Borg (2017)

”Borg? Sounds Swedish”. Jag tycker det är kul att Borg gjordes. En svensk storsatsning (relativt sett) på en biopic om en svensk idrottslegend, det hör inte till ovanligheterna. Utomlands, eller åtminstone i USA, fick filmen heta Borg vs McEnroe, vilket jag nästan kan tycka är en bättre titel. Den är åtminstone mer insäljande. Sverrir Gudnason är perfekt i rollen som den på ytan känslokalle Borg och Shia LaBeouf är lika bra som den färgstarke McEnroe. Tennisscenerna från finalen i Wimbledon 1980 är bra gjorda (det ser nästan ut som att de spelar på riktigt) och det blev faktiskt spännande. Det jag kanske gillade mest är hur Borg och McEnroe finner varandra och inser att de är mer lika än omvärlden anar. Slutligen en kul detalj: det är Björns son Leo som spelar Borg som hetlevrad racketslängande grabb.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Peanut Butter Falcon (2019)

The Peanut Butter Falcon är en varm och mänsklig film om en snubbe som lär sig vad som är viktigt i livet. Snubben i fråga spelas av Shia LaBeouf och om man känner till LaBeoufs bakgrund så är det en händelse som ser ut som en tanke. Själv hade jag inte så bra koll på vad LaBeouf sysslat med på sistone förutom att jag snappat upp via the interwebs att han pysslat med en del… märkliga projekt. Som t ex att filma sig själv när han tittar igenom sin egen filmografi.

Faktum är att LaBeouf 2017 mådde riktigt dåligt, hade inga vänner, var inlagd på klinik, och hade nått botten. Då gjorde han det enda han kunde göra: skrev och var med i Honey Boy, en film om sitt eget liv där han spelade sin egen pappa. Ett annat avgörande projekt LaBeouf var med i är The Peanut Butter Falcon. LaBeouf träffade då Zack Gottsagen, en kille med Downs syndrom spelar titelrollen som jordnötssörsfalken. Gottsagen fick Shia totalt på fall och bli en bättre människa. Kolla in den här intervjun för att få en känsla för stämningen som rådde under inspelningen.

The Peanut Butter Falcon utspelar sig i härligt vattniga miljöer i södra USA bland North Carolinas krabbodlingar. Det hela utvecklar sig till en roadmovie där Zak (utan c i filmen) tillsammans med Shias rollfigur och Zaks vårdare (spelad av Dakota Johnson) försöker hitta en gammal wrestler. Zak älskar nämligen amerikansk proffsbrottning. It’s real!

Samtliga skådisar i filmen är strålande. Förutom Gottsagen, Shia och Dakota ser vi John Hawkes (läskig), Jon Bernthal (i en liten roll) och Bruce Dern.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bio The Peanut Butter Falcon skulle ha haft premiär nu på fredag 20 mars men som ni alla vet så har det ju hänt saker i världen som inte gör det möjligt. Om den hade haft premiär så hade jag definitivt rekommenderat den. Och vem vet, den kanske dyker upp på SF Anytime inom kort.

Uppdatering: Obs! Jag hade dålig koll och filmen går upp på andra biografer än just Filmstadens, t ex Zita och Capitol i Stockholm. Detta kan ju komma att ändras tills på fredag men just nu så är läget så.

Andra som spanat in filmen med sina falkögon: Fripps filmrevyer.

I, Robot (2004)

Idag hoppar jag tillbaka i tiden till en era för länge sen när Will Smith var bra och dessutom var med i bra science fiction-filmer. Min korta preblogg-text om I, Robot skrevs i oktober 2004. Då när jag såg den så delade jag alltså ut en fyra. Jag är väl tveksam om jag skulle ge den samma betyg om jag såg om den idag. Jag tror det ska till mer för att jag ska hetsa upp mig så mycket som till en fyra. Den känns lite för clean för det.

Detta var lite av en positiv överraskning. Jag kände mig underhållen hela tiden. Will Smith var rolig då och då men filmen blev aldrig tramsig. Man fokuserade på historien och inte bara specialeffekter, som i och för sig var snygga, och Smith klarade av att spela seriöst när det behövdes. Spännande, snyggt, lagom tempo (och inte tio klipp per sekund under actionscenerna) och perfekt som matiné en söndagseftermiddag, speciellt om man som jag gillar science fiction. Ok, i viss mån är det kanske plagiat av Blade Runner (eller snarare Det femte elementet) när det gäller de framtida stadsmiljöerna och så, men det är bra gjort så det störde inte mig. Allt är dock lite mer polerat här jämfört med främst Blade Runner.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (2008)

Jag inget jättefan av originalfilmerna om Indy, vilket framgått av de senaste dagarnas inlägg. Fast jag tycker ändå det är ok filmer. Samtliga hamnar på svag till stark 3/5 i betyg. När jag satte mig ner för att kolla in Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull tänkte jag att jag åtminstone skulle få ett mysigt matinéäventyr. Vad fick jag? Svar: en inledning med en totalt meningslös biljakt. Ändå bra att det är filmat i naturliga miljöer och utan så mycket cgi. Fast när Cate Blanchetts ryska rollfigur gör entré så är blir det plötsligt en cgi-fest från ett klipp till ett annat mitt i en scen. Det skavde. Filmens handling är otroligt förvirrande. Kärnvapentestning känns inte riktigt Indy? Sen kommer Shia LaBeouf in like a punk. Hur räddar man nån från kvicksand? Kvickt, ett svar! Med en orm givetvis. Spiken i kistan är rymdvarelser som kommit till jorden från en annan dimension. Då var den eventuella Indy-känslan totalt borta och det hade blivit Stargate istället.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lawless

Titel: Lawless
Regi: John Hillcoat
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Stockholm Filmfestvial körde en förhandsvisning av Lawless och för första gången på länge så gick jag på en sådan visning. Det var Henke som på senaste Filmspanarträffen var pepp och jag hakade på. Nu är det dessutom inte lika bökigt med köande för att hämta ut biljetter utan man fixar biljetten på nätet. Sen handlar köandet bara om hur bra plats man vill ha.

Lawless är regisserad av samma snubbe, John Hillcoat, som gett oss The Proposition och The Road. Den förstnämnda filmen har jag inte sett (uppdatering: jo, det har jag, jag såg den i förrgår) men jag har dock hört att den är ganska rå och mörk (min kommentar: japp, den är ganska rå). The Road, som definitivt är mörk men samtidigt djupt mänsklig, är en film som jag nästan gav högsta betyg. Då var frågan vart Hillcoat skulle ta oss den här gången? Ner i vår mänsklighets mörka irrgångarna som han verkar gilla att utforska? Eller skulle det kanske bli nåt lättsammare? Mmm, efter att ha sett Lawless är det en ganska skön känsla som dominerar, inte den posttraumatiska som man får efter en titt på The Road.

Filmen utspelar sig under förbudstiden på 1920- och 30-talet i natursköna Virginia på USA:s östkust. Vi får möta bröderna Bondurant som bedriver illegal tillverkning och försäljning av sprit. Äldst är Howard (Jason Clarke), mellanbrorsan heter Forrest (Tom Hardy) och minstingen är Jack (allas vår Shia LaBeouf). Forrest är patriarken i brödraskaran, han är den lugne och den som styr. Howard är en slarver, lite vild men ställer alltid (well, oftast) upp. Jack är en osäker gangsterwannabe som vill imponera på prästdottern Bertha (Mia Wasikowska) i byn.

Till byn anländer Maggie (Jessica Chastain) och lite senare special detective (nån sorts högre polis, federal kanske) Charlie Rakes, härligt överspelad av en ögonbrynslös Guy Pearce. De både förändrar tillvaron för bröderna fast på ganska olika sätt.

Ok, vi börjar med Shia LaBeouf bara för att få det avklarat. Förstör han filmen? Nej, det gör han inte. Jag har nog bara sett honom i den första Transformers-filmen – tänkte jag skriva fram till att jag kollade upp honom på Filmtipset då jag insåg att jag sett och gillat snorungen i I, Robot och Constantine. Eller gillat och gilllat, jag har gillat filmerna i alla fall. Här gör Shia en helt ok insats som en karaktär som är lite irriterande. Jack gör fel saker mest hela tiden men han är ändå ganska charmig, speciellt när han försöker uppvakta Bertha i smyg utan att väcka hennes faders ilska.

De som dominerar filmen är utan tvekan den grymtande Tom Hardy och det parfymdoftande äcklot Guy Pearce. Jag läste en intervju i DN där Hardy förklarar att han försökte göra sin Forrest så feminin som möjligt, en sorts matriark istället för en machopatriark. Hmm, faktum är att Hardy går runt med händer i fickorna i en kofta, grymtar och försöker lära Jack vad det betyder att ta ansvar. Nu vet jag inte om just grymtningar, koftor och ansvar ska vara nåt kvinnligt, men lite annorlunda är Hardy i alla fall. Sen att den där handen i koftfickan döljer ett knogjärn det är en annan sak. Hardy är riktigt pjäs i filmen rent fysiskt, något han fick ”gratis” efter att ha tränat inför sin roll som Bane i The Dark Knight Rises.

Innan jag pratar om Guy Pearce måste jag bara nämna Jessica Chastain. Jag har sett henne i tre filmer nu på senaste tiden (denna, The Tree of Life och Take Shelter) och hon är helt enkelt underbar. Hon är nåt speciellt, en närvaro, jag vet inte riktigt vad det är. Hon är förstås snygg men det finns nåt mer, nån sorts dragningskraft. Rött hår? Här får hon inte så rackarns mycket att göra men det hon gör gör hon väldigt bra.

Sen var det alltså Pearce, haha. Ja, Pearce gör en parodisk skurk. Det är en superskurk, en sån där skurk som aldrig kan vara nåt annat än en skurk. Han är genomond. Om jag inte förklarade det i början så vill alltså Pearce rollfigur, special detective Rakes, ha sin del av spritkakan. Här ska inte dras in pengar på illegal sprit utan att Rakes får sin rättvisa del. Åh, Pearce är så slemmig man kan bli. Jag insåg efteråt och när jag lyssnade på /Films podcast om Lawless att mannen inte hade några ögonbryn.

Jag hade en trevlig stund på bion. Det tog kanske tio minuter, en kvart, för mig att dras in i filmen. Det är en mysig film trots ultravåldet (hmm, ultravåld kanske är att ta men grovt och ganska grafiskt våld i alla fall). Musiken som kanske inte stack ut är bra och ger rätt stämning. Det är Nick Cave som ligger bakom den. Cave har även skrivit filmens manus som faktiskt bygger på verkliga händelser. Förlaga är boken The Wettest County in the World skriven av Bondurant-ättlingen Matt Bondurant. En sak som imponerade på mig är miljöerna och hur Hillcoat fått till en film som får mig att tro att nån åkt tillbaka i tiden med en kamera och spelat in. Kläderna, bilarna, frisyrerna (och vilka frisyrer sen), ja, allt är perfekt.

Min favoritscen i filmen är när Jack (lillbrorsan spelad av Shia alltså) besöker kyrkan i byn för att få se och eventuellt träffa Bertha. Det är en nästan surrealistisk scen med en udda gudstjänst där man tydligen ska tvätta varandras fötter för att visa nån sorts ödmjukhet. Jack finner sig mitt uppe i dessa konstigheter och dessutom har han precis druckit fulsprit som gör att han inte mår helt bra. Det är en härligt klaustrofobisk och udda scen.

Jag vet inte om det har framgått i min text men filmen är ofta rolig. Ofta är det Tom Hardy som står för humorn med sitt grymtande. Nu när jag tänker efter känns det nästan som om filmen hade kunnat passa på nån sorts buskisteater i Sverige. Jag hoppas jag inte skrämt bort några nu. Jag vet inte, den har liksom en viss känsla, ungefär som en film som Coen-brödernas O Brother, Where Art Thou?. Den där dammiga grusvägskänslan. Som inte alls känns som en buskisteaterkänsla när jag tänker efter. Nåväl.

Det finns negativa saker att ta upp, t ex filmens slut som känns ditklistrat i efterhand, och kanske kommer filmen blekna ganska snart men under själva visningen så tyckte jag det var en svag fyra. Det är helt enkelt en perfekt matinéfilm om du vill ha en del bra skådespelarinsatser, en del grovt våld, en del humor och en del dammig grusvägskänsla.

4-/5

Läs nu vad Henke har att säga om Lawless.

Transformers

Titel: Transformers
Regi: Michael Bay
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Imorgon kommer en recension av John Hillcoats senaste film Lawless. Vad har det med Transformers att göra tänker ni? Jo, det är nämligen så att Shia LaBeouf spelar en av huvudrollerna i Lawless. Nu har ju Shia varit med i andra filmer också men det är ju ändå Transformers som han förknippas med… än så länge.

”Before time began, there was the Cube”. Med en sån inledning borde jag ha tänkt efter en gång till men jag hade tänkte att det skulle vara lite skönt att ”lämna hjärnan någon annanstans” efter jobbet och kolla in snygg action. Transformers lät perfekt för jobbet att förgylla min vardagskväll. Så fel jag hade. Handlingen i filmen som man hittar under ”trams” i ordboken går ut på att två grenar, en god och en ond, av ett robotsläkte kämpar mot varandra. Spelplats: Jorden, som hamnar i skottlinjen om man säger så. Shia LaBeouf spelar Sam Witwicky, nördsnyggingen som ovetandes visar sig ha nyckeln till det som robotarna kämpar om. Megan Fox spelar… foxy.

Michael Bay har faktiskt gjort en i mina ögon helt ok rulle, nämligen The Island. Transformers börjar väl hyfsat. De inledande helikopterskuggorna i öknen är snygga och första gången man ser nån av robotarna transformeras är det ganska coolt. Men i övrigt var det bara ren dynga. Det är så tramsigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. John Turturro förnedrar sig fullständigt när han gör den fånigast roll jag har sett honom i. Han är som ett vuxet barn som verkar leta efter sin borttappade nallebjörn. De som spelar Sams föräldrar är framodlade med hjälp av nån kloningsapparat för amerikanska familjefilmsföräldrar (hmm, vilket läskigt forskningsprojekt det vore). Varje scen de är med i är en plåga.

Shia LaBeouf är helt ok och jag ser att han faktiskt har talang. Tyvärr kan han inte göra något för att rädda den här filmen från att kraschlanda totalt. När robotarna trampar omkring runt Witwickys hus i väntan på Sam – en sekvens som pågår i vad som känns som en evighet – är tramsfaktorn hög, och när robotorna börjar breakdansa når den astronomiska mått. Det fanns nån sekvens i samband med slutstriden då en kvinna skriker i slowmo samtidigt som en raket passerar strax ovanför hennes huvud som var rätt snygg. I övrigt är det ganska långtråkig action, skådespelarinsatser från Nickelodeon, och en sagolikt fånig handling som får Björnes magasin att framstå som värsta tjeckiska svartvita dramat om en blind docka med psykiska problem. Och då har jag inte ens nämnt hovnarren Bernie Mac som bilförsäljare i början. Hjälp.

1+/5

The Forbidden Kingdom


Titel: The Forbidden Kingdom
Regi: Rob Minkoff
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Som jag skrev i mitt inlägg om Bulletproof Monk så har den lite av samma känsla som The Forbidden Kingdom. Vi har en amerikansk töntig tonåring som gillar kung fu som dras in i ett… kung fu-äventyr. I det här fallet i form av en sorts dröm. I princip hela filmen utspelas i den här drömmen som äger rum i ett fantasiland som liknar Kina men som innehåller magi, odödliga som bor i himlen och andra sagoaktiga element. Och så finns där Jackie Chan och Jet Li. Vår amerikanske geek vid namn Jason (Michael Angarano) ska lämna tillbaka en stav till Apkungen som förstenats av den onde Jade-krigaren (Collin Chou) som styr medan Jade-kejsaren tar sin 500 år långa meditationspaus.

Här finns givetvis också en föräldrarlös söt tjej (Liu Yifei) som tillsammans med Chans druckne kampsportsatlet och Lis martial arts-munk slår följe med Jason på väg till Jade-palatset. Det blir Chan och Li som på vägen får lära upp Jason i gung fu (som man faktiskt skriver i den svenska textremsan, vilket också är ett mer korrekt uttal).

Filmen är fylld med fåniga filosofiska kung fu-fraser och dålig engelska av främst Jackie Chan. Hur ser hans tunga ut? När Chan i början berättar historien om Apkungen blir det rent pinsamt. Hans frasering och berättarteknik är usel, jag hade gjort det bättre själv och jag menar det. Men ändå så sväljer jag det. Det här en riktig saga. Dessutom får vi en riktigt sevärd fajt mellan Lis munk och Chans druckne mästare första gången de möts, med härligt koreografi av gamle hjälten Yuen Woo-ping.

Vad det handlar om är en snabbpacketerad Crouching Tiger, Hidden Dragon utan den känsla som fanns i Ang Lees mästerverk. På väg till palatset passerar vårt sällskap blommande körsbärsträdgårdar, ett klassiskt tehus i flera våningar som man givetvis fajtas i, vackra bambuskogar, hisnande bergsslutningar och en sandöken. Vi får även träffa en häxa (Li Bingbing) född av vargar med långt vit hår. Fast hon är söt som en sommardag.

Jag vet inte hur många olika kung fu-tekniker som räknas upp, det måste vara minst 15 i alla fall. Och hur många filosofiska ordstäv som nämns? Ja, ungefär lika många. Angarano i huvudrollen är inte bra, det är bara att konstatera. Han spelar på ungefär samma sätt som Shia LaBeouf gör i Tramsformers, och ser ut ungefär som Shia, ja han är väldigt lik faktiskt. Hmm, jag undrar var jag har sett honom tidigare?

Trots mina invändningar kan jag inte låta bli att gilla den här coming of age-historien.

3-/5

PS. Som sagt, Angarano och LaBeouf är lika och de förtjänar därför att hamna i Lika som bär-kategorin.


Constantine

Med anledning av min The Reaping-recension och att Constantine nämndes så tyckte jag det kunde passa med en gammal recension av just Constantine. Recensionen skrevs i augusti 2005 och vid den här tiden var jag något besatt av The Matrix-filmerna (trots att kvaliteten på dessa rullar sjönk ett snäpp för varje film). Pga av detta så var Keanu Reeves helt enkelt Neo, och ingen annan, för mig. Därav mitt ältande om The Matrix.

Hehe, jag gillade Constantine. Det finns mycket man kan klaga på: Keanu Reeves är träigare än Bosse Ringholm, det är en film som kopierar rätt mycket från The Matrix vad gäller foto bl a, kanske kan man kalla det för b-action, och Reeves gör samma roll som i The Matrix. Hur som helst, så håller jag med om ovanstående klagomål, men ändå gillar jag det alltså. Jag skiter i om man plagierar från The Matrix, det funkar för mig. Jag gillar ofta filmer där Helvetet och Djävulen figurerar. Älskar symboliska ting som funkar mot Djävulen, demoner, vampyrer, varulvar: allt från dopvatten till vitlök (inte för att vampyrer eller varulvar är med här, men ändå).

Jag tycker hela konceptet med filmen är kul. Stämningen kändes som en blandning av The Matrix och Dogma (filmen alltså, inte det danska påfundet). Det finns hela tiden en ganska skön humor i bakgrunden och filmen puttrar liksom skönt på. Jag hade aldrig tråkigt och gillade att det aldrig blev några egentliga actionscener. Ok, actionscener finns, men inte av den vanliga sorten då man kan koppla bort hjärnan och vänta tills den är slut. Här är det lite mer dialog (man battlar hiphop-style genom att snacka ihjäl varandra) och de rena actionscenerna är ganska korta, men välgjorda. Datoreffekter finns förstås, men är ganska snyggt gjorda, oftast.

Jag håller med andra som säger att Stormares entré lite grann förstör stämningen. Det passade inte riktigt in i resten av filmen. Och sen jag måste säga att Tilda Swinton som ängeln Gabriel gjorde den bästa insatsen i filmen, så självgod att han/hon trodde hon/han var godhjärtad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: