The Fifth Estate är en BOATS om Julian Assange och WikiLeaks och som så ofta i biografifilmer så är det en uppgång- och fall-historia. Assange spelas av The Batch, dvs Benedict Cumberbatch.
Filmens förtexter är riktigt snygga. Två minuter som beskriver på vilket sätt information och nyheter har spridits genom historien. Det börjar med grottmålningar och slutar med Internet. Snyggt.
Efter det var det nog slut på det som var riktigt bra med The Fifth Estate. Trots att den gjord så sent som 2013 så känns den daterad. Den försöker visa hur coolt det är med Internet och hackers, men det blir mest töntigt. Då tycker jag tv-serien Mr. Robot lyckas bättre med samma sak.
För att beskriva hur WikiLeaks nätverk hänger ihop och fungerar så använder sig filmmakarna av ett surrealistiskt och samtidigt pedagogiskt berättande. Det funkar inte utan blir istället distanserande och det känns som att jag tittar på ett avsnitt av Vetenskapens värld. De skulle ha tittat mer på hur David Fincher och Aaron Sorkin gjorde i Facebook-filmen The Social Network. Skippa en massa datorgrafik, fokusera på relationer och berätta en story istället!
Alicia? Ja, hon får inte speciellt mycket att göra inledningsvis. Filmens huvudperson, förutom Assange, är Daniel Domscheit-Berg (Daniel Brühl), en tysk journalist som börjar samarbeta med Assange efter att de träffass på en hackerkonferens i Berlin. Efter ett tag börjar deras tidigare så fina samarbete gå sämre då Assange blir alltmer paranoid och despotisk. Alicia spelar Daniels kollega och sedemera flickvän och hon sköter väl sitt skådespelarjobb väl. Men hon är bara en pappfigur som finns där bara för att finnas där. En ganska otacksam rollfigur som inte har nåt eget agerande utan ser allt ur den manliga rollfigurens perspektiv. Mot slutet får Alica aningen mer att göra men det är för lite och för sent. Å andra sidan var det bara en ganska liten biroll.
Hur framställs Assange i filmen? Ja, han är ett arrogant svin men ändå sympatisk (i alla fall inledningsvis). WikiLeaks framstår som en sekt där Assange är ledaren, och precis som det är med det mesta så är allt underbart till en början. Ungefär som när jag började titta på ZTV när det var nytt och litet. När det sen växte så var det liksom inte samma sak längre.
En bit in i filmen börjar plötsligt en annan film. Nej, det gjorde det förstås inte, men det kändes så. I en sidoplot med bl a Laura Linney, Anthony Mackie och Stanley Tucchi handlar det om att en av amerikanska UD:s källor i Egypten måste ta sig ur landet efter att WikiLeaks börjat publicera hemlig korrespondans mellan USA och deras ambassader. Jag antar att man ville visa på hur känsligt det kan vara med att läcka information. Tyvärr kändes det här avsnittet som onödig och annorlunda, jämför med resten, utfyllnad.
Jag kan tyvärr nog inte rekommendera filmen. Förtexterna var fina och skådisarna är duktiga när de får jobba ordentligt. Men tyvärr blev det både för trist och spretigt i slutändan.
Om ni vill se en dokumentär om WikiLeaks så kan ni kolla in We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks som jag skrivit om på bloggen tidigare. Det är inte en speciellt bra dokumentär men ändå snäppet bättre än The Fifth Estate.
The Fifth Estate:
Alicia:
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
I söndags handlade det om den första Paddington-filmen och nu är det följaktligen dags för uppföljaren med den fantasifulla titeln Paddington 2. Vår favoritbjörn bor kvar hos den snälla familjen Brown, vill köpa en present till sin tant Lucy, och skaffar därför en radda jobb. Precis som i första filmen är det lite för snällt och politiskt korrekt med ett multikulturellt kvarter men där vi har en ond rasistisk person. Han är OND. Men det är ju en barnfilm, jag glömmer det hela tiden. Främst går filmen ut på att Paddington trasslar till det i form av visuella gags och hamnar till slut i fängelse. I finkan?! Really?! Lite The Grand Budapest Hotel-vibbar här (för övrigt Wes Andersons enda riktigt bra film). Alla fångar är snälla tjuvar, klädda i samma färgglada och randiga fångdräkter. Film nummer två är snäppet bättre än ettan. Det är mer karaktärsdrivet och inte lika många övertydliga poänger. Och ja, det blev dammigt i rummet när tant Lucy kom till London (spoiler!).
Under filmens första tio minuter hinner man vara så politiskt korrekt att det nästan blir löjligt. Vi hinner med skövling av regnskogen, båtflyktingar och tiggare. Det blir kanske inte övertydligt men för mycket på en gång. Jo, förresten, det blev övertydligt. 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?