiskt finns en bra berättelse i grunden.

När jag satte mig ner för att kolla in den universellt hyllade The Lego Movie så borde jag ha insett att det skulle bli en referensfest utan dess like. Det är ju till viss del inbyggt i legot självt, åtminstone om man tänker på det faktum att det finns en mängd lego-modeller som är hämtade från filmens värld, som Star Wars och Harry Potter. Nåväl, det kanske blir bra trots allt. Alla andra verkar ju tokgilla den så…

Det var inte så länge sen jag såg The Lego Movie men nu när jag skriva om den så har jag svårt att komma på vad jag ska skriva om den, förutom just detta med att det i mångt och mycket är en referensfest. Det börjar direkt i prologen med att vi får träffa ”Gandalf” och sen fortsätter det så i ganska täta skurar.

Release the kragle!

”Release the kragle!”

Jag gillar ändå grundstoryn. Ska man leva sitt liv efter strikta regler och göra som alla andra eller ska man vara mer rebellisk och kreativ? I slutändan kanske filmen säger att man ska vara sig själv men man ska vara det tillsammans med andra, och det tycker jag är ett fint budskap.

En anledning till att jag verkar ha glömt mycket av filmen är jag blev fullkomligt översköljd av skämt, karaktärer, händelser, repliker i ett (everything is) awesome tempo. Om filmen bara hade lugnat ner sig en aning så hade jag troligen hamnat på en ganska stabil trea i betyg. Nu blev det för mycket för mig.

Filmreferenserna då? Fanns där inget jag uppskattade? Jo. Givetvis var det kul att Star Trek: The Motion Picture fick sig en trevlig nickning. V’GER!

Skämten i filmen funkade oftast men de kom i en så strid ström att jag just nu inte minns ett enda. Nästan.

Jag gillade hur Trini…eh Wyldstyle skakade på håret när hon träffade vår hjälte Ne.. eh Emmet.

Jag gillade hur den där 80-tals-astronautfiguren hade en trasig hjälm.

Slutligen gillade jag när systern kom ner i källaren på slutet och via sina figurer lät meddela ”…and we are here to destroy you”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Animerat, Betyg 2, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Wolf of Wall Street

15 januari, 2014 25 kommentarer

filmspanarna_kvadratWolfTitel: The Wolf of Wall Street
Regi: Martin Scorsese
År: 2013
IMDb | Filmtipset

På väg till visningen av Martin Scorseses senaste film (nej, kära stavningskontroll, inte Sorseles senaste film) och den här månadens filmspanarfilm (utvald av Christian från Movies – Noir) hoppade jag av tunnelbanan vid Rådmansgatan, en station innan slutmålet Hötorget. Jag gick till min favoritbiograf Grand och hämtade ut min biljett varefter jag köpte en kaffe och en kanelbulle på 7-Eleven. Sen promenerade jag vidare mot Sergelbiografen, men inspirerad av Fiffi som just tweetat att hon var kaffeuppladddad (caffellattad?) gick jag in på Wayne’s Coffee. Forfarande med min 7-Eleven-kaffe i handen beställde jag en stor cappuccino. På den förra filmspanarfilmen The Great Escape hade jag somnat under visningen. Den här gången var jag fast besluten att inte låta John Blund vinna.

Jag vet inte om det var kaffet eller filmen i sig… men jag kan säga att somna det gjorde jag inte! The Wolf of Wall Street är en BOATS, dvs den bygger på verkliga händelser (”based on a true story”). För mig var det skitsamma om det var en boats, ett fartyg, en katamaran eller en eka. Jag såg en film. Och jag var underhållen hela tiden. Martin Scorsese är en klippa när det gäller det här med att göra film. Jag tror inte jag verkligen ogillat en enda Scorsese-film (jo, Shutter Island var jag inte förtjust i). Nu finns det säkert några av hans filmer som jag inte har sett och som jag förmodligen skulle vara skeptisk till, men…

Precis som i Scorsese-klassiker som Raging Bull, Goodfellas eller Casino så är det en uppgång-och-fall-historia som berättas. Fast frågan är om fallet i det här fallet framstår så jobbigt som det brukar framställas. Det är just detta som sätter myror i huvudet på mig. Om jag tänker på Scorseses andra filmer så går det käpprätt åt helvete för vår huvudperson. Well, eller gör det det? Hur var det med Henry Hill i Goodfellas. Han tjallade och sen levde han väl ett helt ok liv. Det antyddes (om jag minns rätt) att han saknade sitt gangsterliv. Henry Hills historia berättas i ett sorts nostalgiskt skimmer. Det där livet var nåt att längta tillbaks till, hur moraliskt förkastligt det än var. Eller?

The Wolf of Wall Street inleds med att Leonardo DiCaprio snortar kokain från analöppningen på en prostituerad. Japp, det var väl lika bra att sätta ribban direkt. Varför vänta liksom? Min filmspanarkompis Jessica tyckte att om man roar sig med att kasta dvärgar, ja, då är man en ond person. Jag tänkte att ”ja, kanske det, men om båda är med på det så…” och just dvärgkastningen var kanske inte det värsta i sammanhanget. DiCaprio spelar i filmen den tydligen verkliga personen (tillika svinet) Jordan Belfort, en börsmäklare som under 90-talet gjorde sig en förmögenhet genom skumraskaffärer på Wall Street. Hans företag Stratton Oakmont tjänar grova pengar på att lura folk. Det enda man behöver veta är att det som sker är olagligt. Pengarna används till firmafester (där man bl a ägnar sig åt att kasta prick med dvärgar), lustjakter, bilar, smycken, droger, droger, horor, droger, horor, droger, droger, och allt annat du kan tänkta dig, och lite till.

En fråga som jag bl a tror filmspanarkompisen Henke har ställt till sig själv och andra är: om en film skildrar nåt sexistiskt betyder det att filmen i sig också är sexistisk? Hur ska man kunna skildra Belforts liv på film utan att det blir sexistiskt? Och när jag skriver sexistiskt menar jag alltså kvinnoförnedrande. Är The Wolf of Wall Street helt enkelt Spring Breakers men bland börsmäklare i Manhattan istället för collegetjejer i Florida? I bägge fallen är det upp till betraktaren att tolka vad som visas. Jag gillar det upplägget. Visa upp något, och sen är det upp till tittaren att avgöra vad hen tycker om det som visas. Vi får i alla fall inte några moralkakor nedstoppade i halsen.

Filmen är tre timmar lång, enligt uppgift Scorseses längsta film, men jag kände aldrig att jag hade tråkigt eller att det blev segt. Det kommer hela tiden scener som har nån sorts magi som gör att man blir indragen. Ibland är det scener med bara dialog. Ibland är det DiCaprio som håller ett inspirerande tal till sina medarbetare. Ibland är det helt galna scener med diverse utsvävningar. Ibland är det scener med lyteskomik som (nästan men bara nästan) får mig att skämmas men som jag ändå tokgillar.

Glorifierar filmen Belforts liv? Hmm, nej, jag tycker inte det. Det var väl så hans liv var och om man tycker det var coolt så handlar det väl mer om hur man som person tolkar det. Nu kan jag ändå tycka att hans fall (efter uppgången) inte får så mycket plats i filmen. Fallet skildras istället med en svart humor, t ex under helt galen scen som visar vad som kan hända om du överdoserar på metakvalon aka Quaaludes. Det här var ändå en heeeelt galen scen som kom från ingenstans och som jag tyckte var galet rolig.

Slutligen vill jag nämna Leo. När han först började jobba med Scorsese så fattade jag ingenting. Varför vill Scorsese jobba med Leo? Deras första film var Gangs of New York tror jag och jag tyckte DiCaprio kändes valpig, inte redo för en sån typ av roll. Nu tycker jag han har vuxit färdigt. Valpigheten är borta och jag njuter av hans prestation och han skulle nästan kunna sälja en penna till mig.

En avgörande scen som många av filmspanarna nämnde under den mycket intressanta diskussionen efter filmen var den när FBI-agenten (spelad av Kyle Chandler) satt på tunnelbanan på väg hem efter jobbet. Scenen utspelar sig efter att Belfort har åkt fast och fått sitt straff. Frågan var om han satt där och tittade på sina (helt vanliga och fattiga) medpassagerare på tuben och kände sig nöjd eller om han kanske tyckte att han skulle ha låtit sig bli mutad av Belfort. Eftersom jag tror på det goda inom människan, eller åtminstone inom FBI-agenten i fråga, så har i alla fall jag min tolkning klar.

Jag tror att om jag ser om The Wolf of Wall Street så finns det en chans att betyg blir snäppet högre men den här gången stannar det på en stark trea. Förresten, har jag nämnt Matthew McConaughey? Inte det? Matthew McConaughey. Hmmmhmmmhmmm.

Betyg hel Betyg hel Betyg halv

Vad tyckte mina spanarkompisar? Hausse eller baisse på börsen?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fredrik on Film
Filmparadiset
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Except Fear
Moving Landscapes

Uppdatering: Nu har även distansfilmspanaren Filmitch sett (och gillat!) filmen. Även Flmr har kollat in den, och Tommy filmar Niklas och Emilio har pratat om den i sin pod. Vill ni höra negativa reaktioner på filmen så rekommenderar jag den sistnämnda podden! Slutligen, så har Sofia sett filmen en gång till och skrivit en smärre avhandling om den. Ytterligare en recension har poppat upp: Filmmusik.

Filed under Betyg 3, Biografifilm, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Django Unchained

16 februari, 2013 6 kommentarer

Samuel L. JacksonTitel: Django Unchained
Regi: Quentin Tarantino
År: 2012
IMDb | Filmtipset

När jag pluggade i Uppsala så gick jag då och då på bio med mina kursare. Vi såg en hel del bra film, bl a Singles, Short Cuts, Natural Born Killers. Och så Pulp Fiction. Jag ska berätta en liten anekdot från visningen av Pulp Fiction. En av mina kursare, Fredrik, var lite känslig, lite blödig när det gällde blod och… sprutor. Fredrik satt i sätet bredvid mig. Ni som sett Pulp Fiction vet alla att det förekommer en scen när John Travoltas rollfigur tvingas köra in en adrenalinspruta rätt in i hjärtat på Uma Thurman. Platsen där sprutan ska tryckas in är markerad med en röd tuschpenna. Denna scen blev för mycket för stackars Fredrik som sjönk ihop i sin biofåtölj, helt avsvimmad. Nån minut senare vaknade han till och kunde fortsätta ”njuta” vidare av filmen.

Jag är väldigt förtjust i Pulp Fiction. Det var väl kanske ett tag sen jag såg den men varje gång den visas på nån tv-kanal och jag råkar komma in i den så brukar jag kolla en stund. Det finns helt underbara sekvenser i den. En sak det finns gott om i Pulp Fiction och Tarantinos senare filmer är dialog. Det pratas en massa. Det här var inget jag tänkte på speciellt mycket på när jag såg just Pulp Fiction första gången men så här nästan 20 år senare så är det ju tydligt.

En annan detalj som jag hörde nån nämna på en podcast om Tarantinos filmer är att det ofta förekommer en scen, kanske främst mot slutet av filmen, där handlingen liksom stannar upp. En scen där det, återigen, pratas väldigt mycket och tempot går ner. I Pulp Fiction är det The Bonnie Situation som är den scenen. Nu när jag tänker efter så minns jag att jag nog tyckte filmen blev lite sämre just då. Fast samtidigt kan dessa scener vara bra också på ett sätt. Ofta byggs spänningen upp långsamt fram tills att rollfigurerna hamnat i en hypernervig situation, och efter att ha tittat på klippet jag länkar till så är kan jag konstatera att det är en bra scen (även om det känns som en lite konstig avslutning på själva filmen).

Min historia med Tarantino är mestadels en glad sådan. Jag tokgillade de flesta filmerna fram till Kill Bill-filmerna. När första Kill Bill-filmen skulle komma hängde jag på låset när biljetterna skulle släppas till Stockholm Filmfestivals visning. Hajpen var enorm. Jag blev inte besviken på filmen och gav den en fyra. När tvåan kom såg jag den på bio och det var kanske här nånstans den där intensiva kärleken till Tarantinos filmer svalnade. Kill Bill: Vol. 2 var helt ok, inte mer. Jag tyckte det pratades för mycket. Dialogen kändes konstlad. Death Proof gjorde inte mycket för att återuppväcka kärleken, snarare tvärtom. Inglourious Basterds var bättre men Tarantino-suget var ett minne blott.

Med ovan nämnt så är det lite kul och motsägelsefullt att jag avbröt en trevlig middag en fredagkväll för att smita iväg för att se Tarantinos nya film Django Unchained. En orsak var att jag skulle träffa mina vänner i Filmspanarna dagen efter och i princip alla hade sett Django och jag ville ju inte sitta där och inte fatta nåt, alternativt hålla för öronen, när diskussionerna började.

Haha, nu har det här inlägget blivit en sorts genomgång av min historia med Quentin så det blir inte så mycket plats kvar för att skriva om Django. Men det kanske är passande då filmen inte gav mig så rackarns mycket. Det är en underhållande film, inget snack om den saken, även om jag har lite svårt att se varför den ska behöva vara så himla lång. Det känns liksom inte som den typ av film som behöver vara så lång. Det finns mycket att gilla och en del som inte är lika bra (som t ex Tarantinos egen insats som australiensare).

Efter filmen tweetade jag om att i Tarantinos senare filmer så känns hans skådisar som ”dialog(ue) delivery devices” och inte som riktiga personer. Lite så känner jag här också. Ja, Christoph Waltz är underbar som prisjägaren Schultz. Ja, Leo DiCaprio är härligt elak som plantageägaren Calvin Candie. Ja, Sam Jacksom är Onkel Tom-skruvat bra som Candies högra hand Stephen. Men nånstans på vägen så slutar jag liksom bry mig… eller jag gjorde det nog inte från början heller när jag tänker efter. Den skådis som jag gillar mest kan faktiskt vara Jamie Foxx i titelrollen. Han är den som genomgår den största förändringen i filmen. I början är han en förtryckt slav som knappt säger nåt. I slutet är han en badass hjälte som räddar sin dam och är befriad.

3/5

PS. Don Johnson! Det tog några minuter innan jag kände igen honom.

Don Johnson

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Moneyball

19 september, 2012 10 kommentarer

Titel: Moneyball
Regi: Bennett Miller
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag är ett stort fan av Stephen King och jag läser ”allt” som han ger ut. Jag har t.o.m. för dyra pengar köpt coffee table-boken Nightmares in the Sky som han gjorde tillsammans med fotografen f-stop Fitzgerald. Den boken läste jag och sen jag gick jag runt i Stockholm med nackspärr och letade efter gargoyles. En bok som jag köpt men inte läst är Faithful som är en samling med kåserier om hur Boston Red Sox vann World Series i baseboll. Anledningen är väl att jag inte är speciellt förtjust i baseboll. Eller snarare inte alls förtjust i baseboll. Eller snarare inte insatt i magin som är baseboll. Jag hade hört en del om Moneyball, att det skulle vara en annorlunda baseboll-film. Ja, den var annorlunda. Den var grymt bra.

Brad Pitt spelar Billy Beane, sportchefen för Oakland Athletics, ett halvdant lag som går ganska långt i serien men som aldrig går hela vägen. Så fort en spelare har gjort sig ett namn så blir han såld till en rikare klubb och våra Atleter får börja om. Hur ska man lyckas när man inte har några pengar? Ja, man måste bli smartare och utnyttja de spelare man har på rätt sätt. Billy rekryterar ekonomi- och statistiknörden Peter Brand (Jonah Hill) från Cleveland Indians och de två blir en tajt team som gör baseball till ett teoretiskt spel fast ändå med hjärtat kvar.

Det jag gillar med filmen är att fokus inte alls är det som försiggår på spelplanen. Nej, dramatiken i filmen har mer att göra med det som händer vid förhandlingsbordet. Kan man bli ett framgångsrikt lag genom att satsa på spelare som alla andra tror är föredettingar eller medelmåttor? Kanske är det så att just dessa spelare har vissa egenskaper som är just det som laget behöver. De kommer aldrig bli stjärnor, men de gör det som laget behöver. Det krävs mod eller galenskap av en chef att satsa på dessa spelare.

Sportchefen Beane görs suveränt av Brad Pitt. Vi får veta om Beane att han själv varit spelare i Major League Baseboll, en mycket lovande spelare men som inte kunde hålla nerverna i styr när det verkligen gällde. Frågan är nu om han har det som krävs som ledare?

Jag vet egentligen inte vad det var som gjorde att jag blev så indragen i filmen. Är det kanske att filmen låter sig själv ta den tid den tar? Är det kanske att fokus är på de som är lite vid sidan om? Är det kanske den matiga dialogen? Eller är det så att jag är ett garderobsfan av sportfilmer? Filmen påminner lite i känslan om t ex The Social Network. Det handlar om människor och hur de agerar och inte så mycket om det spektakulära (må det vara curveballs eller javakod). Filmen är spännande hela tiden och det är den utan att den har en enda klassisk sportfilmsscen, ni vet vad jag menar. Istället kan det vara ett telefonsamtal som är det allra viktigaste i filmen. Det förekommer t ex en rolig sekvens där Beane och Brand firar efter att ha vunnit en förhandling per telefon.

Jag rekommenderar filmen till alla som gillar smart dialog à la Aaron Sorkin… och det skrev jag innan jag såg att Mr Sorkin givetvis hade varit med och lagt sin hand på filmens manus.

4+/5

Filed under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: