A Star Is Born (2018)

Jag hade inga som helst förväntningar på A Star Is Born. Jag har inte sett nån av de tidigare versionerna av filmen. Jag är inte nåt vidare fan av musikaler. Fast just där har vi ju en positiv sak med 2018 års version: det är inte en musikalfilm utan en musikfilm. Stor skillnad! Det är en film som handlar om musik men vi slipper det eländiga med att rollfigurer börjar sjunga när de egentligen pratar. Detta otyg!

Det är bra det här med låga förväntningar, eller i det här fallet inga förväntningar. Det är svårt att bli besviken då och jag blev inte besviken. Nej, snarare positivt överraskad över filmen.

Öppningen är strålande. Vi kastas direkt in på scenen, bokstavligen. Vi är tillsammans med Bradley Coopers countryrockande Jackson Maine på en konsert. Basen pumpade och gitarren ylade i salong två på Victoria. Man riktigt kände hur svetten lackade. Just detta är nåt filmen helt klart har lyckats med: att fånga stämningen för en artist som står på scenen framför en stor och högljudd publik.

Jag såg ett avsnitt av The Graham Norton Show med både Bradley Cooper och Lady Gaga som gäster och Bradley, som ju här begår sin regidebut, berättade om vart han fick inspirationen till att göra filmen ifrån. Tydligen hade Bradley varit backstage på en Metallica-konsert. Ja, eller han hade snarare varit på scenen bakom Lars Ulrich och hans trumset. Det hade varit en intensiv upplevelse att se svetten rinna nerför Lars nacke och nåt som han ville fånga på film. Och det lyckas han alltså bra med.

Efter denna intensiva inledning introduceras vi till sångerskan Ally som ju, vilket alla vet, spelas av Lady Gaga. Jack stapplar efter konserten in på en bar för att tillgodose sitt alkoholbehov. Det visar sig att han hamnat på en dragbar där Ally sjunger Édith Piaf. Ally sjunger så bra att Jack i princip börja stalka henne för att få Ally att börja sjunga sina egna låtar. Till slut ger Ally med sig och blir influgen med privatjet till en av Jacks konserter och efter det förändras hennes liv för alltid.

Det finns mycket att gilla med filmens inledning. Musikscenerna är mycket bra och Lady Gaga har en pipa som inte går av för hackor. Dessutom visade hon sig vara en riktigt bra skådis också. Eller så är hon bra på att spela sig själv helt enkelt. Allys story i filmen påminner säkert en hel del om Lady Gagas egen historia, i alla fall till viss del. Det finns en intressant meta-aspekt här som jag inte kan låta bli att fundera över.

Tyvärr tycker jag filmen tappar i tempo och jag mitt intresse en bit in. Så länge det handlade om Allys osäkerhet och tro på sig själv så var jag helt med på noterna (ehe). När sen Ally börjar samarbeta med en agent och ska göras om, popifieras, så kändes filmen inte alls lika äkta och engagerande. Den där agenten var en stereotyp, en elaking som vill utnyttja sin artist för egen vinning.

I den senare delen av filmen blev det även mer fokus på Jacks problem med droger och alkohol och det var kanske inte så intressant att följa i längden. Dessutom vet jag inte heller hur trovärdig Bradley Cooper var som avdankad och alkad artist med sina bländvita tänder, solariebruna hy och antydan till tvättbräda på magen. Postitivt var dock att Bradley överraskade med att faktiskt kunna sjunga, så på det sättet var han trovärdig som artist.

En detalj som jag tycker filmen är luddig med är vad Ally (och filmen själv) tycker om hennes nya stil med mer poppig musik och dansare. Jack är tydlig med att han tycker att Ally inte är sig själv. Men vad tycker filmen och vad tycker Ally själv. Det framgår aldrig riktigt. Man tangerar vid det men det blir aldrig tydligt, vilket jag tyckte kändes ouppklarat och därmed otillfredsställande.

Ett stort plus var att standup-favoriten Dave Chappelle dök upp i en liten biroll i en mysig sekvens där Chappelle droppade en del visdomsord. Och sist men inte minst så är ju Sam Elliott med och det är ju aldrig fel.

Jag ger A Star Is Born tre stabila och möjligen på sin höjd lite fuktiga näsdukar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

A Star Is Born var månadens filmspanarfilm och kolla nu in vad mina spanarvänner tyckte om den. Lyckades Lady Gaga röra dessa luttrade filmtittare till tårar med sin känslomässiga sång? Om jag säger att det gräts en hel del i den välfyllda salongen på Victoria så är det nämligen ingen överdrift.

Sofia
Fiffi
Carl

En stjärna som aldrig blev en stjärna: Eva Cassidy.

Blue Jasmine

Blue Jasmine

Många drajar blir det…

Titel: Blue Jasmine
Regi: Woody Allen
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Man får väl säga att Woody Allen i samband med Match Point fick något av en comeback. Återigen var han en cool filmskapare. Om jag ska vara ärlig så hade jag innan Match Point inte sett många av de Allen-filmer som kom under 2000-talet, och gubben gör ju en om året. Efter Sweet and Lowdown från 1999 (som jag alltså sett) hade jag missat sex filmer. I och med Match Point så fick i alla fall jag upp ögonen för Woody igen. Hans senaste film Blue Jasmine är historien om Jasmine (nähä!). Jasmine heter egentligen Jeanette, men när hon som ung (lite oklart när egentligen) gifte sig med affärsmannen Hal (Alec Baldwin) så bytte hon till det förnämare franskklingande namnet. (Nu klingar kanske Jeanette franskt också men ni förstår vad jag menar…) Nu känner sig dock Jasmine lite nere, lite blue som filmtiteln antyder. Eller ganska så mycket blue förresten. Hon är helt hysterisk och har i princip en psykos filmen igenom, en psykos som blir värre och värre för varje scen.

Att Jasmine (spelad av en förtvivlat bra Cate Blanchett) är förtvivlad är kanske inte så konstigt, i alla fall inte om man betänker hur Jasmines tidigare liv sett ut. Det är lätt att vänja sig med dyra vanor. Jasmine som levt i flärd, i sus och dus i New York (och på Franska rivieran) tvingas luspank flytta in hos sin syster Ginger i San Francisco då Hal har åker in i finkan efter att ha begått ekobrott av den grövre sorten.

Jag vet inte, finns det nån rollfigur i filmen som man kan sympatisera med? Jasmine är en jobbig person som jag inte kan känna nåt medlidande med. Jag känner mest ett obehag. Det var kul att återse Sally Hawkins (Poppy!), som här spelar syrran Ginger, fast det räcker inte riktigt. Ändå gillar jag filmen, konstigt nog?

Jag blir alltid fascinerad över med vilken lätthet Allen gör film på. Det kanske inte är lätt alls att göra de filmer som Allen gör men för mig finns det en lätthet över dem. Det är inga krusiduller. Förtexterna är som vanligt: vit text på svart bakgrund och jazzmusik. Det som sticker ut den här är möjligen att vi får tidsmässiga hopp i handlingen mellan nutid i Frisco och dåtid i det stora äpplet. Ibland har jag nästan svårt att hänga med.

Jasmine och Ginger har  inte samma biologiska mamma och pappa i filmen utan är båda adopterade, som jag förstod det. Kanske förklarar detta lite av hur Jasmine i princip känner ett illa dolt förakt för sin ”fattiga” syster.

Hos Fiffi uppstod det en diskussion om kalla och varma skådisar, varma och kalla filmer. Jag håller med Fiffi som säger att Blue Jasmine är en kall och film och att Cate är en kall skådis. Men jag gillar det! Och Cassandra’s Dream som Fiffi nämner som en av Woodys absolut kallaste filmer gillar jag skarpt. Intressant. 😉 Nu kan jag gilla varma skådisar och filmer också. Faktum är nog att jag gillar dessa mer. Ta t ex The Station Agent, det är nog den varmaste filmen jag kan tänka mig, och jag älskar den. Kallaste skådisen? Det måste väl ändå vara Tilda Swinton. Hon har ju t.o.m. spelat den vita häxan i Narnia-filmerna. Hon är hur bra som helst!

Blue Jasmine når upp till betyget ”en varm trea” (eller kanske ”en kall trea” beroende på vad man gillar) trots att jag alltså uttryckt en viss tveksamhet kring det här med att hur mycket man egentligen sympatiserar med rollfigurerna. Märkligt.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

PS. Apropå filmer och färger, Blå är den varmaste färgen är väl något av en motsägelse som filmtitel? Även om det förstås finns varma varianter av blått så kan det inte vara den varmaste färgen…

%d bloggare gillar detta: