Sunshine State (2002)

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om Sunshine State och min text om den skrevs i februari 2004.

Sunshine State utspelar sig i ett litet samhälle i Florida. Byggpampar försöker förmå lokalbefolkningen att sälja sina tomter för här ska det byggas rekreationsområden och golfbanor för pensionärer. Desiree (Angela Bassett) är på besök i sin hemby för första gången sen hon som ung tjej blev gravid och ”tvingades” lämna byn för att det inte skulle bli snack. Hon och mamman har en del otalt med varandra.

En handfull andra skådisar har ganska stora roller i denna ensemblefilm, bl a Edie Falco (från Sopranos) som motellägaren som är less på sitt jobb.

Ännu en John Sayles-film (min sjätte faktiskt) och nu börjar jag verkligen känna igen stilen. Som vanligt blandar Sayles politiska, sociala och mänskliga frågor i ett lugnt, småputtrigt och ganska behagligt tempo. Precis som i Lone Star spelar förhållandet barn/förälder en stor roll. Edie Falco är klart bäst och ganska rolig dessutom. Ibland känns Sayles filmer lite sega på nåt sätt. Det händer till synes inte så mycket och intensiteten saknas. Beskrivningen av en aktuell samhällsfråga kan bli lite övertydlig och ta överhanden från det rent filmiska. I Lone Star som jag tycker är Sayles bästa film lyckas Sayles fullt ut med att mixa de båda elementen. Även Men with Guns tyckte jag var bra. Här funkar det inte riktigt. Då och då dyker det dock upp bra små scener, främst med Falco som det var kul att se i nåt annat än Sopranos.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Lone Star (1996)

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om Lone Star och min text om den skrevs i januari 2004.

Sam Deeds (Chris Cooper), sonen till den legendariske sheriffen Buddy som nyss trillat av pinn, har kommit tillbaks till sin barndomsstad i Texas vid gränsen till Mexiko och tagit över som sheriff efter sin far. En dag upptäcks ett skelett ute i öknen. Det råder ingen tvekan om att det är resterna av den ökände sheriffen Charlie Wade som, sägs det, försvann spårlöst för 40 år sen. Sam börjar nysta i det hela och får hela tiden höra från byborna att hans pappa minsann var en hyvens man och hans mamma ett helgon. Själv misstänker Sam att hans pappa kanske inte var den man som han målas upp att vara.

Jag har sett en hel del filmer av John Sayles (Passion Fish, Men with Guns, City of Hope och Casa de los babys) och jag gillar samtliga, även om de inte har fått toppbetyg kanske. Jag känner igen Sayles stil även i Lone Star. Det är en ganska långsamt berättad historia som liksom flyter fram med strålande skådespelarinsatser i vissa nyckelscener. Chris Cooper (orkidéjägare i Adaptation) är perfekt i sin roll precis som Kris Kristofferson som den genomelake sheriffen Wade. Som vanligt så blandar Sayles politiska, sociala och mänskliga frågor. Här handlar det väldigt mycket om förhållandet mellan far och son, mor och dotter. Det handlar om småstaden. Det handlar om illegala mexikanska invandrare.

Jag tyckte att det hade kunnat vara lite fler scener med Kristofferson och Matthew McConaughey (som spelar Buddy) som utspelar sig för 40 år sen. Jag hade gärna velat veta lite mer om bakgrunden till allting. Med det sagt, så måste ändå säga att just övergångarna mellan nutid och dåtid var väldigt snyggt gjorda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Casa de los babys (2003)

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag blir en lite kortare text om om Casa de los babys som jag såg på Stockholm Filmfestival 2003. Filmen handlar om sex amerikanska vita kvinnor som åker till Sydamerika för adoptera barn. Filmtiteln syftar på det hotell som de bor på i väntan på att adoptionerna ska bli klara.

Jag har sett en hel del filmer av John Sayles och han gör sällan en dålig film tycker jag. Så inte heller här. Ofta tar han upp politiska spörsmål på ett sätt som inte blir tråkigt. Här handlar det väl också om politik eller samhällsfrågor, i viss mån, men främst mänskliga frågor. Det är bra skådespelarinsatser över lag och filmen är en njutning i det avseendet. Jag gillar slutscenen i filmen men jag hade ändå gärna sett mer om vad som hände med de olika kvinnorna som ville adoptera barn och några av de andra karaktärerna. Jag gillade ägarinnan av hotellet. Hon var en riktig karaktär. 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Men with Guns (1997)

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om Men with Guns och min text om den skrevs i maj 2003.

Jag har sett ytterligare en film av John Sayles. Denna gång var det Men with Guns (1997). Den utspelar sig i ett okänt land i Sydamerika. Det skulle kunna vara Guatemala eller södra Mexiko t ex. Huvudperson är läkaren och stadsbon Fuentes vars fru precis har dött. Han är på väg att pensioneras och ska ha semester. Han beslutar sig för att söka upp några unga läkare som han utbildat några år tidigare. Syftet med utbildningen var att stationera de unga läkarna i små fattiga indianbyar på landsbygden. Fuentes tror att han verkligen gjort något för den fattiga befolkningen genom sin insats. Verkligheten är dock en helt annan. I by efter by (ofta jämnad med marken av militären) som han besöker visar det sig nämligen att läkarna har blivit mördade, antingen av gerillan eller militärer (men with guns). På sin väg mot en levande läkare slår han följe med en dessertör, en föräldrarlös pojke och en f.d. präst.

Filmen har ett skönt tempo och det är intressant att följa den till en början naiva gamla läkaren. För mig var det speciellt intressant eftersom jag nyligen varit i just södra Mexiko och bott i en indianby i det fattiga Chiapas där det fortfarande finns en gerilla och pågår en del oroligheter. När jag var där för att se på de mystiska Maya-ruinerna (som också förekommer i filmen) fick man ibland åka med väpnad eskort och det var ofta kontroller då minibussen genomsöktes efter eventuella vapen.

Det var skönt att det inte var en amerikansk läkare som ger sig ut i djungeln på ”göra-gott-uppdrag” och för att visa indianerna ”the american way” som det förmodligen hade varit i en Hollywoodversion av filmen. Då hade det inte heller varit spanska som pratades utan engelska med spansk brytning som vanligt. Skönt att slippa det. Hur som helst så gillade jag filmen och den får en svag 4/5 i betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Passion Fish (1992)

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om Passion Fish och min text om den skrevs i maj 2003.

Passion Fish blev min andra film av John Sayles. Jag missade att spela in Lone Star som sägs vara en av hans bästa. Är den bra? Nån som sett den? (min kommentar: ja, jag har sett den och det kommer en text om den senare i temat). City of Hope som jag tidigare sett var en politisk film med många karaktärer.

I Passion Fish fokuserar Sayles på den efter en trafikolycka från midjan förlamade såpaskådisen May-Alice som spelas strålande av Mary McDonnell (just det, Donnie Darkos mamma!). Efter olyckan flyttar hon från New York till sitt barndomshem i Cajunland (Louisiana). Där dricker hon, ser på tv, och avverkar sjuksköterskor, som ska ta hand om henne, på löpande band. Sen kommer Chantelle som är lika envis som hon själv är och de kommer till slut överens och kan börja ta itu med sina liv. Chantelle har nämligen sina egna problem.

En scen som stack ut var när kompisar från såpan kommer på besök och en av skådisarna berättar en anekdot om sin första filminspelning och hur hon förberedde sig för sin enda replik som var ”I didn’t ask for the anal probe”. Kul. Jag tyckte att filmen började lite segt men den blev bättre och bättre. Musiken var bra och gav den rätta Amerikanska Södern-känslan. Betyget blir en stark 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

City of Hope (1991)

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. När jag läser min beskrivning av City of Hope så går ju mina tankar osökt till världens bästa tv-serie, The Wire. Den serien hade lika gärna kunnat heta City of Hope (…and despair) och handlar om en stad där allt och alla länkas samman. I The Wire handlar det om Baltimore, här är det en påhittad stad i New Jersey som är i fokus. Min text om City of Hope skrevs i april 2003.

Jag har sett City of Hope av John Sayles. Det är en politisk film om korrumption i en amerikansk småstad. Stadens borgmästare vill riva ett bostadsområde med gamla hyreshus för att göra plats för modernare kontorsbyggnader. Han som äger byggnaderna motsätter sig detta men utsätts för påtryckningar.

Flera karaktärer skildras i denna lite för pratiga film. Exempelvis har vi Joe Morton (som ju spelade datorforskaren på Cyberdyne i Terminator 2) som gör en bra insats som svart kommunalpolitker som slits mellan politkerkarriären och att göra rätt för sina svarta kompisar.

Problemet med politiska filmer är att de ibland blir lite tråkiga. Det gäller t ex vissa av Ken Loachs filmer. Historien går liksom förlorad eller är inte satt i centrum och de politiska åsikterna får man skrivna på näsan. Detta gäller delvis City of Hope som blir lite övertydlig ibland men jag gillar slutet som säger rätt mycket om vad som kan hända om man låter sig köpas. En svag 3/5 blir betyget.

Lite kul är att Sayles som är s.k. independentregissör för att bekosta sina egna filmer en gång i tiden skrivit manus till skräckisar som Piranha, Alligator och The Howling.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: