Pixar: Incredibles 2 (2018)

Den första filmen om familjen Parr var en mysig mix av spion-action, superhjältefilm och familjedrama som jag gillade. I uppföljaren Incredibles 2 som kom ut 2018 har man tyvärr dragit ner på James Bond-vibbarna en del och istället gjort en mer renodlad superhjältefilm. Ja, det kanske inte är nåt konstigt med det eftersom huvudpersonerna är just superhjältar. Men i ettan tyckte jag det blandades snyggt med känslan från 60- och 70-talets Bondfilmer.

Inledningens 60-talsdoftande förtexter hintade om att vi skulle få se ett Rosa Pantern-liknande spionäventyr. Nu blev det inte riktigt så vilket gjorde mig lite besviken och jag kände mig en aning lurad. En sak jag noterade under förtexterna var att det klassiska Disney-slottet inte såg ut som det brukade utan var animerat i den där 60-talsdoftande stilen.

När filmen rullade igång undrade jag om det skulle vara samma röstskådisar som gjorde de stora rollerna. Det hade ju ändå gått 14 år en den första filmen. Men, jo, när Elastigirl öppnade munnen och började prata kände jag direkt igen Holly Hunters något udda röst (speciellt hennes ”s” är märkliga och något irriterande). Även Craig T. Nelson var tillbaka som Mr Incredible liksom Sarah Vowell som dottern Violet. Däremot var sonen Dash utbytt mot en ny röstskådis.

Ombytta roller! Ja, det var väl relativt, eller snarare väldigt, väntat. Nu är det förstås Elastigirl som ska visa sig på styva superjhältelinan medan Mr Incredible får vara hemmapappa. Efter att Sofia, och även jag själv, påpekat det något trötta genusperspektivet i den första filmen så kunde jag inte låta bli att ha lite extra fokus på just detta i uppföljaren.

Ja, det är ombytta roller men… jag vet inte om det egentligen blev nån förbättring. I den första filmen var Elastigirl irriterad på att vara ensam kvar med barnen men det framställdes som nåt naturligt och inget att göra nåt åt. När det är pappa som sköter markservicen så framställs han som rena rama… superjhälten. Åh, så duktig han är!

Handlingen i övrigt var helt ok men jag gillade ettan bättre. Här blev det alldeles för förutsägbart. Fast jag misstog mig faktiskt på vem som låg bakom de skurkaktiga planerna. Jag trodde det var brodern men det visade sig vara systern. Men att det var nån av syskonen var alldeles för uppenbart. Det var ju precis samma upplägg i ettan. Våra superjhältar anlitas alltså av skurken själv.

Ett av filmens teman var övertydligt och inte speciellt intressant. Vi tittar alldeles för mycket på våra skärmar och förvandlas sakta till skärmslavar. Huvudskurken heter till och med Screenslaver. Nja, aningen trött skulle jag säga.

Frozone, med Samuel L. Jacksons röst, dyker givetvis upp också. Här påminde han mig lite om Truman Burbanks kompis som alltid kom över med en sixpack när det började hetta till och Truman behövde snacka. Bros!

Sammanfattningsvis tyckte jag detta var klart sämre än ettan. Just hur den (till synes) skulle vrida på könsrollerna kändes krystat och ledde ingenvart. I slutändan skulle det ändå vara Violet som skulle stanna och ta hand om Jack-Jack, Dash som får leka med fjärrkontrollen till bilen the Incredible, och Mr Incredible och Frozone som får superjhälta tillsammans igen.

En detalj som jag gillade var dock hur Elastigirl missade när Jack-Jacks tog sina ”första steg” eftersom hon var ute på superhjälteäventyr. Ja, nu var de där första stegen förstås när Jack-Jacks superhjältekrafter visade sig, men jag tyckte det var en ganska snygg parallell.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: The Incredibles (2004)

Brad Bird är en intressant regissör i mina ögon. Hans debutfilm var den animerade The Iron Giant, en film som enligt uppgift floppade på biograferna men som blivit något av en kultfilm i efterhand. Efter The Iron Giant blev Bird rekryterad till Pixar där han har gjort bl a Ratatouille men först ut var filmen det handlar om idag, nämligen superhjältefamiljedramat The Incredibles.

Det är tydligt att Bird har en nostalgisk ådra. Hans filmer dryper av nostalgi av nån form vare sig det handlar om miljöer som tagna ur en James Bond-film, en hoppfull 50-talskänsla eller maträtter som skickar en tillbaka till sin barndom. Efter sina animerade Pixar-filmer gick Bird vidare till live action-filmerna Mission: Impossible – Ghost Protocol och Tomorrowland (mycket 50-talsnostalgi här!).

The Incredibles är alltså nåt så ovanligt som ett familjedrama i superhjältetappning. Efter en tid med superhjältar som verkligen var hjältar har tiderna förändrats och nu anses superhjältar farliga och förlegade. De gör mer skada än nytta och ska leva som vanliga människor. Här tänker jag direkt på Captain America: Civil War där ju våra hämnare skulle registreras och hållas under kontroll. Ja, även de första X-Men-filmerna passar in på det här temat.

Familjedrama skrev jag? Ja, det här alltså en blandning av superhjältar och vardagsdrama. Familjen Parr består av pappa Mr Incredible (som är… stark), mamma Elastigirl (som är… elastisk), dottern Violet (som kan bli osynlig och framkalla kraftfält) och slutligen yngste sonen Dashiell (som är… snabb).

Hur funkar det egentligen att leva i ett samhälle där man måste dölja sina krafter? Och hur funkar familjelivet? Familjen Parr har vardagliga problem som förhöjs av att de är superhjältar. Mr Incredible har nån form av medelålderskris, mamma Elastigirl är less på att sköta hemmet själv, Violet känner att ingen ser henne i skolan (det är som att hon är osynlig!) och Dash, han är i trotsåldern och vill använda sina krafter trots att han inte får.

Under senare år har det kommit ett antal filmer på samma tema. Det handlar om mer ”realistiska” (missförstå mig rätt) superhjältefilmer om man säger så. Det är inte lätt att vara superhjälte, att behöva dölja sina krafter och gå mot sin natur. Jag tänker på filmer som Freaks, Fast Color och en till som jag hur jag än försöker inte kan komma på namnet på… Aha! Nu kom jag på vad den hette: Code 8.

Förutom det familjedrama som filmen i grunden är så bjuds det även på en hel del action och mysiga James Bond-miljöer i form av ett äkta villains lair i en vulkan samt en monologiserande superskurk som kommer på sig själv att just monologisera när han har Mr Incredible besegrad (tror han).

Förutom att vara en James Bond-film så är det förstås även en superhjältefilm med ett klassiskt upplägg. Den blivande superskurken dissas i början filmen av Mr Incredible och blir bitter och bidar sin tid. 15 år senare dyker han upp igen med en massa gadgets för att förgöra världen. Ungefär som i Iron Man 3 där ju Tony Stark avfärdade en nörd i form av Guy Pearce.

Några referenser, eller kopplingar som jag gjorde, till andra filmer förutom James Bond och superhjältefilmer: Office Space, Falling Down, Mission Impossible-filmerna, Indiana Jones och mutanthittaren Cerebro i X-Men-filmerna.

Modedesignern Edna Mode var härlig. Det måste vara en homage till en kortväxt kvinnlig skådis vid namn Linda Hunt. Ednas röst görs för övrigt av Brad Bird själv.

Det kan hända att det är ett litet trött upplägg med en pappa som får medelålderskris, börjar träna, sticker iväg på ”konferens” (äventyr) alltmedan mamman är kvarlämnad hemma. Men i slutändan så bidrar ju alla och hjälper varanda och hittar sina roller. Trevligt!

Det blir nästan en fyra till The Incredibles. Nu ser jag fram emot uppföljaren som kom 2018.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Att texterna inne i själva filmen är på svenska orkar jag knappt nämna längre men det är horribelt. Och inte blev det bättre av att det plötsligt dök upp en text (en tidningsrubrik) på tyska! ”Mr Incredible Rettet Hunderte”. Unter. Aller. Kritik. Eller om det faktiskt var så att det skulle vara en rubrik på tyska? Kanske hade Mr Incredible varit i Tyskland och räddat livet på folk… DS.

%d bloggare gillar detta: