Pixar: Cars 2 (2011)

Cars 2 är en helt annan film än sin föregångare Cars. Vi spenderar t ex knappt nån tid alls i Radiator Springs eller Kylarköping som Disney+ väljer att visa det som trots att jag valt engelska som språk både för tal och text.

Filmen inleds förvånande nog som en Bond-film med att vi får lära känna en bilagent (agentbil?), Finn McMissile, röstspelad av en omisskännlig Michael Caine. Mystiska aktiviteter pågår ute på en oljeplattform. McMissiles uppgift är att ta reda vad men han blir avslöjad innan han får reda på nåt och tvingas fly för glatta (eller blöta) livet.

Vad har detta med racingstjärnan Lightning McQueen att göra? Inte så mycket egentligen. Lite överraskande så är det nämligen inte McQueen som är mest i fokus i filmen. Den rollen har bärgningsbilen Mater tagit över. Postern ovan ljuger alltså en del.

Det ena leder till det andra när Lightning och Mater är i Japan för att tävla i World Grand Prix bl a mot den italienska F1-bilen Francesco Bernoulli (röstspelad av en, precis som Caine, omisskännlig John ”Överspelet” Turturro). Plötsligt finner sig Mater värvad av Finn och den brittiska underrättelsetjänsten för att lösa mysteriet om vad som egentligen pågick ute på oljeplattformen.

Jag märker direkt att animationen är snäppet bättre än i den första filmen. Framförallt under inledningen noterade jag att havet var helt underbart gjort. Jag tror aldrig jag har sett havsvatten så snyggt animerat förr. Kanske i Ponyo, men där är det ju en helt annan stil.

En annan positiv detalj var att jag bisarrt nog köpte att bilar (och båtar, flygplan och andra typer av fordon och maskiner) är levande varelser som finns i världen trots att inga människor existerar och därmed byggt dem. Kanske har man lyckats förmänskliga dem på ett bättre sätt eller så har jag blivit van helt enkelt.

Filmen har ett uttalat miljötema där mycket handlar om att ta fram förnybara energikällor istället för att förlita sig på fossila bränslen som olja. Gissa vad filmens storskurk (en Elon Musk-homage?) vill att världen ska förlita sig på i framtiden?

Ett annat tema är USA vs Resten av världen och hur korkade amerikaner är. Det gestaltas i filmen av hur korkad i synnerhet Mater är. Det handlar om att tro att wasabi är glass, det oerhört förvirrande metersystemet och den lika förvirrande vänstertrafiken i London (ja, men den ÄR ju förvirrande). I slutändan så är det förstås ändå amerikanerna vi har att tacka för världsfreden och att en ondskefull skurk inte tog över världsherraväldet.

På det mer personliga planet handlar det om att lita på sig själv och sina vänner. Att inte försöka spela en roll utan att vara sig själv. Att inte försöka tvinga på en kompis en roll som han eller hon inte är trygg med. Lita på den du är! (Är det en trigger att skriva ”han eller hon” i en text?)

Slutligen: Mater röstspelas av… Larry the Cable Guy. What?! Vem fasiken är det? På IMDb är skådisen alltså namngiven som Larry the Cable Guy. Släng dig i väggen, McG! Efter lite research visar det sig att Larry är Dan Whitney, en amerikansk ståuppkomiker som skapat sig ett namn genom sin persona Larry the Cable Guy, en tvättäkta redneck med kraftig sydstatsbrytning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Secret Window (2004)

”Klippa mig? Jag?”

Mitt fredagsinlägg handlar om en ganska bortglömd film med Johnny Depp. Secret Window heter den och det är Stephen King som har skrivit förlagan. Det här är en film som jag skulle kunna tänka mig att se om, om nu andan att överhuvudtaget se på film faller på igen. Min text om filmen skrevs i maj 2004 och jag noterar lite roat att jag tydligen uppskattade Depp och hans ticks. Det är tydligt att det här är innan alla PotC-uppföljare och Alice i Underlandet-filmer.

David Koep (för mig tidigare okänd) visade sig efter lite nätforskning ha varit en flitig manusförfattare. Han har skrivit manus till kända filmer som Jurassic Park, Carlito’s Way, Panic Room, Mission: Impossible och Spider-Man bl a. Nu har han regisserat och skrivit manus till Secret Window som bygger på Stephen King-novellen Secret Window, Secret Garden.

Johnny Depp spelar författaren Morton Rainey som efter en skilsmässa tagit sin tillflykt till ett sommarhus där han försöker bota sin skrivkramp. I stället knackar det på dörren och utanför står den mystiske John Shooter (John Turturro) och påstår att Rainey har stulit hans historia. För att bevisa sin oskuld behöver Rainey bara visa upp den tidning där hans historia först publicerades. Well, det visar sig vara lättare sagt än gjort…

Egentligen har jag inte så mycket att säga om filmen. Den är ganska medioker, dvs inte alls dålig men inte riktigt bra heller. Den puttrar på och Turturro och framför allt Depp får ha lite kul. Depp lyfter filmen och han är rolig så fort han är med i bild. Som vanligt har han en massa ticks för sig (kanske blev det kvar efter PotC, hehe). Som sagt, utan att vara varken läskig eller speciellt spännande så puttrar den på ganska mysigt. Perfekt att hyra en söndag en regnig höstdag till en kopp choklad och lite bullar. Jag gillade slutet. Och, just det, fotot är vackert och följsamt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

To Live and Die in L.A. (1985)

To Live and Die ni L.A. är väl en av William Friedkins mindre kända filmer. Jag skrev och såg filmen i mars 2004 och om jag minns rätt så fick jag låna filmen på dvd av Movies – Noir som i min text går under namnet Czechflash. Fast det sistnämnda får jag ta tillbaka eftersom jag nu ser att jag tydligen såg filmen på SVT. Kanske var det så att Czechflash tipsade mig om den, helt enkelt.

William Friedkin (The Exorcist, The French Connection) gjorde denna film på det glada 80-talet. Fast i L.A. var det inte så kul kanske. Åtminstone inte för Richard Chance (William L. Pedersen) vars kollega blir mördad av Rick Masters (Willem Dafoe), en ökänd falskmyntare (med östtysk look enligt Czechflash). Chance blir besatt av att sätta dit Masters och skyr inga medel. Tillsammans med nya kollegan Vukovich (John Pankow) inleds jakten på Masters.

Mmm, det var nåt med den här filmen som gav mig en skön känsla. Den inleds med olika vyer och bilder av L.A. och ruskigt fula men roliga förtexter i grälla, gröna färger. Sen får vi se en snutfilm där William L. Pedersen spelar bra som den adrenalinsökande snuten Chance som verkar lite smågalen. Filmen påminde mig om Michael Manns filmer Thief och Manhunter (i den senare spelar för övrigt Pedersen huvudrollen). Jag tänkte lite på Miami Vice också. På ett sätt är det nästan en film noir eftersom varken ”hjälten” Chance eller skurken (förstås) Dafoe är speciellt sympatiska. Ok, Dafoe framstår väl som ett kräk i jämförelse men det är ganska skönt att hjälten inte är fläckfri. Pga detta vilar en mörk stämning över filmen som gör den lite annorlunda.

En annan sak som är skön, som Czechflash skulle uttrycka det, är att människor blir skjutna och att det visas explicit på ett våldsamt sätt. Filmen blev för övrigt censurerad i Sverige. Man klippte den på tre ställen. Vilka ställen det är märks när man ser den (SVT visade den ocensurerad!). De klassiska polisthrillerelementen finns med: Chance och Vukovich går undercover för att komma nära in på Masters, Chance har en egen tjallare, en tjej som han dessutom ligger med, och sen har vi ju då biljakten! Det som sticker ut är att filmen innehåller en hel del oväntade vändningar, inte minst i slutet. Sen har den som sagt en skön stämning. Det är nåt med bilderna och hur Pedersen agerar som gör detta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nedan går jag in på detaljer kring slutet.

<spoiler>
Czechflash, vad var det med det absoluta slutet du inte riktigt gillade? Du tyckte Dafoe skulle ha haft ihjäl Vukovich också, eller? Men det var ändå lite kul att Vukovich, som i början av filmen och speciellt under biljakten var ordentlig och ”by the book” och lite mesig, på slutet övertog Chances tjallerska och även själv hade blivit cynisk och hård. Sen var det var roligt med de där tillbakablickarna som visar vad de tänker på mitt under biljakten. Vukovich har panik och tänker på hur de sköt, som det visade sig, FBI-agenten medan Chance i princip stormtrivs och tänker på ett tidigare bungee jump. Sen undrar jag vad det var för bil, en stor jeep om jag minns rätt, som parkerade i slutet, i den absolut sista scenen innan eftertexterna.
</spoiler>

Transformers

Titel: Transformers
Regi: Michael Bay
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Imorgon kommer en recension av John Hillcoats senaste film Lawless. Vad har det med Transformers att göra tänker ni? Jo, det är nämligen så att Shia LaBeouf spelar en av huvudrollerna i Lawless. Nu har ju Shia varit med i andra filmer också men det är ju ändå Transformers som han förknippas med… än så länge.

”Before time began, there was the Cube”. Med en sån inledning borde jag ha tänkt efter en gång till, men jag hade tänkte att det skulle vara lite skönt att ”lämna hjärnan någon annanstans” efter jobbet och kolla in snygg action. Transformers lät perfekt för jobbet att förgylla min vardagskväll. Så fel jag hade. Handlingen i filmen, som man hittar under ”trams” i ordboken, går ut på att två grenar, en god och en ond, av ett robotsläkte kämpar mot varandra. Spelplats: Jorden, som hamnar i skottlinjen om man säger så. Shia LaBeouf spelar Sam Witwicky, nördsnyggingen som ovetandes visar sig ha nyckeln till det som robotarna kämpar om. Megan Fox spelar… foxy.

Michael Bay har faktiskt gjort en i mina ögon helt ok rulle, nämligen The Island. Transformers börjar väl hyfsat. De inledande helikopterskuggorna i öknen är snygga och första gången man ser nån av robotarna transformeras är det ganska coolt. Men i övrigt var det bara ren dynga. Det är så tramsigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. John Turturro förnedrar sig fullständigt när han gör den fånigast roll jag har sett honom i. Han är som ett vuxet barn som verkar leta efter sin borttappade nallebjörn. De som spelar Sams föräldrar är framodlade med hjälp av nån kloningsapparat för amerikanska familjefilmsföräldrar (hmm, vilket läskigt forskningsprojekt det vore). Varje scen de är med i är en plåga.

Shia LaBeouf är helt ok och jag ser att han faktiskt har talang. Tyvärr kan han inte göra något för att rädda den här filmen från att kraschlanda totalt. När robotarna trampar omkring runt Witwickys hus i väntan på Sam – en sekvens som pågår i vad som känns som en evighet – är tramsfaktorn hög, när robotorna börjar breakdansa når den astronomiska mått. Det fanns nån sekvens i samband med slutstriden, då en kvinna skriker i slowmo samtidigt som en raket passerar strax ovanför hennes huvud som var rätt snygg. I övrigt är det ganska långtråkig action, skådespelarinsatser från Nickelodeon, och en sagolikt fånig handling som får Björnes magasin att framstå som värsta tjeckiska svartvita dramat om en blind docka med psykiska problem. Och då har jag inte ens nämnt hovnarren Bernie Mac som bilförsäljare i början. Hjälp.

1+/5

The Good Shepherd

Titel: The Good Shepherd (Den innersta kretsen)
Regi: Robert De Niro
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

The Good Shepard är en film som inte väcker speciellt stor uppmärksamhet. Tydligen gick den på bio i Sverige men det kan inte ha varit under speciellt lång tid. Jag har inget som helst minne av att jag minns den. Ungefär lika anonym som filmen är, är Matt Damon i huvudrollen som Edward Wilson som under sin universitetstid blir värvad till det nystartade CIA. Damon har en speciell förmåga att inte göra nåt väsen av sig men ändå passa perfekt i sina roller. Det är så det funkar i Bourne-filmerna. Han gör inget intryck och därför gör han intryck.

En lustig detalj är att det under förtexterna aldrig skrivs ut att det är Robert De Niro som är regissör. De vanliga texterna om filmfotografer och annat visas men regissören förblir hemlig fram till eftertexterna, om man nu inte som jag förstås visste vem som faktiskt hade regisserat rullen.

Tillbaka till Matt Damon. Han spelar alltså en ung kille, Edward Wilson, som under andra världskriget får i uppgift att skydda USA spionvägen om man säger så. Efter kriget övergår den här krigsverksamheten i det som sen blev CIA. Wilson blir en höjdare inom CIA. Priset han får betala för det är ganska högt. Han lever i ett kärlekslöst äktenskap med Clover Russell (Angelina Jolie). Han tar sitt jobb på yttersta allvar. Han är en god herde som har lovat att skydda USA mot ondska, t ex ondska i form av kommunisterna på Kuba.

Filmen har två parallella handlingar. Dels får vi se Wilson som ung agent och när han får ihop det med Clover (Jolie alltså). Han träffar även en annan tjej som egentligen är den som han vill leva ihop med. Men det var liksom inte meningen, vilket är något som nog stör Wilson genom livet. Wilson har även en alienerad son som han aldrig kommer nära. Filmens andra handling fokuserar på det amerikanska fiaskot vid Grisbukten när USA försökte invadera Kuba. Man misstänker att orsaken till misslyckandet är att man har läcka inom CIA.

Om ni har gott om tid (det är nämligen en ganska lång film) och är sugna på en ganska mysig men nedtonad film som inte gör så mycket väsen av sig så kan jag verkligen rekommendera The Good Shepherd. Den är spännande och välgjord men är väldigt lågmäld. Jag tror det har med Matt Damons karaktär att göra. Den är så blek så att den nästan är genomskinlig men det kanske är bra när man är spion.

3+/5

Steffo på Flmr skrev förresten om The Good Shepherd för ett tag sen.

Barton Fink

Titel: Barton Fink

Regi: Ethan & Joel Coen
År: 1991
IMDb | Filmtipset 

Vi hoppar lite hit och dit bland bröderna Coens produktion. Den här gången hamnar vi på deras fjärde film, som möjligen är John Turturros stora stund. Håller ni med? Det korta omdömet skrevs i november 2004.

Oj, oj, detta var en positiv överraskning. Otroligt välgjord och genomtänkt. Fotot är följsamt och planerat in i minsta detalj. Till skillnad från en del andra så tycker jag Turturro gör en kanoninsats som författaren Barton Fink med fina ambitioner men skrivkramp i Hollywood. När Fink tittar på den där bilden med flickan på stranden och man hör vågornas svall fick jag en så otroligt bitterljuv längtan till havet. Bara att titta ut mot horisonten. Filmen ger en skön och samtidigt obehaglig känsla som växer ju längre filmen pågår. Jag gillade denna Coen-rulle, som i mitt tycke är en av deras bästa, och nu har jag bara kvar Miller’s Crossing (min kommentar: som jag nu alltså har sett) och The Ladykillers av deras filmer.

4/5

Kunskapskanalen – Film om film: Beyond Wiseguys

Titel: Beyond Wiseguys: Italian Americans & the Movies (Italienare på film)
Regi: Steven Fischler
År: 2008
IMDb

Mmjaha, det här var väl inte någon speciell film. Det var ändå ganska intressant om hur italienare framställs, och historiskt har framställts, på vita duken. Intervjuer och filmklipp blandas, på samma sätt som är brukligt i den här typen av dokumentärfilm. Det hela börjar med stumfilm från 1920-talet där italienaren är något av en clown, en underhållare, eller en italian lover (Rudolph Valentino). Sen har vi gangsterfilmen på 30-talet där italienaren är någon som står utanför samhället, och är ganska cool. Och så rör man sig framåt i filmhistorien för att till slut hamna i The Sopranos. Däremellan avhandlas givetvis också Gudfadern.

Man snuddar även vid en film som My Cousin Vinnie — och, oj, vad söt Marisa Tomei är! Många skådisar uttryckte en del missnöje med att typcastas som just italienare, som överdrivna italienare som snackar med brytning och viftar med armarna. Regissören/agenten: ”Kan du inte prata more-a like-a this-a?!” Samtidigt erkänner de att italienare faktiskt kanske just är på det sättet, att stereotypen i viss mån stämmer. Jag konstatera att det italienska ursprunget betyder mer än vad jag var medveten om. Det handlar nästan enbart om italienare på film ur den amerikanska synvinkeln, alltså i amerikanska filmer. Dock berör man även den italienska neorealismen och dess filmer, men bara väldigt kort.

%d bloggare gillar detta: