Passion Fish (1992)

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om Passion Fish och min text om den skrevs i maj 2003.

Passion Fish blev min andra film av John Sayles. Jag missade att spela in Lone Star som sägs vara en av hans bästa. Är den bra? Nån som sett den? (min kommentar: ja, jag har sett den och det kommer en text om den senare i temat). City of Hope som jag tidigare sett var en politisk film med många karaktärer.

I Passion Fish fokuserar Sayles på den efter en trafikolycka från midjan förlamade såpaskådisen May-Alice som spelas strålande av Mary McDonnell (just det, Donnie Darkos mamma!). Efter olyckan flyttar hon från New York till sitt barndomshem i Cajunland (Louisiana). Där dricker hon, ser på tv, och avverkar sjuksköterskor, som ska ta hand om henne, på löpande band. Sen kommer Chantelle som är lika envis som hon själv är och de kommer till slut överens och kan börja ta itu med sina liv. Chantelle har nämligen sina egna problem.

En scen som stack ut var när kompisar från såpan kommer på besök och en av skådisarna berättar en anekdot om sin första filminspelning och hur hon förberedde sig för sin enda replik som var ”I didn’t ask for the anal probe”. Kul. Jag tyckte att filmen började lite segt men den blev bättre och bättre. Musiken var bra och gav den rätta Amerikanska Södern-känslan. Betyget blir en stark 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

12 Years a Slave (2013)

12 Years a Slave12 Years a Slave blev den första film som jag såg av regissören med det filmiska namnet Steve McQueen, och det jag fick se var imponerande. Imponerande men även kallt och kliniskt. Är det inte litet Stanley Kubrick över McQueen? Nu har jag i och för sig bara sett 12 Years a Slave men av det jag sett av och hört om Shame och Hunger så verkar McQueen ha en väldigt klinisk stil. Vad kan jag säga om själva filmen? Mmm, återigen en sådan film som många hyllar, och som man bara ska bli berörd av. Jag tycker filmen är bra, det är det inget snack om, men jag blir inte riktigt gripen. Kanske beror det på att jag duckar igen, som när jag såg The Broken Circle Breakdown?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Star Trek-sommar – Star Trek VIII: First Contact

Titel: Star Trek VIII: First Contact
Regissör: Jonathan Frakes
År: 1996
IMDb
| Filmtipset

I den åttonde Star Trek-filmen är det dags för The Next Generation-besättningen att helt stå på egna ben. Regissör av filmen är dessutom Jonathan Frakes som spelar försteofficern Riker (eller Number One som Kapten Picard kallar honom). Det hela börjar med att Borgerna inleder en massiv attack mot Jorden och dess allierade, mot Federationen med andra ord. Picard och hans besättning på Enterprise vill givetvis hjälpa till men blir kommenderade till ett annat hörn av kvadranten eftersom stjärnflottan inte litar på Picard då han för sex år sen själv fallit offer för Borgerna och blivit en del av deras kollektiv (detta är nåt som skildrats i tv-serien).

Borgerna är en cybernetisk ras vars mål är att assimilera alla andra raser och göra om dem till sin egen mix av maskin och organisk varelse. En individ (människa, klingon, vulcan eller en annan ras) som assimileras genomgår en metamorfos där organiska kroppsdelar byts ut mot konstgjorda och blodomloppet blir fullt med nanoprober. En individ som assimilerats har inget eget tänkande utan blir en del av ett gemensamt medvetande, Kollektivet. Detta kollektiv ”leds av” Borgdrottningen, som för övrigt spelas mycket bra i den här filmen av Alice Krige. Picard var alltså själv en gång assimilerad men lyckades bli fri och kunde återställas till vanlig människa. Detta gör dock att stjärnflottan inte litar på Picard och samtidigt plågar det även honom själv, och han är mer fylld av hämnd än han kan ana.

Picard & Co bryter givetvis mot sina order och beger sig mot stridens centrum. Det slutar med att de följer efter ett borgskepp som rest tillbaka i tiden från det 23:e århundradet för att ändra historien genom att assimilera Jorden redan år 2063. Borgernas mål är att hindra Jordens första kontakt med andra varelser genom att stoppa en viss Zephran Cochrane (James Cromwell) från att just 2063 genomföra den första warpflygningen (flygning i ljusets hastighet eller mer). För Picard gäller det alltså att stoppa Borgerna och samtidigt hjälpa Cochrane, som dock inte riktigt visar sig motsvara den helgonstatus han har fått 300 år framåt i tiden.

Ho! Det här var den bästa Star Trek-filmen hittills. En av orsakerna är Patrick Stewart som spelar Kapten Picard med tyngd och allvar, humor och passion. En annan orsak är givetvis Borgerna som är min favorit bland de elaka utomjordiska varelserna som förekommer i Star Trek-universumet.

”We are the Borg. Lower your shields and surrender your ships. We will add your biological and technological distinctiveness to our own. Your culture will adapt to service us. Resistance is futile”

Underbart! Förutom dessa två ingredienser är manus genomtänkt och dialogen välskriven. Här finns drama på det personliga planet, främst för Picard då, och själva grundhistorien är spännande och innehåller förstås favoritelementet tidsresan.

Rent tekniskt är det mesta snyggt och välgjort. Effekterna, i form av exploderande rymdskepp, utseendet på Borgerna och övrig scenografi är bra. Nåt jag skulle kunna klaga på är att de scener som utspelas på Jorden 2063 känns väldigt mycket studio. Det ska föreställa ett område med skog, gräs och jordiga gårdsplaner men det känns verkligen som en studio, en tv-studio dessutom. Men det är nästan bara charmigt. När det gäller skådespelarinsatser så är det mesta ok, förutom några undantag. T ex så känns Marina Sitris (som spelar rådgivare Deanna Troi) som något av en såpaskådis. Det blir lite töntigt ibland, bl a när hon ska spela full (överspel och felspel). Nåja.

Det främsta positiva var ändå att det var spännande hela tiden. Det blir på nåt sätt det så fort Borgerna är med. Till saken hör också att Borgdrottningen är något av en favoritkaraktär. Skönt självgod och vältaligt ondskefull. Slemmig värre kan man säga. Till favoriterna hör även Data (den konstgjorda människan som vill bli mer mänsklig) samt klingonen Worf (härligt strong). Nu är det väl även så att det som vanligt hjälper om man kan lite om Star Trek, känner karaktärerna, osv. Men jag tror ändå att det här är den film som såna som inte är Star Trek-insatta skulle kunna gilla. Men vad vet jag?

4/5

%d bloggare gillar detta: