Den skyldige (2018)

Att se filmer som den danska nervthrillern Den skyldige är kanske den mest positiva aspekten med filmdagarna i Malmö och Stockholm. Du går in i princip helt blank i salongen. Du (läs: jag) har inte tittat på några trailers utan endast kollat upp regissör och skådisar samt möjligen ett kort synopsis. Sen gör man sitt val och sjunker ner i biostolen. Mörkret sänker sig och filmen rullar igång. Vad är det vi ska få se? En härlig känsla det där, speciellt när en film levererar som Den skyldige gjorde.

Egentligen borde jag inte skriva så mycket mer än att Den skyldige var en ruggigt intensiv thriller i det lilla formatet. Men nånting mer måste jag väl klämma ur mig. Eller? Det känns lite som att jag kanske förtar en del av upplevelsen genom att gå in på detaljer. Eller?

En sak jag är ganska säker på är att filmen funkar allra bäst i en mörk biosalong tillsammans med en engagerad publik. Filmens skådeplats är polisens nödcentral där svenske (!) Jakob Cedergren spelar en polis som fått ett 112-samtal från en kidnappad kvinna. Hur ska han kunna hjälpa henne med bara en telefon som hjälpmedel? Spänning i kubik! Tänk att telefonsamtal kan vara så spännande och rörande.

Cedergrens polis har sina egna demoner att kämpa med vilket vi som tittare kan läsa mellan raderna om. Nånting har hänt som gör att han sitter där han gör (normalt ska han vara ute i yttre tjänst). Nästa dag ska han och en kollega förhöras i rätten om just det som har hänt. Vad är det som har hänt? Ja, det vet vi tittare till en början ingenting om men vi vet att det gör Cedergrens rollfigur mer desperat att försöka rädda kvinnan på andra sidan luren.

Om jag ska jämföra Den skyldige med en andra filmer så är det ju svårt att inte nämna Tom Hardy-rullen Locke. Eller varför inte Dag och natt med Mikael Persbrandt? Om ni sett dessa filmer så förstår ni upplägget. Just Locke är väl mest extrem eftersom vi där enbart får se Tom Hardy i bild. I Den skyldige förekommer fler skådisar i form av kollegor på nödcentralen. Men det är ändå Cedergren som är i totalt fokus, och man riktigt känner hans desperation och hjälplöshet i den situation som råder.

Det som kanske fascinerade mig mest med filmen var vilka bilder som målades upp i mitt huvud under filmen trots, eller snarare pga, att vi endast får ta del av bilder från den ena sidan av ett telefonsamtal. Det är nästan som att jag har sett två filmer: först den som jag såg på vita duken och sen den som spelades i mitt huvud.

Den skyldige har premiär imorgon fredag och jag rekommenderar givetvis ett biobesök. Filmen var för övrigt Danmarks bidrag till Bästa utländska film för 2018 och den var nära att bli nominerad då den var kvar bland de nio filmer som hade chansen men där föll den bort.

Tydligen är svenskar som är filmutbildade i Danmark på Den danske filmskole tidens melodi. Den skyldige är nämligen regisserad av svensken Gustav Möller som tagit sin filmexamen just där.

Om det dyker upp fler filmspanar-recensioner av filmen så lägger jag till länkar nedan.

Fiffis filmtajm