The French Connection (1971)

William Friedkins The French Connection skildrar ett riktigt skitigt New York där ångorna kommer upp från gatorna som i Taxi Driver. Poliserna Jimmy ”Popeye” Doyle (Gene Hackman som vann en Oscar för sin insats) och Buddy ”Cloudy” Russo (Roy Scheider) vandrar på bakgator och besöker sunkiga barer på jakt efter de ansvariga för stadens droghandel.

Till New York anländer den franske (nähä?!) heroinsmugglaren Alain Charnier (Fernando Rey) som planerar att skeppa in en gigantisk last av det vita pudret värt en väldig massa miljoner dolares. Doyle och Russo får nys om affären och sen är jakten igång.

Doyle och Russo är klassiska polisfigurer. De är varken motiverade eller omotiverad att syssla med det de sysslar med. De är beroende, precis som en heroinjunkie. De har givetvis en chef som är skeptisk och skäller ut dem stup i kvarten, främst Doyle. Doyle är den som är mest besatt. Russo är vettig men spelar med och låter Doyle hållas.

Rasismen flödar, främst från Doyle. Svarta i filmen är inte mycket värda. Det hålls inte igen med glåporden (ja, ni vet vad jag menar). Men svarta går alldeles utmärkt att använda som informatörer för Doyle. Jag måste förresten ha sett den ocensurerade version av filmen. Jag har nämligen läst att andra versioner har klippt bort dialog med ”känsligt språk”. Det tackar vi för, att jag fick se den oklippta versionen alltså.

Det är en sorts katt och råtta-lek mellan poliserna och Charnier. Det förekommer en underbar scen på en tunnelbanestation där Charnier lurar Doyle så han blev yr. Ni vet det där: ut genom dörrarna, in igen, ut, in. Gah, Doyle missade honom!

Det är mycket skuggning och övervakning. Det händer egentligen inte så mycket. Musiken är jazzig. Tyvärr den jobbiga jazzen och inte den coola. Men det är förstås medvetet. Vi ska bli irriterade.

Matkontrast under en övervakningssekvens: Doyle käkar en sunkig pizza-slice medan Charnier dinerar fint på en fransk restaurang med vin och bordsservering.

Sen har vi då den berömda biljakten med the D train ovan jord och Doyle i bilen under. Den ÄR riktigt bra och med en dokumentär känsla, vilket inte är så konstigt eftersom man tydligen spelade in i vanlig trafik och utan tillstånd om jag förstått saken rätt.

I slutet blir jag aaaaningen irriterad på polisen som har världens upplägg men tappar bollen totalt. Vad håller de på med?! De tog ut segern i förskott. Klantigt och oproffsigt agerat. Nästan i klass med sydkoreanska poliser. Men å andra sidan betydde det att vi fick film nummer två som kom 1975. En film jag inte sett. Än.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

To Live and Die in L.A. (1985)

To Live and Die ni L.A. är väl en av William Friedkins mindre kända filmer. Jag skrev om och såg filmen i mars 2004 och om jag minns rätt så fick jag låna filmen på dvd av Movies – Noir som i min text går under namnet Czechflash. Fast det sistnämnda får jag ta tillbaka eftersom jag nu ser att jag tydligen såg filmen på SVT. Kanske var det så att Czechflash tipsade mig om den, helt enkelt.

William Friedkin (The Exorcist, The French Connection) gjorde denna film på det glada 80-talet. Fast i L.A. var det inte så kul kanske. Åtminstone inte för Richard Chance (William L. Pedersen) vars kollega blir mördad av Rick Masters (Willem Dafoe), en ökänd falskmyntare (med östtysk look enligt Czechflash). Chance blir besatt av att sätta dit Masters och skyr inga medel. Tillsammans med nya kollegan Vukovich (John Pankow) inleds jakten på Masters.

Mmm, det var nåt med den här filmen som gav mig en skön känsla. Den inleds med olika vyer och bilder av L.A. och ruskigt fula men roliga förtexter i grälla, gröna färger. Sen får vi se en snutfilm där William L. Pedersen spelar bra som den adrenalinsökande snuten Chance som verkar lite smågalen. Filmen påminde mig om Michael Manns filmer Thief och Manhunter (i den senare spelar för övrigt Pedersen huvudrollen). Jag tänkte lite på Miami Vice också. På ett sätt är det nästan en film noir eftersom varken ”hjälten” Chance eller skurken (förstås) Dafoe är speciellt sympatiska. Ok, Dafoe framstår väl som ett kräk i jämförelse men det är ganska skönt att hjälten inte är fläckfri. Pga detta vilar en mörk stämning över filmen som gör den lite annorlunda.

En annan sak som är skön, som Czechflash skulle uttrycka det, är att människor blir skjutna och att det visas explicit på ett våldsamt sätt. Filmen blev för övrigt censurerad i Sverige. Man klippte den på tre ställen. Vilka ställen det är märks när man ser den (SVT visade den ocensurerad!). De klassiska polisthrillerelementen finns med: Chance och Vukovich går undercover för att komma nära in på Masters, Chance har en egen tjallare, en tjej som han dessutom ligger med, och sen har vi ju då biljakten! Det som sticker ut är att filmen innehåller en hel del oväntade vändningar, inte minst i slutet. Sen har den som sagt en skön stämning. Det är nåt med bilderna och hur Pedersen agerar som gör detta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nedan går jag in på detaljer kring slutet.

<spoiler>
Czechflash, vad var det med det absoluta slutet du inte riktigt gillade? Du tyckte Dafoe skulle ha haft ihjäl Vukovich också, eller? Men det var ändå lite kul att Vukovich, som i början av filmen och speciellt under biljakten var ordentlig och ”by the book” och lite mesig, på slutet övertog Chances tjallerska och även själv hade blivit cynisk och hård. Sen var det var roligt med de där tillbakablickarna som visar vad de tänker på mitt under biljakten. Vukovich har panik och tänker på hur de sköt, som det visade sig, FBI-agenten medan Chance i princip stormtrivs och tänker på ett tidigare bungee jump. Sen undrar jag vad det var för bil, en stor jeep om jag minns rätt, som parkerade i slutet, i den absolut sista scenen innan eftertexterna.
</spoiler>