Lone Star (1996)

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om Lone Star och min text om den skrevs i januari 2004.

Sam Deeds (Chris Cooper), sonen till den legendariske sheriffen Buddy som nyss trillat av pinn, har kommit tillbaks till sin barndomsstad i Texas vid gränsen till Mexiko och tagit över som sheriff efter sin far. En dag upptäcks ett skelett ute i öknen. Det råder ingen tvekan om att det är resterna av den ökände sheriffen Charlie Wade som, sägs det, försvann spårlöst för 40 år sen. Sam börjar nysta i det hela och får hela tiden höra från byborna att hans pappa minsann var en hyvens man och hans mamma ett helgon. Själv misstänker Sam att hans pappa kanske inte var den man som han målas upp att vara.

Jag har sett en hel del filmer av John Sayles (Passion Fish, Men with Guns, City of Hope och Casa de los babys) och jag gillar samtliga, även om de inte har fått toppbetyg kanske. Jag känner igen Sayles stil även i Lone Star. Det är en ganska långsamt berättad historia som liksom flyter fram med strålande skådespelarinsatser i vissa nyckelscener. Chris Cooper (orkidéjägare i Adaptation) är perfekt i sin roll precis som Kris Kristofferson som den genomelake sheriffen Wade. Som vanligt så blandar Sayles politiska, sociala och mänskliga frågor. Här handlar det väldigt mycket om förhållandet mellan far och son, mor och dotter. Det handlar om småstaden. Det handlar om illegala mexikanska invandrare.

Jag tyckte att det hade kunnat vara lite fler scener med Kristofferson och Matthew McConaughey (som spelar Buddy) som utspelar sig för 40 år sen. Jag hade gärna velat veta lite mer om bakgrunden till allting. Med det sagt, så måste ändå säga att just övergångarna mellan nutid och dåtid var väldigt snyggt gjorda.