Little Women (2019)

Den mest hajpade filmen under Stockholm Filmdagar får man väl ändå lov att utnämna Greta Gerwigs Little Women till. Gerwigs förra film som regissör, Lady Bird, var en stor succé med Oscarsnomineringar och allt. För egen del så gillade jag Lady Bird när jag såg den men bara några dagar efter visningen så hade den bleknat betänkligt. Min uppplevelse av Little Women var nästan den motsatta.

När jag såg Unga kvinnor, som den får heta i Sverige eftersom den bygger på en (för många, exklusive mig) känd romanklassiker, så hade jag inte speciellt roligt. I fallet Lady Bird tyckte jag åtminstone det var kul att hänga tillsammans med rollfigurerna i deras värld. Under titten av Little Women så såg jag halvintresserat på när handlingen puttrade på och jag blev inte ens berörd av scharlakansfeber.

Men efteråt så var det som att filmen växte. Fina scener poppade upp i huvudet, som den på stranden med Jo (Saoirse Ronan) och Beth (Eliza Scanlen), eller när Beth respektive Friedrich (Louis Garrel) spelade piano för framförallt gamle herr Laurence (Chris Cooper). Då var det nästan så att det fanns antydan till damm i salongen. Men bara nästan. En annan positiv detalj var att slutets metatwist framstod som bättre och bättre ju mer jag tänkte på det. Vad var det vi såg där egentligen? Det verkliga slutet för Jo eller ett fantasislut från boken i filmen? Hmm, värt att fundera på.

Timothée Chalamet, är han så rackarns bra egentligen? Jag har nu sett fyra filmer med unge herr Chalamet och jag vet inte vad jag tycker. Han är bra på att brooda och har väl markerade käkben. Jag kanske är fel målgrupp. I Little Women var jag ganska ointresserad av Chalamets rollfigur. Han spelar rikemansson och grannpojke till systrarna March. Jag vet inte om meningen är att man ska känna att han är dödskär i Jo. Jag kände inte riktigt av det där dödskära. Han var liksom bara som en i gänget (vänzonen?) fram tills att han ställde Frågan.

Filmen hoppar i tiden på ett sätt som bitvis var aningen förvirrande. Som Dale Cooper skulle ha sagt: ”What year is this?”. Filmen inleds 1868 för att sen hoppa tillbaka sju år i tiden. 1868 ska Florence Pugh, som spelar yngsta systern Amy, föreställa en tjugoåring (inga problem). Sju år tidigare är hon alltså 13 om min matematik är korrekt och, nej, det känns kanske inte klockrent. Men om man bara släpper det så är det inga problem. Jag själv tänkte nog på det eftersom jag hade hört eller läst att nån påpekat just detta faktum. Ah, dessa sociala medier…

Kostymdramer är en av mina favoritgenrer men, jag får nog lov att lägga in ett men här, det gäller främst brittiska kostymdramer. Tacka vet jag brittiska period pieces. Tacka vet jag Mr Stevens och Miss Kenton i The Remains of the Day. Där snackar vi outtalad kärlek så att det gör ont. Eller Emma Thompson och Hugh Grant i Sense and Sensibility. Där snackar vi over the top-sentimentalitet och -romantik så att det sjunger om det. Det funkar tydligen bättre för mig.

Betyg direkt efter visningen:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Betyg idag:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioLittle Women (alltså Unga kvinnor på svenska) går upp på bio idag fredag 24 januari och givetvis är det här nåt man bör se på bio. Bara för att jag är lite gnällig så betyder det ju inte att filmen inte kommer gå hem överlag, för det tror jag nämligen den kommer att göra. Mina tentakler som känner av vad andra som sett filmen tycker säger mig att den är allmänt hyllad.

Andra åsikter om filmen: Fripps filmrevyer, SoF-podden och Rörliga bilder och tryckta ord.

The Spectacular Now (2013)

The Spectacular NowJag såg The Spectacular Now och The Way Way Back med bara några dagars mellanrum. Av nån anledning så kopplar jag ihop dessa filmer men de är egentligen inte så lika. Den förra fokuserar på vad ungdomar upplever när skolan är slut och man ska börja på college medan den senare handlar om en några år yngre kille som upplever en coming of age-sommar. The Spectacular Now känns kanske mer vuxen. För mig funkade den heller inte riktigt lika bra som The Way Way Back. Men Shailene Woodley är bra. Hon är för övrigt redan 22 bast. Miles Teller är bra. Han är 27. 27? Eh, han ska spela high school-kille? Oh, well, han var väl nåt år yngre när filmen spelades in. Slutligen, Brie Larson är med! Whaaaat? Det minns jag inte ens. Jag ser det nu när jag tittar filmens Wikipedia-sida. Vad är så speciellt med Larson? Jo, hon är med i den senaste 5/5-filmen jag såg – Short Term 12 – och har därför förtjänat sin plats i den header som nu pryder min blogg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tom

SFF13: Nebraska

sff_logoNebraskaTitel: Nebraska
Regi: Alexander Payne
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

I samband med den filmfestivalen förra året så valde jag ut den festivalfilm som jag såg fram mest emot se och gjorde sen en header baserad på den filmen. The Master var förra årets val, det var inget snack om den saken. När PTA kommer med en ny film så peppar jag. Vilken film skulle jag välja i år? När jag snabbt tittade igenom programmet så var det väl kanske inget som stack ut. Sen såg jag filmtiteln Nebraska. Jag gillade titeln, klickade på den för att få upp mer information och såg att det var Alexander Paynes nya film OCH det var dessutom en road movie. Så det blev Nebraska som jag använde som min filmfestival-header. Motsvarade filmen mina förväntningar? Både ja och nej.

Bruce Dern (från Silent Running!) spelar gamlingen Woody Grant som bor i en småstad i Montana tillsammans med sin fru. Två söner bor även i samma stad. Woody får ett reklamutskick där det står att han vunnit en miljon dollar. Problemet, förutom att det är en bluff förstås, är att han måste hämta ut priset i en stad i annan delstat, Nebraska. Det är en lång väg dit men han börjar helt enkelt promenera. Han kommer dock inte så långt innan han hittas och plockas in av polisen (”hey, where are you going there, partner?”). En av hans söner beslutar sig för att köra pappan till Nebraska. Det blir en resa med några stopp på vägen, bl a i Woodys gamla hemstad där även frun och den andra sonen ansluter för en ”släktträff”.

Nebraska är för mig en film som det inte går att ogilla. Den är mysig och puttrar på i ett behagligt tempo. Payne verkar gilla road movies. Både About Schmidt och Sideways skulle jag kalla road movies. Nebraska är en road movie även om filmen stannar upp ett ganska bra tag i Woodys hemstad. Ja, det är fruns hemstad också för den delen. Det var där de två bodde som barn och träffades. Tillbaka med sin gamla släkt, som inte verkar träffas varje jul och sommar direkt, så kommer gammalt groll upp till ytan. När det står klart att Woody är miljonär så vill alla plötsligt, först vara Woodys vän och sen egentligen bara ha pengar.

Just släkten, och inte minst släktgräl, verkar också vara ett återkommande tema för Payne. Det såg vi i både The Descendants och About Schmidt. Fru Grant (spelad av krutgumman June Squibb) har en ganska skön uppgörelse på en kyrkogård med avlidna släktingar och andra av hemstadens bekanta.

Filmen har en skön och mysig humor. Det är inte en humor som får dig att skratta dig fördärvad. Nej, det är en lite lugnare och mysigare humor, och den blandas inte sällan med svärta. Så, humor och lite svärta saknades inte men jag tyckte inte filmen tände till på riktigt allvar.

Just det, en sak till. Filmen är i svartvitt och jag hörde en del undrande frågor efter visningen om varför den var det. Hade den inte varit bättre i färg? Hmm, jo, kanske det, men det var inget jag störde mig på även om det kanske kändes som en färgfilm där man helt enkelt tagit bort färgen. Det svartvita stack inte ut som det kan göra ibland.

Jag är nästan villig att ge filmen en fyra men jag tyckte inte den riktigt höll måttet. Ibland dök det upp scener som i och för sig var bra och ofta roliga men som inte kändes som en del av resten av filmen. Kanske att Payne inte lyckades fullt ut med sin blandning av humor och allvar här. När jag tänker efter så kanske det är både Paynes styrka och svaghet och nåt som gjorde att varken About Schmidt eller The Descendants fick toppbetyg. Sideways däremot, det är en favorit.

3+/5

Om visningen: Oj, hände det nåt speciellt på den här visningen? Nej, jag tror faktiskt inte det. Men det var härligt att inte vara på Park med sina tortyrsäten utan istället på sköna Sture med sin ekorre.

****

Jag såg Nebraska med Henke och Fiffi och när recensioner finns så ska jag nebraska mig att lägga till länkar till deras inlägg och då är det bara att klicka på deras namn.

%d bloggare gillar detta: