The Report (2019)

The Report kändes som en blandning av två andra BOATS-filmerna, nämligen Kathryn Bigelows supertajta Zero Dark Thirty och den svenska filmen Quick. En skillnaden var tyvärr att The Report var svintråkig i princip hela tiden.

Efter visningen pratade Henke om hur filmen Spotlight sopade banan med The Report. Min första tanke var: Spotlight, vad har den med The Report att göra? Ja, det är väl egentligen självklart. Bägge filmerna handlar om det envisa arbetet med att avslöja övergrepp och fel som begåtts, och de som utför arbetet spelar ett sorts schackspel med sin motpart. I fallet Spotlight, den katolska kyrkan, och fallet The Report, CIA.

Men i mitt huvud efter filmen så hade jag alltså främst Zero Dark Thirty och Quick så jag kopplade av nån anledning först inte till Spotlight. Det hade jag dock på ett sätt redan gjort tidigare. Min bloggkompis Filmitch och jag körde ett bloggprojekt för några år sen då jag ”tvingade” Filmitch att titta på ”terrorister i Mellanöstern”-filmer varav en av filmerna givetvis var Zero Dark Thirty. Så här skrev jag i samband med det:

”När jag nu läser igenom min recension [av ZD30] så drar jag direkt paralleller till en film som Spotlight som jag också gillar väldigt mycket. Bägge filmerna skildrar det envisa gnetandet som krävs för att nå fram till ett mål.”

Cirkeln är alltså sluten och vi är tillbaka vid Spotlight.

Varför drar jag paralleller till Quick? Jo, för om man pratar om inkompetenta förhörsledare så kan man ta fram Quick och The Report som två exempel. Det som skildras i de bägge filmerna är ungefär lika obehagligt och omoraliskt. Det handlar om pajaser som får ett väldigt ansvar och som missbrukar det fullkomligt.

Problemet med The Report är alltså att den är tråkig. Det handlar om en (tortyr-)rapport som vår huvudperson Daniel Jones (Adam Driver) har jobbat med i flera år. Den har tagit över hans liv. Frågan är om den nånsin ska göras publik. Filmen lyckas tyvärr inte förmedla nån spänning eller förklara vad det är som gör att man eventuellt inte kan publicera rapporten. Republikanerna vill det inte. CIA vill det inte. Men djupare än så går man inte. Eller så missade jag några detaljer när jag nickade till.

När jag såg The Report kändes det som att man klätt en historia som kanske inte var så intressant i en konspirationsteori-kostym som inte riktigt passade. Det blir underkänt men det är inte jättedåligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer och Movies – Noir för att kolla vad de tyckte om The Report. Kanske kan de komma med en lite positivare rapport än vad jag levererade.

The Manchurian Candidate (2004)

Medan jag är i Alperna på skidresa så passar jag på att publicera några gamla och korta preblogg-omdömen och här kommer det andra om The Manchurian Candidate. Texten skrevs i september 2005 på den tiden som Filmkrönikan existerade och leddes av Orvar Säfström (som hade väldigt svårt för Denzel Washington).

I denna konspirationsthriller spelar allas vår (och speciellt Filmkrönike-Orvars) Denzel Washington soldaten som kommer hem från Gulfkriget med ett något suddigt minne av vad som egentligen hände där. Mmm, något skumt är i görningen helt klart. Jag gillade den här filmen ganska mycket. Den är välgjord och Denzel spelar en ganska annorlunda roll, liksom lite nedtonad, och ingen klassisk hjälte alls. Han är förvirrad och deprimerad mest hela filmen. Jag tycker även Liev Schreiber var riktigt bra som vicepresidentkandidat. Han har en lite obehaglig slemmig stil, ungefär som Ian Holms android Ash i Alien (jag vet inte varför jag gör den kopplingen). Originalet, eller snarare den första filmatiseringen av Richard Condons roman, Hjärntvättad (som den heter på svenska) med Frank Sinatra har jag sett och ger ungefär samma betyg (kanske snäppet högre).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Big Game (2014)

Big Game

En finsk film som spänner bågen

På Malmö Filmdagar för ett år sen visades en trailer för en finsk film som hette Big Game. Samuel L. Jackson (!) spelade amerikansk president vars flygplan blir attackerat av terrorister över Finland. Presidenten skjuter ut sig i en nödkapsel och landar i den finländska ödemarken. Hans enda hjälp visar sig vara en finsk 13-årig snorunge som är ute på ett sorts mandomsprovsuppdrag. Ja, jag måste säga att jag gillade trailern och dess kaxighet. Frågan var nu om filmen skulle leva upp till trailern? Ja, nästan, är svaret. Jag har aldrig tråkigt. Däremot känns det att det här är en film med ganska låg budget. Man har ett koncept som man kör stenhårt på. Sam Jackson levererar. Vi får ett mysigt samspel à la buddyfilm mellan Sam och Onni Tommila som spelar ”snorungen”. 3/5 och då kanske jag är snäll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Fast and the Furious

FF_loggaDet spelade ingen roll vad nån sa om The Fast and the Furious-filmerna, Joel inkluderad. Jag skulle bara inte titta på dessa filmer. De var under min lägstanivå. Jag ”visste” att jag inte skulle gilla dem, så varför titta? Det handlade om trams, om trash, om trimmade motorer, om trimmade brudar, och om en hjärndöd story. Framförallt var jag säker på att jag skulle tycka de var tråkiga. Jag behövde inte se detta. Men så…

…jag minns inte vilken film det var jag såg på bio men innan den så visades trailern för Furious 6 och jag var hooked. Trailern var så over the top och galet bra att jag la mig platt. Vad är det här för nåt?! Jag bara måste se den här filmen på bio. Det värsta är att jag är funtat så att jag inte kan se film nummer sex i ordningen i en franchise utan att se de föregående fem. Så, då var det bestämt: jag skulle se hela The Fast and the Furious-filmerna och sen avsluta med sexan på bio. Tjoho!

Jag måste även ge cred till Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord. Hennes genomgång och det faktum att hon har hälsan i behåll (till synes) bidrog till att jag vågade mig på projektet. Här hittar ni hennes intryck av The Fast and the Furious-serien.

Första steget i var att hitta filmerna via nätet lagligt. Det gick hyfsat. Jag meddelar slutresultatet när jag skrivit om de fem första filmerna.

****

Paul WalkerTitel: The Fast and the Furious
Regissör: Rob Cohen
År: 2001
IMDb
| Filmtipset

Då rivstartar vi temat med den första filmen i serien. The Fast and the Furious kom alltså 2001 och det är ju ett tag sen. Det lustiga är att jag inte känner att den är daterad alls. Den känns modern men det är kanske för att jag inte har så mycket koll på den lustiga (ehe) utvecklingen inom street racing och hur man boostar motorer med dikväveoxid.

Vem är huvudpersonen i den här första filmen? Ja, för mig är det Paul Walker som undercoverpolisen Brian O’Conner som ska streetrejsa (streetracesa, streetracea, streetraca, köra gatlopp?) till sig kunskap om vilka det är som ligger bakom heisterna mot lastbilstransporter i Los Angeles. Han blir kompis med den bästa streetracern (streetrejsern, streetföraren, gatloppsförare?) i L.A.: Dominic Toretto (Vin Diesel). Eller ja, han kärar ner sig i Doms syster Mia (Jordana Brewster) och blir ju då tvungen att visa sig värdig för Dom.

Den första filmen som jag gör kopplingar till är faktiskt Star Wars Episode I: The Phantom Menace. Jag fick samma vibbar här som när Anakin skulle rejsa på Tatooine. Det ska meckas lite, man ska trimma sina motorer, och när loppet är igång är det fula tricks som gäller. Jag tänker även lite på Star Trek och allt mumbojumbo om hur man får sin warp(motor) att bli mer effektiv.

Paul Walker är som skådis ungefär lika mesig som den förskräckliga ungen som spelade Anakin i The Phantom Menace och The Fast and the Furious är faktiskt som en barnfilm (men på ett positivt sätt). Men faktum kvarstår: Walker är en riktigt stel skådis, i alla fall i den här filmen. Allt han har är ett blonderat surfarhår och ett par isblå ögon.

Car crashDet jag gillar med filmen är att man stenhårt kör med sin stil. Som jag sa, det är som en barnfilm. Jag noterade att bilarna i filmen nästan hela tiden kör i formation, trots att det inte finns nån anledning förutom att det ser snyggt ut. Vi bjuds nästan på lite Disney-känsla när Dom med gråten i halsen (eller i min hals? haha, närå) visar upp bilen som hans pappa och han själv byggt. ”Me and my dad built her”. Det mesta som händer är osannolikt och krystat men av nån anledning så blir det bra.

Apropå andra filmer som jag gör kopplingar till: den film som jag främst tänker på är ju Kathryn Bigelows Point Break. Vi har en undercoverpolis som börjar fundera på sina lojaliteter. Han trivs ju riktigt bra med sin nya ”familj” (och just familj är nåt som vi kommer återkomma till i serien). Vi har även frågan om det faktiskt är Dom och hans gäng som ligger bakom rånen, precis som i Point Break. Jag minns inte riktigt hur det var i Point Break men här blir ju Walker också på klassiskt undercover-vis lämnad i sticket och får klara sig själv. He’s on his own.

Jag har börjat göra noteringar på papper när jag ser filmer hemma (inte på bio, där går gränsen). En sak jag noterade när jag såg The Fast and the Furious är att jag gillade musiken. Bl a har jag skrivit ”Depeche Mode!”. Jag tror det var Stripped. Sen har jag även klottrat om att jag tror det var en låt av svenske producenten Stonebridge med också. Med andra ord: jag gillade musiken, vilket inte är nåt jag brukar påpeka så ofta.

En sekvens som stack ut, och gav lite skönt andrum på nåt sätt, var när vi anlände till Race Wars ute i öknen. Jag fick nästan intrycket av dokumentärfilm här. Det kändes som ett riktigt event, och jag antar att det är det också. Vi fick faktiskt se lite vanligt fölk i bild, utan hotpants… eller vänta, de kanske hade hotpants.

tiretiretire

Shutter Island


Titel: Shutter Island
Regi: Martin Scorsese
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Som utlovat kommer här en recension av ytterligare en DiCaprio-rulle. Den här gången Shutter Island i regi av Martin Scorsese. Jag hade ganska höga förväntningar när jag såg filmen för ungefär ett år sen. Och början var bra men sen…

Oj. Den här rullen bombade tyvärr nånstans på halva vägen. Början är skön med bra miljöer ute på ön i form av ett gammalt fort och en mental anstalt. Det kan knappast bli bättre. Men nånstans när DiCaprio börjar ha allt för mycket syner/drömmar om sin döda fru, så blir det nån sorts skräckissoppa. Det blir för utdraget, överdrivet, överdådigt. DiCaprio börjar spela över å det grövsta. Vissa scener kan jag bara skratta åt, t ex när Leo kommer hem, hittar barnen döda i vattnet  och skriker ”Nooo, please, God, nooo!!”(ja, jag förstår att det är därför han är rädd för vatten i början på båten). Alla scener med frun (Michelle Williams) är för övrigt sega, långdragna — funkar inte alls.

Men visst, eftersom DiCaprio inbillar sig allt, och har grandiosa konspirationsteorier om nazi-doktorer etc så ska ju allt vara överdrivet. Problemet är att man måste sega sig igenom dessa överdrivna b-skräckisscener. En småsak som jag störde mig på: det såg lite datoranimerat ut ibland, t ex blodmolnen när de sköt tyskarna på rad (fattar inte det där med att det ska vara datoranimerat blodstänk hela tiden, nu för tiden). Ben Kingsley är strålande obehaglig med små medel. Max von Sydow är inte med så mycket, men han är bra när han är med.

2+/5

%d bloggare gillar detta: