Filmspanar-tema: Kvinnor som slåss – Haywire (2012)

GirlfightHo! I måndags var första dagen efter sommarledigheten och idag kommer det första inlägget efter (blogg)semestern. I juli skrev filmspanarna av nån anledning om Män som springer och nu är det dags för Kvinnor som slåss. Jag visste ganska snart vilken film jag ville se och skriva om. När jag tänker på temat så tänker jag att finns två (eller kanske tre, fyra eller tio) olika typer av vinklar. (Och förresten, är det med varandra de ska slåss?) Well, först har vi den kvinnliga actionhjälten (eller ska man säga actionhjältinna?), en fajtande badass som Trinity, Ellen Ripley eller Sarah Connor. Just dessa tre hittade vi förresten på min topplista över kvinnliga rollfigurer. Sen har vi den stökiga tjejen som hamnar i trubbel. Jag tänker t ex på Michelle Rodriguez i Girlfight (en film som jag inte har sett) om en troubled teen som blir boxare. Här kan man nog inte räkna in Million Dollar Baby, där ju Hillary Swank är en mer stabil kvinna med boxningsambitioner.

(Nu kom jag på en till sorts slagsmålskvinna: den graciösa, som Michelle Yeoh i Crouching Tiger, Hidden Dragon.)

Vilken film valde jag? Well, en av ganska få filmer av Steven Soderbergh-rullar som jag inte hade sett och den passade in bra in i temat tyckte jag.

****

Haywire (2012)

Haywire

Givetvis tar vi hojen om vi ska nånstans

Jag har för mig att den här filmen fick en del uppmärksamhet när den kom. Det jag minns är nog främst tre saker. Snacket om att det var en tjej (oj, en tjej!) i huvudrollen som spion med fajting skills. Snacket om att hon (Gina Carano) var en MMA-fajter. Snacket om att hon var stel som skådis i scenerna mellan slagsmålen.

I filmen spelar hon alltså en spion som blir förd bakom ljuset av sin chef och som en följd av det får hon ta sig an och avpollettera en rad manliga kollegor: Channing Tatum, Michael Fassbender, Ewan McGregor, Antonio Banderas bl a.

Hur var det då med stelheten? Jag insåg att jag sett Carano tidigare, i Fast & Furious 6, och där tyckte jag inte hon funkade alls. Stel som en pinne, helt utan karisma. I Haywire blev jag faktiskt positivt överraskad; hon funkade som skådis. Kanske inte klockrent men hyfsat. Jag tror jag vet varför. I Fast & Furious 6, som är en over the top-film med karaktärer och handling som ska vara just over the top, så är Carano inte karismatisk på rätt sätt. I Haywire – som i grunden och slutändan är en lättsam Bourne-film där Matt Damon är utbytt mot Carano utan minnesförlust men i trubbel – så funkar det. Som spion ska Carano vara lugn, lågmäld, kall men när det behövs explodera i våldsamma och fysiska fajtingutspel. Det är lite som det är för Noomi Rapace. Så länge hon får agera med kroppen på en sorts grottmänniskenivå (som t ex i ”operationsscenen” i Prometheus) så funkar det.

Filmens inledning var inte lovande. Det är märkligt klippt, ingen dialog, konstig musik, franska nya vågen-inspirerat (?), bara konstigt, som en reklamfilm. Ospännande.

Filmen tar sig efter ett tag och är nästan värd att se bara för hotellrumsfajten med Michael Fassbender. Mycket trevlig och med brutalt slut. Sussa gott, Michael. Jag gillar även en jaktsekvens som utspelade sig på tak i Dublin som följde på Fassbender-fajten.

Apropå män, och i synnerhet Tom Cruise, som springer så har Carano uppenbarligen gått kurs hos Tom. Löpning medelst intensivt armlyft. Hon fick nog högsta betyg av läraren Tom.

En lustighet som jag noterade var hur Caranos MMA-manér lös igenom några gånger. Hur hon vickade på huvudet för att liksom värma upp innan den första fajten med Tatum på ett fik. Eller när hon under Fassbender-krossen uppvisar ett fotarbete som en boxare. Förmodligen var detta medvetna referenser till Caranos MMA-bakgrund.

Haywire är nog inte nån av Soderberghs bästa filmer. Det är en mellanfilm eller en film som visar att det kanske var dags för Steven att hitta inspiration nån annanstans. Just nu gör han ju teve i och med The Kicks, en sjukhusdramaserie som utspelas år 1900.

Slutfråga: Är Gina Carano en badass i filmen? Well, kanske inte av högsta rang men en badass light i alla fall. Hon har lite för lite karisma för att vara en BADASS med stora bokstäver.

(MMA = Mixed Martial Arts.)

 

Slå (!) er nu ner i soffan och kolla in vad de andra filmspanarna skriver om:

Except Fear (verkar inte dyka upp)
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Filmmedia
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Filmparadiset

The Forbidden Kingdom


Titel: The Forbidden Kingdom
Regi: Rob Minkoff
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Som jag skrev i mitt inlägg om Bulletproof Monk så har den lite av samma känsla som The Forbidden Kingdom. Vi har en amerikansk töntig tonåring som gillar kung fu som dras in i ett… kung fu-äventyr. I det här fallet i form av en sorts dröm. I princip hela filmen utspelas i den här drömmen som äger rum i ett fantasiland som liknar Kina men som innehåller magi, odödliga som bor i himlen och andra sagoaktiga element. Och så finns där Jackie Chan och Jet Li. Vår amerikanske geek vid namn Jason (Michael Angarano) ska lämna tillbaka en stav till Apkungen som förstenats av den onde Jade-krigaren (Collin Chou) som styr medan Jade-kejsaren tar sin 500 år långa meditationspaus.

Här finns givetvis också en föräldrarlös söt tjej (Liu Yifei) som tillsammans med Chans druckne kampsportsatlet och Lis martial arts-munk slår följe med Jason på väg till Jade-palatset. Det blir Chan och Li som på vägen får lära upp Jason i gung fu (som man faktiskt skriver i den svenska textremsan, vilket också är ett mer korrekt uttal).

Filmen är fylld med fåniga filosofiska kung fu-fraser och dålig engelska av främst Jackie Chan. Hur ser hans tunga ut? När Chan i början berättar historien om Apkungen blir det rent pinsamt. Hans frasering och berättarteknik är usel, jag hade gjort det bättre själv och jag menar det. Men ändå så sväljer jag det. Det här en riktig saga. Dessutom får vi en riktigt sevärd fajt mellan Lis munk och Chans druckne mästare första gången de möts, med härligt koreografi av gamle hjälten Yuen Woo-ping.

Vad det handlar om är en snabbpacketerad Crouching Tiger, Hidden Dragon utan den känsla som fanns i Ang Lees mästerverk. På väg till palatset passerar vårt sällskap blommande körsbärsträdgårdar, ett klassiskt tehus i flera våningar som man givetvis fajtas i, vackra bambuskogar, hisnande bergsslutningar och en sandöken. Vi får även träffa en häxa (Li Bingbing) född av vargar med långt vit hår. Fast hon är söt som en sommardag.

Jag vet inte hur många olika kung fu-tekniker som räknas upp, det måste vara minst 15 i alla fall. Och hur många filosofiska ordstäv som nämns? Ja, ungefär lika många. Angarano i huvudrollen är inte bra, det är bara att konstatera. Han spelar på ungefär samma sätt som Shia LaBeouf gör i Tramsformers, och ser ut ungefär som Shia, ja han är väldigt lik faktiskt. Hmm, jag undrar var jag har sett honom tidigare?

Trots mina invändningar kan jag inte låta bli att gilla den här coming of age-historien.

3-/5

PS. Som sagt, Angarano och LaBeouf är lika och de förtjänar därför att hamna i Lika som bär-kategorin.