Avengers: Infinity War (2018)

Avengers och vi tittare har nu nått fram till slutdestinationen (ja, nästan i alla fall) efter splittringen i Civil War och mellanlandningar i Doctor Strange, Guardians 2, Spider-Man: Homecoming, Thor: Ragnarök och Black Panther. Alla (alla!) är verkligen med. Ja, förutom myrmannen och pilbågsmannen som tydligen frivilligt (?) satt sig i husarrest efter det som hände i Civil War.

Avengers: Infinity War tar vid direkt efter händelserna i Ragnrök då ju asarna tvingades fly från sin hemplanet. Ur askan i elden kan man säga. De träffar nämligen på rymdens värsta bad guy Thanos, mannen med den stora hakan, och hans anhang. Thanos är på jakt efter tesserakten, kuben som vi minns från bl a The Avengers. Varför vill Thanos ha kuben? Jo, för att den innehåller Rymdstenen, en av de sex Evighetsstenarna. Dessa sex stenar planerar Thanos att placera i sin metallhandske, smidd av värmen från en döende stjärna, för att få oändlig makt över hela universum.

Eftersom två (om jag räknat rätt) av stenarna finns på jorden, hos Vision och Doctor Strange, så blir The Avengers tvungna att lägga gammalt groll åt sidan för att bekämpa Thanos som har skickat sina underhuggare för att ”samla in” stenarna.

Jag varnar direkt för spoilers. Varning för spoilers.

Jaha, det var väl helt ok det här, eller kanske på sin höjd ok, var min spontana reaktion efter visningen i söndags. Just denna typ av MCU-film som har en hel kader med superhjältar (och skurkar) brukar inte funka lika bra för mig som de filmer som fokuserar på endast en eller två personer. För mig blir det för rörigt, hoppigt och spretigt. Det är därför Winter Soldier är så mycket bättre än Civil War exempelvis, och det är därför jag gillar ursprungshistorier som Spider-Man: Homecoming och Ant-Man.

Det eventuellt positiva och komiska i att Guardians of Galaxy-gänget får träffa Tor och byta några ord med honom på vägen väger inte upp det negativa i att filmen aldrig hinner vila för mig. Vi hoppar från en story till en annan i ett round robin-schema. Lite som i slutet av Return of Jedi. Det är ett sätt att berätta som kanske inte passar mig.

Hur skötte sig Thanos? Var han bra som skurk? Mmm, hyfsad. Han var mer intressant än många andra skurkar. Han hade ett lite annorlunda syfte med sin plan då han inte bara ville utplåna allt liv för att få makt. Nej, han ville utplåna hälften av allt liv för att den kvarvarande hälften skulle få bättre liv. Beundransvärt.

Thanos datoranimerade ansikte gav mig ibland uncanny valley-vibbar samtidigt som det ledde till att jag ibland inte kunde ta honom på allvar just eftersom han var en cgi-figur. Jag tyckte dock Josh Brolins röst gav honom en bra tyngd, ett lugn och en annorlunda eftertänksamhet.

Av Thanos underhuggare, tydligen kallade The Black Order i serietidningarna, gillade jag en figur vid namn Ebony Maw. Han såg ut som Voldemort (ingen näsa!) fast med nån sorts hockeyfrilla istället för att vara skallig. Jag gillade hans stil och nonchalanta sätt att utöva sin telekinesi. Tyvärr avpolletterades han alldeles för lätt och tidigt.

Av hjältarna då? Jo, jag gillar oftast Tor men han var mest ihop med Guardians och jag har aldrig varit så förtjust i dem så då sänktes även Tor.

Steve Rogers, Captain America, är nog min favorit i filmen även om han inte är med så mycket. När jag tänker efter så är det ingen som är med så mycket. Det är kanske Thanos som får mest tid på duken?

När actionscenerna tog vid kände jag att jag zonade ut. Det förekommer bl a en lång sekvens i Wakanda som var trist.

Grundproblemet för mig är nog att jag inte blir engagerad av storyn eller rollfigurerna. Jag bryr mig inte jättemycket, och då är det svårt att gilla filmen jättemycket.

Det i sociala medier omtalade slutet där ett antal av våra hjältar ”dör” påverkade mig inte. Dels för att det tidigare i filmen hintades om att Doctor Strange manipulerade hela skeendet genom nån form av trick, och dels för att det även rent fysiskt framställdes som ett slags tidsresetrick som när Marty och hans syskon försvinner från ett foto i Tillbaka till framtiden. Det kändes som nånting som inte bara är möjligt att upphäva. Nej, det kommer med all säkerhet att upphävas i den fjärde Avengers-filmen.

Som helhet är det ändå en underhållande och helt ok film. Middle of the pack Marvel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen på en bra visning i 2D på Rigoletto tillsammans med Henke. Jag får be om ursäkt för min spontana reaktion när du meddelade ditt betyg efter visningen. Men det var, som sagt, min spontana reaktion. För mig var underhållningsvärdet strax under det i Black Panther och eftersom den filmen inte alls föll dig på läppen så blev jag minst sagt förvånad. Men jag inser nu att vi helt enkelt uppfattar dessa filmer olika. De filmer jag gillar är inte dina favoriter, och vice versa.

Kolla nu in vad Henke skriver om filmen borta hos sig på Fripps filmrevyer.

Även Fiffi, Sofia och film4fucksake har delat med sig av sina tankar i skriftlig form.

The Manchurian Candidate (2004)

Medan jag är i Alperna på skidresa så passar jag på att publicera några gamla och korta preblogg-omdömen och här kommer det andra om The Manchurian Candidate. Texten skrevs i september 2005 på den tiden som Filmkrönikan existerade och leddes av Orvar Säfström (som hade väldigt svårt för Denzel Washington).

I denna konspirationsthriller spelar allas vår (och speciellt Filmkrönike-Orvars) Denzel Washington soldaten som kommer hem från Gulfkriget med ett något suddigt minne av vad som egentligen hände där. Mmm, något skumt är i görningen helt klart. Jag gillade den här filmen ganska mycket. Den är välgjord och Denzel spelar en ganska annorlunda roll, liksom lite nedtonad, och ingen klassisk hjälte alls. Han är förvirrad och deprimerad mest hela filmen. Jag tycker även Liev Schreiber var riktigt bra som vicepresidentkandidat. Han har en lite obehaglig slemmig stil, ungefär som Ian Holms android Ash i Alien (jag vet inte varför jag gör den kopplingen). Originalet, eller snarare den första filmatiseringen av Richard Condons roman, Hjärntvättad (som den heter på svenska) med Frank Sinatra har jag sett och ger ungefär samma betyg (kanske snäppet högre).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Captain America: Civil War (2016)

Civil WarDen första maj var jag inte ute och demonstrerade. Nej, jag gick på bio och såg Captain America: Civil War. Det här är alltså den tredje filmen om den genmodifierade amerikanska helyllehjälten från 1940-talet som kämpar mot ondska på 2010-talet.

Första filmen om Steve Rogers kom 2011 och jag tyckte den var en helt ok matinérulle. Inget speciellt men mysig. Tvåan däremot, den med undertiteln The Winter Soldier, var en otroligt charmig rulle som jag log mig rakt igenom.

Civil War är regisserad av samma brödrapar, The Russos, som gjorde Winter Soldier så det borde väl kunna bli minst lika bra det här? Inte riktigt tyvärr. Men inte dåligt alls. Det puttrar på hela tiden och det ska sägas att de två och en halv timmarna rullar på utan att det blir segt. Jag är dock inte alls lika charmad av eller indragen i filmen den här gången.

Vad är det som inte funkar lika bra? Ja, för mig är det lite av ett problem att det här egentligen inte är Captain America 3 utan Avengers 3. Det gör att filmen känns mindre unik och bara en i raden av uppbyggnadsfilmer inför vad som komma skall. Det börjar kännas så med de flesta av Marvels MCU-filmer. De görs för att man ska se nästa film i ordningen. Det finns undantag förstås. Jag tyckte t ex Ant-Man stod väldigt bra på egna ben även om Falcon gjorde ett kort gästspel där. Den kändes som en egen film, kanske för att det var en origin story om en sidokaraktär.

I Civil War ska ALLA vara med: Captain America, Iron Man, Black Widow, Vision, Scarlett Witch, Falcon, The Winter Soldier, Ant-Man, Hawkeye, War Machine, Black Panther, och då är det några ”civilare” jag inte nämnt. Ja, t.o.m. en viss Spider-Man (snackar för mycket!) gör entré en bit in filmen. För mycket? Ja, jag tycker faktiskt det. Andra kanske tycker det är roligt att bocka av hjältarna en efter en men för mig gör det att det blir lite för mycket av det goda. I The Winder Soldier så tyckte jag det var en perfekt mix och man hann med att vara lite mer personliga med våra hjältar samtidigt som några få nya presenterades.

Skurken i filmen är fullkomligt ointressant. Blek. Han spelades av Daniel Brühl som gör vad han kan i en ganska otacksam roll. Nu var väl poängen att han bara skulle fungera som en katalysator för att få Avengers-medlemmarna att börja slåss internt (därav filmtiteln Civil War).

Det finns en riktigt bra scen som kom mot slutet. Jag tar det inom spoilertaggar. Det är när <spoiler>Tony Stark/Iron Man och Steve Rogers/Captain America slåss och Rogers höjer sin sköld för att vad det verkar krossa Starks skalle. Stark skyddar sig instinktivt, han tror helt enkelt att Rogers kommer att slå ihjäl honom trots att de egentligen ju ska vara vänner. Men nu har det alltså gått så långt att han tror att han ska bli ihjälslagen. Det här ger Rogers läge att istället köra skölden rätt igenom Iron Man-dräktens bröstplåt och krossa den runda bränslecellen som sitter där och därmed oskadliggöra men inte döda Stark. Jag tyckte detta var en intressant och ganska stark scen. Stark är för en gångs skull livrädd och efteråt bryter Rogers ihop då han fattar att han faktiskt var nära att slå ihjäl Stark</spoiler>.

Nykomlingen Black Panther var relativt cool med en ganska schysst dräkt och atletiska kunskaper. Han spelades av Chadwick Boseman som jag av en slump såg nyligen i sports-BOATS-filmen 42 där han spelade Jackie Robinson som var den förste svarte baseballspelaren i Major League. I Civil War pratar han engelska med en något störande afrikansk brytning. Ja, jag vet, han är från ett afrikanskt land men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte låta bli att tänka på en amerikan som ska spela Nelson Mandela.

Som jag skrev tidigare så känns detta alltså mer som Avengers 3 än Captain America 3. Det behöver väl i och för sig inte vara nåt fel med det, men nu blev det både en fortsättning på storyn från Winter Soldier och Age of Ultron, och därför kanske varken hackat eller malet. Jag tror jag till viss del har ledsnat på att allt ska hänga ihop, framåt och bakåt, uppåt och neråt. Marvel gör helt enkelt en enda lång tv-serie fast på bio där det går ganska lång tid mellan varje avsnitt. Bra, och bra tänkt, men jag börjar nog bli lite mätt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag skriver även Henke om filmen och tidigare har även Steffo och Fiffi skrivit om inbördeskriget, och nu även Sofia.

PS. Att jag kan tyckas vara lite negativt inställd till filmen kan bero på att jag när jag såg den var rejält förkyld med antydan till feber och ont i hela kroppen, glömde mina 3D-glasögon hemma och fick köpa nya, tänkte köpa en dricka att ha i salongen utifall jag skulle börja hosta, glömde köpa drickan och fick gå ut igen bara för att upptäcka att dryckesautomaterna inte fungerade och fick springa ner till foajén för att köpa dricka där. Men annars var allt bra. 😉 DS

PPS. Varför har Filmstaden Scandinavia så galet högt ljud under reklamen? Ja, vi vet, ni har ett nytt fint ljudsystem men låt det göra sitt bästa jobb under själva filmen, tack. Som det är nu är man tvungen att skrika för att kunna prata med varandra innan filmen börjar. DS

Vikander-vecka: The Fifth Estate (2013)

The Fifth EstateThe Fifth Estate är en BOATS om Julian Assange och WikiLeaks och som så ofta i biografifilmer så är det en uppgång- och fall-historia. Assange spelas av The Batch, dvs Benedict Cumberbatch.

Filmens förtexter är riktigt snygga. Två minuter som beskriver på vilket sätt information och nyheter har spridits genom historien. Det börjar med grottmålningar och slutar med Internet. Snyggt.

Efter det var det nog slut på det som var riktigt bra med The Fifth Estate. Trots att den gjord så sent som 2013 så känns den daterad. Den försöker visa hur coolt det är med Internet och hackers, men det blir mest töntigt. Då tycker jag tv-serien Mr. Robot lyckas bättre med samma sak.

För att beskriva hur WikiLeaks nätverk hänger ihop och fungerar så använder sig filmmakarna av ett surrealistiskt och samtidigt pedagogiskt berättande. Det funkar inte utan blir istället distanserande och det känns som att jag tittar på ett avsnitt av Vetenskapens värld. De skulle ha tittat mer på hur David Fincher och Aaron Sorkin gjorde i Facebook-filmen The Social Network. Skippa en massa datorgrafik, fokusera på relationer och berätta en story istället!

Alicia? Ja, hon får inte speciellt mycket att göra inledningsvis. Filmens huvudperson, förutom Assange, är Daniel Domscheit-Berg (Daniel Brühl), en tysk journalist som börjar samarbeta med Assange efter att de träffass på en hackerkonferens i Berlin. Efter ett tag börjar deras tidigare så fina samarbete gå sämre då Assange blir alltmer paranoid och despotisk. Alicia spelar Daniels kollega och sedemera flickvän och hon sköter väl sitt skådespelarjobb väl. Men hon är bara en pappfigur som finns där bara för att finnas där. En ganska otacksam rollfigur som inte har nåt eget agerande utan ser allt ur den manliga rollfigurens perspektiv. Mot slutet får Alica aningen mer att göra men det är för lite och för sent. Å andra sidan var det bara en ganska liten biroll.

Hur framställs Assange i filmen? Ja, han är ett arrogant svin men ändå sympatisk (i alla fall inledningsvis). WikiLeaks framstår som en sekt där Assange är ledaren, och precis som det är med det mesta så är allt underbart till en början. Ungefär som när jag började titta på ZTV när det var nytt och litet. När det sen växte så var det liksom inte samma sak längre.

En bit in i filmen börjar plötsligt en annan film. Nej, det gjorde det förstås inte, men det kändes så. I en sidoplot med bl a Laura Linney, Anthony Mackie och Stanley Tucchi handlar det om att en av amerikanska UD:s källor i Egypten måste ta sig ur landet efter att WikiLeaks börjat publicera hemlig korrespondans mellan USA och deras ambassader. Jag antar att man ville visa på hur känsligt det kan vara med att läcka information. Tyvärr kändes det här avsnittet som onödig och annorlunda, jämför med resten, utfyllnad.

Jag kan tyvärr nog inte rekommendera filmen. Förtexterna var fina och skådisarna är duktiga när de får jobba ordentligt. Men tyvärr blev det både för trist och spretigt i slutändan.

Om ni vill se en dokumentär om WikiLeaks så kan ni kolla in We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks som jag skrivit om på bloggen tidigare. Det är inte en speciellt bra dokumentär men ändå snäppet bättre än The Fifth Estate.

The Fifth Estate:

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Teckning

Ant-Man (2015)

Ant-Man-posterFörra sommaren var en Marvel-film en av de mest omtalade och hajpade. Den hette Guardians of the Galaxy. Jag tyckte den var medioker. Hyfsad men ganska tråkig och med en plot vi sett förut. Hela jorden, ja, hela universum, behövde räddas. Det var en så stor skala att insatsen försvann. Den senaste Marvel-filmen utspelar sig på en lite mindre skala. Ibland t.o.m. på en pyttepytteliten skala. Typ tre millimeter. Jag pratar givetvis om Ant-Man.

Jag hade i princip noll förväntningar på Ant-Man. Men givetvis går jag och ser den på bio. En actionspäckad superhjälterulle upplevs bäst på bio. Förväntningarna var låga, främst pga att det för mig infunnit sig en rejäl mättnad på Marvel och deras stil. Tidigare i sommar (eller vänta, det var tydligen redan i april) hade Avengers: The Age of Ultron premiär och den gav mig ingenting.

Döm om min förvåning då jag en bit in i Ant-Man känner att det här ju för fasen riktigt roligt! En myriad av roligheter strömmar förbi på vita duken. Paul Rudd som ”gentlemannatjuven” Scott Lang, som sedemera blir Ant-Man, är hur charmig som helst. Filmens ton är charmig. Allt är charmigt, t.o.m. Michael Douglas.

Douglas spelar doktor Hank Pym som upptäckt ett sätt att krympa avståndet mellan atomer men gömmer sina forskningsresultat för att förhindra att de hamnar i fel händer. När hans tidigare protegé (now gone evil) Darren Cross (Corey Stoll) ändå lyckas med samma bedrift anlitar Pym Scott och ber honom att bli den nya myrmannen med rätt att krympa för att stoppa Cross.

Ant-Man är en science fiction-actionkomedi, och om tittar lite på det här med komedier så är ett tydligt mått på hur en bra komedi hur ofta man skrattar under filmen. Jag skrattade ofta under Ant-Man. Det händer inte så rackarns ofta att jag skrattar på bio. Men här hände det kanske var femte minut eller så. Michael Peña är rolig och jag skrattar. Skämtet när Peña ska berätta nåt för Scott men fokuserar på fel saker är kul och dras två gånger, vilket är precis lagom.

Upplägget i filmen är inget nytt förstås men ändå känns den förvånansvärt fräsch. Märkligt. Vi har ju sett det mesta förut. Superhjältebiten är ungefär som förut. Forskare blir ond, vill ta över världen, eller åtminstone tjäna pengar genom att sälja sin produkt till terrorister. Superhjälte måste stoppa honom (ja, skurken är väl alltid av manligt kön?). Även förminskade människor har vi sett förut. Teskedsgumman någon?

Badger-Man?

Badger-Man?

Filmen är fylld med klichéer. Scotts trio med kompisar är otroligt fåniga med bl a en datornörd som bryter på ryska och en skämtande Tyrese. Scotts fru är ihop med en ny snubbe som dessutom är polis. När Scott kommer på besök för att träffa sin dotter tycker frun och nye snubben att han inte ska vara där. Scott är en slarver men med gott hjärta. Ja, ni hör ju.

Inget i filmen borde egentligen funka. Att Pym och Scott kan kommunicera med och kontrollera myror är fullkomligt befängt. Men det funkar. Det funkar.

Grejen är att allt är välgjort. Första gången Scott blir förminskad bjuds vi på en härlig åktur med början i ett badkar. Det är fantasi- och lekfullt. Härligt. Ja, det är nog förminskningsvinkeln som gör att filmen lyfter för mig. Slutuppgörelsen är egentligen som vilken slutuppgörelse som helst men att den utspelas ombord på ett liten modelltåg är underbart. Jag gillade även att filmen ibland vänder på steken och saker inte förminskas utan blir större. Detta kom oftast som en överraskning för mig och med en komisk effekt som följd.

Jag har hört att det, som vanligt (jag är ledsen, men gäsp), klagas på att det saknas kvinnliga rollfigur som får göra nåt vettigt. Jag vet inte. Ja, Marvel är relativt dåliga, eller jättedåliga om vi ska vara ärliga, på att fokusera på kvinnliga hjältar i sina filmer. På senare tid har vi ändå fått Black Widow och Scarlet Witch. I Ant-Man ser vi Evangeline Lilly som Hanks dotter Hope och jag tycker nog hon fick göra en hel del här. Nej, hon blev aldrig Wasp men nu hette filmen Ant-Man, och scenen mitt under eftertexterna skvallrar om mer fokus på just Wasp i senare filmer.

Men framförallt så sitter jag inte och tänker på såna här frågor under filmen. Det är liksom inte det som sänker eller höjer en film för mig. Har jag roligt? Är jag underhållen? Om svaret är ja på dessa frågor så överskuggar detta det faktum att Hope aldrig fick sätta på sig Wasp-dräkten. Hon fick ju i alla fall slå Scott på käften och träna upp honom i kampsport.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Även Fiffis filmtajm och Rörliga bilder och tryckta ord har skrivit om Ant-Man.

Avengers: Age of Ultron (2015)

SF har nåt som de kallar för Bioklubben. Det funkar så att du blir medlem och sen får du poäng för varje biobiljett du köper. När du nått upp till ett visst antal poäng kan du använda poängen för att lösa ut nya biobiljetter. Ungefär som när man får EuroBonus-poäng när man flyger med SAS som man kan utnyttja till andra resor. Det här låter ju jättefint och smidigt. På SF:s hemsida kan man enkelt och i god tid innan visningen köpa sina biljetter, välja de platser man vill ha i salongen, registrera sitt bioklubbsnummer så att man får poäng. Man kan gå in på sin egen sida för att se hur många poäng man har och när man måste använda dem. Ett litet aber är nämligen att man måste utnyttja sina poäng inom en viss tid, annars förfaller de.

Nu kan man ju enkelt använda sina poäng när man som köper sina biljetter via nätet, så det där med att poängen försvinner ska ju inte vara nåt problem. Eller vänta nu… det visar sig att det INTE går att använda poäng när man köper biljetter via nätet. Hur tänkte SF där?! Tänkte de överhuvudtaget? Eller handlar det om att SF faktiskt inte vill att man ska kunna använda sina poäng via nätet? Att de vill att det ska vara lite bökigt? Göra det svårt för kunderna och tjäna mer pengar? Inte ok.

Det enda sättet att utnyttja sina poäng är i en kassa på en biograf. Det här låter kanske inte så farligt, men grejen är att jag vill kunna köpa mina biljetter i god tid före visningen. Jag vill se den där grafiken där jag kan se vilka platser som är tillgängliga och sen välja den plats jag vill ha. Jag vill göra detta i god tid och sen vill jag kunna komma till biografen ganska nära inpå visningen med en kaffe i handen och hämta ut min biljett i en biomat. Dessutom måste det – det bara måste – vara möjligt och rent av en barnlek att lösa det rent tekniska med att använda sina poäng via nätet. Man kan ju göra allt annat via nätet för bövelen. Nä, det här måste SF ta och fixa. Pronto.

Jag har varit medlem i Bioklubben i drygt ett år och jag har samlat in och blivit av med hur många poäng som helst. I lördags var faktiskt första gången jag lyckades utnyttja mina poäng då jag löste ut en biljett för att se den senaste Avengers-filmen på en lunchvisning på Sergel. Jag passade på att fråga personalen där varför det inte gick att utnyttja sina poäng via nätet och fick svaret att det fanns nåt tekniskt problem… men att det var på gång. Tekniskt problem, my ass, säger jag. På gång… jag tror det när jag ser det. Fixa och fixa nu. Jag är programmerare, jag kan hjälpa till. Det är bara att ringa. Jag gör det gratis. Det tar en kvart, jag lovar.

Ultron

Ultron: En ganska tråkig skurk som dessutom verkade ha en mun gjord av nån typ av okänd elastisk metall. Det såg bara konstigt ut när han pratade. Visst var det William Hurt som gjorde rösten?

Aaaaaaanyway. Avengers: Age of Ultron var det. Den första filmen jag såg med filmspanarna var faktiskt just den första Avengers-filmen. Den fick godkänt av mig. En underhållande 3,5/5 men det är inte Guds gåva till människorna som många verkar vilja hävda. Min förväntningar på uppföljaren var varken höga eller låga. Jag vet inte ens om de existerade. Joel nämnde i onsdags när vi sågs för att se Miraklet i Viskan att han funderade på att se Avengers: Age of Ultron direkt efteråt. Jag hade inte ens koll på att den redan hade premiär.

Jag tror mitt relativa ointresse kan bero på en viss mättnad. Marvel Studios formligen sprutar ur sig filmer, och är det inte Marvel Studios själva så är det ändå filmer om andra Marvel-karaktärer som X-Men eller Spindelmannen. Och då har vi inte ens nämnt DC-snubben Stålmannen.

I Avengers: Age of Ultron så kastas vi direkt in i den i mitt tycke rätt förvirrade handlingen. Våra hjältar är i kast med att anfalla ett Hydra-högkvarter i ett östeuropeiskt land. Hydra är skurkarna. I högkvarteret finns Lokes spira… äh, skit samma, jag orkar inte redogöra för mer om handlingen. En sak leder till en annan och plötsligt har Tony Stark och Bruce Banner skapat en artificiell intelligens kallad Ultron som flyr via Internet och nu vill förgöra världen.

Handlingen är ändå inte det intressanta. Karaktärerna och hur de samverkar är det intressanta. Det var väl just detta som var roligast med den första filmen, t ex hur Tony Stark och Steve Rogers inte kan sluta att gnabbas. I den här uppföljaren tycker jag inte riktigt samspelet räcker till för att det ska bli en lika bra film.

En sak som jag inte kan låta bli att störa mig på var att vi fick träffa på två mutanter från X-Men också: Quicksilver (torrbollen Aaron Taylor-Johnson med usel accent) och Scarlet Witch (duktiga Elizabeth Olsen, helt utan accent). Quicksilver såg vi ju i den senaste X-Men-filmen där han dessutom ägde den absolut coolaste scenen. Eftersom Marvel inte äger filmrättigheterna till X-Men, men på nåt sätt ändå äger rättigheterna till karaktärer därifrån, så har det gjorts ett avtal som säger att Scarlet Witch och hennes tvillingbrorsa Quicksilver får vara med i Marvels filmer men de får inte vara mutanter. Haha, helt galet. I Avengers: Age of Ultron är de alltså inte mutanter utan förädlade människor, dvs ett resultat av Hydras experiment på människor. Men som jag har förstått det så är det här egentligen inget konstigt i serietidningsvärlden där det är accepterat att det finns en mängd parallella universum där saker och ting kan vara olika. Black Widow kanske flirtar mer med Captain America än med Hulk t ex.

Nåja. Scarlet Witch är faktiskt med i filmens bästa scen, tillsammans med den vad jag trodde något bleke karaktären Hawkeye (Jeremy Renner). Mitt under slutstriden håller Hawkeye ett litet pepptal där han pushar Scarlet Witch att anta utmaningen och bli en Avenger. Bra grejor.

En sak jag gillade var att både Black Widow och Hawkeye konstaterar att de inte har superkrafter (som de andra) utan är vanliga människor men att de ändå har nåt att bidra med i Avengers-gruppen.

Vad mer? Ja, jag har inte så mycket att säga faktiskt. Actionsekvenserna är ganska tråkiga. Den inledande attacksekvensen hade dessutom tydlig och tråkig cgi i form av helt datoranimerade Tor- och Black Widow-karaktärer. Jag trodde vi konstaterade redan i The Matrix Reloaded att detta inte funkar. Slutuppgörelsen är lite långdragen. Under eftertexterna dyker Jar Jar Binks upp i extrascen. En helt ok popcorn-rulle är vad detta är. Fem delat med två känns som ett rimligt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag skriver även Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer om Avengers: Age of Ultron, och sen tidigare har Fiffis filmtajm och Flmr delat ut sina domar. Även Den perfekta filmen poddar om filmen idag. Och nu har även The Nerd Bird spanat in hämnarna (i IMAX).

Captain America: The Winter Soldier (2014)

RobertDet kom ett sms. Det var ett sms från min filmspanarkompis Henke. Det stod ”Har du sett Capt America?”. ”Nope” svarade jag. Henke skickade då ”Sugen? I veckan. Inte Kista, Sergel”. ”Yes” svarade jag. Varför återger jag nu den här interna sms-konversationen. Jo, för att det var upptakten på en av de bästa bioupplevelser jag har haft i år. Henke och jag såg till slut Captain America: The Winter Soldier i tisdags, på Sergel, inte i Kista, i 2D, inte i 3D – och jag stortrivdes. Till saken hör att jag på lördagen hade genomlidit prettoskapelsen The Quiet Roar och på söndagen hade jag sett Oscarsfilmen 12 Years a Slave. Jag var helt enkelt upplagd för nåt lättsamt, en Marvel-film t ex.

Jag vet inte hur mycket bakgrunden med de andra ”tunga” filmerna bidrog till att jag njöt så mycket av filmen. Men faktum är att jag efter ett tag satt med ett stort smile på läpparna, och det fortsatte filmen igenom.

I uppföljaren till den första filmen om den amerikanske kaptenen Steve Rogers får vi förutom titelpersonen själv återse Marvel-bekantingarna Natasha Romanoff/Black Widow (Scarlett Johansson) och Nick Fury (Samuel L. Jackson), chefen för underrättelseorganisationen S.H.I.E.L.D.. Nya bekantskaper är Sam Wilson/Falcon (Anthony Mackie) och den mystiska Winter Soldier (Sebastian Stan).

I filmens inledning utsätts Nick Fury för ett attentat i en helt fantastisk actionsekvens. Efter detta är det upp till Cap America, Black Widow och nya hjälten Falcon att ta reda på vad som ligger bakom. Och de kan inte lita på någon. Inte ens S.H.I.E.L.D., där höjdaren Alexander Pierce (spelad av skådespelarhöjdaren Robert Redford!) agerar suspekt.

Tjoho! Jag älskade detta. Det är perfekt tempo, med härliga actionsekvenser som kommer med precis lagom mellanrum. Däremellan är det skönt samspel mellan de tre huvudkaraktärerna. Black Widow försöker hooka upp Steve med tjejer, liksom lära honom hur datingscenen ser ut på 2010-talet. Steve kommer ju från en annan mer ”oskyldig” tid. Vi fick ju se i den första filmen hur Steve på 1940-talet kraschade med ett plan i Arktis och sen var nedfrusen i dvala innan han 70 år senare väcktes upp och gick med i S.H.I.E.L.D..

Jag gillade Anthony Mackie som Falcon också. Han och Steve blir kompisar och gör roliga saker ihop. Typ som att rädda världen. 🙂 Och Robert Redford. Vilken hjälte. 77 bast och kickar bakdel. Apropå Redford så måste ni se All is Lost där Robban ensam på en segelbåt bär upp en hel film!

Jag gillar konspirationstemat som genomsyrar filmen. Våra hjältar kan inte lita på någon. Efter visningen konstaterade både Henke och jag också att det var ganska mycket James Bond över skurkens storslagna planer. Det handlar om att rasera och sen ta över världen. Vi pratar stor skala här.

Captain America: The Winter Soldier är den bästa (!) filmen som vi hittills sett komma ur Marvel Cinematic Universe. Nej, den något överhajpade The Avengers är inte bättre. Här hittar ni länkar till mina recensioner av de tidigare filmerna: Iron Man, The Incredible Hulk, Iron Man 2, Thor, Captain America: The First Avenger, The Avengers, Iron Man 3, Thor: The Dark World.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Kolla nu in vad Henke skriver om Captain America. Log han sig igenom filmen som jag gjorde?

Gangster Squad

Ratata

Ratatatatatatatatatatatata… kulor som aldrig tar slut

Titel: Gangster Squadfilmspanarna_kvadrat
Regi: Ruben Fleischer
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Filmspanarna firade sitt ettårsjubileum (yay!) med att se Gangster Squad. En film som jag inte visste något om förutom att det nog var en gangsterfilm. Ja, det skvallrade ju titeln om. När förtexterna drog igång efter att en SF-anställd kört en stå upp-rutin visade det sig att filmen innehöll en kader med toppskådisar: Sean Penn, Josh Brolin, Emma Stone och Ryan Gosling för att nämna några. Dessutom visade det sig att filmen utspelade sig 1949 i Los Angeles, ett otroligt snyggt L.A. när det gäller kläder, bilar, fontäner, byggnader, jazzband. Det kanske blir en trevlig stund det här tänkte jag. Nåt som drog ner förväntningarna en aning var en såsig voice-over.

Gangstern Mickey Cohen (spelad av en något sliten men samtidigt överspelande Penn) planerar att ta över den kriminella verksamheten i L.A. och han planerar att göra det med våld. I början av filmen tar Cohen hand om en utsänd ”medlare” från den italienska maffian baserad i Chicago. När Cohen senare får frågan om vad som hände med honom hade han kunnat svara ”he had to split” men det kanske hade passat bättre i en Bond-film, och Cohen är inte heller den sofistikerade ordvitsargangstern utan istället en som låter nävarna tala (ja, han hade tydligen även haft en karriär som boxare denne Cohen).

L.A:s polischef, spelad av en semla till Nick Nolte, bestämmer sig för att köra hårt mot hårt och ber polisen John O’Mara samla ihop ett gäng hårda män som ska sabotera Cohens verksamhet. O’Mara och hans gangster squad jobbar i hemlighet och utan sina polisbrickor med att helt enkelt slå till mot Cohens spelklubbar och bränna upp hans pengar eller preja herointransporter av vägen. Cohen blir arg, mycket arg. Fast O’Mara är fel person att slåss mot då O’Mara som deltog i andra världskriget inte har fattat att kriget är slut utan fortsätter slåss fast mot andra motståndare. Det enda O’Mara kan är nämligen att slåss.

Om man sätter på sig de kritiska glasögonen så är det här en ganska usel film med ett budskap som är nån sorts smetig falsk… jag vet inte vad… sörja.  Gosling och Stone har nån sorts kärlekshistoria helt utan djup och kemi. Slutuppgörelsen är nästan skrattretande i sin machostil. När kulorna tar slut i k-pistarna så övergår man till att puckla på varandra med nävarna till bäste man har vunnit. Om man sätter på sig de kritiska glasögonen så ser man att historien försöker vara en stenhård gangster-pulp-noir samtidigt som den försöker vara nån sorts moralhistoria om att komma över sina krigiska tendenser samtidigt som den försöker vara en hyllning till L.A:s stolta poliskår. Ja, det var faktiskt skrattretande.

Men jag tog av mig de där glasögonen ganska snart och såg bara den där pulpiga gangsterstoryn. Visst, på ett sätt blev bilden lite suddigare. På ett annat sätt blev den skarpare. Det blev ännu mer elaka skurkar som skjuter k-pist i slowmotion och ännu mer goda snutar som skjuter k-pist i slowmotion. Hattarna blev lite snyggare, läppstiften lite rödare och klänningarna lite snyggare. Jag såg det hela som en överdriven pastisch och hade en underhållande stund på bio. Mot slutet förekommer det dock några scener som bara är för mycket, bara för mycket, och jag skakade skrattandes på huvudet.

Gangster Squad är inte en film som som kommer att sitta kvar i mitt huvud nån längre tid. Men medan jag såg den var jag underhållen av den överdrivna stilen och de underbart snygga L.A-miljöerna. Filmen är faktiskt värd att se bara för scenografin, kläderna, musiken, bilarna. Fast det kanske duger att se den hemma när den släpps på det format som man föredrar.

Betyg halv
eller uttryckt i siffror 3-/5

****

Nu är jag nyfiken på vad de andra Filmspanarna tyckte om Gangster Squad. Men se där, där är ju en lista med länkar till deras recensioner.

Mode + Film
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Syndare i filmparadiset

Million Dollar Baby

Milllion Dollar Baby

”What are you waiting for? You’re faster than this. Don’t think you are, know you are. Come on. Stop trying to hit me and hit me”

Titel: Million Dollar Baby
Regi: Clint Eastwood
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Efter recensionen som jag skrev i april 2005 berättar jag inom spoilertaggar om en litet jobbig grej (*host*host*) som hände under visningen på Saga. Apropå det så kom jag att tänka på den klassiska 80-talshitten som gick under namnet hostlåten i Sverige!

Clintan Oscarsregisserar denna boxningsrulle där Hillary Swank Oscarsspelar den fattiga vita boxningstjejen Rock… eh, Maggie, som inte ger sig förrän hon har fått Frankie (Eastwood själv) som tränare. Med Morgan Freeman som ledsagare i form av en trygg berättarröst får vi följa Maggie på sin väg mot den stora fajten mot den östtyska, f.d. prostituerade, monsterboxaren.

Nja, tyvärr, lite besviken blev jag allt. Filmen är mysig i början. Eastwood och Freeman har ett skönt samspel när de smågnabbas som de gamla vänner de är i filmen. Swank är strålande, som envis och ibland naiv trailerbrud med en vilja av stål. Riktigt kul när hon får reda på att hon ska få gå en titelmatch. Hon blir glad som ett litet barn på julafton. Skönt med lite barnslig glädje. Fotot är vackert och lugnt men ibland lite väl utstuderat med siluetter och skuggor på exakt de rätta ställena.

Jag tyckte det fanns några sämre saker i filmen. Scenerna med Frankie och prästen kändes onödiga. Trodde att det skulle leda till nån sorts vändpunkt, en nyckelscen där prästen och Frankies samtal leder till nåt, men den där prästen var inte mycket för världen. Kanske var det meningen så och att det skulle symbolisera något. Maggies familj… jaha, det var ju bara för mycket. Det finns säkert såna här familjer men det blev bara för mycket kontrast i filmen. Snälla Maggie och sen den bitchiga white trash-familjen. Nja. Fattig servitris som tar med sig oätna köttbitar hem. Nja, återigen.

3/5

Spoiler
Under de mest intensiva, känsliga, tysta scenerna, när det blir en så där påtaglig tystnad som man kan ta på, alltså när Frankie är hos Maggie och har bestämt sig för att stänga av respiratorn och låta henne somna in, vad händer då? Jo, jag får plötsligt världens jävla jobbigaste rethosta som man absolut inte vill ha i en sån situation. Försöker in i det längsta att inte hosta men det gör ju bara saken värre egentligen. Får nästan panik och funderar på att springa ut. Det är alltså alldeles, alldeles tyst i salongen, och Frankie sitter vid Maggies säng och ska till att stänga av respiratorn och ge henne den sista sprutan. Inte ett ljud hörs, förutom Frankie som tyst talar till Maggie och berättar vad han ska göra. Till slut blir jag tvungen, jag kan inte låta bli. Jag hostar till. Högt. Om jag ändå ska hosta är det väl lika bra att ta i, tänker jag, så går det kanske över. I mina öron låter det som en jävla bomb briserar mitt i salongen. Efter några sekunder hostar jag en gång till. Sen lyckas jag på nåt sätt bli av med den mest akuta hostkänslan och kan slappna av resten av filmen. Host!
Spoiler slut

The Hurt Locker

Titel: The Hurt Locker
Regi: Kathryn Bigelow
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Då avslutar vi det tredelade temat med Oscarsvinnare som jag av nån anledning inte tyckte var riktigt värda sin utmärkelse. Två saker som jag vill poängtera med The Hurt Locker är: 1. Kul att en kvinna vann en Oscar för bästa film. (Ja, jag vet att det är producenterna som egentligen belönas men Bigelow står med som producent och vann även regi-Oscarn.), 2. Kul att en sån här typ av film vann, en spännande actionthriller (eller mer dramathriller) helt enkelt. (Spontant kommer jag bara att tänka När lammen tystnar,  som i och för sig är mer av en ren thriller. Finns säkert några som jag glömmer?)

Jag har lite svårt att se sån kvalitet i den här filmen att den skulle vara värd en Oscar. Dels är det ju som man brukar säga inte en Oscarsfilm, dvs inte en sån där pampig episk dramatisk historia om hur nån som det går dåligt för kommer igen. Men framförallt så ser jag inte att det skulle vara nåt speciellt med filmen rent generellt. Vi har sett detta förut och minst lika bra, t ex i Jarhead som jag nog gillar mer. Vår lilla grupp åker från ställe till ställe och desarmerar bomber. De inblandade hanterar att vara i Irak på sina sätt. James (Jeremy Renner) är en adrenalin-junkie, Sanborn (Anthony Mackie) är den som känns mest normal. Jag tycker inte filmen säger nåt politiskt. Det skulle kunna vara en film om vilket krig som helst. Det handlar mer om att man mår dåligt i krig, men att det ändå är en sorts drog, vilket kanske är ett sätt att hantera kriget. Jag tycker inte riktigt filmen kommer nån vart. Den är hyfsat intensiv. Jag gillade t ex hela sekvensen när de satt fast omringade av krypskyttar. Skådisarna gör i princip fläckfria insatser. Känslan är realistisk men i slutändan så blev det ändå något av ett jaså. Men en trea är den värd.

3/5