10 i topp: Filmer 2018

Ganska länge under 2018 så kände jag att året kanske inte var så rackarns bra filmmässigt. Visst såg jag bra filmer, t.o.m. fantastiska filmer, men jag tyckte ändå att jag hade lite svårt att bli så där riktigt exalterad över en film. Det fanns förstås undantag och 5/5-filmer, som t ex min etta på den lista det handlar om idag. Men ändå: känslan var att 2018 var betydligt svagare än tidigare år. Frågan jag ställde mig var om det var mig eller filmerna det var fel på. Hade jag överdoserat, blivit avdomnad, så att inget längre bet på mig. Svaret på min fråga var att det varken var fel på filmerna eller på mig. Under slutdelen av 2018 och inledningen på 2019 så började jag nämligen beta av de där filmerna som det hade pratats om men som jag hade missat, och då dök de upp, filmerna som stack ut och som fick mig att känna den där upphetsningen igen. Skönt. Puh.

Dags att ge sig på listan som den här gången blir en topp-21-lista eftersom jag inleder med mina elva bubblare, och 21 är ju som alla vet oslagbart. Som vanligt kände jag att det allra svåraste var att bestämma vilken film som skulle knipa den där tiondeplatsen och vilken som skulle hamna på elvan och därmed titta in från utsidan på hur mysigt topp-10-filmerna har det med fina bilder, längre texter och allt.

Håll till godo!

21. Bird Box – Oväntad bra apokalyps-film från Netflix där Sandra Bullock blundar för skräcken.
20. Blaze – Min favorit från Stockholm Filmfestival i höstas mycket pga den härliga musiken.
19. If Beale Street Could Talk – Jag gav den högt betyg pga att den är så pass vacker som den är.
18. The Rider – En fin och poetisk skildring, med dokumentär känsla, om en hästviskare.
17. Mission: Impossible – Fallout – Tom Cruise flyger helikopter och bryter benet för vår skull.
16. Den skyldige – Den film som utspelade sig på andra sidan luren var ruggigt spännande.
15. Leave No Trace – Årets Captain Fantastic? Nja, inte riktigt men jag gillade den väldigt mycket.
14. Blindspotting – En uppfriskande och skarp skildring av livet för två kompisar i Oakland.
13. Aniara
– Svensk domedags-sf i form av en filmatisering av Harry Martinssons rymdepos.
12. Cold War – En vacker och komplicerad kärleksrelation i svartvitt av regissören till Ida.
11. First Man – Sååå nära att ta sig in på topp-10. Storslagen, nervig, personlig och sorgsen.

10. Eighth Grade
Eighth Grade
Jag vet inte riktigt varför jag väljer Eighth Grade som min nummer tio och därmed förvisar First Man till elfteplatsen men så blev det till slut. Jag velade fram och tillbaka. Jag gillar inte Eighth Grade lika mycket som The Edge of Seventeen men det är filmer som utspelar sig i samma miljöer och tar upp liknande problem. Att det är komikern Bo Burnham som både skrivit och regisserat Eighth Grade är häpnadsväckande.

9. Hold the Dark
Hold the Dark

Snöfilm är aldrig fel. Jeffrey Wright är aldrig fel. Jeremy Saulnier är aldrig fel. Krydda med vargar, ett mysterium, årets shootout, en hel deciliter flum och en psykopatisk Alexander Skarsgård och vi kan konstatera att Hold the Dark inte heller är fel. Det är inte Saulniers bästa film (det är Blue Ruin) men den platsar på topp-10.

8. Upgrade
Upgrade
Upgrade var en underbar och positiv överraskning för mig. Glöm allt det där snacket om att Logan Marshall-Green skulle vara nån Tom Hardy-light. I Upgrade är han strålande som ett förlamat offer som förvandlas till förbannad martial arts-hämnare när han får ett AI-chip inopererat i ryggmärgen. Upgrade > Venom!

7. Widows
Widows
Britten Steve McQueen är inte en filmskapare som jag springer benen av mig för att se hans nästa film. Han lockar inte. Hans filmer känns iskalla, och jag faktiskt bara sett en, 12 Years a Slave, och den var väl ok men jag kände en viss distans till det som skedde. Widows var för mig nåt helt annat. Den hade en livfullhet och humor som friskade upp. Historien är komplex och i fokus är staden Chicago och några av dess politiker/kriminella. Mina tankar gick osökt till favoritserien The Wire och det är gott betyg bara det.

6. Dogman
Dogman

På Twitter uttryckte jag mig så här om det här italienska crimedramat: ”Dogman är ett tragiskt och våldsamt drama om en snäll snäll man som försöker överleva i värld där han inte ska behöva vara. Starkt!”. Japp, det är ett starkt och tragiskt drama om en figur vid namn Marcello som i en italiensk kuststad driver en hundsalong. Men vare sig han vill det eller ej så är han del av en kriminell värld och han hamnar i en rävsax. Jag kände stor empati med Marcello och filmen kände jag av både i magen under visningen och i huvudet efteråt.

5. Prospect
Prospect
Prospect är för mig årets största överraskning som jag mer eller mindre av en slump betade av precis innan årsbästalistan skulle spikas. Det är en lågbudget-sf-rulle om en far och en dotter som försöker tjäna ihop stålar genom att skörda nån form av kristallsvampar på en avlägsen måne. Jag blev helt tagen på sängen av filmen. Jag gillade det vardagliga, det skitiga och inbodda. Det förekommer ingen tradig exposition. Vi kastas in i handlingen direkt utan skyddsnät och filmen tog vändningar och visade sig ha lager som både överraskade och fascinerade mig.

4. Juliet, Naked
Juliet, Naked

Juliet, Naked är årets må-bra-film helt utan konkurrens. Mysigare än jag hade i salongen under visningen av Juliet, Naked är det svårt att ha. Juliet, Naked är en härlig komedi med värme. Humorn uppstår när våra rollfigurer befinner sig i udda situationer som tillkommer på ett naturligt sätt och är av det slaget som perfekt känner av vår samtid och liksom petar på oss. Lite som att filmen säger: ”Hallå! Känner ni igen er, eller?”. Ja, vi gör nog det. Rose Byrne, Ethan Hawke och Chris O’Dowd är strålande och strålande castade.

3. Mandy
Mandy

Jag skrev att Prospect var årets överraskning och det stämmer nog även om Mandy är en stark kandidat till den titeln. Men medan Prospect kom från ingenstans så har det snackats en del om Mandy, och mitt intryck var att åsikterna gick isär. Mandy var en s.k. vattendelare. Jag blev fascinerad och helt indragen i filmen från första stund. Ljudspåret av det isländska musikgeniet Jóhann Jóhannsson (VIF) är perfekt. Så hypnotiskt och sorgligt på samma gång vilket är en rätt bra beskrivning av filmen. Jag älskade blandningen av alla galna saker.

2. First Reformed
First Reformed

Även i First Reformed var ljudspåret en starkt bidragande orsak till att filmen lyfte till oväntat höga höjder. I First Reformed är det den brittiske musikern Lustmord som står för fiolerna, ja, eller syntarna i alla fall. Musikgenren kallas dark ambient och har blivit min nya programmeringsmusik på jobbet. Att Paul Schrader skulle göra en film som hamnar tvåa på min topplista var mycket överraskande speciellt efter att jag toksågade hans Dog Eat Dog för några år sen. First Reformed är även den andra filmen med Ethan Hawke på listan. Jag har aldrig ogillat Hawke direkt men han har aldrig varit nån favorit. Det här är hans bästa roll nånsin i mina ögon, tyvärr totalt ignorerad av Oscarsjuryn.

1. Annihilation
Annihilation
Jag märker ett tema bland mina tre filmer som är överst på listan. Samtliga har ljudspår som jag älskade och det handlar om liknande elektroniska och hypnotiska ljudbilder. I Annihilation är det Ben Salisbury och Portisheads Geoff Barrow som står för syntarna och försatte mig i trans. Under filmens sista kvart sitter jag på helspänn, på kanten av soffan, med händerna på tinningarna i trans. Obehag. Mystik. Alien. 2001. Ekon. Dubbletter. Enemy. Obehag. Uppslukad. Jag kände att jag var på väg att sjunka igenom soffan, att mina celler skulle bli en del av soffan, och soffan en del av mig.

 

Filmer som återstår att se: Shoplifters, Burning, Suspiria, The House That Jack Built och Bad Times at the El Royale.

 

Vilka andra filmbloggare har fått till sin topplista över 2018 års bästa filmer? Låt mig veta om du har gjort din lista! Här är länkar till de jag har hittat:

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Filmfrommen
Vad blir det för film?
Har du inte sett den?-Carl
Movies – Noir
Filmitch
Flmr

Dogman (2018)

För att gilla film så mycket som jag gör så är jag besynnerligt dålig på att muntligt berätta vad en film handlar om och att sälja in en film som jag verkligen gillar om jag blir tillfrågad. Precis så var det under Stockholm Filmdagar efter att jag sett Dogman. Jag började stamma om att det var en italiensk gangsterfilm, att det handlade om kriminella som befinner sig längst ner i näringskedjan. Jag märkte direkt att jag sålde in filmen dåligt då blicken på den som ställde frågan började glasas över. ”Gangsterfilm, nej tack”.

Senare på Twitter uttryckte jag mig istället så här:

”Dogman är ett tragiskt och våldsamt drama om en snäll snäll man som försöker överleva i värld där han inte ska behöva vara. Starkt!”

Ja, men det var väl bättre! Eller? Dogman är nämligen inte en gangsterfilm. Det är istället ett porträtt av en timid man vid namn Marcello (Marcello Fonte) som driver en hundsalong i en italiensk kuststad. Marcello är frånskild men har en dotter som han har bra kontakt med och så älskar han sina hundar.

Problemet är bara att Marcello är en del av en kriminell värld vare sig han vill det eller inte. Vid sidan om langar han kokain, bl a till en plågoande vid namn Simoncino (Edoardo Pesce) som terroriserar grannskapet generellt och Marcello i synnerhet.

Man kan säga att Dogman är film om mobbning. Det är bara det att mobbaren och den mobbade är vuxna människor. (Nu tror jag i och för sig att det inte är helt ovanligt med mobbning bland vuxna.) Marcello har hamnat i en rävsax. Han är en mjuk, tunn liten man med ett gott hjärta. Samtidigt är han kanske inte den smartaste när det gäller att prata sig ur situationer eller att hävda sig muntligt. Han saknar pondus. Så när den f.d. boxaren Simoncino kommer med krav om allt möjligt har han inte mycket att sätta emot. Det ena leder till andra och Marcellos livssituation blir jobbigare och jobbigare.

Oj, oj, jag drogs verkligen in i den här filmen. Jag kände stor empati med Marcello. Han försöker bli en del av gänget i kvarteret men han passar liksom inte in hur mycket han än försöker. Filmen lyfter fram vissa av mänsklighetens allra sämsta sidor. Och den ställer frågan om vad händer med en människa som blir utstött och behandlad som skräp. Till slut måste det väl koka över?

Jag kände fysiskt av filmen i magen och i ryggmärgen. Ett tecken på att jag lever mig in i en film är att jag under intensiva scener inte kan låta bli att röra på mig i biofåtöljen. Jag kastar mig bakåt med uppsträckta händer om nåt otäckt händer. Precis så var det här. Jag satt på helspänn. Jag hoppade upp och ner när tryckkokaren vid namn Marcello till slut lyfte på sitt lock och släppte ut all sin förnedrade ånga.

Förutom att Dogman var en intensiv upplevelse under själva titten så är det även en film som har stannat kvar i mitt sinne efteråt. Jag tänker på den då och då, främst på vad som hände med Marcello efter att filmen tog slut. Han känns nämligen som en verklig person som ju ska leva vidare även om filmen är över. Att jag har den känslan är ju om något ett gott betyg till filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioDogman är regisserad av Matteo Garrone som för tio år sen gjorde den mästerliga Gomorra. Jag såg Dogman under Stockholm Filmdagar och jag rekommenderar den starkt. Men var beredd på att det är en stark (!) och sorglig film.

Dogman har biopremiär idag fredag och om det dyker upp några fler filmspanar-recensioner så lägger jag till länkar nedan.

 

Bilderna berättar en historia…

%d bloggare gillar detta: