The Fast and the Furious

Det spelade ingen roll vad nån sa om The Fast and the Furious-filmerna, Joel inkluderad. Jag skulle bara inte titta på dessa filmer. De var under min lägstanivå. Jag ”visste” att jag inte skulle gilla dem, så varför titta? Det handlade om trams, om trash, om trimmade motorer, om trimmade brudar, och om en hjärndöd story. Framförallt var jag säker på att jag skulle tycka de var tråkiga. Jag behövde inte se detta. Men så…

…jag minns inte vilken film det var jag såg på bio men innan den så visades trailern för Furious 6 och jag var hooked. Trailern var så over the top och galet bra att jag la mig platt. Vad är det här för nåt?! Jag bara måste se den här filmen på bio. Det värsta är att jag är funtat så att jag inte kan se film nummer sex i ordningen i en franchise utan att se de föregående fem. Så, då var det bestämt: jag skulle se hela The Fast and the Furious-filmerna och sen avsluta med sexan på bio. Tjoho!

Jag måste även ge cred till Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord. Hennes genomgång och det faktum att hon har hälsan i behåll (till synes) bidrog till att jag vågade mig på projektet. Här hittar ni hennes intryck av The Fast and the Furious-serien.

Första steget i projektet var att hitta filmerna via nätet lagligt. Det gick hyfsat. Jag meddelar slutresultatet när jag skrivit om de fem första filmerna.

****

Titel: The Fast and the Furious
Regissör: Rob Cohen
År: 2001
IMDb | Filmtipset

Då rivstartar vi temat med den första filmen i serien. The Fast and the Furious kom alltså 2001 och det är ju ett tag sen. Det lustiga är att jag inte känner att den är daterad alls. Den känns modern men det är kanske för att jag inte har så mycket koll på den lustiga (ehe) utvecklingen inom street racing och hur man boostar motorer med dikväveoxid.

Vem är huvudpersonen i den här första filmen? Ja, för mig är det Paul Walker som undercoverpolisen Brian O’Conner som ska streetrejsa (streetracesa, streetracea, streetraca, köra gatlopp?) till sig kunskap om vilka det är som ligger bakom heisterna mot lastbilstransporter i Los Angeles. Han blir kompis med den bästa streetracern (streetrejsern, streetföraren, gatloppsförare?) i L.A.: Dominic Toretto (Vin Diesel). Eller ja, han kärar ner sig i Doms syster Mia (Jordana Brewster) och blir ju då tvungen att visa sig värdig för Dom.

Den första filmen som jag gör kopplingar till är faktiskt Star Wars Episode I: The Phantom Menace. Jag fick samma vibbar här som när Anakin skulle rejsa på Tatooine. Det ska meckas lite, man ska trimma sina motorer, och när loppet är igång är det fula tricks som gäller. Jag tänker även lite på Star Trek och allt mumbojumbo om hur man får sin warp(motor) att bli mer effektiv.

Paul Walker är som skådis ungefär lika mesig som den förskräckliga ungen som spelade Anakin i The Phantom Menace och The Fast and the Furious är faktiskt som en barnfilm (men på ett positivt sätt). Men faktum kvarstår: Walker är en riktigt stel skådis, i alla fall i den här filmen. Allt han har är ett blonderat surfarhår och ett par isblå ögon.

Det jag gillar med filmen är att man stenhårt kör med sin stil. Som jag sa, det är som en barnfilm. Jag noterade att bilarna i filmen nästan hela tiden kör i formation, trots att det inte finns nån anledning förutom att det ser snyggt ut. Vi bjuds nästan på lite Disney-känsla när Dom med gråten i halsen (eller i min hals? haha, närå) visar upp bilen som hans pappa och han själv byggt. ”Me and my dad built her”. Det mesta som händer är osannolikt och krystat men av nån anledning så blir det bra.

Apropå andra filmer som jag gör kopplingar till: den film som jag främst tänker på är ju Kathryn Bigelows Point Break. Vi har en undercoverpolis som börjar fundera på sina lojaliteter. Han trivs ju riktigt bra med sin nya ”familj” (och just familj är nåt som vi kommer återkomma till i serien). Vi har även frågan om det faktiskt är Dom och hans gäng som ligger bakom rånen, precis som i Point Break. Jag minns inte riktigt hur det var i Point Break men här blir ju Walker också på klassiskt undercover-vis lämnad i sticket och får klara sig själv. He’s on his own.

Jag har börjat göra noteringar på papper när jag ser filmer hemma (inte på bio, där går gränsen). En sak jag noterade när jag såg The Fast and the Furious är att jag gillade musiken. Bl a har jag skrivit ”Depeche Mode!”. Jag tror det var Stripped. (Uppdatering: Det var Strangelove.) Sen har jag även klottrat om att jag tror det var en låt av svenske producenten Stonebridge med också. Med andra ord: jag gillade musiken, vilket inte är nåt jag brukar påpeka så ofta.

En sekvens som stack ut, och gav lite skönt andrum på nåt sätt, var när vi anlände till Race Wars ute i öknen. Jag fick nästan intrycket av dokumentärfilm här. Det kändes som ett riktigt event, och jag antar att det är det också. Vi fick faktiskt se lite vanligt fölk i bild, utan hotpants… eller vänta, de kanske hade hotpants.