Solo: A Star Wars Story (2018)

4 oktober, 2018 4 kommentarer

Jag kände ingen vidare pepp att se den senaste installationen i serien av filmer som utspelar sig i Star Wars-universumet. Jag hade ju knappt hunnit smälta den senaste episod-filmen, episod VIII, The Last Jedi, en film som jag ändå verkligen gillade. Jag förstår inte varför Disney hade så bråttom att prångla ut Solo redan i maj? Varför inte köra en decemberpremiär som vanligt? Nu kände jag en Star Wars-mättnad redan på förhand. Ett felbeslut helt klart, speciellt eftersom man inte har nån annan Star Wars-film att visa världen i december i år. Episod IX kommer först i december 2019.

En anledning till att jag inte var så rackarns sugen på filmen var att Alden Ehrenreich som skulle spela titelrollen inte gav några Han Solo-vibbar överhuvudtaget. Nu färgades min bild av stackars Ehrenreich förmodligen av att jag tidigare endast hade sett honom i bröderna Coens Hail, Caesar! och där spelar han en figur som nog är så långt bort från Han Solo man kan komma.

Så? Levererade Ehrenreich när filmen väl började? Och spelar det egentligen någon roll om han är lik Harrison Ford eller ej? Nej, på bägge frågorna. Nej, jag tycker inte Ehrenreich gör en speciellt minnesvärd insats. Nej, om Ehrenreich hade gjort en minnesvärd insats så hade jag kanske inte brytt mig om han kändes som Solo eller ej. Nu blev det varken hackat eller malet då Ehrenreich verkar försöka göra sin egen Solo på samma gång som han ändå ger sig på att likna Fords förlaga.

Filmens story var inte speciellt intressant. Istället för att vara en berättelse som står på egna ben, med rollfigurer som står på egna ben, så känns det som att man skrivit ett manus vars enda syfte är att bocka av ett antal punkter på en lista. Chewbacca, check. Lando, check. Millennium Falcon, check. Han Solos namn, check. Det är inte en bra grund för ett spännande manus.

En bit in i filmen hade jag på ett sätt glömt att det var Han Solo vi fick träffa. Det kändes mer som att jag tittade på några slumpmässigt utvalda personer från Star Wars-världen som var på äventyr. Och då funkade filmen. Sen blev jag påmind om vem jag tittade på och tänkte ”just det, det är ju Han Solo”. Jag hade nog föredragit en film med för mig tidigare okända personer. I det avseendet tyckte jag Rogue One funkade bättre. Rogue One såg jag förresten om delar av för ett tag sen och den höjde sig minst ett snäpp från betyget 2,5/5 den fick första gången.

Solo: A Star Wars Story är en helt ok film men ooförglömlig. Jag finner inte några av rollfigurerna speciellt intressanta. Det förekommer en hel del vändningar där personer byter sida eller visar sig vara nåt annat än det man tror. Men jag tyckte inte dessa vändningar kändes som en organisk del av historien utan alldeles för skrivet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Hail, Caesar! (2016)

24 februari, 2016 7 kommentarer

Hail CeasarHar bröderna Coen förlorat ”det”? Nej, jag tycker nog inte det. Deras förra film var Inside Llewyn Davis (filmspanarfilm dessutom) och även om jag inte minns så rackarns mycket av den så minns jag att jag gillade den. När jag läser igenom min gamla recension minns jag lite mer. En sak jag skriver är att Inside Llewyn Davis inte är i klass med No Country for Old Men, Fargo eller The Big Lebowski men att den i alla fall är bra mycket bättre än låt oss säga The Hudsucker Proxy och Burn After Reading. Jag inser att jag inte gillar Coens mer farsartade komedier som t ex The Ladykillers (som jag nu sett efter att jag skrev om Inside Llewyn Davis). Nej, då är Coens mörkare filmer mer min kopp te. The Big Lebowski är väl undantaget, men jag tycker ändå inte den är farsartad.

Hail, Caesar! är en av Coens komedier men är det minor eller major Coen? Det är minor Coen! Men inte dålig Coen. Det är väldigt få Coen-filmer som är rent dåliga. Jag kan bara komma på Burn After Reading och The Ladykillers. De problem som Hail, Caesar! dras med har emellertid inte med själva humorn att göra. Nej, det är filmens struktur det är fel på. Det är svårt att bli engagerad, och orsaken är att det är en väldigt episodisk film med mängder av rollfigurer och scener som avverkas på löpande band. Vissa rollfigurer återkommer med jämna mellanrum men de flesta lämnas efter ett tag åt sitt öde. Vad hände med cowboysskådisen Hobie Doyle (stjärnskottet Alden Ehrenreich) eller simskådisen DeeAnna Moran (Scarlett Johansson)? Ja, vi fick kanske delvis nån information om deras slutliga öden men det känns som att filmen egentligen inte är intresserad.

I fokus är istället Eddie Mannix (Josh Brolin) som jobbar på en filmstudio i Hollywood under det gyllene 50-talet. Mannix är spindeln i nätet som får allt att fungera och styr upp saker och ting när de behöver styras upp. Är det problem med nån skådis så är det Mannix som rycker ut. Börjar det regna i Mexiko när man ska spela in snustorra ökenscener så föreslår Mannix att man ska fortsätta filma men byta titel på filmen till nåt med regntema.

Mannix går runt bland inspelningsstudiorna och inspekterar och vi tittare får se vad det är för filmer som spelas in. Här har Coen-bröderna slagit på stort och det är minst sagt imponerande. Vi har det stora romerska eposet Hail, Caesar! där George Clooney spelar en romare som möter Jesus. Scarlett Johansson är en Esther Williams-typ med gravidproblem i ett vattenspektakel. Channing Tatum en dansande sjöman som ska ge sig ut till havs i en film regisserad av svenske Arne, spelad av Christopher Lambert av alla människor. Slutligen försöker regissören Laurence Laurentz (en suverän Ralph Fiennes) få fason på cowboyskådisen Doyle i en melodram. ”Would That It Were So Simple”, hur svårt kan det vara? Mycket svårt.

Clooney blir i en av filmens plots kidnappad av en grupp manusförfattare, kommunistiska manusförfattare dessutom. De, manusförfattarna, vill ha mer uppskattning och om de inte får de så vill de ha pengar. Denna del av filmen funkade inte riktigt för mig. Jag tyckte det var ganska tråkigt med Clooney och dessa svamlande pennfäktare.

Då var det desto roligare när Mannix försökte stämma av om gestaltningen av Jesus i eposet Hail, Caesar! var ok med gruppen av religiösa ledare. Clash of the religioner skulle man kunna säga när de fyra (var det fyra?) debatterar hur de ser på Jesus.

Jag har inte så mycket mer att säga tror jag. Det är en ganska mysig film men för mig fanns ingen ordentligt story. Vi går från inspelningsstudio till inspelningsstudio och jag blir aldrig riktigt engagerad. Det finns några guldkorn. Dansscenen med de vitklädda sjömännen var rolig, och här har man lagt ner ett väldigt jobb. Det är en scen det måste ha tagit ett bra tag att spela in och ändå är det ”bara” en film i filmen så att säga. Men i slutändan: minor Coen, och ändå får filmen en trea vilket väl visar vilken hög lägstanivå bröderna har.

En sista fråga: varför i helvete är Jonah Hill med på postern som om han hade en av huvudrollerna?!?!?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte. Hail, the Coens! eller Hell no!

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Filed under Betyg 3, Bröderna Coen, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stoker (2013)

2 april, 2014 10 kommentarer

StokerStoker var en film jag såg fram emot, ganska mycket faktiskt. Med tanke på vad jag hade hört och läst om filmen så borde jag åtminstone kunna räkna med att den skulle vara snygg. Ett stilistiskt mästerverk. Själva berättandet och storyn var det vissa som hade klagat på. Det som lockade mig mest var ändå regissören Park Chan-wook som ju bl a gjort den s.k. hämndtrilogin (Sympathy for Mr. Vengeance, Oldboy och Lady Vengeance). Oldboy var en film som tog mig med storm (orkan!) när jag såg den på bio. Skådisarna i Stoker lockade en del också. Mia Wasikowska och Nicole Kidman brukar jag oftast gilla. Matthew Goode kunde jag inte placera eller påminna mig att jag hade sett i något förut. (Nu efterhand kollade jag upp vad hade sett Goode i och det blev ju som det brukar bli, dvs man har sett skådisen i fråga i mer än man räknade med. I Goodes fall hade jag sett Match Point, Watchmen och A Single Man).

Så, var mina förväntningar för höga? Det kan jag svara ett rungande JA på. På tok för höga. Henke skrev nyligen om en av förra årets bästa filmer, The Place Beyond the Pines, att det var en riktig prettofilm, i ordets sämsta bemärkelse. Om det är nån film som förtjänar epitetet prettofilm så är det Stoker. PREEEEETTO!

Först har vi titeln… som kanske inte är pretto… men den är dålig. Urtråkig. Vem vill se en film som heter Stoker? Det betyder ju ingenting. Det råkar bara vara efternamnet på familjen det handlar om (plus efternamnet på en viss skräckförfattare). Vilken familj handlar det om? Jo, alltså familjen Stoker. Pappa Stoker (Dermot Mulroney) har precis dött i en mystiskt olycka. Kvar hemma i det stora och mystiska huset är mamma Evelyn Stoker (Kidman) och dotter India Stoker (Wasikowska). På pappans begravning dyker Indias spännande farbror Charlie upp och låter meddela att han tänker på hemma hos Evelyn och India för att ”stötta” dem. Men nåt är skumt med Charlie… nähä.

Och bara så att folk vet, ja, jag tänkte på Hitchcocks Shadow of a Doubt.

När jag ser filmer hemma så brukar jag nuförtiden klottra ner lite tankar under filmen. Saker som sticker ut, som jag gillar eller retar mig på. Under Stoker retade jag mig på ganska mycket. Det är i alla fall min minnesbild. När jag nu tittar på det jag skrivit ner så står det:

  1. Jag tycker Stoker är en dålig titel.
  2. Jag trodde filmen buffrade när den plötsligt stannade upp vid ett eller flera tillfällen. (Jag såg den på SF Anytime och den buffrade inte. Det skulle vara så.)
  3. Jag tyckte det var en otroligt stilistisk film. Bilder, ljud, musik, allt är otroligt genomtänkt och det hade varit kul att se den på bio.
  4. Det förekom en scen när India (Wasikowska) sprang nerför en rutschbana och jag tyckte det såg farligt ut, som hon hade kunnat slå sig fördärvad.

Hmm, det var allt jag skrev men jag minns att det ord som ringde i mitt huvud var PRETTO. Filmen sa mig ingenting. Den ska vara cool, mystisk, läskig, twistig men är bara yta, snygg förvisso, men bara en yta som ger mig noll. Det känns som en vinjett till en bra tv-serie men man har bara tagit den där vinjetten och dragit ut på den så att den blir nästan två timmar. Det funkar liksom inte.

betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Nu är ni, som jag, nyfiken på vad mina filmbloggarvänner som sett Stoker tycker om den. Här har ni några åsikter. Jag har nästan lust att sätta dit deras betyg också… men, nej, ni får klicka er dit för att kolla. Jag hittade bara tre texter. Finns det fler? Kommentera nedan!

Fiffi
Christian
Vrångmannen

Filed under Betyg 1, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Blue Jasmine

2 februari, 2014 8 kommentarer

Blue Jasmine

Många drajar blir det…

Titel: Blue Jasmine
Regi: Woody Allen
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Man får väl säga att Woody Allen i samband med Match Point fick något av en comeback. Återigen var han en cool filmskapare. Om jag ska vara ärlig så hade jag innan Match Point inte sett många av de Allen-filmer som kom under 2000-talet, och gubben gör ju en om året. Efter Sweet and Lowdown från 1999 (som jag alltså sett) hade jag missat sex filmer. I och med Match Point så fick i alla fall jag upp ögonen för Woody igen. Hans senaste film Blue Jasmine är historien om Jasmine (nähä!). Jasmine heter egentligen Jeanette, men när hon som ung (lite oklart när egentligen) gifte sig med affärsmannen Hal (Alec Baldwin) så bytte hon till det förnämare franskklingande namnet. (Nu klingar kanske Jeanette franskt också men ni förstår vad jag menar…) Nu känner sig dock Jasmine lite nere, lite blue som filmtiteln antyder. Eller ganska så mycket blue förresten. Hon är helt hysterisk och har i princip en psykos filmen igenom, en psykos som blir värre och värre för varje scen.

Att Jasmine (spelad av en förtvivlat bra Cate Blanchett) är förtvivlad är kanske inte så konstigt, i alla fall inte om man betänker hur Jasmines tidigare liv sett ut. Det är lätt att vänja sig med dyra vanor. Jasmine som levt i flärd, i sus och dus i New York (och på Franska rivieran) tvingas luspank flytta in hos sin syster Ginger i San Francisco då Hal har åker in i finkan efter att ha begått ekobrott av den grövre sorten.

Jag vet inte, finns det nån rollfigur i filmen som man kan sympatisera med? Jasmine är en jobbig person som jag inte kan känna nåt medlidande med. Jag känner mest ett obehag. Det var kul att återse Sally Hawkins (Poppy!), som här spelar syrran Ginger, fast det räcker inte riktigt. Ändå gillar jag filmen, konstigt nog?

Jag blir alltid fascinerad över med vilken lätthet Allen gör film på. Det kanske inte är lätt alls att göra de filmer som Allen gör men för mig finns det en lätthet över dem. Det är inga krusiduller. Förtexterna är som vanligt: vit text på svart bakgrund och jazzmusik. Det som sticker ut den här är möjligen att vi får tidsmässiga hopp i handlingen mellan nutid i Frisco och dåtid i det stora äpplet. Ibland har jag nästan svårt att hänga med.

Jasmine och Ginger har  inte samma biologiska mamma och pappa i filmen utan är båda adopterade, som jag förstod det. Kanske förklarar detta lite av hur Jasmine i princip känner ett illa dolt förakt för sin ”fattiga” syster.

Hos Fiffi uppstod det en diskussion om kalla och varma skådisar, varma och kalla filmer. Jag håller med Fiffi som säger att Blue Jasmine är en kall och film och att Cate är en kall skådis. Men jag gillar det! Och Cassandra’s Dream som Fiffi nämner som en av Woodys absolut kallaste filmer gillar jag skarpt. Intressant. 😉 Nu kan jag gilla varma skådisar och filmer också. Faktum är nog att jag gillar dessa mer. Ta t ex The Station Agent, det är nog den varmaste filmen jag kan tänka mig, och jag älskar den. Kallaste skådisen? Det måste väl ändå vara Tilda Swinton. Hon har ju t.o.m. spelat den vita häxan i Narnia-filmerna. Hon är hur bra som helst!

Blue Jasmine når upp till betyget ”en varm trea” (eller kanske ”en kall trea” beroende på vad man gillar) trots att jag alltså uttryckt en viss tveksamhet kring det här med att hur mycket man egentligen sympatiserar med rollfigurerna. Märkligt.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

PS. Apropå filmer och färger, Blå är den varmaste färgen är väl något av en motsägelse som filmtitel? Även om det förstås finns varma varianter av blått så kan det inte vara den varmaste färgen…

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: