Kong: Skull Island (2017)

4 maj, 2022 6 kommentarer

Kong: Skull Island visade sig bli en positiv överraskning. Den har en härlig äventyrsmatinékänsla. Rent visuellt är det lite Michael Bay över det hela med lysande svetsloppor som stänker överallt under de frekvent förekommande explosionerna. Men, och det är stort men, känslan i filmen går inte jämföra med Bays Tramsformers-filmer (well, jag har bara sett den första, men det räckte). Här finns en helt annan värme och humor och vi slipper Bays sliskighet.

Bland skådisarna hittar vi två bekantingar från Straight Outta Compton i form av Corey Hawkins (Dr Dre) och Jason Mitchell (Eazy-E). Kul! Dessutom bjuds vi på en smal (sic!) John Goodman.

Jag snappade upp referenser (homager kanske man ska kalla dem) till två filmklassiker. Dels Ape-ocalypse Now-känslan under helikopter-scenerna. Och dels en soldat som blir spetsad av ett gigantiskt spindelben på samma sätt som en olycklig figur blir i Cannibal Holocaust (well, då var det inte ett spindelben utan en träpåle).

Främsta anledningen till att jag verkligen gillade Kong: Skull Island är nog miljöerna på Skull Island och hur de gigantiska djuren inklusive Kong själv är gjorda. Det är både maffigt och vackert, och som sagt, med en underbar äventyrsmatinékänsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 4, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Spider-Man: Far From Home (2019)

10 december, 2021 8 kommentarer

Oj! Jag har visst glömt att skriva om den andra MCU-filmen om Peter Parker, även känd som Spider-Man. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings och Black Widow hann till och med att smita före i kön. Men nu är det dags att avhandla filmen om det trevliga grannskapets spindelman.

Efter Avengers: Endgame var det som att MCU-luften gick ur mig. Fas tre hade tagit slut och det kändes som att historien var färdigskriven. Eller vänta, fas tre var tydligen inte slut. Spider-Man: Far From Home är nämligen den sista filmen i fas tre, nästan som en epilog som delvis är en behandling av The Blip (Thanos klimatsmarta åtgärd i Avengers: Infinity War).

Inledningsvis hade jag svårt att få ihop logiken kring The Blip, vilka som åldrats fem år och vilka som inte har det (eftersom de som försvann sen kom igen utan att ha åldrats de där fem åren det tog). Eller, jag har kanske inte svårt att få ihop logiken men jag fick inte riktigt koll på vilka i Peters klass som försvann och vilka som blev kvar.

De monster som förekommer i filmen kan vara de tråkigaste i hela MCU, möjligen i konkurrens med Abomination från The Incredible Hulk. Hmm, nu när jag läser min text om Hulk-filmen så ser jag att faktiskt tyckte Tim Roths monstervarelse funkade ganska bra. Jag undrar om jag inte blandar ihop Abomination med nåt vedervärdigt monster från nån av DCEU-filmerna som Batman, Superman och Wonder Woman slåss emot.

Monstren i Spider-Man: Far From Home är tråkiga cgi-varelser som motsvarar de fyra elementen Rap, DJing, B-boyin… eh, fel ämne, jag menar förstås Jord, Luft, Eld och Vatten.

Nu kan man hävda att det finns en naturlig förklaring till att monstren känns just som tråkiga och plastiga cgi-monster. Men när den förklaringen kommer är det liksom för sent.

Jake Gyllenhaal som superhjälten (eller superskurken?) Mysterio var ganska trist. I slutändan framstod han som en sorts trollkarlen från Oz-figur och jag tycker nog inte en såna figurer är speciellt intressanta.

Peters kärleksproblem med MJ var ganska tramsiga. Bäst i filmen är relationerna mellan Happy och aunt May samt mellan Nick Fury och agent Hill.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

True Romance (1993)

30 maj, 2021 8 kommentarer

Jag kollar in skådislistan till True Romance och häpnas över hur många kända skådisar man har lyckats trycka in i en film: Christian Slater, Patricia Arquette, Dennis Hopper, Val Kilmer, Gary Oldman, Brad Pitt, Christopher Walken, Samuel L Jackson, James Gandolfini, Tom Sizemore och Chris Penn för att nämna elva. Min preblogg-text om True Romance skrevs i juli 2003.

Jaha, roadie (min kommentar: en gammal filmforumkompis) har ju redan skrivit om handlingen så då kan ju jag gå direkt på omdömet. Hmm, jag vet inte, jag kanske inte var på humör men jag blev lite illa berörd av våldet som förekom. Speciellt när Clarence dödar hallicken Drexl (skönt spelad av favoriten Gary Oldman) och Alabama börjar gråta för att hon tyckte det var romantiskt. Hur kul är det att ha en man som är mördare?! Det känns inte romantiskt i alla fall. Men, men, hon var väl funtat så och det är ju en sån typ av film där våldet är realistiskt men ändå på skoj på nåt sätt.

Jag älskar Pulp Fiction. Kanske om Tarantino även gjort True Romance (min kommentar: regisserat alltså, inte bara skrivit manus) hade den varit bättre. Jag vet inte. Jag hörde att Tarantinos originalmanus är skrivet på samma sätt som Pulp Fiction, dvs med tidsomkastningar osv. Jag undrar om den hade funkat bättre då? Hur som helst valde regissören Tony Scott att berätta med en normal tidslinje. Det funkade ju också förstås.

Det var nåt som gjorde att jag inte blev helt engagerad av filmen. Det kan ha varit Christian Slater. Jag tyckte inte han var helt cool (min kommentar: nähä, men halvt kanske?). Det fanns några underbara scener förstås. Först och främst, som alla verkar tycka, är det Walken och Hopper som snackar om sicilianare. Hoppers monolog är bland det bästa man kan se och höra. Helt otroligt. Det höjer nästan filmen till en fyra men mitt betyg blir ändå 3+/5. Även scenen i hissen på väg upp till filmproducentens hotellrum var kul.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Le violon rouge (1998)

9 maj, 2021 2 kommentarer

När jag läser min preblogg-text om Le violon rouge som skrevs i januari 2004 så går mina tankar till en annan film, med ett liknande upplägg, som jag såg på Stockholm Filmfestival 2002. Carnages heter den och handlar om hur tjur som dödats på tjurfäktningsarenan kommer att påverka ett antal människors liv efter sin död. Här handlar det istället om en fiol som gör samma sak efter att den skapats.

Den röda fiolen är en film om en fiol (min kommentar: nähä?!) och dess resa genom historien. Människor kommer och går men fiolen den består. Fiolen, som är ett mästerverk av en italiensk hantverkare, överlever många människor och tidsepoker, från tyska medeltidskloster till Kina och kulturrevolutionen där i slutet av 1900-talet.

Som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) sa i sitt omdöme för ett tag sen så är det en intressant idé och jag tycker resultatet är godkänt. Delhistorien som handlar om den engelske fiolvirtuosen som kom att äga den röda fiolen under en tid är den sämsta. Den kändes lite småtöntig. När fiolen kom till Kina blev det intressant igen. Jag tyckte det uppstod en schysst kontrast här (min kommentar: kontrasten mellan en antik fiol och kulturrevolutionen?).

I slutet som utspelar sig i vår tid blev det nästan en thriller när Samuel L. Jackson försöker lägga vantarna på mästerverket. Det är en vacker film med vacker musik. Hmm, ja, en annorlunda film som bitvis dock kändes lite stel och spretig med sina olika historier. Den är inte helt tajt men klart sevärd. 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Hyperlänkfilm, Musik, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Incredibles 2 (2018)

2 april, 2021 2 kommentarer

Den första filmen om familjen Parr var en mysig mix av spion-action, superhjältefilm och familjedrama som jag gillade. I uppföljaren Incredibles 2 som kom ut 2018 har man tyvärr dragit ner på James Bond-vibbarna en del och istället gjort en mer renodlad superhjältefilm. Ja, det kanske inte är nåt konstigt med det eftersom huvudpersonerna är just superhjältar. Men i ettan tyckte jag det blandades snyggt med känslan från 60- och 70-talets Bondfilmer.

Inledningens 60-talsdoftande förtexter hintade om att vi skulle få se ett Rosa Pantern-liknande spionäventyr. Nu blev det inte riktigt så vilket gjorde mig lite besviken och jag kände mig en aning lurad. En sak jag noterade under förtexterna var att det klassiska Disney-slottet inte såg ut som det brukade utan var animerat i den där 60-talsdoftande stilen.

När filmen rullade igång undrade jag om det skulle vara samma röstskådisar som gjorde de stora rollerna. Det hade ju ändå gått 14 år en den första filmen. Men, jo, när Elastigirl öppnade munnen och började prata kände jag direkt igen Holly Hunters något udda röst (speciellt hennes ”s” är märkliga och något irriterande). Även Craig T. Nelson var tillbaka som Mr Incredible liksom Sarah Vowell som dottern Violet. Däremot var sonen Dash utbytt mot en ny röstskådis.

Ombytta roller! Ja, det var väl relativt, eller snarare väldigt, väntat. Nu är det förstås Elastigirl som ska visa sig på styva superjhältelinan medan Mr Incredible får vara hemmapappa. Efter att Sofia, och även jag själv, påpekat det något trötta genusperspektivet i den första filmen så kunde jag inte låta bli att ha lite extra fokus på just detta i uppföljaren.

Ja, det är ombytta roller men… jag vet inte om det egentligen blev nån förbättring. I den första filmen var Elastigirl irriterad på att vara ensam kvar med barnen men det framställdes som nåt naturligt och inget att göra nåt åt. När det är pappa som sköter markservicen så framställs han som rena rama… superjhälten. Åh, så duktig han är!

Handlingen i övrigt var helt ok men jag gillade ettan bättre. Här blev det alldeles för förutsägbart. Fast jag misstog mig faktiskt på vem som låg bakom de skurkaktiga planerna. Jag trodde det var brodern men det visade sig vara systern. Men att det var nån av syskonen var alldeles för uppenbart. Det var ju precis samma upplägg i ettan. Våra superjhältar anlitas alltså av skurken själv.

Ett av filmens teman var övertydligt och inte speciellt intressant. Vi tittar alldeles för mycket på våra skärmar och förvandlas sakta till skärmslavar. Huvudskurken heter till och med Screenslaver. Nja, aningen trött skulle jag säga.

Frozone, med Samuel L. Jacksons röst, dyker givetvis upp också. Här påminde han mig lite om Truman Burbanks kompis som alltid kom över med en sixpack när det började hetta till och Truman behövde snacka. Bros!

Sammanfattningsvis tyckte jag detta var klart sämre än ettan. Just hur den (till synes) skulle vrida på könsrollerna kändes krystat och ledde ingenvart. I slutändan skulle det ändå vara Violet som skulle stanna och ta hand om Jack-Jack, Dash som får leka med fjärrkontrollen till bilen the Incredible, och Mr Incredible och Frozone som får superjhälta tillsammans igen.

En detalj som jag gillade var dock hur Elastigirl missade när Jack-Jacks tog sina ”första steg” eftersom hon var ute på superhjälteäventyr. Ja, nu var de där första stegen förstås när Jack-Jacks superhjältekrafter visade sig, men jag tyckte det var en ganska snygg parallell.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Pixar: The Incredibles (2004)

26 mars, 2021 9 kommentarer

Brad Bird är en intressant regissör i mina ögon. Hans debutfilm var den animerade The Iron Giant, en film som enligt uppgift floppade på biograferna men som blivit något av en kultfilm i efterhand. Efter The Iron Giant blev Bird rekryterad till Pixar där han har gjort bl a Ratatouille men först ut var filmen det handlar om idag, nämligen superhjältefamiljedramat The Incredibles.

Det är tydligt att Bird har en nostalgisk ådra. Hans filmer dryper av nostalgi av nån form vare sig det handlar om miljöer som tagna ur en James Bond-film, en hoppfull 50-talskänsla eller maträtter som skickar en tillbaka till sin barndom. Efter sina animerade Pixar-filmer gick Bird vidare till live action-filmerna Mission: Impossible – Ghost Protocol och Tomorrowland (mycket 50-talsnostalgi här!).

The Incredibles är alltså nåt så ovanligt som ett familjedrama i superhjältetappning. Efter en tid med superhjältar som verkligen var hjältar har tiderna förändrats och nu anses superhjältar farliga och förlegade. De gör mer skada än nytta och ska leva som vanliga människor. Här tänker jag direkt på Captain America: Civil War där ju våra hämnare skulle registreras och hållas under kontroll. Ja, även de första X-Men-filmerna passar in på det här temat.

Familjedrama skrev jag? Ja, det här alltså en blandning av superhjältar och vardagsdrama. Familjen Parr består av pappa Mr Incredible (som är… stark), mamma Elastigirl (som är… elastisk), dottern Violet (som kan bli osynlig och framkalla kraftfält) och slutligen yngste sonen Dashiell (som är… snabb).

Hur funkar det egentligen att leva i ett samhälle där man måste dölja sina krafter? Och hur funkar familjelivet? Familjen Parr har vardagliga problem som förhöjs av att de är superhjältar. Mr Incredible har nån form av medelålderskris, mamma Elastigirl är less på att sköta hemmet själv, Violet känner att ingen ser henne i skolan (det är som att hon är osynlig!) och Dash, han är i trotsåldern och vill använda sina krafter trots att han inte får.

Under senare år har det kommit ett antal filmer på samma tema. Det handlar om mer ”realistiska” (missförstå mig rätt) superhjältefilmer om man säger så. Det är inte lätt att vara superhjälte, att behöva dölja sina krafter och gå mot sin natur. Jag tänker på filmer som Freaks, Fast Color och en till som jag hur jag än försöker inte kan komma på namnet på… Aha! Nu kom jag på vad den hette: Code 8.

Förutom det familjedrama som filmen i grunden är så bjuds det även på en hel del action och mysiga James Bond-miljöer i form av ett äkta villains lair i en vulkan samt en monologiserande superskurk som kommer på sig själv att just monologisera när han har Mr Incredible besegrad (tror han).

Förutom att vara en James Bond-film så är det förstås även en superhjältefilm med ett klassiskt upplägg. Den blivande superskurken dissas i början filmen av Mr Incredible och blir bitter och bidar sin tid. 15 år senare dyker han upp igen med en massa gadgets för att förgöra världen. Ungefär som i Iron Man 3 där ju Tony Stark avfärdade en nörd i form av Guy Pearce.

Några referenser, eller kopplingar som jag gjorde, till andra filmer förutom James Bond och superhjältefilmer: Office Space, Falling Down, Mission Impossible-filmerna, Indiana Jones och mutanthittaren Cerebro i X-Men-filmerna.

Modedesignern Edna Mode var härlig. Det måste vara en homage till en kortväxt kvinnlig skådis vid namn Linda Hunt. Ednas röst görs för övrigt av Brad Bird själv.

Det kan hända att det är ett litet trött upplägg med en pappa som får medelålderskris, börjar träna, sticker iväg på ”konferens” (äventyr) alltmedan mamman är kvarlämnad hemma. Men i slutändan så bidrar ju alla och hjälper varanda och hittar sina roller. Trevligt!

Det blir nästan en fyra till The Incredibles. Nu ser jag fram emot uppföljaren som kom 2018.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Att texterna inne i själva filmen är på svenska orkar jag knappt nämna längre men det är horribelt. Och inte blev det bättre av att det plötsligt dök upp en text (en tidningsrubrik) på tyska! ”Mr Incredible Rettet Hunderte”. Unter. Aller. Kritik. Eller om det faktiskt var så att det skulle vara en rubrik på tyska? Kanske hade Mr Incredible varit i Tyskland och räddat livet på folk… DS.

Filed under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Film, Komedi, Pixar, Recension, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Hard Eight (1996)

9 december, 2020 Lämna en kommentar

Paul Thomas Anderson var länge min favoritregissör. Med filmer som Magnolia, Boogie Nights, There Will Be Blood och The Master kändes det som att han inte kunde göra nåt fel. Sen kom dock en rejäl dipp med Inherent Vice. 2017 kom han dock tillbaka starkt med Phantom Thread. Dessutom gjorde han den mysiga musikdokumentären Junun 2015. Min text om Paul Thomas Andersons debutfilm Hard Eight a.k.a. Sydney skrevs i december 2003.

Sydney (Philip Baker Hall) är en gammal spelveteran som tar sig an John (John C. Reilly) som försöker vinna pengar till sin mors begravning. De två blir vänner och lever som spelare i Reno. Där blir John kär i servitrisen/glädjeflickan Clementine (Gwyneth Paltrow) och saker och ting börjar gå fel igen för John.

P T Andersons film innan Boogie Nights har lite samma känsla som Magnolia även om den har långt till det mästerverkets klass. Den är långsam på ett skönt sätt. Sydney är en karaktär som man inte riktigt kommer underfund med. Vad håller han på med egentligen, och varför? I början förstår man inte riktigt vart filmen leder men den tar en ganska oväntat vändning efter ett tag. Philip Seymour Hoffman gör en härlig cameo som tärningsspelare med hockeyfrilla. 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Kill Bill: Vol. 2 (2004)

25 december, 2019 2 kommentarer

Dags för min gamla preblogg-text om den avslutande delen i Quentin Tarantinos epos om The Bride. Anledningen till att jag letade upp mina gamla texter om filmerna var att Henke på Fripps filmrevyer skrev om dem i samband med att han såg om dem nyligen. Här hittar ni Henkes tankar om Kill Bill: Vol. 2. Min egen text skrevs i april 2004 i samband med biopremiären.

Ni får ursäkta den osammanhängande texten. Det blev lite svamligt. Obs! Det förekommer spoilers för Kill Bill nedan!

Jaha, då har jag sett Kill Bill Vol. 2 och hunnit smälta den lite. Den var ganska lättsmält. Precis som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) skriver så känns det som ett hopkok av en massa olika stilar där helheten tyvärr inte blir så bra. I ettan, som ju också är sorts ett hopkok, gillade jag främst hela Tokyo-delen och även Hattori Hanzo-avsnittet. Jag gillade anime-filmen och Umas ankomst till Tokyo, O-Ren och hela den biten (Vol. 1 får 4-/5 av mig). Tvåan är ganska annorlunda och inte alls lika cool, enligt mig. Jag vet inte riktigt vad det var men jag fick aldrig den där wow-känslan som jag faktiskt fick i ettan några gånger. Jag saknade O-Ren och Tokyo tror jag. Michael Madsen är väl någorlunda cool men på den korta tid som han är med så hinner man liksom inte lära känna karaktären. Likaså Elle Driver (Hannah), hon dyker upp, är med ett tag, men blir bara en sorts pappfigur. I ettan funkade detta eftersom hela den filmen har mer av glimten i ögat, mer serietidningskänsla på nåt sätt. I tvåan ska det plötsligt bli ett seriöst drama av det hela och det funkar inte riktigt. Känslan från ettan är helt borta och kontrasten blir för stor, speciellt hela slutet med Bill.

Jag gillade Umas träning hos Pai Mei men jag hade gärna sett det som en naturlig del i filmen, eller en del i en annan film kanske, en kung fu-film. Nu var det instoppat plötsligt i en annars helt annorlunda film. Roligt så länge det varade men sen var det plötsligt slut. Helhetsintrycket blir för spretigt.

Kiddos möte med Bill blev lite segt och utdraget och ibland pinsamt nästan. Hela biten med att de skulle låtsas skjuta varandra och sen när Bill snackade om att dottern trampat ihjäl sin guldfisk (skulle väl visa att hon var en natural born killer hon också, vad vet jag?). Nja, jag vet inte. Jag tyckte det bara kändes konstigt. Sen tyckte det blev lite töntigt nästan på slutet när Uma låg på badrumsgolvet och skrattade/grät och tackade… Gud eller nån. En sån scen skulle man liksom aldrig kunnat tänka sig i ettan.

En sak som jag störde mig på (även i ettan) är att Uma inte känns helt rätt som martial arts-hjältinna. Hon är inte tillräckligt bra, rent kung fu-mässigt. Men här får man väl göra ett val antar jag. Uma är ju bra i andra scener med ”vanligt” skådespeleri och dialog och så. Hellre det än en kung fu-expert som inte kan agera. Sen undrar jag lite smått över Umas dotter. Borde inte hon vara drygt fyra år? Hon såg ju ut som tio ungefär. Nja, kändes konstigt.

Några saker jag gillade kommer nu. Som jag sa tidigare så var Pai Mei rolig, det går inte att bortse ifrån. Sen tyckte jag det var lite smart att Budd (Madsen) faktiskt dödades av en svart mamba (Black Mamba) även om det inte var Uma utan en riktig orm. Jag gillade även att man fick höra inledningen på Shogun Assassin. Grejen är att jag inte sett den filmen men däremot har jag flera gånger hört just det klippet när jag lyssnat på GZA:s skiva Liquid Swords. Om man gillar att höra på referenser och klipp från kung fu-filmer så kan jag rekommendera alla Wu-Tang Clans skivor. Riktigt bra. Producenten RZA är ju också den som gjort originalmusiken till Kill Bill.

Jag gillade att när Bill pratar med Uma i början av tvåan (och i ettan) så kallar han henne ”kiddo”. Det var ju lite kul eftersom hon faktiskt hette just så. Sen tyckte jag Bills snack om Stålmannen var intressant. Jag hade faktiskt inte tänkt på det han sa tidigare men det stämmer ju faktiskt. Angående five point palm-exploding heart technique så gillade jag idén med den. Just såna där lite övernaturliga grejor (typ att flyga som i Crouching Tiger, Hidden Dragon) som man kan lära sig efter att ha studerat Kung Fu på ett kloster i Tibet i fem år tycker jag är lite kul.

Betyget till Kill Bill Vol. 2 blir 3+/5 och slutbetyget för hela Kill Bill blir nog ändå en väldigt väldigt svag fyra, dvs 4–/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Captain Marvel (2019)

19 april, 2019 2 kommentarer

Jag tog mig till slut i kragen och cyklade till Mall of Scandinavia i helgen för att se den senaste MCU-filmen Captain Marvel.

Mitt intresse för, och min pepp inför, MCU-filmerna peakade nog kring Captain America: The Winter Soldier. Åtminstone så är The Winter Soldier den i mina ögon klart bästa filmen av de alla. Vid det här laget har mitt intresse svalnat rejält, även om t ex Spider-Man: Homecoming var en trevlig bioupplevelse under sommaren 2017.

Jag har upptäckt att de filmer som jag gillar mest i Marvels filmiska universum är de som fokuserar sitt intresse på ett fåtal huvudpersoner och inte de stora ensemblefilmerna. Även de filmer som på ett eller annat sätt sticker ut jämfört med resten brukar jag gilla mer. Origin stories brukar funka bra också. Spontant så är mina favoriter The Winter Soldier, Iron Man 3 (som växte från 2/5 till 3,5/5 efter en omtitt), Thor, Ant-Man och Spider-Man: Homecoming.

Obs! Spoilers för Captain Marvel från och med nu!

I Captain Marvel får vi ytterligare en origin story i form av berättelsen om flygaresset Carol Danvers (Brie Larson) som efter en olycka transformeras till en supermänniska, blir av med minnet och hamnar hos folket Kree på planeten Hala.

Det filmen går ut på är att Vers (lite V’ger-varning på det), som hon kallas hos Kree, ska få tillbaka sitt minne, inse vad hon har blivit och hitta sitt nya superjag. Vägen till självinsikt går via C-53, Krees benämning på jorden, där Vers hamnar av misstag under ett uppdrag. Vem träffar hon på där om inte en ung Nick Fury (spelad av en datorföryngrad Samuel L. Jackson).

Ja, jo, men det här var ju ganska trevligt. Inte epokgörande på något sätt men underhållande för stunden och jag hade en mysig stund på bion. Roligast var kanske att se en ung Nick Fury (plus katt-flerken!). Föryngringen av Jackson var utmärkt gjord och jag fick aldrig nån känsla av att det såg fel ut. Om man t ex jämför med hur Jeff Bridges såg ut i TRON: Legacy så är det ju en milsvid skillnad.

Jag gillade Vers första tid på jorden när hon fortfarande tror att hon är en Kree. Här fick jag lite Thor-vibbar då Vers går på i ullstrumporna utan att ta hänsyn till vad diverse myndighetspersoner säger. Jag tyckte även samspelet mellan Larson och Jackson funkade bra. Delar av filmen är en buddy-komedi med Vers och Fury som den gnabbande duon.

En brist med filmen är att den inte är speciellt spännande. Själva mysteriet om vem Vers egentligen är vet alla, inklusive vi som tittar, redan svaret på. Vi vet redan på förhand, eller räknar direkt ut, att hon är från jorden, råkade ut för en olycka och hamnade hos Kree. Mysteriet är inget mysterium. Men jag får väl ”ta filmen för vad den är”, dvs en mental resa för Vers själv.

När Vers förvandlades till ett glödande tomtebloss som kunde flyga och förgöra en stjärnkryssare på fem sekunder så var det inte heller speciellt spännande. Men så är det ju alltid under slutstriden i MCU-filmern så det var väntat.

Betyget blir det normala till en MCU-film, dvs mellanmjölk. Gott till kaffet liksom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Legend of Tarzan (2016)

20 juli, 2016 13 kommentarer

TarzanJag hade inte hört mycket gott om den här nya Tarzan-filmen. Nu kan jag i och för sig inte påminna mig vad det specifikt var som skulle vara så dåligt med filmen. Kanske det bara handlade om en allmän trötthet över brist på nya idéer där borta i Hollywood. Själv förstod jag inte heller riktigt varför världen behövde just en ny Tarzan-film. Men även om jag kanske inte såg fram emot den så hoppades jag ändå på ett lagom spännande matinéäventyr med schyssta miljöer.

Fick jag ett lagom spännande matinéäventyr med schyssta miljöer? Ja, det skulle jag nog säga. The Legend of Tarzan är inte alls samma urtrista katastrof som t ex Independence Day: Resurgence.

I den här versionen av Tarzan så har man valt att inte göra ursprungshistorien igen utan det hela tar sin början när Tarzan, a.k.a John Clayton III, Lord Greystoke, har flyttat tillbaka till England med sin Jane (Margot Robbie). De båda, eller åtminstone Tarzan, har lämnat Afrika och Kongo bakom sig.

Tarzan spelas av Alexander Skarsgård. Jag antar att Alexander var andravalet när Sökarna-skådisen Lian Norberg blivit för gammal.

Tarzan lockas tillbaka till Kongo när Samuel L Jacksons rollfigur George Washington Williams (baserad på en verklig person) övertygar honom om att Belgien håller på att förslava befolkningen i Kongo för att bli rika på diamanter.

Att Tarzan är tveksam till att återvända beror till viss del på att stamhövdingen Mbonga (Djimon Hounsou) är ute efter Tarzan och av nån anledning törstar efter hämnd.

Under de inledande scenerna får vi se hur filmens skurk, den belgiske kaptenen Léon Rom (även han baserad på en verklig person), träffar en uppgörelse med Mbonga: Fånga in Tarzan och för honom till mig så får du utvinna diamanter här.

Som jag skrev i början, det är ett lagom spännande matinéäventyr det här. Inledningen för tankarna till Peter Jacksons remake av King Kong. Stammen som Mbonga är hövding för dyker upp som några sorts fantasy-figurer, alla vitmålade med tigermössor och spjut. Jag får en ganska bra känsla.

Efter det hoppar filmen till England där vi träffar Tarzan och Jane. Jag kan tycka att vi får lite väl lite om deras vardagsliv här. Å andra sidan är det bra att man är restriktiv och inte låter filmen svämma över bräddarna.

Väl tillbaka Kongo gillar jag det mesta med Tarzan och Williams (Jackson). Jag tycker att de har ganska bra kemi, med Jackson som den komiska karaktären. Skarsgård är stel och hård och hans röst påminner om Christian Bales i Batman, men han har ju vuxit upp bland apor så där har vi förklaringen till det. Just den förklaringen kan man ofta ta till när det gäller konstigheter i filmen. 🙂

Skurken, Léon Rom, spelas av en viss Christoph Waltz och Waltz spelar som vanligt sig själv. Kan han göra nåt annat än det han gjorde i Inglourious Basterds?

En sak jag funderar på nu är om jag hellre hade velat se ursprungshistorien på nytt snarare än den är prequelen. Scenerna där en bebis-Tarzan upptäcks av sin nya adoptivmamma, tillika gorilla, tyckte jag var bra. Den här historien, plus när vilden Tarzan träffar Jane första gången, berättas i återblickar och jag tyckte att dessa sekvenser var helt ok.

I övrigt så är det en ganska spretig film. Ofta känns återblickarna inkastade på ett slumpmässigt sätt. Det blir för hackigt. Ett annat problem är att filmen känns som två filmer. Dels har vi ”fantasydelen” med Tarzan som kan tala med djuren, mystiska vitmålade afrikanska stammar, svåråtkomliga djungelområden med diamanter. Dels har vi den del av storyn som det känns som att man har kastat in för att få den att kännas mer relevant i våra dagar, dvs biten med Belgiens kolonisation och förslavning av Kongo. Dessa två delar funkar inte riktigt ihop. Ändå var detta inget jätteproblem för mig.

Äh, nu slutar jag svamla på om den här filmen även om jag skulle kunna fortsätta ett tag till. Det är en helt ok matinéfilm – och, ja, när väl Alexander Skarsgård tar av sig skjortan så behåller han överkroppen bar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om Tarzan. Har de mage att ruta in filmens problem eller tyckte de att den var ABSolutely amazing?

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

Även Danny the Street har tagit sig en titt på Tarzan.

Filed under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: