True Romance (1993)

Jag kollar in skådislistan till True Romance och häpnas över hur många kända skådisar man har lyckats trycka in i en film: Christian Slater, Patricia Arquette, Dennis Hopper, Val Kilmer, Gary Oldman, Brad Pitt, Christopher Walken, Samuel L Jackson, James Gandolfini, Tom Sizemore och Chris Penn för att nämna elva. Min preblogg-text om True Romance skrevs i juli 2003.

Jaha, roadie (min kommentar: en gammal filmforumkompis) har ju redan skrivit om handlingen så då kan ju jag gå direkt på omdömet. Hmm, jag vet inte, jag kanske inte var på humör men jag blev lite illa berörd av våldet som förekom. Speciellt när Clarence dödar hallicken Drexl (skönt spelad av favoriten Gary Oldman) och Alabama börjar gråta för att hon tyckte det var romantiskt. Hur kul är det att ha en man som är mördare?! Det känns inte romantiskt i alla fall. Men, men, hon var väl funtat så och det är ju en sån typ av film där våldet är realistiskt men ändå på skoj på nåt sätt.

Jag älskar Pulp Fiction. Kanske om Tarantino även gjort True Romance (min kommentar: regisserat alltså, inte bara skrivit manus) hade den varit bättre. Jag vet inte. Jag hörde att Tarantinos originalmanus är skrivet på samma sätt som Pulp Fiction, dvs med tidsomkastningar osv. Jag undrar om den hade funkat bättre då? Hur som helst valde regissören Tony Scott att berätta med en normal tidslinje. Det funkade ju också förstås.

Det var nåt som gjorde att jag inte blev helt engagerad av filmen. Det kan ha varit Christian Slater. Jag tyckte inte han var helt cool (min kommentar: nähä, men halvt kanske?). Det fanns några underbara scener förstås. Först och främst, som alla verkar tycka, är det Walken och Hopper som snackar om sicilianare. Hoppers monolog är bland det bästa man kan se och höra. Helt otroligt. Det höjer nästan filmen till en fyra men mitt betyg blir ändå 3+/5. Även scenen i hissen på väg upp till filmproducentens hotellrum var kul.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Le violon rouge (1998)

När jag läser min preblogg-text om Le violon rouge som skrevs i januari 2004 så går mina tankar till en annan film, med ett liknande upplägg, som jag såg på Stockholm Filmfestival 2002. Carnages heter den och handlar om hur tjur som dödats på tjurfäktningsarenan kommer att påverka ett antal människors liv efter sin död. Här handlar det istället om en fiol som gör samma sak efter att den skapats.

Den röda fiolen är en film om en fiol (min kommentar: nähä?!) och dess resa genom historien. Människor kommer och går men fiolen den består. Fiolen, som är ett mästerverk av en italiensk hantverkare, överlever många människor och tidsepoker, från tyska medeltidskloster till Kina och kulturrevolutionen där i slutet av 1900-talet.

Som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) sa i sitt omdöme för ett tag sen så är det en intressant idé och jag tycker resultatet är godkänt. Delhistorien som handlar om den engelske fiolvirtuosen som kom att äga den röda fiolen under en tid är den sämsta. Den kändes lite småtöntig. När fiolen kom till Kina blev det intressant igen. Jag tyckte det uppstod en schysst kontrast här (min kommentar: kontrasten mellan en antik fiol och kulturrevolutionen?).

I slutet som utspelar sig i vår tid blev det nästan en thriller när Samuel L. Jackson försöker lägga vantarna på mästerverket. Det är en vacker film med vacker musik. Hmm, ja, en annorlunda film som bitvis dock kändes lite stel och spretig med sina olika historier. Den är inte helt tajt men klart sevärd. 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: Incredibles 2 (2018)

Den första filmen om familjen Parr var en mysig mix av spion-action, superhjältefilm och familjedrama som jag gillade. I uppföljaren Incredibles 2 som kom ut 2018 har man tyvärr dragit ner på James Bond-vibbarna en del och istället gjort en mer renodlad superhjältefilm. Ja, det kanske inte är nåt konstigt med det eftersom huvudpersonerna är just superhjältar. Men i ettan tyckte jag det blandades snyggt med känslan från 60- och 70-talets Bondfilmer.

Inledningens 60-talsdoftande förtexter hintade om att vi skulle få se ett Rosa Pantern-liknande spionäventyr. Nu blev det inte riktigt så vilket gjorde mig lite besviken och jag kände mig en aning lurad. En sak jag noterade under förtexterna var att det klassiska Disney-slottet inte såg ut som det brukade utan var animerat i den där 60-talsdoftande stilen.

När filmen rullade igång undrade jag om det skulle vara samma röstskådisar som gjorde de stora rollerna. Det hade ju ändå gått 14 år en den första filmen. Men, jo, när Elastigirl öppnade munnen och började prata kände jag direkt igen Holly Hunters något udda röst (speciellt hennes ”s” är märkliga och något irriterande). Även Craig T. Nelson var tillbaka som Mr Incredible liksom Sarah Vowell som dottern Violet. Däremot var sonen Dash utbytt mot en ny röstskådis.

Ombytta roller! Ja, det var väl relativt, eller snarare väldigt, väntat. Nu är det förstås Elastigirl som ska visa sig på styva superjhältelinan medan Mr Incredible får vara hemmapappa. Efter att Sofia, och även jag själv, påpekat det något trötta genusperspektivet i den första filmen så kunde jag inte låta bli att ha lite extra fokus på just detta i uppföljaren.

Ja, det är ombytta roller men… jag vet inte om det egentligen blev nån förbättring. I den första filmen var Elastigirl irriterad på att vara ensam kvar med barnen men det framställdes som nåt naturligt och inget att göra nåt åt. När det är pappa som sköter markservicen så framställs han som rena rama… superjhälten. Åh, så duktig han är!

Handlingen i övrigt var helt ok men jag gillade ettan bättre. Här blev det alldeles för förutsägbart. Fast jag misstog mig faktiskt på vem som låg bakom de skurkaktiga planerna. Jag trodde det var brodern men det visade sig vara systern. Men att det var nån av syskonen var alldeles för uppenbart. Det var ju precis samma upplägg i ettan. Våra superjhältar anlitas alltså av skurken själv.

Ett av filmens teman var övertydligt och inte speciellt intressant. Vi tittar alldeles för mycket på våra skärmar och förvandlas sakta till skärmslavar. Huvudskurken heter till och med Screenslaver. Nja, aningen trött skulle jag säga.

Frozone, med Samuel L. Jacksons röst, dyker givetvis upp också. Här påminde han mig lite om Truman Burbanks kompis som alltid kom över med en sixpack när det började hetta till och Truman behövde snacka. Bros!

Sammanfattningsvis tyckte jag detta var klart sämre än ettan. Just hur den (till synes) skulle vrida på könsrollerna kändes krystat och ledde ingenvart. I slutändan skulle det ändå vara Violet som skulle stanna och ta hand om Jack-Jack, Dash som får leka med fjärrkontrollen till bilen the Incredible, och Mr Incredible och Frozone som får superjhälta tillsammans igen.

En detalj som jag gillade var dock hur Elastigirl missade när Jack-Jacks tog sina ”första steg” eftersom hon var ute på superhjälteäventyr. Ja, nu var de där första stegen förstås när Jack-Jacks superhjältekrafter visade sig, men jag tyckte det var en ganska snygg parallell.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: The Incredibles (2004)

Brad Bird är en intressant regissör i mina ögon. Hans debutfilm var den animerade The Iron Giant, en film som enligt uppgift floppade på biograferna men som blivit något av en kultfilm i efterhand. Efter The Iron Giant blev Bird rekryterad till Pixar där han har gjort bl a Ratatouille men först ut var filmen det handlar om idag, nämligen superhjältefamiljedramat The Incredibles.

Det är tydligt att Bird har en nostalgisk ådra. Hans filmer dryper av nostalgi av nån form vare sig det handlar om miljöer som tagna ur en James Bond-film, en hoppfull 50-talskänsla eller maträtter som skickar en tillbaka till sin barndom. Efter sina animerade Pixar-filmer gick Bird vidare till live action-filmerna Mission: Impossible – Ghost Protocol och Tomorrowland (mycket 50-talsnostalgi här!).

The Incredibles är alltså nåt så ovanligt som ett familjedrama i superhjältetappning. Efter en tid med superhjältar som verkligen var hjältar har tiderna förändrats och nu anses superhjältar farliga och förlegade. De gör mer skada än nytta och ska leva som vanliga människor. Här tänker jag direkt på Captain America: Civil War där ju våra hämnare skulle registreras och hållas under kontroll. Ja, även de första X-Men-filmerna passar in på det här temat.

Familjedrama skrev jag? Ja, det här alltså en blandning av superhjältar och vardagsdrama. Familjen Parr består av pappa Mr Incredible (som är… stark), mamma Elastigirl (som är… elastisk), dottern Violet (som kan bli osynlig och framkalla kraftfält) och slutligen yngste sonen Dashiell (som är… snabb).

Hur funkar det egentligen att leva i ett samhälle där man måste dölja sina krafter? Och hur funkar familjelivet? Familjen Parr har vardagliga problem som förhöjs av att de är superhjältar. Mr Incredible har nån form av medelålderskris, mamma Elastigirl är less på att sköta hemmet själv, Violet känner att ingen ser henne i skolan (det är som att hon är osynlig!) och Dash, han är i trotsåldern och vill använda sina krafter trots att han inte får.

Under senare år har det kommit ett antal filmer på samma tema. Det handlar om mer ”realistiska” (missförstå mig rätt) superhjältefilmer om man säger så. Det är inte lätt att vara superhjälte, att behöva dölja sina krafter och gå mot sin natur. Jag tänker på filmer som Freaks, Fast Color och en till som jag hur jag än försöker inte kan komma på namnet på… Aha! Nu kom jag på vad den hette: Code 8.

Förutom det familjedrama som filmen i grunden är så bjuds det även på en hel del action och mysiga James Bond-miljöer i form av ett äkta villains lair i en vulkan samt en monologiserande superskurk som kommer på sig själv att just monologisera när han har Mr Incredible besegrad (tror han).

Förutom att vara en James Bond-film så är det förstås även en superhjältefilm med ett klassiskt upplägg. Den blivande superskurken dissas i början filmen av Mr Incredible och blir bitter och bidar sin tid. 15 år senare dyker han upp igen med en massa gadgets för att förgöra världen. Ungefär som i Iron Man 3 där ju Tony Stark avfärdade en nörd i form av Guy Pearce.

Några referenser, eller kopplingar som jag gjorde, till andra filmer förutom James Bond och superhjältefilmer: Office Space, Falling Down, Mission Impossible-filmerna, Indiana Jones och mutanthittaren Cerebro i X-Men-filmerna.

Modedesignern Edna Mode var härlig. Det måste vara en homage till en kortväxt kvinnlig skådis vid namn Linda Hunt. Ednas röst görs för övrigt av Brad Bird själv.

Det kan hända att det är ett litet trött upplägg med en pappa som får medelålderskris, börjar träna, sticker iväg på ”konferens” (äventyr) alltmedan mamman är kvarlämnad hemma. Men i slutändan så bidrar ju alla och hjälper varanda och hittar sina roller. Trevligt!

Det blir nästan en fyra till The Incredibles. Nu ser jag fram emot uppföljaren som kom 2018.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Att texterna inne i själva filmen är på svenska orkar jag knappt nämna längre men det är horribelt. Och inte blev det bättre av att det plötsligt dök upp en text (en tidningsrubrik) på tyska! ”Mr Incredible Rettet Hunderte”. Unter. Aller. Kritik. Eller om det faktiskt var så att det skulle vara en rubrik på tyska? Kanske hade Mr Incredible varit i Tyskland och räddat livet på folk… DS.

Hard Eight (1996)

Paul Thomas Anderson var länge min favoritregissör. Med filmer som Magnolia, Boogie Nights, There Will Be Blood och The Master kändes det som att han inte kunde göra nåt fel. Sen kom dock en rejäl dipp med Inherent Vice. 2017 kom han dock tillbaka starkt med Phantom Thread. Dessutom gjorde han den mysiga musikdokumentären Junun 2015. Min text om Paul Thomas Andersons debutfilm Hard Eight a.k.a. Sydney skrevs i december 2003.

Sydney (Philip Baker Hall) är en gammal spelveteran som tar sig an John (John C. Reilly) som försöker vinna pengar till sin mors begravning. De två blir vänner och lever som spelare i Reno. Där blir John kär i servitrisen/glädjeflickan Clementine (Gwyneth Paltrow) och saker och ting börjar gå fel igen för John.

P T Andersons film innan Boogie Nights har lite samma känsla som Magnolia även om den har långt till det mästerverkets klass. Den är långsam på ett skönt sätt. Sydney är en karaktär som man inte riktigt kommer underfund med. Vad håller han på med egentligen, och varför? I början förstår man inte riktigt vart filmen leder men den tar en ganska oväntat vändning efter ett tag. Philip Seymour Hoffman gör en härlig cameo som tärningsspelare med hockeyfrilla. 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kill Bill: Vol. 2 (2004)

Dags för min gamla preblogg-text om den avslutande delen i Quentin Tarantinos epos om The Bride. Anledningen till att jag letade upp mina gamla texter om filmerna var att Henke på Fripps filmrevyer skrev om dem i samband med att han såg om dem nyligen. Här hittar ni Henkes tankar om Kill Bill: Vol. 2. Min egen text skrevs i april 2004 i samband med biopremiären.

Ni får ursäkta den osammanhängande texten. Det blev lite svamligt. Obs! Det förekommer spoilers för Kill Bill nedan!

Jaha, då har jag sett Kill Bill Vol. 2 och hunnit smälta den lite. Den var ganska lättsmält. Precis som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) skriver så känns det som ett hopkok av en massa olika stilar där helheten tyvärr inte blir så bra. I ettan, som ju också är sorts ett hopkok, gillade jag främst hela Tokyo-delen och även Hattori Hanzo-avsnittet. Jag gillade anime-filmen och Umas ankomst till Tokyo, O-Ren och hela den biten (Vol. 1 får 4-/5 av mig). Tvåan är ganska annorlunda och inte alls lika cool, enligt mig. Jag vet inte riktigt vad det var men jag fick aldrig den där wow-känslan som jag faktiskt fick i ettan några gånger. Jag saknade O-Ren och Tokyo tror jag. Michael Madsen är väl någorlunda cool men på den korta tid som han är med så hinner man liksom inte lära känna karaktären. Likaså Elle Driver (Hannah), hon dyker upp, är med ett tag, men blir bara en sorts pappfigur. I ettan funkade detta eftersom hela den filmen har mer av glimten i ögat, mer serietidningskänsla på nåt sätt. I tvåan ska det plötsligt bli ett seriöst drama av det hela och det funkar inte riktigt. Känslan från ettan är helt borta och kontrasten blir för stor, speciellt hela slutet med Bill.

Jag gillade Umas träning hos Pai Mei men jag hade gärna sett det som en naturlig del i filmen, eller en del i en annan film kanske, en kung fu-film. Nu var det instoppat plötsligt i en annars helt annorlunda film. Roligt så länge det varade men sen var det plötsligt slut. Helhetsintrycket blir för spretigt.

Kiddos möte med Bill blev lite segt och utdraget och ibland pinsamt nästan. Hela biten med att de skulle låtsas skjuta varandra och sen när Bill snackade om att dottern trampat ihjäl sin guldfisk (skulle väl visa att hon var en natural born killer hon också, vad vet jag?). Nja, jag vet inte. Jag tyckte det bara kändes konstigt. Sen tyckte det blev lite töntigt nästan på slutet när Uma låg på badrumsgolvet och skrattade/grät och tackade… Gud eller nån. En sån scen skulle man liksom aldrig kunnat tänka sig i ettan.

En sak som jag störde mig på (även i ettan) är att Uma inte känns helt rätt som martial arts-hjältinna. Hon är inte tillräckligt bra, rent kung fu-mässigt. Men här får man väl göra ett val antar jag. Uma är ju bra i andra scener med ”vanligt” skådespeleri och dialog och så. Hellre det än en kung fu-expert som inte kan agera. Sen undrar jag lite smått över Umas dotter. Borde inte hon vara drygt fyra år? Hon såg ju ut som tio ungefär. Nja, kändes konstigt.

Några saker jag gillade kommer nu. Som jag sa tidigare så var Pai Mei rolig, det går inte att bortse ifrån. Sen tyckte jag det var lite smart att Budd (Madsen) faktiskt dödades av en svart mamba (Black Mamba) även om det inte var Uma utan en riktig orm. Jag gillade även att man fick höra inledningen på Shogun Assassin. Grejen är att jag inte sett den filmen men däremot har jag flera gånger hört just det klippet när jag lyssnat på GZA:s skiva Liquid Swords. Om man gillar att höra på referenser och klipp från kung fu-filmer så kan jag rekommendera alla Wu-Tang Clans skivor. Riktigt bra. Producenten RZA är ju också den som gjort originalmusiken till Kill Bill.

Jag gillade att när Bill pratar med Uma i början av tvåan (och i ettan) så kallar han henne ”kiddo”. Det var ju lite kul eftersom hon faktiskt hette just så. Sen tyckte jag Bills snack om Stålmannen var intressant. Jag hade faktiskt inte tänkt på det han sa tidigare men det stämmer ju faktiskt. Angående five point palm-exploding heart technique så gillade jag idén med den. Just såna där lite övernaturliga grejor (typ att flyga som i Crouching Tiger, Hidden Dragon) som man kan lära sig efter att ha studerat Kung Fu på ett kloster i Tibet i fem år tycker jag är lite kul.

Betyget till Kill Bill Vol. 2 blir 3+/5 och slutbetyget för hela Kill Bill blir nog ändå en väldigt väldigt svag fyra, dvs 4–/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Captain Marvel (2019)

Jag tog mig till slut i kragen och cyklade till Mall of Scandinavia i helgen för att se den senaste MCU-filmen Captain Marvel.

Mitt intresse för, och min pepp inför, MCU-filmerna peakade nog kring Captain America: The Winter Soldier. Åtminstone så är The Winter Soldier den i mina ögon klart bästa filmen av de alla. Vid det här laget har mitt intresse svalnat rejält, även om t ex Spider-Man: Homecoming var en trevlig bioupplevelse under sommaren 2017.

Jag har upptäckt att de filmer som jag gillar mest i Marvels filmiska universum är de som fokuserar sitt intresse på ett fåtal huvudpersoner och inte de stora ensemblefilmerna. Även de filmer som på ett eller annat sätt sticker ut jämfört med resten brukar jag gilla mer. Origin stories brukar funka bra också. Spontant så är mina favoriter The Winter Soldier, Iron Man 3 (som växte från 2/5 till 3,5/5 efter en omtitt), Thor, Ant-Man och Spider-Man: Homecoming.

Obs! Spoilers för Captain Marvel från och med nu!

I Captain Marvel får vi ytterligare en origin story i form av berättelsen om flygaresset Carol Danvers (Brie Larson) som efter en olycka transformeras till en supermänniska, blir av med minnet och hamnar hos folket Kree på planeten Hala.

Det filmen går ut på är att Vers (lite V’ger-varning på det), som hon kallas hos Kree, ska få tillbaka sitt minne, inse vad hon har blivit och hitta sitt nya superjag. Vägen till självinsikt går via C-53, Krees benämning på jorden, där Vers hamnar av misstag under ett uppdrag. Vem träffar hon på där om inte en ung Nick Fury (spelad av en datorföryngrad Samuel L. Jackson).

Ja, jo, men det här var ju ganska trevligt. Inte epokgörande på något sätt men underhållande för stunden och jag hade en mysig stund på bion. Roligast var kanske att se en ung Nick Fury (plus katt-flerken!). Föryngringen av Jackson var utmärkt gjord och jag fick aldrig nån känsla av att det såg fel ut. Om man t ex jämför med hur Jeff Bridges såg ut i TRON: Legacy så är det ju en milsvid skillnad.

Jag gillade Vers första tid på jorden när hon fortfarande tror att hon är en Kree. Här fick jag lite Thor-vibbar då Vers går på i ullstrumporna utan att ta hänsyn till vad diverse myndighetspersoner säger. Jag tyckte även samspelet mellan Larson och Jackson funkade bra. Delar av filmen är en buddy-komedi med Vers och Fury som den gnabbande duon.

En brist med filmen är att den inte är speciellt spännande. Själva mysteriet om vem Vers egentligen är vet alla, inklusive vi som tittar, redan svaret på. Vi vet redan på förhand, eller räknar direkt ut, att hon är från jorden, råkade ut för en olycka och hamnade hos Kree. Mysteriet är inget mysterium. Men jag får väl ”ta filmen för vad den är”, dvs en mental resa för Vers själv.

När Vers förvandlades till ett glödande tomtebloss som kunde flyga och förgöra en stjärnkryssare på fem sekunder så var det inte heller speciellt spännande. Men så är det ju alltid under slutstriden i MCU-filmern så det var väntat.

Betyget blir det normala till en MCU-film, dvs mellanmjölk. Gott till kaffet liksom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Legend of Tarzan (2016)

TarzanJag hade inte hört mycket gott om den här nya Tarzan-filmen. Nu kan jag i och för sig inte påminna mig vad det specifikt var som skulle vara så dåligt med filmen. Kanske det bara handlade om en allmän trötthet över brist på nya idéer där borta i Hollywood. Själv förstod jag inte heller riktigt varför världen behövde just en ny Tarzan-film. Men även om jag kanske inte såg fram emot den så hoppades jag ändå på ett lagom spännande matinéäventyr med schyssta miljöer.

Fick jag ett lagom spännande matinéäventyr med schyssta miljöer? Ja, det skulle jag nog säga. The Legend of Tarzan är inte alls samma urtrista katastrof som t ex Independence Day: Resurgence.

I den här versionen av Tarzan så har man valt att inte göra ursprungshistorien igen utan det hela tar sin början när Tarzan, a.k.a John Clayton III, Lord Greystoke, har flyttat tillbaka till England med sin Jane (Margot Robbie). De båda, eller åtminstone Tarzan, har lämnat Afrika och Kongo bakom sig.

Tarzan spelas av Alexander Skarsgård. Jag antar att Alexander var andravalet när Sökarna-skådisen Lian Norberg blivit för gammal.

Tarzan lockas tillbaka till Kongo när Samuel L Jacksons rollfigur George Washington Williams (baserad på en verklig person) övertygar honom om att Belgien håller på att förslava befolkningen i Kongo för att bli rika på diamanter.

Att Tarzan är tveksam till att återvända beror till viss del på att stamhövdingen Mbonga (Djimon Hounsou) är ute efter Tarzan och av nån anledning törstar efter hämnd.

Under de inledande scenerna får vi se hur filmens skurk, den belgiske kaptenen Léon Rom (även han baserad på en verklig person), träffar en uppgörelse med Mbonga: Fånga in Tarzan och för honom till mig så får du utvinna diamanter här.

Som jag skrev i början, det är ett lagom spännande matinéäventyr det här. Inledningen för tankarna till Peter Jacksons remake av King Kong. Stammen som Mbonga är hövding för dyker upp som några sorts fantasy-figurer, alla vitmålade med tigermössor och spjut. Jag får en ganska bra känsla.

Efter det hoppar filmen till England där vi träffar Tarzan och Jane. Jag kan tycka att vi får lite väl lite om deras vardagsliv här. Å andra sidan är det bra att man är restriktiv och inte låter filmen svämma över bräddarna.

Väl tillbaka Kongo gillar jag det mesta med Tarzan och Williams (Jackson). Jag tycker att de har ganska bra kemi, med Jackson som den komiska karaktären. Skarsgård är stel och hård och hans röst påminner om Christian Bales i Batman, men han har ju vuxit upp bland apor så där har vi förklaringen till det. Just den förklaringen kan man ofta ta till när det gäller konstigheter i filmen. 🙂

Skurken, Léon Rom, spelas av en viss Christoph Waltz och Waltz spelar som vanligt sig själv. Kan han göra nåt annat än det han gjorde i Inglourious Basterds?

En sak jag funderar på nu är om jag hellre hade velat se ursprungshistorien på nytt snarare än den är prequelen. Scenerna där en bebis-Tarzan upptäcks av sin nya adoptivmamma, tillika gorilla, tyckte jag var bra. Den här historien, plus när vilden Tarzan träffar Jane första gången, berättas i återblickar och jag tyckte att dessa sekvenser var helt ok.

I övrigt så är det en ganska spretig film. Ofta känns återblickarna inkastade på ett slumpmässigt sätt. Det blir för hackigt. Ett annat problem är att filmen känns som två filmer. Dels har vi ”fantasydelen” med Tarzan som kan tala med djuren, mystiska vitmålade afrikanska stammar, svåråtkomliga djungelområden med diamanter. Dels har vi den del av storyn som det känns som att man har kastat in för att få den att kännas mer relevant i våra dagar, dvs biten med Belgiens kolonisation och förslavning av Kongo. Dessa två delar funkar inte riktigt ihop. Ändå var detta inget jätteproblem för mig.

Äh, nu slutar jag svamla på om den här filmen även om jag skulle kunna fortsätta ett tag till. Det är en helt ok matinéfilm – och, ja, när väl Alexander Skarsgård tar av sig skjortan så behåller han överkroppen bar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om Tarzan. Har de mage att ruta in filmens problem eller tyckte de att den var ABSolutely amazing?

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

Även Danny the Street har tagit sig en titt på Tarzan.

The Hateful Eight (2015)

The Hateful EightThe Hateful Eight är Quentin Tarantinos åttonde film. Kanske är det därför den heter just som den heter? Det trodde i alla fall den SF-värd som presenterade filmen (alla 70 mm av den!) innan visningen i onsdags på biografen Rigoletto i Stockholm. Jag, Fripps filmrevyer-Henke, Movies – Noir-Christian och Christians bror Patrick var på plats tillsammans med en massa andra bio- och filmälskare.

QT är besatt av analog gammal film. Den digitala tekniken lockar honom inte. QT är t.o.m. så analogt besatt att han har väckt ett gammalt filmformat till liv. 1966 spelades mastodontfilmen Khartoum in med en teknik som kallas Ultra Panavision 70 och nu valde alltså QT att spela in sin senaste västern The Hateful Eight på samma sätt. Gamla kameralinser plockades fram ur gömmorna och monterades på modernare kameror. Om detta fick man veta en del i en liten förfilm som visades innan huvudfilmen. Kul grej!

Ja, det var alltså inte en helt vanlig visning det här. Efter den lilla featurette-filmen så kom SF-värden fram och pratade en stund varefter ouvertyren drog igång. Fem minuter med Ennio Morricones strålande musik från filmen. Mysigt på nåt sätt. Efter en timme och 45 minuter så var det paus. Medan Henke ställde sig i toalettkön så hann jag och de två käcka (tjecka?) bröderna gå till 7-Eleven för att köpa kaffe och nåt gott tilltugg. (När ska SF börja sälja kaffe frågar jag mig?!) Efter en 20 minuter eller så så drog den avslutande delen av filmen igång.

Men hur var nu själva filmen då? Ja, om vi börjar med vad jag tycker om QT. Jag älskar Pulp Fiction. Kanske beror det på att jag såg den vid precis rätt tillfälle, när jag pluggade i Uppsala. Jag tyckte den var hur cool som helst med sin tidshoppande berättarteknik, dialog om fotmassage och hamburgare, och sitt övervåld.

Det var kanske i och med Kill Bill: Vol. 2 som mitt intresse sjönk en aning. Det pratas ju en massa i QT:s filmer och jag ledsnade till slut på detta. Istället för att hans filmer hade en handling som stod för sig själv så förekom det en massa berättelser i berättelsen vilket gjorde att i alla fall jag fann hans filmer lite sega och långdragna. Inte dåliga, men den där magin hade försvunnit.

Sen var det våldet. Jag kände en bit in på 2000-talet att QT hade en sadistisk ådra och det var nåt med just detta som gav mig fel vibbar. Ett spekulativt våld som var överdrivet men inte på samma sätt som i t ex mer gore-iga filmer. Jag vet inte, jag kanske var less på det helt enkelt.

Med The Hateful Eight så är QT tillbaka för min del. Filmens första del, innan pausen, tyckte jag var helt underbar. Ja, det pratas en massa förstås men jag tappade aldrig intresset eller fokus. Inledningsvis får vi fina och snöiga utomhusbilder då två prisjägare, spelade av Kurt Russell och Samuel L Jackson, möts och slår följe för att komma undan en snöstorm. Jackson har med sig tre lik medan Russell har en livs levande Jennifer Jason Leigh som dock ska hängas när och om de kommer till staden Red Rock. Även Red Rocks blivande sheriff, or so he says, ansluter i form av en skitsnackande Walton Goggins (en ny och trevlig bekantskap för mig).

Innan stormen är över dem kommer de till en raststuga där de tar sin tillflykt. I stugan befinner sig redan ett antal personer och det blir till att vänta ut stormen tillsammans. Men det ska väl inte vara nån fara? Det är väl inte nån som har en dold agenda?

Man kan tycka att QT skjuter sig själv i foten när han väljer att låta större delen av filmen utspela sig inne i stugan. Han gör alltså filmen till ett kammarspel i bredbild. Jag tyckte det funkade utmärkt. Jag älskade miljön inne i stugan. Det handlar om en mysig gammal bergsstuga med snöskor, djurhudar och bössor på väggarna, en sprakande brasa där en härlig mustig köttgryta kokar. Snö singlar snyggt ner i springor mellan de slitna träplankorna allt medan vindens vinande hörs utifrån. Och så dörren som gått sönder och därför måste spikas igen efter varje gång den öppnats. Japp, japp, både mysigt och roligt med andra ord.

Alla skådisar är strålande. Alla får sin stund. Den som pratar mest är förmodligen Samuel L Jackson – och, oj, vad han pratar! Jag kan inte låta bli att sitta på helspänn när han drar igång sina skrönor.

Filmens första del gillade jag mest. Långsamt byggs stämningen upp och det är ofrånkomligt så att filmen är som bäst här. När väl hemligheter har avslöjats och våldet drar igång efter pausen så är det fortfarande sevärt och riktigt bra men den där mysiga magin är till viss del borta för mig.

I den andra delen förekommer även ett avsnitt med till viss del helt nya skådisar som inte varit med i filmen tidigare och här kände jag att dessa skådisar inte var lika engagerande och jag tappade fokus.

När det gäller formatet 70 mm så var det egentligen inte nåt mer än en bred bild (vilket i och för sig var ganska coolt). För att få ut mer av det så tror jag det behövs en större duk. Storleken på duken är viktigare än förhållandet mellan bredd och höjd i alla fall för att man ska få den där riktigt maffiga känslan. Visningen i sig var dock mycket trevlig med engagerad personal och en publik som skötte sig exemplariskt! Tack till SF och distributören Scanbox Entertainment för en riktig heldagsföreställning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Idag skriver även Movies – Noir om The Hateful Eight medan Henkes recension poppar upp på måndagtisdag och då lägger jag till en länk.

Ouvertyr

Bilden som visades under ouvertyren.

The Cabin

Inside the cabin!

Plansch

Fin plansch som delades ut efter visningen!

Revenge of the Sith (2005)

Revenge Of The SithDags för den sista filmen med George Lucas vid rodret, Revenge of the Sith. Jag såg filmen på bio och jag minns att jag gillade den, vilket också min gamla text nedan i kursiv stil bekräftar. Mina uppdaterade tankar kommer sist och återigen konstaterar jag att jag har blivit hårdare mot dessa prequels.

Jaha, då har även jag sett sista delen i Lucas Star Wars-saga, Mörkrets hämnd, och jag får nog, som de flesta, säga att jag är nöjd med filmen. Det fanns förstås en del saker som var mindre bra men på vissa viktiga punkter har Lucas lyckats. Jag återkommer till det. Obs! det förekommer ganska stora spoilers nedan så om ni inte vill veta för mycket så behöver ni inte läsa. Fast egentligen så vet man ju det mesta redan innan. Anakin blir Darth Vader. Wow! Haha.

Eftersom jag för att komma i rätt stämning har sett de tidigare filmerna nyligen så var det faktiskt med en lite speciell känsla jag såg inledningstexten komma åkande. Direkt kastas vi in i ett ganska tråkigt rymdslag av den sort vi sett i de nya episoderna (1 och 2). Ganska välgjort men alltså ganska tråkigt. Efter detta rullar det hela bara på helt enkelt. Det blir en blandning av ljussabelviftande, strider mellan jediriddare och cgi-robotar, dialoger mellan Palpatine och Anakin, krystade scener mellan Anakin och Padmé, och slutligen den ofrånkomliga uppgörelsen mellan Obi-Wan och Anakin. Och konstigt nog så fungerar det mestadels. Visst, många av skådisarna känns väldigt stela. Det måste bero på bristande förmåga hos regissören Lucas. Inte minst scenerna mellan Natalie Portman och Hayden Christensen känns stela och det sprakar inte alls mellan de båda.

Det som funkar är Ian McDiarmid som Palpatine, till en början i alla fall. McDiarmid har ett speciellt äckligt sätt att prata. Scenerna mellan honom och Anakin är bra. Tyvärr tyckte jag McDiarmid spelar över rejält efter det att Palpatine har visat sitt rätta mörka jag. Det blev nästan fånigt. Kejsaren/Palpatine ska vara sådär lite lågmält lömsk och äcklig, inte skrika som ett monster. Skildringen av Anakins övergång till den mörka sidan är en av de viktiga sakerna som jag tycker funkar i filmen. Christensen lyckas faktiskt återge detta på ett bra sätt. Hans förtvivlade ilska känns rätt. Sen tyckte jag hela sista kvarten var kanon där allt knyts ihop, vi får se Vader skapas, vi får se vad som händer med tvillingarna Skywalker, osv. Riktigt bra känsla mestadels. Ok, Vaders (numera ökända) Nooooo-skrik var inte klockrent.

Jag tyckte Portmans rollfigur Padmé hade en lite märklig roll här. Trots att hon fortfarande väl var senator gjorde hon inte mycket väsen av sig, förutom att vara gravid. Kanske var det därför Portman gjorde en ganska blek insats. Angående det här med stela skådisinsatser så undrar jag om det inte beror på att skådisarna till största delen ska agera framför en greenscreen. Sen när det plötsligt finns en riktig skådis att agera mot i en ”riktig” scen så har de liksom glömt bort hur man gör. Och Lucas styrka ligger nog inte i personregi. Det blir fokus på specialeffekter och historien i stort istället. Lite synd. Nåja, det ingår väl tydligen i alla Star Wars-filmerna – det här med lite halvtaskigt skådespeleri. Betyget blir i alla fall en fyra till filmen som är en värdig avslutning (?) på sagan.

Jag konstaterar direkt att jag kommer att sänka betyget från 4/5 till ett lägre betyg. Frågan är bara vilket.

”Tyvärr tyckte jag McDiarmid spelar över rejält efter det att Palpatine har visat sitt rätta mörka jag. Det blev nästan fånigt. Kejsaren/Palpatine ska vara sådär lite lågmält lömsk och äcklig, inte skrika som ett monster.”

Nej, det blev inte bara nästan fånigt. Det blev fånigt. Så fort hans lasersvärd kommer fram så blev det buskis.

Hayden Christensen sköter sig bättre här än i Attack of the Clones. Där håller jag med mig själv. Han har blivit aningen bättre som skådis. Filmens avslutningen tycker jag är bra. Det var lite som Joel sa under gårdagens filmspanarträff: det är svårt att misslyckas när man har så bra grundmaterial som Anakins förvandling till Vader.

Nåt som var betydligt sämre med Revenge of the Sith jämfört med Attack of the Clones var Padmés roll. Hon gör i princip ingenting förutom att vara gravid och dö av hjärtesorg i slutet.

Under filmen insåg jag varför man under dessa prequels i princip hela tiden slåss mot robotar. Det var för att klara åldersgränsen. Det sprutar inget blod från robotar som delas mitt itu, möjligen lite smörjolja. Det blir bara skrot kvar, inga lik. För oss tittare blir det ganska trist.

Och vad i helvete var den där general Grievous för nåt. En robot med hjärtan, riktiga fysiska dunkande hjärtan?! Oh well, man kan säkert läsa om honom på nån wiki-sida. Grievous kan för övrigt ha varit en av de sämsta skurkarna nånsin. Fyra (!) lasersvärd som som han snurrar som nån sorts helikopter. Patetiskt.

Jedis, är det verkligen så vettigt? I prequelsen verkar det ju vara rena munkorden. Man ska inte hata, inte älska, inte känna några känslor för nån, inte knyta an till nån. Anakin uppmanas av Yoda & Co att i princip glömma Padmé. Han ska släppa taget om det han är rädd för att förlora. Det verkar inte så nyttigt, eller? I originalfilmerna fick jag inte intrycket av samma strikta förhållningssätt.

Ja, jag sänker betyget men bara ner till en trea. Jag tycker faktiskt slutet är så pass bra så att det räcker till det.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Nooo

%d bloggare gillar detta: