Lights Out (2016)

Lights OutHistorien om hur Lights Out kom till kanske är roligare än filmen i sig. Svenske David F Sandberg och hans fru Lotta Losten gjorde 2013 kortfilmen Lights Out hemma i sin lägenhet i Sverige. Den gjorde succé på YouTube och har i skrivande stund nästan 3,5 miljoner tittar.

The Conjuring-regissören James Wan och hans kompisar i Hollywood såg filmen, gillade den skarpt, och tyckte det vore en bra idé att basera en långfilm på kortisens koncept. Vem skulle man låta regissera var frågan? Ja, varför inte Sandberg själv! Sagt och gjort, så blev det. Sandberg och Losten åkte över till L.A. (där de nu bor), spelade in och färdigställde långfilmen Lights Out och dessutom har Sandberg precis avslutat inspelningen av dockskräckuppföljaren Annabelle 2.

Jag gillar enkelheten i grundkonceptet i Lights Out. Det har förmodligen använts förut men jag vet inte om det gjorts på det här utstuderade sättet. Mörkret är läskigt. Vad döljer sig där? I mörkret kan en stol med några kläder hängda över ryggstödet bli ett monster från din värsta mardröm. Tänder du lyset ser du bara en stol. I Lights Out har man vridit till det ytterligare då monstret syns i mörker men försvinner helt när ljuset är tänt.

Konceptet – hur bra det än är – räcker förstås inte till en hel långfilm, så runt det har man byggt en story om en familj med rejäla interna problem. Mamman (Maria Bello) har psykiska problem och de blir inte mindre när hennes man råkar illa ut. Dottern Rebecca (Teresa Palmer) har flyttat hemifrån för länge sen då hon inte orkade med mammans galenskaper och instabilitet. Kvar hos mamman bor sonen Martin (Gabriel Bateman).

Martin kan inte sova om nätterna då mamman pratar med sig själv (eller?) och han är tvungen att ha ljuset tänt för att skydda sig mot en otäck varelse som ruvar i dunklet. När Rebecca från Martin får höra vad som händer känner hon sig tvingad att försöka lösa fnurran på tråden hon har med mamman. Det jobbiga är att hon, Martin samt hennes pojkvän Bret (Alexander DiPersia) inte bara får mamman att tas med. Muahahaha…

Som sagt, konceptet är underbart. Släck lampan, en gestalt är där. Tänd lampan, ingen där. Släck lampan, gestalten är där igen. Tänd lampan, ingen där. Släck lampan, gestalten är plötsligt närmare. JUMP! Sandberg & Co utnyttjar det här ofta men jag tycker inte det överanvänds. Istället har man hittat en hel del varianter på ljuskällor som beter sig på olika sätt.

Ett av filmens plus är att man har haft vettet att hålla ner speltiden. Den klockar in på en 80 minuter ungefär, vilket gör att filmen inte känns urvattnad eller att den saggar. Varför ska alla filmer vara långt över två timmar?! Och det gäller väl t.o.m. skräckisar nuförtiden.

När det gäller själva storyn så är den helt ok. Det är ett familjedrama om psykiska problem där man valt att gestalta problemen i form av en mystisk varelse som lurar i mörkret. Här kan jag ju inte låta bli att dra paralleller till The Babadook som kom för några år sen.

Lights Out är en kompetent gjord liten skräckis som dock inte är tillräckligt ryslig för att komma upp i samma nivå som min favorit från de senaste åren: Sinister.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Här är kortfilmen Lights Out från 2013. Håll till godo, och glöm nu inte att släcka lampan när du går och lägger dig!

 

Thank You for Smoking (2005)

AaaaronJag tror det här var den andra filmen (efter Undergången) som jag såg med min torsdagsbiokompis Anders. Med jämna, eller ojämna, mellanrum går jag och Anders på bio på torsdagar och tittar på FILM. Ofta prettofilm, ofta anime, ofta bröderna Coen – och nu senast PTA:s Inherent Vice. Recensionen av Thank You for Smoking skrevs i september 2006.

Jag gick på bio och såg den politiskt inkorrekta satiren (doh, om den inte vore politiskt inkorrekt så vore det väl inte en satir) om lobbyister i USA. Jag gillade mycket i filmen. Dialogen och skådespelarinsatserna imponerade, främst då Aaron Eckhart som den leende ordbajsaren Nick Naylor, som lobbar för tobaksbolagen och det förträffliga med att röka – eller i alla fall det förträffliga med att ha friheten att kunna välja att röka ihjäl sig om man så önskar. Luncherna med de andra lobbyisterna (alkohol och vapen), spelade av Maria Bello (som jag nästan alltid gillar) och David Koechner, är riktigt underhållande. Roligast tyckte jag nog ändå Nicks besök hos Rob Lowe i Kalifornien var. Här gör tv-stjärnan Adam Brody en rolig insats som Lowes hyperinne och snabbpratande assistent. Värda att nämna av skådisarna är också William H. Macy (som nipprig senator) och veteranen Robert Duvall (som allsmäktig tobakskung).

En brist i filmen är Katie Holmes som på nåt sätt inte passar in i sammanhanget. Hon känns fortfarande som tagen ur en ungdomsserie på tv (vilket väl i och för sig är just det hon är). En annan brist är att Nicks son (Cameron Bright) är så där lillgammal som barn ibland kan vara i (amerikanska) filmer. Jag fick lite obehagliga Haley Joel Osment-vibbar här. Nåja, snart upptäcker ju Cameron knark så då slipper vi honom (för att vara lite satirisk själv). Jag vet inte om en satir behöver ha en poäng men jag kände lite att jag saknade just en poäng efter all smart dialog. Jag tyckte filmen rann ut i sanden och att satirsäcken aldrig riktigt knöts ihop, och betyget blir därför en stark trea istället för en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Prisoners

PrisonersTitel: Prisoners
Regi: Denis Villeneuve
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Under Stockholm Filmfestival fick jag kanske en överdos av film. Inte för att jag såg speciellt många filmer men jag kände i alla fall att jag inte var toksugen att springa på bio det första jag skulle göra efter festivalen. På Twitter lät jag ändå strongt meddela att jag i de uppsamlingsheat på bio som skulle genomföras så skulle jag prioritera Captain Phillips, Prisoners, Thor: The Dark World och Hunger Games: Catching Fire. Nu hann det gå några veckor innan jag fick riktig lust att gå på bio igen. Captain Phillips hade gått för länge och var nu förvisad till Heron City eller sena kvällsvisningar, vilket inte är nåt för mig. Det fick alltså bli Prisoners. Om jag är glad att jag gick och såg den på bio? Det kan du hoppa upp och sätta dig på! Regissören Denis Villeneuve återupprättade mitt sug efter att se bra film på bio. Man kan nästan säga att han återupprättade min tro på gammalt hederligt filmskapande.

Strax innan Stockholm Filmfestival hade jag chansen att se Prisoners på en förhandsvisning. Men det faktum att jag var trött efter en lång arbetsdag, att filmen nästan var tre timmar och dessutom skulle vara rejält tung gjorde att jag avstod. Nästan tre timmar? Kan det vara sant? Ja, 153 minuter står det på IMDb. När jag såg den nu så kändes det som tiden både stod stilla och flög förbi på samma gång.

Prisoners handlar om ett försvinnande. Två familjer firar Thanksgiving tillsammans. Allt är trevligt. De två yngsta döttrarna, en från vardera familj, går ut för att leka. De kommer inte tillbaka och man kan inte hitta dem i något av familjernas hus. De är spårlöst borta. Man har dock sett en suspekt husbil i området. Polis inkallas och snart hittar man husbilen och griper föraren Alex, en vad det verkar efterbliven man (spelad av Paul ”obehaglig är mitt mellannamn” Dano). Några spår av barnen hittar man dock inte. Ansvarig för utredningen blir inspektör Loki (Jake Gyllenhaal), en hängiven utredare som blir helt uppslukad av att hitta barnen.

Paren i de försvunna barnens familjer spelas av Hugh Jackman/Maria Bello respektive Terrence Howard/Viola Davis. Filmens fokus, förutom Gyllenhaals Loki, är Hugh Jackmans Keller, en man övertygad om att Danos rollfigur Alex är skyldig eller åtminstone vet var flickorna finns. När Alex släpps i brist på bevis blir Keller mer eller mindre galen, besatt av att få Alex att prata och erkänna. Parallellt med Kellers egen ”utredning” jobbar Loki metodiskt på för att hitta flickorna.

Oj, oj, oj, det var länge sen jag njöt så här mycket av en film. Det handlar om ett hantverk. Ett äkta konsthantverk. Prisoners är en perfekt dramathriller. Det kanske motsägelsefulla är att filmen trots sin mörka handling ändå är mysig. Jag tror det beror på att den är så välgjord, att den inte underskattar sin publik, att den tar sig den tid den behöver. Har den kanske lite 70-talskänsla över sig? Hur Villeneuve har gått till väga för att få den gjord vet jag inte men han måste ha jobbat ganska hårt med att övertyga de som ska betala för kalaset att filmen visst måste vara 153 minuter lång, att den visst måste ha en mörk stämning över sig, att den visst kan sluta där den slutar.

Filmens fotograf (inte cinematograf som vissa envisas med att kalla det) heter Roger Deakins, bröderna Coens hovfotograf. Karln har inte fått en Oscar, vilket känns som ett brott om inte mot mänskligheten så i alla fall mot.. Roger Deakins, haha. Jag menar, hur snyggt är inte fotot i Prisoners. Jag hoppas i alla fall att det är dags för den där gubben nu till gubben Deakins. Under vissa scener satt jag bara rakt upp och ner och toknjöt. Jag tror Deakins har en stor del i filmens mysfaktor också. Det känns att man här har att göra med en äkta hantverkare, och det känns tryggt.

Jag måste nämna Paul Dano. Jag har ofta stört mig på honom i filmer. Han har ett obehagligt och jobbigt sätt. Hans röst retar gallfeber på mig och hans utseende är… slemmigt. I Prisoners passar han perfekt. Han säger inte så mycket och oftast är hans ansikte täckt med svettigt hår. Han funkar mycket bra.

Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman gör bägge stabila insatser och de har satsat allt. Jag undrar om det är Villeneuve som lockar fram deras bästa och mörkaste sidor? Ja, det måste det ju vara, han är ju filmens regissör och det är hans jobb att få sina skådisar dit han vill. Och det är inte till en trevlig plats, speciellt Jackman, ska ta sig. Jackman är ju en entertainer i vanliga fall, eller i alla fall ofta. Här är han arg och mörk. Kanske han någon gång spelar över och tar i så han spricker. Gyllenhaals rollfigur är något av ett mysterium. Vi vet inget om honom, förutom att han har en massa tatueringar som förmodligen betyder något och har med hans förflutna att göra. Gyllenhaal har även lagt sig till med ett speciellt tick där han blinkar till med ögonen. Kanske överanvänds det lite, men bara lite. Det var mest i början när man undrade vad han höll på med.

Jag hade kunnat sitta i salongen i alla fall en halvtimme till men nu var ju filmen nästan uppåt tre timmar och genom att sluta på topp så skapas ju det där suget efter att få mer. Ett sug som kännetecknar en bra film. Ofta brukar man ju säga att en film länge var bra men att den kändes lite lång. Inte så här. Det visar ju att den där känslan av att en film är för lång mer handlar om hur bra den är, hur mycket den engagerar, inte längden i sig.

Den film som jag vill jämföra Prisoners mest med, i alla fall den jag kommer att tänka på just nu, är David Finchers Zodiac. Det finns ganska många likheter: Jake Gyllenhaal, en långsam men fullkomligt uppslukande spänning och samtidigt en vacker och välgjord film.

Det som hindrar mig från att dela ut toppbetyget (förutom att det är lite jobbigt att byta header) är att jag inte tycker att filmen gör upp med det som Keller gör mot Alex. Filmen kommer inte fram till nåt här. Keller kommer aldrig till nån insikt över vad han har gjort. Hela den frågan lämnas kvar i luften. Slutscenen… där Keller gör sig hörd… är ändå briljant och filmen klipper till svart i precis rätt ögonblick.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv

Andra som har sett Prisoners och förhoppningsvis fängslats lika mycket som jag är Filmitch, Movies – Noir och Fiffi.

Downloading Nancy

Titel: Downloading Nancy
Regi: Johan Renck
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Det finns en svensk tv-kanal som heter Silver. Det enda jag egentligen känner till om kanalen är att det förr om åren varit reklam för den på Stockholm Filmfestival. De filmer som det har visats klipp ur har varit riktigt sköna amerikanska indie-filmer och typ 4 av 5 brukade jag ha sett. Ett speciellt klipp som jag minns är när Ellen Burstyn säger ”silver!” i Requiem for a Dream. För ett tag sen dök det upp ett paket från Silver med reklam för deras American Independent Week (pågår 30/4-6/5). En film som fanns med i paketet var Downloading Nancy av svenske Johan Renck. Jag beslutade mig för att se filmen.

Johan Renck, Johan Renck, Johan Renck. Jag trodde du var Stakka Bo? Stakka Bo med Here we go, en riktig partylåt från början av 90-talet med E-Types hovsångerska Nana Hedin i refrängen. Downloading Nancy är typ så långt ifrån Here we go man kan komma. Det finns ett engelskt ord som beskriver filmen bra. Ordet är bleak. Det betyder dyster men bleak känns mer rätt. Blek och bleak och dyster. Maria Bello gör rollen som Nancy, en kvinna som fullständigt tappat lusten att leva. Hon lever ihop med en man som istället för att be sin fru om saltet vid middagsbordet reser sig upp, går runt bordet, hämtar saltet, saltar sina ärtor och smackande och fundersamt kommer fram till att det var rätt mängd salt. ”Jaha, frugan, sitter du där också?” Förutom det säljer han hemmagolfsystem. Nancy söker sig ut på nätet för att hitta nån lösning, nån utväg.

Oj, Downloading Nancy var en jobbig film som slår mig i magen. Jag minns när den kom att jag av nån anledning valde bort den. Jag minns inte riktigt varför, kanske var det att den inte fick så bra kritik. Jag hade fått för mig att det var en lite halvskön melankolisk film om en kvinna som nätdejtar. Det var ju Stakka Bo liksom. Hmmm, njae, inte riktigt. Donwloading Nancy är film som är skitig, ful och jobbig. Ni vet sån där riktigt äcklig kebablysrörsbelysning. Sån ljussättning och såna färgskalor är det under hela den här filmen. Ingen skådis ser snygg ut, vilket på ett märkligt sätt känns befriande.

Maria Bello gör nog en av sina jobbigaste roller, A History of Violence känns som en promenad i parken i jämförelse. Hon gör den dessutom helt rätt och med klockren tonsäkerhet. Jag trodde kanske att det var på väg att bli lite väl mycket misär och att filmen inte skulle leda nån vart, att inte komma fram till nåt under den skitiga jobbiga ytan. Och det gjorde den kanske inte, förmodligen gjorde den inte det. Jag kan ändå inte låta bli att ge filmen en svag fyra. Det är så dystert det kan bli och jag kan inte låta bli att gilla dess kompromisslöshet trots meningslösheten.

4-/5

Filmen finns att se på Silver under veckan tillsammans med ett gäng andra indie-filmer av vilka jag kan rekommendera The Station Agent, Secretary, American Splendor, Me and You and Everyone We Know och Pi bl a. En varning bara angående Dowloading Nancy: inte många verkar gilla filmen. Många delar ut lägsta betyg, vilket är förståeligt. Filmen är deprimerande, en feel-bad-film som är på gränsen till outhärdlig och på gränsen till att bara vara tråkig istället för berörande. Den bästa filmen att se efter Downloading Nancy för att må bra är definitivt The Station Agent! Eller så kan man se The Station Agent direkt och må bra direkt! 🙂

%d bloggare gillar detta: