Systrarna Brontë: Jane Eyre (2011)

jane-eyreAndra filmen ut i Brontë-temat. Den här gången är det den äldsta systern i skaran som har författat förlagan till filmen. Jane Eyre skrevs alltså av Charlotte Brontë och kom ut i oktober 1847.

Precis som var fallet med Wuthering Heights så har det gjorts mängder med filmatiseringar av Jane Eyre. Jag kan dock inte påminna mig att jag har sett någon. Den jag valt att skriva om idag är från 2011 och i regi av Cary Fukunaga som bl a ligger bakom immigrantfilmen Sin nombre från 2009.

Filmen inleds med att vi får se en ung kvinna springa ut från ett ståtligt gods. Kvinnan verkar desperat. Hon hamnar ute på hedarna, där hon går vilse. Det regnar och är kallt… men så lyckas hon ta sig till en liten gård där en präst och hans två systrar bor. Prästen beslutar sig för att låta henne bo hos dem. ”It’s the christian thing to do”.

Den unga kvinnan heter Jane Eyre och i återblickar får vi nu se hennes historia berättas…

…Jane Eyre (Mia Wasikowska) är ett föräldralöst maskrosbarn som växer upp i en fosterfamilj. Styvmamman är en vidrig kvinna som tagen ur Askungen. Janes styvbröder plågar henne ständigt, förutom när de skvallrar till modern. Till slut hamnar Jane på internatskola. Ur askan i elden kan man säga. Skolans rektor är än mer vidrig och på gränsen till en karikatyr (eller över den om jag ska vara ärlig).

Men Jane är alltså ett maskrosbarn och hon tar sig igenom allt och lite till. Efter några år får hon en tjänst som guvernant på Thornfield Hall där den hemlighetsfulle Edward Rochester (Michael Fassbender) är herre i huset. De båda inleder så småningom nån form av trevande relation, eller vad jag nu ska kalla det.

Förra gången, för fem år sen, när jag gav mig på temat om Brontë-systrarna så var Jane Eyre den första filmen jag såg och jag skrev nästan en hel recension då. Men eftersom jag körde fast totalt med Wuthering Heights så blev det ingen recension av Jane Eyre heller. Så det här är alltså min andra titt. Ett litet stycke ur min gamla opublicerade text lyder som följer:

Jag vill åka till norra England och gå vilse på en dimmig öde hed. Sen vill jag bli räddad, inlindad i filtar, dricka varmt te och berätta min historia för mina räddare.

Haha, ja, så kände jag nu med faktiskt. Det är nåt med landskapet, de karga hedarna, som tilltalar mig. I kombination med ett väldigt snyggt dimmigt foto så var det visuella en njutning. Ingen skakig handkamera som fångar ofokuserade tordyvlar på bild här inte.

Judi Dench! Judi Dench dyker upp. Det hade jag helt glömt av. Det var en trevlig överraskning. Hon har skådespelarpondus den kvinnan. Här spelar hon chefshushållerskan (eller vad nu titeln är?) på Thornfield Hall.

Michael Fassbender är ju med också förstås. Det dröjde överraskande länge innan hans rollfigur först gör entré. Rochester som karaktär var något av ett mysterium. Jag kunde aldrig riktigt bestämma mig för om han var ett creep eller en gentleman med ett olyckligt förflutet. Slutet gör väl i och för sig den saken klar.

Jag tyckte det var kul att Rochester först och främst är fascinerad av Jane för hennes intelligens och syn på livet. Han behöver nån som vågar stå upp mot honom och som kan matcha honom som samtalspartner. Jane står för ett nytt feministiskt tänkande och jag undrar om det återspeglar det som romanen innehåller eller om man skruvat till det lite extra. Någon (Sofia?) som har läst boken kanske kan svara.

Förutom att jag gillar landskapet med hedarna så tyckte jag även övriga miljöer var riktigt snygga. Thornfield Hall har en härlig gotisk stämning över sig och Fukunaga använder sig av skräckfilmsestetik för extra effekt. Det förekommer t.o.m. en jump scare som involverar en duva.

Mia Wasikowska i titelrollen övertygar. Hon är en badass. Hur man nu kan vara det i ett brittiskt kostymdrama. Men det kunde man tydligen. Även Amelia Clarkson som gör den unga Jane var mycket bra. Båda två är utmärkta på att få fram Janes envishet och egenhet.

Det som drar ner betyget en aning är att de delar som ramar in huvudhistorien inte var lika engagerande. Prästen och hans relation till Jane kändes mest som en parentes.

Som helhet är Cary Fukunagas version av Jane Eyre en klassiskt och kompetent gjord filmatisering och jag delar ut en stark trea, vilket känns skönt efter plågan som det var att se Wuthering Heights.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vad Sofia tyckte om Jane Eyre kan ni läsa om här. Jag hoppas vid Gud att hon inte tycker den är sämre än Wuthering Heights i alla fall. 😉

Godzilla (2014)

GodzillaJag såg Roland ”Jämmerich” Emmerichs Godzilla på bio när den kom 1998. Jag hatade den och delade ut en etta. Det japanska originalet är helt ok och framförallt har det ett väldigt bra soundtrack. När jag hörde om att det återigen skulle komma en remake (eller reimagining?) så var inte peppen så stor, inte stor alls. Sen fick jag höra att regissör skulle vara en viss Gareth Edwards. Nu kanske jag inte tycker att hans film Monsters var en riktig fullpoängare men jag gav den i alla fall en stark trea när jag såg den på Filmfestivalen 2010. Kanske var Edwards rätt man för jobbet? När det kom en förfrågan från Fiffi om att gå på premiären så kände jag mig något oväntat peppad. Jag fixade biljetter och tillsammans med Christian, Fiffi, Henke och Joel satt jag på Rigoletto för en vecka sen med 3D-brillorna på näsan. På raden framför satt dessutom filmspanarbekantingen Vrångmannen.

Obs! SPOILERS…

Nu kan det nog hända att jag spoilar en del av detaljerna i handlingen så ni får läsa vidare på egen risk. Eftersom det faktiskt gått en vecka sen premiären så orkar jag inte vara så kryptisk utan jag kör på utan spoilervisir. Spoilervisir? Oh brunn.

Filmen inleds lovande. Jag hade nogsamt undvikit alla trailers och visste inte heller vilka skådisar (inte en enda faktiskt!) som skulle vara med. Det började som sagt lovande med Bryan Cranston, Juliette Binoche, Ken Watanabe och min favvo Sally ”Poppy” Hawkins. Aha, det här kanske blir en skådespelarnas film… plus lite bra monster? Med kvinnor i starka roller? Haha, jag vet inte hur jag tänkte där! Alla skådisar är fullkomligt wasted. Inte berusade alltså, utan bortkastade.

Juliette Binoche offras efter fem (?) minuter då hon blir instängd i de nedre delarna av ett kärnkraftverk som börjar läcka strålning. Bryan Cranston har en del klagat på men jag tyckte ändå han funkade hyfsat. När han bröt ihop efter att frun Juliette stängts in för att dö så tyckte det kändes trovärdigt. Men det kanske beror på att jag inte har sett Breaking Bad och därför vet hur bra han egentligen är? Nu offras även han ganska snabbt så då var vi på minus två.

Ken Watanabe. Ken Watanabe? Är han fortfarande vid liv? Det såg nämligen ut som han var en vandrande hjärnblödning filmen igenom. Han har ständigt ett, och endast ett, uttryck. Han ser ut som han håller på att skita ut en sån där alien som vi lärde känna i Stephen Kings Dreamcatcher. Han är hela tiden på gränsen till ett utbrott. Kanske är det en sorts ofrivillig nidbild över uppjagade japaner?

Sally Hawkins ser man knappt. Hon står och stirrar på monster och frågar Ken vad de ska göra. Bortkastad, tyvärr.

Istället för denna klase med klasskådisar får vi träffa Aaron Taylor-Johnson (nej, jag kände inte igen honom från Kick-Ass), Elizabeth Olsen (nej, Henke, jag har inte sett Martha Marcy May Marlene än) och en läskig unge desto mer. De spelar far (en soldat), mor och son i den familj som efter inledningen hamnar i fokus. Mamman och sonen väntar oroligt medan pappan är ute på äventyr för rädda världen och sin familj.

Efter de hyfsat lovande första fem minuterna går det alltså utför med filmen. Den är seg. Vi får se två andra monster, onda kusiner till Godzilla kan man säga, men de övertygar inte mig helt även om de är coolt designade. Jag kände t.o.m. att jag dåsade till några gånger. Inte ett gott betyg. Nåja, det kanske kan bli en svag trea i alla fall, tänkte jag. Men…

MEN, och det är ett MEN med stora bokstäver, det som räddar världen, soldatens familj – och filmen – är GODZILLA = det bästa monster jag nånsin sett på film. Det som är så bra med filmen Godzilla är att jag kan se hur mycket som helst av monstret Godzilla. Hon är en skapelse som är så snygg, mäktig och mytiskt härlig att jag bara får rysningar. Jag fick alltså rysningar!

(Här är det lite intressant att jämföra med en film som Alien. Jag älskar det monstret också förstås och som film är Alien bra mycket bättre och en klockren femma. Att monstret funkar i Alien beror nog dels på att det är snyggt designat av H.R. Giger (VIF) och dels på att det inte syns nån längre tid i bild. I Godzilla kunde jag vila ögonen på monstret länge utan tycka att det förlorade sin dragningskraft.)

Under filmens avslutning, som äger rum i San Francisco, när Godzilla och de två andra monstren har sin uppgörelse så känner jag plötsligt hur håren reser sig på mina armar. Vad är det som händer? Det här händer inte? Jag får gåshud. San Francisco är förvandlat till ett slagfält för sagolikt snygga varelser. Även fast jag inte läst ett enda H.P. Lovecraft-verk så får jag Cthulhu-vibbar. När Godzilla framträder ur dimman… åh, fy fan. Så snyggt. Episk känsla. Jag skojar inte.

En rolig detalj är att hela downtown San Francisco är ett enda slagfält där allt är en röra. På nåt märkligt sätt så är ändå alla fina kinesiska lyktor i Chinatown fortfarande intakta. Manuset gjorde verkligen allt för den snygga bilden, och just nu, denna gång, så sväljer jag det. För det såg verkligen läckert ut. Och då har jag inte ens nämnt fallskärmshoppet! Gåshud igen.

Jag skiter helt i den där soldatens familj men jag kunde titta hur länge som helst på varelsen Godzilla. Det är mycket ovanligt för mig när det gäller den här typen av film. Oftast brukar jag känna att action/fajting/cgi-sekvenserna blir transportsträckor och därför för långdragna. I 2014 års version av Godzilla så var det just dessa sekvenser som var dess unika styrka jämfört med andra filmer.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Vad tycker andra om Godzilla? Badzilla eller Goodzilla? Kolla in här:

Christian
Fiffi
Henke
Vrångmannen
Filmitch
Sofia
Flmr
Pappa älskar film

Blue Jasmine

Blue Jasmine

Många drajar blir det…

Titel: Blue Jasmine
Regi: Woody Allen
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Man får väl säga att Woody Allen i samband med Match Point fick något av en comeback. Återigen var han en cool filmskapare. Om jag ska vara ärlig så hade jag innan Match Point inte sett många av de Allen-filmer som kom under 2000-talet, och gubben gör ju en om året. Efter Sweet and Lowdown från 1999 (som jag alltså sett) hade jag missat sex filmer. I och med Match Point så fick i alla fall jag upp ögonen för Woody igen. Hans senaste film Blue Jasmine är historien om Jasmine (nähä!). Jasmine heter egentligen Jeanette, men när hon som ung (lite oklart när egentligen) gifte sig med affärsmannen Hal (Alec Baldwin) så bytte hon till det förnämare franskklingande namnet. (Nu klingar kanske Jeanette franskt också men ni förstår vad jag menar…) Nu känner sig dock Jasmine lite nere, lite blue som filmtiteln antyder. Eller ganska så mycket blue förresten. Hon är helt hysterisk och har i princip en psykos filmen igenom, en psykos som blir värre och värre för varje scen.

Att Jasmine (spelad av en förtvivlat bra Cate Blanchett) är förtvivlad är kanske inte så konstigt, i alla fall inte om man betänker hur Jasmines tidigare liv sett ut. Det är lätt att vänja sig med dyra vanor. Jasmine som levt i flärd, i sus och dus i New York (och på Franska rivieran) tvingas luspank flytta in hos sin syster Ginger i San Francisco då Hal har åker in i finkan efter att ha begått ekobrott av den grövre sorten.

Jag vet inte, finns det nån rollfigur i filmen som man kan sympatisera med? Jasmine är en jobbig person som jag inte kan känna nåt medlidande med. Jag känner mest ett obehag. Det var kul att återse Sally Hawkins (Poppy!), som här spelar syrran Ginger, fast det räcker inte riktigt. Ändå gillar jag filmen, konstigt nog?

Jag blir alltid fascinerad över med vilken lätthet Allen gör film på. Det kanske inte är lätt alls att göra de filmer som Allen gör men för mig finns det en lätthet över dem. Det är inga krusiduller. Förtexterna är som vanligt: vit text på svart bakgrund och jazzmusik. Det som sticker ut den här är möjligen att vi får tidsmässiga hopp i handlingen mellan nutid i Frisco och dåtid i det stora äpplet. Ibland har jag nästan svårt att hänga med.

Jasmine och Ginger har  inte samma biologiska mamma och pappa i filmen utan är båda adopterade, som jag förstod det. Kanske förklarar detta lite av hur Jasmine i princip känner ett illa dolt förakt för sin ”fattiga” syster.

Hos Fiffi uppstod det en diskussion om kalla och varma skådisar, varma och kalla filmer. Jag håller med Fiffi som säger att Blue Jasmine är en kall och film och att Cate är en kall skådis. Men jag gillar det! Och Cassandra’s Dream som Fiffi nämner som en av Woodys absolut kallaste filmer gillar jag skarpt. Intressant. 😉 Nu kan jag gilla varma skådisar och filmer också. Faktum är nog att jag gillar dessa mer. Ta t ex The Station Agent, det är nog den varmaste filmen jag kan tänka mig, och jag älskar den. Kallaste skådisen? Det måste väl ändå vara Tilda Swinton. Hon har ju t.o.m. spelat den vita häxan i Narnia-filmerna. Hon är hur bra som helst!

Blue Jasmine når upp till betyget ”en varm trea” (eller kanske ”en kall trea” beroende på vad man gillar) trots att jag alltså uttryckt en viss tveksamhet kring det här med att hur mycket man egentligen sympatiserar med rollfigurerna. Märkligt.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

PS. Apropå filmer och färger, Blå är den varmaste färgen är väl något av en motsägelse som filmtitel? Även om det förstås finns varma varianter av blått så kan det inte vara den varmaste färgen…

Cassandra’s Dream

Titel: Cassandra’s Dream
Regi: Woody Allen
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Efter suveräna Match Point gjorde Woody Allen, i sitt sedvanliga tempo, två filmer till i London. Mellanfilmen, komedin Scoop, har jag inte sett. Cassandra’s Dream såg jag på bio och skrev om när den kom 2007. Gillade jag den lika mycket som Match Point? Nej, inte riktigt.

Jag tycker det är kul och ganska överraskande att Woody Allen har gjort så bra filmer de senaste åren. Ok, då snackar jag främst om Match Point och den film jag just har sett, haha. Men ändå. Cassandra’s Dream påminner en hel del om Match Point. Det är en historia med Hitchcock-känsla. Skillnaden är kanske att i många av Hitchcocks filmer brukar det vara vanliga personer som hamnar i kriminella sammanhang av misstag. I både Match Point och Cassandra’s Dream är det ett medvetet val som (den vanliga) personen gör, om än motvilligt och ångestframkallande. Detta gör det betydligt intressantare som film.

I Cassandra’s Dream är det två bröder, spelade av Ewan McGregor och Colin Farrell, som låter girigheten styra. Mmm, en film som man inte riktigt har koll på. Stora delar är riktigt roliga, trots att det samtidigt är en sorts tragedi. Men att det är en tragedi kan man liksom inte tänka sig i början. Farrell spelar sin roll grymt bra. Hans ångest känns verkligen. McGregors rollfigur är en snajdare som inte känner lika mycket. De två har dock ett bra samspel. Jag förstår inte hur Woody Allen kan hålla på som han gör, och var han hittar sin inspiration? Cassandra’s Dream är spännande, dråplig, tragisk, välspelad. Kanske inte topp-topp-klass men helt klart över medel.

4-/5

Happy-Go-Lucky


Titel: Happy-Go-Lucky
Regi: Mike Leigh
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord har precis skrivit om Happy-Go-Lucky och här kommer min recension av samma film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2008. Om ni undrar varför Poppy, som huvudpersonen i filmen heter, ser lite märklig ut på bilden här ovan så beror det på att hon går på en danskurs och försöker hitta sitt inre vilda jag. Typ.

Den här filmen var en liten chansning från min sida men det var den film som verkade bäst just den kvällen (ibland avgör filmerna och ibland tiderna vilka filmer som jag i slutändan ser). Jag visste dock att Mike Leigh var filmens regissör och att jag gillat hans All or Nothing skarpt. Leighs specialitet är väl brittisk realism. Det brukar vara ganska dystra, svarta, känslosamma filmer (men inte utan humor). Happy-Go-Lucky är istället en mer renodlad komedi, men med en del korn allvar, om helt sjukt uppskruvade Poppy (Sally Hawkins) som är glad och tänker gott om det mesta och de flesta. Vissa kan dock störa sig på hennes något påträngande sätt som t ex hennes bilskollärare (och en del som ser filmen skulle jag tro, haha).

Åh, stilen är så där skönt brittiskt. Jag vet inte vad det är. Det är väl variationen antar jag då filmintaget pga minsta motståndets lag ofta blir amerikanskt (inte på Filmfestivalen dock, där brukar jag tänka på att blanda upp). Hur som helst så gillar jag ofta den råa lite smutsiga känslan i brittiska filmer. Under de första 10 minuterna visste jag dock inte riktigt om jag skulle överleva Poppy. Det är lite väl mycket flams och trams. Sen lugnar det dock ner sig en aning eller så är det jag som lugnar ner mig. Sally Hawkins gör en sån där insats som sticker ut. Hon är faktiskt för skön helt enkelt. Hon ser livet från den ljusa sidan men tar även tag i problem och kan vara allvarlig när det behövs. Men ok, hon är på gränsen.

Scenerna mellan bilskolläraren Scott (Eddie Marsan) är sjukt roliga. Poppy är så jobbig som hon är och Scott som ska vara seriös blir galen. Man får även lite familjehumor när Poppy besöker sin gravida syrra och hennes toffelman, som dock försöker spela datorspel så fort frun lämnar rummet fast han inte får, haha. Den seriösa syrran tycker förstås Poppy inte är tar ansvar för sitt liv då hon bara flummar runt. Bästa scenen i filmen är när Poppy, obegripligt snäll som hon är, pratar med en uteliggare som verkar ha seriösa problem. Här blev filmen nästan surrealistisk. Happy-Go-Lucky är en sorts slice of life-film då handlingen inte är alltför uppstyrd utan mer visar scener ur Poppys liv med karaktärer som kommer och går. Återkommande är dock bilskolläraren. Det blir faktiskt en svag fyra.

4-/5

Om visningen: Det var en ganska munter stämning i salongen. Själv skakade jag skrattande på huvudet ett antal gånger, speciellt åt Scott. Happy-Go-Lucky var en av två filmer som jag såg på den skönaste biografen under festivalen, Sture. Jo, just det, volontären glömde mikrofonstativet framför duken— men blev givetvis påmind av publiken ganska så direkt.

%d bloggare gillar detta: