Weathering with You (2019)

Makoto Shinkais förra film Your Name såg jag på en kaosartad visning på Stockholm Filmfestival 2016. Nu har Shinkais nya film, Weathering with You, kommit till Sverige.

Weathering with You har många likheter med Your Name. Bägge filmerna är oerhört vackra, nästan för vackra, vilket jag noterade i min recension av Your Name. Shinkai har ett speciellt vackert sätt att skildra himlen, moln, regn och soljus. Att skildra väder med andra ord.

Andra likheter är förekomsten av nån form av naturkatastrof, fina skildringar av vardagsmiljöer, övernaturliga inslag, ung och gullig romans med förhinder, samt japansk sentimental pop.

I Weathering with You är det klimatet som är katastrofen. Det regnar konstant i Japan. Ett regnmoln är envist placerat ovanför den avlånga ön.

En av huvudpersonerna i filmen är Hina, en ung tjej som är en s.k. solskensflicka. Hon kan helt enkelt framkalla solen på beställning. Tillsammans med en ung kille som flytt plugget så startar hon en solskensfirma där man kan hyra Hina om man vill få sol under t ex ett bröllop.

Nja, den här filmen funkade inte lika bra som Your Name. Det har sagts om Shinkai att han är den nye Miyazaki, vilket inte är så konstigt då Your Name är den mest framgångsrika (pengamässigt) anime-filmen nånsin. Men Shinkais filmer tycker jag har en helt annan ton. De är mer realistiska och saknar den där mysiga sagokänslan som kännetecknar Miyazakis filmer. Shinkais filmer har även sentimentala sirapsinslag, både berättarmässigt men framförallt i form av nån typ av smörig J-pop. Själv önskar jag att fler skulle upptäcka Satoshi Kon, animens David Lynch.

Det mest intressanta med filmen är att den har ett klimatbudskap som känns lite annorlunda i våra Greta-dagar. Min tolkning är att filmen säger följande: skit i klimatet, det är som det är, välj kärleken och slappna av. Jag är helt säker på att många andra tolkar filmen precis tvärtom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioWeathering with You har premiär idag fredag 21 februari och jag rekommenderar definitivt ett biobesök. Filmen är ruggigt vacker att se på en stor duk, och många andra verkar älska filmen så det är säkert mig det är fel på.

Andra som vädrat sina åsikter om filmen: Letterboxd-Carl, Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer.

 

Give Me Liberty (2019)

När jag tänker på den här filmen och dess titel dyker av nån anledning tv-serien Seinfeld upp i huvudet och mer specifikt Georges pappa (spelad av Ben Stillers pappa för övrigt) som med jämna mellanrum utropar ”Serenity now!” när saker och ting blir för jobbiga.

Om man inte gillar stilen i den här filmen så kan jag tänka mig att man vill skrika ”Serenity now!” alternativt lämna biosalongen.

Jag kan även tänka mig att huvudpersonen i Give Me Liberty skulle vilja vråla ”Serenity now!” och skita i allt. Men det kan han inte, den gode Vic (Chris Galust). Vic kör färdtjänst i Milwaukee och är en man som inte kan säga nej. Man skulle även kunna säga att han tar ansvar när resten av samhället inte gör det.

Filmen utspelar sig till stor del bland invandrade ryssar i stan så vi bjuds på mycket ryskt prat, sång, pälsmössor och en burk med nån inlagd grönsak som inte går att öppna. Jag får för mig att 95% av skådisarna är amatörer och att mycket av filmen utspelar sig i verkliga miljöer som används på riktigt på samma sätt som i filmen. Detta ger bitvis, eller snarare ofta, en dokumentär känsla.

Vic åker runt omkring i stan med sin färdtjänstbil och skjutsar allt och alla, inklusive sin egen familjs begravningssällskap som ska gravsätta en avliden faster.

En kaoshetsig blandning av bröderna Dardenne, Safdie-brödernas Good Time och Sean Bakers Tangerine. Så beskrev jag Give Me Liberty på Twitter direkt efter visningen. Ja, det stämmer väl rätt bra. Det råder kaos. Alla skriker. Inget går rätt. Vics vanligaste replik är ”I’m on my way. I’ll be there in 10!”.

Till slut fann jag det hela rätt så underhållande, konstigt nog.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioGive Me Liberty har premiär nu på fredag 21 februari på Folkets Bios biografer. Kan jag med rent sinne rekommendera ett biobesök? Svårt. Det finns risk att man blir irriterad av filmen eller får en ångestattack, och det är ju inget bra. Men om man bara härdar ut så är det som att man kommer ut på andra sidan och plötsligt gillar den. Eller?

Andra åsikter om filmen: Fripps filmrevyer och Carl. Behövdes färdtjänst efter visningen?

Breaking Surface (2020)

Breaking Surface är nåt så ovanligt som en svensk vattendykactionnervthriller. En genrefilm med andra ord. Det var helt givet att jag skulle se den under Stockholm Filmdagar nu i januari då den visades i en nääästan helt färdig version.

Innan filmen drog igång visades en skylt som lät meddela att den film vi skulle få se fortfarande saknade vissa visuella effekter, visuella inserts samt hade en ljudmix som inte var helt klar. På ett sätt bidrog det här till en intressantare upplevelse då det gav en inblick i vad som händer under slutproduktionen av en film.

Moa Gammel (som jag känner igen från svenska fantasyserien Jordskott) och Madeleine Martin (Måste gitt och två Snabba cash-filmer) spelar Ida och Tove, två systrar som ger sig ut för att dyka vid Lofoten i Norge. Under dyket går nånting fel och plötsligt finner sig systrarna i en allt annat än trevlig situation… och luften håller på att ta slut… Muahaha.

För det första är det kul att se den här typen av svensk film. För det andra så räcker det inte med det. Filmen i sig måste ju leverera också. Jag tycker att Breaking Surface gör det. I mina ögon är det inte ett mästerverk men jag satt under andra halvan av filmen på kanten av mitt biosäte och det är ett gott betyg. Det är det som en sån här typ av filmen ska leverera.

En bit in i filmen efter att olyckan väl hade inträffat så undrade jag lite över hur filmmakarna (främst vad gäller manus) skulle kunna hålla det intressant. Skulle det funka att vara i samma miljö hela tiden? Men man löser det genom att filmen tar en del oväntade vändningar och rollfigurerna måste ta sig till andra platser för att lösa diverse problem. En sak jag t ex inte visste är hur svårt det kan vara att komma in i bakluckan på en bil.

Apropå att lösa problem så fick jag bitvis trevliga MacGyver-vibbar och jag insåg att Breaking Surface hade passat (nästan) utmärkt in i mitt Överleva i vildmarken-tema som jag körde under 2018. I slutet av varje recension i det temat så hade jag med en lista med ett antal punkter där en handlade om just MacGyver. Varför inte avsluta med en sån lista även för Breaking Surface?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Stenras under ett vinterdyk vid Lofoten.
Miljö: Snö, blåst, kallt och framförallt vatten.
Djurattacker: Det dyker (ehe) upp ett par snälla späckhuggare men även lite mer oväntat en argsint hund.
MacGyver: Vad gör man om man behöver en domkraft men inte hittar en i bakluckan på bilen? Jo, <spoiler>man man fyller en torrdräkt med luft från sina dykflaskor och använder däckfyllnadssprayen för att täta alla ventiler och hindra luften från att slippa ut</spoiler>.

bioBreaking Surface har biopremiär idag fredag 14 februari och jag rekommenderar ett biobesök, helt klart. Det är inte varje dag det går att se den här typ av svensk genrefilm på bio.

Little Women (2019)

Den mest hajpade filmen under Stockholm Filmdagar får man väl ändå lov att utnämna Greta Gerwigs Little Women till. Gerwigs förra film som regissör, Lady Bird, var en stor succé med Oscarsnomineringar och allt. För egen del så gillade jag Lady Bird när jag såg den men bara några dagar efter visningen så hade den bleknat betänkligt. Min uppplevelse av Little Women var nästan den motsatta.

När jag såg Unga kvinnor, som den får heta i Sverige eftersom den bygger på en (för många, exklusive mig) känd romanklassiker, så hade jag inte speciellt roligt. I fallet Lady Bird tyckte jag åtminstone det var kul att hänga tillsammans med rollfigurerna i deras värld. Under titten av Little Women så såg jag halvintresserat på när handlingen puttrade på och jag blev inte ens berörd av scharlakansfeber.

Men efteråt så var det som att filmen växte. Fina scener poppade upp i huvudet, som den på stranden med Jo (Saoirse Ronan) och Beth (Eliza Scanlen), eller när Beth respektive Friedrich (Louis Garrel) spelade piano för framförallt gamle herr Laurence (Chris Cooper). Då var det nästan så att det fanns antydan till damm i salongen. Men bara nästan. En annan positiv detalj var att slutets metatwist framstod som bättre och bättre ju mer jag tänkte på det. Vad var det vi såg där egentligen? Det verkliga slutet för Jo eller ett fantasislut från boken i filmen? Hmm, värt att fundera på.

Timothée Chalamet, är han så rackarns bra egentligen? Jag har nu sett fyra filmer med unge herr Chalamet och jag vet inte vad jag tycker. Han är bra på att brooda och har väl markerade käkben. Jag kanske är fel målgrupp. I Little Women var jag ganska ointresserad av Chalamets rollfigur. Han spelar rikemansson och grannpojke till systrarna March. Jag vet inte om meningen är att man ska känna att han är dödskär i Jo. Jag kände inte riktigt av det där dödskära. Han var liksom bara som en i gänget (vänzonen?) fram tills att han ställde Frågan.

Filmen hoppar i tiden på ett sätt som bitvis var aningen förvirrande. Som Dale Cooper skulle ha sagt: ”What year is this?”. Filmen inleds 1868 för att sen hoppa tillbaka sju år i tiden. 1868 ska Florence Pugh, som spelar yngsta systern Amy, föreställa en tjugoåring (inga problem). Sju år tidigare är hon alltså 13 om min matematik är korrekt och, nej, det känns kanske inte klockrent. Men om man bara släpper det så är det inga problem. Jag själv tänkte nog på det eftersom jag hade hört eller läst att nån påpekat just detta faktum. Ah, dessa sociala medier…

Kostymdramer är en av mina favoritgenrer men, jag får nog lov att lägga in ett men här, det gäller främst brittiska kostymdramer. Tacka vet jag brittiska period pieces. Tacka vet jag Mr Stevens och Miss Kenton i The Remains of the Day. Där snackar vi outtalad kärlek så att det gör ont. Eller Emma Thompson och Hugh Grant i Sense and Sensibility. Där snackar vi over the top-sentimentalitet och -romantik så att det sjunger om det. Det funkar tydligen bättre för mig.

Betyg direkt efter visningen:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Betyg idag:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioLittle Women (alltså Unga kvinnor på svenska) går upp på bio idag fredag 24 januari och givetvis är det här nåt man bör se på bio. Bara för att jag är lite gnällig så betyder det ju inte att filmen inte kommer gå hem överlag, för det tror jag nämligen den kommer att göra. Mina tentakler som känner av vad andra som sett filmen tycker säger mig att den är allmänt hyllad.

Andra åsikter om filmen: Fripps filmrevyer, SoF-podden och Rörliga bilder och tryckta ord.

Miraï, min lillasyster (2018)

Under Malmö och Stockholm Filmdagar försöker jag alltid se de få anime-filmer som förhandsvisas där. Nu senast i vintras var det Mamoru Hosodas senaste film Miraï, min lillasyster som ingick i programmet. Hosoda är regissör som jag uppskattar. Han gör mysiga filmer (The Girl Who Leapt Through Time och Summer Wars) där vanliga människor har vanliga problem men där det oftast finns en fantasy-twist med i handlingen.

Miraï, min lillasyster handlar om Kun, en fyraårig pojke som ska få en lillasyster. Det väntas alltså tillökning i familjen. Lillasysterns ankomst är inget Kun uppskattar. Alls. Hon tar ju all uppmärksamhet!

På typiskt Hosoda-viss kastar regissören sen in en fantasy-twist i det hela. När Kun går ut i familjens trädgård för att sura träffar han plötsligt en framtida version av sin lillasyster. Och inte nog med det. Kun möter även andra medlemmar av sin familj från olika tider, både dåtid och framtid. Det är bara fantasin, Kuns fantasi (?), som sätter gränserna. Kun pratar exempelvis även med familjens hund (i nån sorts mänsklig skepnad) och hunden berättar hur han var avis på Kun när han föddes. Innan Kun var det ju hunden som var i centrum. Hmm, visst är det en del av handlingen i Lady och Lufsen?

Som ni förstår så kommer ju Kun genom att höra berättelser från de olika familjemedlemmarna mogna, växa upp, och slutligen acceptera sin lillasyster. Det är lite gulligt, det är det.

Animationen är härligt levande. Jag gillar den handmålade känslan vi får istället för en clean cgi-känsla. Vardagsdetaljer blandas med mer fantasifulla miljöer på ett fint sätt.

Kanske inte lika fint var hur otroligt tafatt pappan i familjen framställdes som när han blev lämnad ensam för att ta hand om barn och hem när frun direkt efter födseln började jobba igen. Mer handfallen hemmaman får man leta länge efter. Jag antar att det skulle vara roligt men det blev mest töntigt.

När jag såg filmen under Stockholm Filmdagar i januari var vi inte många i salongen. Tre stycken tror jag att jag räknande till. Lite synd. Jag tycker filmen är värd fler besökare nu när den till slut får premiär mitt i sommaren och mitt i alla semestrar. Det känns som en premiär i slutet av augusti hade varit smartare?

En detalj jag störde mig på var att det i pressmaterialet inte fanns nån som helst information om vilka skådisar som gjorde de svenska röster. Filmen visades alltså med svenskt tal och då kan väl tycka att sån information borde finnas med. Jag mailade distributören Njutafilms och frågade men det hade de inte koll på.

I vilket fall, det jag skulle komma till var att jag tyckte att de svenska skådisarna gjorde ett ovanligt bra jobb. Jag föredrar givetvis att se filmer på originalspråk eftersom det ger en helt annan känsla. Men här tycker jag man har fått till det riktigt bra. Det kändes inte som b-skådisar som utan inlevelse läste upp repliker. Nej, här fanns både inlevelse och dessutom rätt ton som passade in i filmens stil i övrigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg alltså Miraï, min lillasyster under Stockholm Filmdagar och visst kan den vara värd ett biobesök. Och dessutom funkar det utmärkt att se den med svenskt tal. Nu vet jag även vilka skådisarna är, men den enda som jag känner igen till namnet är dock Sofia Ledarp (från den härliga serien Fröken Frimans krig) som spelade mamman.

Den skyldige (2018)

Att se filmer som den danska nervthrillern Den skyldige är kanske den mest positiva aspekten med filmdagarna i Malmö och Stockholm. Du går in i princip helt blank i salongen. Du (läs: jag) har inte tittat på några trailers utan endast kollat upp regissör och skådisar samt möjligen ett kort synopsis. Sen gör man sitt val och sjunker ner i biostolen. Mörkret sänker sig och filmen rullar igång. Vad är det vi ska få se? En härlig känsla det där, speciellt när en film levererar som Den skyldige gjorde.

Egentligen borde jag inte skriva så mycket mer än att Den skyldige var en ruggigt intensiv thriller i det lilla formatet. Men nånting mer måste jag väl klämma ur mig. Eller? Det känns lite som att jag kanske förtar en del av upplevelsen genom att gå in på detaljer. Eller?

En sak jag är ganska säker på är att filmen funkar allra bäst i en mörk biosalong tillsammans med en engagerad publik. Filmens skådeplats är polisens nödcentral där svenske (!) Jakob Cedergren spelar en polis som fått ett 112-samtal från en kidnappad kvinna. Hur ska han kunna hjälpa henne med bara en telefon som hjälpmedel? Spänning i kubik! Tänk att telefonsamtal kan vara så spännande och rörande.

Cedergrens polis har sina egna demoner att kämpa med vilket vi som tittare kan läsa mellan raderna om. Nånting har hänt som gör att han sitter där han gör (normalt ska han vara ute i yttre tjänst). Nästa dag ska han och en kollega förhöras i rätten om just det som har hänt. Vad är det som har hänt? Ja, det vet vi tittare till en början ingenting om men vi vet att det gör Cedergrens rollfigur mer desperat att försöka rädda kvinnan på andra sidan luren.

Om jag ska jämföra Den skyldige med en andra filmer så är det ju svårt att inte nämna Tom Hardy-rullen Locke. Eller varför inte Dag och natt med Mikael Persbrandt? Om ni sett dessa filmer så förstår ni upplägget. Just Locke är väl mest extrem eftersom vi där enbart får se Tom Hardy i bild. I Den skyldige förekommer fler skådisar i form av kollegor på nödcentralen. Men det är ändå Cedergren som är i totalt fokus, och man riktigt känner hans desperation och hjälplöshet i den situation som råder.

Det som kanske fascinerade mig mest med filmen var vilka bilder som målades upp i mitt huvud under filmen trots, eller snarare pga, att vi endast får ta del av bilder från den ena sidan av ett telefonsamtal. Det är nästan som att jag har sett två filmer: först den som jag såg på vita duken och sen den som spelades i mitt huvud.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioDen skyldige har premiär imorgon fredag och jag rekommenderar givetvis ett biobesök. Filmen var för övrigt Danmarks bidrag till Bästa utländska film för 2018 och den var nära att bli nominerad då den var kvar bland de nio filmer som hade chansen men där föll den bort.

Tydligen är svenskar som är filmutbildade i Danmark på Den danske filmskole tidens melodi. Den skyldige är nämligen regisserad av svensken Gustav Möller som tagit sin filmexamen just där.

Om det dyker upp fler filmspanar-recensioner av filmen så lägger jag till länkar nedan.

Fiffis filmtajm

 

Dogman (2018)

För att gilla film så mycket som jag gör så är jag besynnerligt dålig på att muntligt berätta vad en film handlar om och att sälja in en film som jag verkligen gillar om jag blir tillfrågad. Precis så var det under Stockholm Filmdagar efter att jag sett Dogman. Jag började stamma om att det var en italiensk gangsterfilm, att det handlade om kriminella som befinner sig längst ner i näringskedjan. Jag märkte direkt att jag sålde in filmen dåligt då blicken på den som ställde frågan började glasas över. ”Gangsterfilm, nej tack”.

Senare på Twitter uttryckte jag mig istället så här:

”Dogman är ett tragiskt och våldsamt drama om en snäll snäll man som försöker överleva i värld där han inte ska behöva vara. Starkt!”

Ja, men det var väl bättre! Eller? Dogman är nämligen inte en gangsterfilm. Det är istället ett porträtt av en timid man vid namn Marcello (Marcello Fonte) som driver en hundsalong i en italiensk kuststad. Marcello är frånskild men har en dotter som han har bra kontakt med och så älskar han sina hundar.

Problemet är bara att Marcello är en del av en kriminell värld vare sig han vill det eller inte. Vid sidan om langar han kokain, bl a till en plågoande vid namn Simoncino (Edoardo Pesce) som terroriserar grannskapet generellt och Marcello i synnerhet.

Man kan säga att Dogman är film om mobbning. Det är bara det att mobbaren och den mobbade är vuxna människor. (Nu tror jag i och för sig att det inte är helt ovanligt med mobbning bland vuxna.) Marcello har hamnat i en rävsax. Han är en mjuk, tunn liten man med ett gott hjärta. Samtidigt är han kanske inte den smartaste när det gäller att prata sig ur situationer eller att hävda sig muntligt. Han saknar pondus. Så när den f.d. boxaren Simoncino kommer med krav om allt möjligt har han inte mycket att sätta emot. Det ena leder till andra och Marcellos livssituation blir jobbigare och jobbigare.

Oj, oj, jag drogs verkligen in i den här filmen. Jag kände stor empati med Marcello. Han försöker bli en del av gänget i kvarteret men han passar liksom inte in hur mycket han än försöker. Filmen lyfter fram vissa av mänsklighetens allra sämsta sidor. Och den ställer frågan om vad händer med en människa som blir utstött och behandlad som skräp. Till slut måste det väl koka över?

Jag kände fysiskt av filmen i magen och i ryggmärgen. Ett tecken på att jag lever mig in i en film är att jag under intensiva scener inte kan låta bli att röra på mig i biofåtöljen. Jag kastar mig bakåt med uppsträckta händer om nåt otäckt händer. Precis så var det här. Jag satt på helspänn. Jag hoppade upp och ner när tryckkokaren vid namn Marcello till slut lyfte på sitt lock och släppte ut all sin förnedrade ånga.

Förutom att Dogman var en intensiv upplevelse under själva titten så är det även en film som har stannat kvar i mitt sinne efteråt. Jag tänker på den då och då, främst på vad som hände med Marcello efter att filmen tog slut. Han känns nämligen som en verklig person som ju ska leva vidare även om filmen är över. Att jag har den känslan är ju om något ett gott betyg till filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioDogman är regisserad av Matteo Garrone som för tio år sen gjorde den mästerliga Gomorra. Jag såg Dogman under Stockholm Filmdagar och jag rekommenderar den starkt. Men var beredd på att det är en stark (!) och sorglig film.

Dogman har biopremiär idag fredag och om det dyker upp några fler filmspanar-recensioner så lägger jag till länkar nedan.

 

Bilderna berättar en historia…

If Beale Street Could Talk (2018)

If Beale Street Could Talk är Barry Jenkins uppföljare till hans Oscarsvinnande film Moonlight. Filmen, som i grunden är ett romantiskt drama, är baserad på en roman av James Baldwin med samma namn och utspelar i 1970-talets Harlem, New York. Vi får följa de unga älskande Tish och Fonny när de försöker hitta egen lägenhet (inte lättaste som ett ungt svart par) och få till ett liv tillsammans.

I vissa filmer behöver det inte hända så rackarns mycket. Istället är det en känsla och stämning som gör hela filmen. Så var det för mig med If Beale Street Could Talk. Det är en mustig, långsam, kvardröjande och ytterst romantisk film. Nästan för romantisk. Mina tankar går förstås till Wong Kar-wai vars filmer ju nästan uteslutande bygger på stämningar, skeenden och bilder snarare än ett intrikat manus.

Det finns ändå vissa scener där skådisar och dialog får dominera. Främst tänker jag på sekvensen när Tish familj har bjudit hem Fonnys familj för att delge den stora nyheten att Tish är gravid. Fonnys mor och far har helt olika syn på om det är en bra eller dålig nyhet om man ska uttrycka det milt.

Jag gillade förhållandet mellan de två familjerna och hur de försöker lösa den situation som har uppstått: Fonny har blivit (oskyldigt) anklagad för våldtäkt och det behövs pengar till advokater. De två fäderna i respektive familj får in pengarna på det sätt som de kan och då har de inte råd att fundera på om de håller sig på rätt sida om lagen.

Under den romantiska ytan finns hela tiden en medvetenhet om de svartas situation i New York vid den här tiden. En polis som tycker han vill sätta dit en ung svart man kan göra det, och därmed förstöra den mannens drömmar och hopp om ett liv med sin flickvän och kommande barn.

If Beale Street Could Talk gjorde inte alls samma intryck som Moonlight på mig men jag kan inte låta bli att dela ut en fyra pga att den är så vacker, och sorglig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg If Beale Street Could Talk under Stockholm Filmdagar och vackrare film får man leta efter. Jag tror det är svårt att inte få en bra bioupplevelse.

If Beale Street Could Talk har biopremiär idag, och här hittar ni några andra åsikter om filmen:

Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Aniara (2018)

Det var självklart att jag skulle se Aniara under Stockholm Filmdagar som jag besökte under två intensiva dagar tidigare i år. Science fiction lockar mig alltid och dessutom var det här SVENSK sf, vilket är mycket ovanligt. Inom svensk litteratur är det nog mer vanligt förekommande men inom filmen ser man det väldigt sällan.

Det som oroade mig var att jag för några år sen hoppades väldigt mycket på Det vita folket men den filmen föll platt. Även det var en svensk sf-rulle men som tyvärr var totalt ointressant, fylld med övertydliga poänger och lajvare i en övergiven fabrik. Men den här oron var inte nåt som hindrade mig från att se Aniara.

Ytterligare en faktor i sammanhanget var att jag 2010 såg en uppsättning av Aniara på Stadsteatern som jag gillade. Läs mer om den upplevelsen här. Hmm, jag inser nu att jag har haft den här bloggen ett tag då texten jag länkar till skrevs 2010… Hur som helst så skulle det bli kul att jämföra de två tolkningarna.

Just idag när jag skriver den här texten så ser jag i mitt flöde att besökare på Göteborgs filmfestival kommer att kunna se filmen instängda i sarkofager. Som filmtittare lägger man sig i en likkista (!) i totalmörker och i kistans lock finns en skärm som visar filmen. En briljant idé tycker jag, gjord för att maximera klaustrofobin. Men faktum är att jag nog kände viss instängdhet och ångest även när jag såg Aniara i salong 1 på Victoria i Stockholm, vilket är ett bra betyg till filmen.

Filmmakarna har valt att spela in filmen på befintliga platser, stora gallerior i Solna och Sollentuna och även ett gym på Gotland. Och det funkar konstigt nog. Det är ju vanskligt det där. Det finns en risk att det blir fånigt, att man tas ur filmens verklighet och istället befinner sig på Mall of Scandinavia. Men jag tyckte att det funkade. Vissa detaljer är skruvade på, så man känner sig aldrig riktigt hemma, och sen har man givetvis använt sig av cgi (tillräckligt bra cgi) för att skapa de exteriöra miljöerna med skeppet, jorden och rymden.

Jag gillade filmens inledande vardaglighet. Att skeppa jordens befolkning till Mars har blivit en monoton syssla. Skeppet Aniara, en s.k. goldonder, är en flygande Finlandsfärja. Personalen har gjort ett antal resor fram och tillbaka tidigare. Det är ett jobb som andra. Det är bara det att det handlar om att evakuera människor från en obeboelig planet.

På Aniara finns Mima, en kraftfull dator som får människor att hamna i en virtuell värld baserad på deras minnen, speciellt minnen om den jord som fanns en gång med skogar, gräs, små vattendrag och mossa. En liten skön detalj här var att man ska ligga raklång på golvet på mage när man använder Miman och alla besökare får en liten skumgummikudde med hål för ansiktet, en s.k. Mimakudde.

När väl katastrofen inträffar – Aniara hamnar ur kurs utan förmåga att styra – så blir stämningen mer och mer underlig. Kanske inte desperat direkt utan snarare hopplös. De kan ju överleva. De har möjlighet att få syre och energi genom algodlingar. Men varför?

Besättningen låtsas till en början som det regnar och medger inte att det är kört och att Aniara förmodligen kommer att sväva fram genom den svarta rymden under flera hundra tusen år. Man försöker upprätthålla en bild av normalitet. Apropå normalitet så var en rolig detalj att personalen efter att skeppet kommit ur kurs delar ut baguetter till passagerarna som kompensation och för att lugna dem. Vi har koll, vi delar ut baguetter till alla. Ja, men då så.

Tio år senare är det så där med den där normaliteten. Olika typer av sekter uppstår. Sexorgier. Man dansar, festar, deppar. Men varför? Hmmm, stämningen är tryckt. Samtidigt utbildar man sina unga passagerare i rymdfysik i en förhoppning om att nån ska hitta en lösning på ett olösbart problem. Varför inte? Konstigare saker har ju hänt.

Slutet förde mina tankar till 2001 (en film det nog är dags att se om). På väg in mot Lyrans stjärnbild i en gigantisk sarkofag efter fyra hundra tusen år… Nån som kan förklara vad som hände där?

Hur är filmen jämfört med Stadsteaterns uppsättning då? Ja, det är svårt att jämföra. Det är två olika tolkningar. Musikalen var mer lekfull kanske, inte lika dyster och konstig. I filmen känns allt mer på riktigt, vilket ju inte är så märkligt. En teaterscen har ju svårt att konkurrera med riktigt miljöer och bra cgi.

Slutligen blev jag även lite sugen på att läsa det verk som filmen är baserad på, nämligen Harry Martinssons rymdepos från 1956 bestående av 103 sånger. En orsak till det är att det kändes fräscht med science fiction på svenska, med svenska ord och svenska påhittade ord. Nuförtiden är ju det mesta, i alla fall det som jag konsumerar inom t ex sf, på engelska.

Jag delar ut fyra Mimakuddar av fem möjliga till Aniara.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg alltså Aniara under Stockholm Filmdagar och den har premiär idag. Jag rekommenderar den givetvis. Nu ska dock sägas att det här inte är en sf-rulle fylld med pang-pang och häftiga effekter. Det är i grunden ett ganska mörkt existentiellt drama. Tjoho!

Vi får se om det dyker upp fler recensioner från de andra filmspanarna som såg Aniara. I såna fall så lägger jag till länkar dem nedan.

The Mule (2018)

The Mule är Clintans senaste (sista?) film. Är det hans sista som skådis och/eller regissör? Har han kommit med nåt uttalande? Jag vet inte varför jag är så fokuserad på det här egentligen, och man ska ju inte syssla med åldersdiskriminering, men börjar inte herr Eastwood vara i det äldsta laget?

Å andra sidan är det ju genialt, eller åtminstone kongenialt, att han castar sig själv som 90-åring då ju filmen bygger på verkliga händelser om just en 90-åring som blir värvad av en mexikansk knarkkartell att smuggla knark.

Earl, som Clintans rollfigur heter, visar sig vara en hejare som knarkkurir. Ingen stoppar ju en pensionär som kör med sin skåpbil i tron att han har flaket fullt med små påsar fyllda med vitt pulver.

Jag kan inte låta bli att jämföra den här filmen med The Old Man & the Gun. De har nämligen en hel del gemensamt. Båda filmerna handlar om till synes ofarliga och oskyldiga äldre män som kommer undan med brottsliga handlingar. Det förekommer även parallella handlingar där vi får följa polisen i deras jakt på brottslingarna. I The Mule är det Bradley Cooper och Michael Peña som spelar två poliser som försöker spränga knarkkartellen. Slutligen så har ju Redford sagt att The Old Man & the Gun var hans sista film som skådis. Vi får se hur det blir med Clintan.

Den här filmen kanske har en parallell handling för mycket, eller? Först Clintan och hans förehavanden som knarkkurir. Sedan poliserna som försöker värva en tjallare för att komma åt kartellen inifrån. Slutligen så har vi vad som kanske borde ha varit den viktigaste delen, nämligen Earls relation, eller frånvaron av densamma, till sin familj. Earl själv säger vid ett tillfälle i filmen att familjen är det absolut viktigaste men han lever ju inte som han lär. Och det var lite samma sak med filmens manus eftersom jag bitvis kände att den delen av filmen glömdes bort. Jag hade kanske velat ha mer bakgrund här. Nu hade jag väldigt svårt att förstå mig på varför Earl agerade som han gjorde. Enda förklaringen som ges är att han älskade rampljuset i blomsterbranschen mer än sin egen familj.

Länge var The Mule ändå klart godkänd. Den puttrade på och det var rätt kul att se en gammal Clintan agera mot de kriminella mexikanska ungtupparna. Jag gillade scenerna där vi fick följa polisernas arbete. Cooper och Peña hade ett bra samspel. För Peña är det ju dessutom i princip omöjligt att inte vara mysigt rolig i varje film han är med i.

Det som inte funkade lika bra var när Clintan skulle leka cool gammal gubbe och vara på poolparty med prostituerade nere hos knarkbaronen i Mexiko. Här var det skämskuddedags för min del, men jag hade ingen kudde så det vara bara att vrida på sig i biostolen och härda ut.

Slutligen så var Clintans ålder och fysiska form distraherande för mig. Jag är ledsen, men jag var rädd att han skulle gå sönder ibland. Det lustiga var dessutom att filmen inleddes 2005 och jag tänkte att ”fasiken, vad gammal Clintan ser ut!”. Sen visades en skylt där det stod 12 år senare. Vänta nu här, hur ska det här gå? Ska resten av filmen utspela sig på Earls begravning, eller vad?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg The Mule under Stockholm Filmdagar nu i januari och det var ett ganska självklart val att välja den filmen. Clintan är ju ändå Clintan och det borde rimligen vara hans sista film, i alla fall som skådis. Jag vet att andra är betydligt mer positiva till filmen än vad jag är så det är nog mig det är fel på i det här fallet. Men om jag måste välja mellan Redfords svanesång och Clintans så väljer jag Redfords alla dagar i veckan.

The Mule har biopremiär idag, och här hittar ni några andra åsikter om filmen:

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

%d bloggare gillar detta: