10 i topp: Filmer 1996

1996Jag återanvänder samma inledningstext som innan topplistan för 2006. 😉

Jag brukar vara litet sen i starten ibland. Så när filmspanarna skulle köra sina listor över 1996 års bästa filmer i höstas så hann jag inte riktigt med att få ihop min lista i tid. Men nu har jag fått till den (efter en hel del tänkande och letande efter filmer) – och det är väl egentligen helt rätt att facit avslöjas sist! 😉

Då kör vi.

****

10. Mission: Impossible
Mission: Impossible
Jag gillar spionfilmer, jag gillar Tom Cruise, jag har sett tv-serierna (både den från 60-talet och den från 80-talet). Jag tycker Brian De Palma lyckas med sin film.

9. Lone Star
Lone Star
Det här kan vara min favorit av de filmer jag har sett av John Sayles. Med små medel lyckas Sayles väva ihop en spännande och snygg historia som knyter ihop nutid och dåtid.

8. Jägarna
Jägarna

En film med Helena Bergström där regissören inte heter Colin Nutley, och då blev det bra. Lennart är en jähkel på att vara otäck. Rolf Lassgård är polis med pondus.

7. Bound
Bound
En het och snygg uppvärmning inför kommande matriser av syskonen Wachowski.

6. The Long Kiss Goodnight
The Long Kiss Goodnight
Ett nostalgival för min del. Jag såg den bio och blev förtjust. Jag tyckte det var action på hög nivå med en badass Geena Davies.

5. Star Trek: First Contact
Star Trek: First Contact

Den bästa Star Trek-filmen förtjänar sin femteplats. Borger är aldrig fel.

4. Sling Blade
Sling Blade

En fascinerande film med en udda Billy Bob Thornton, som även regisserade. Otäckt och sorgligt.

3. Fargo
Fargo

Många anser att det är brödernas bästa film. Det tycker kanske inte jag, men den tar i alla fall bronspengen när det gäller 1996 års bästa filmer.

2. Pusher
Pusher

En hetsig och nervig mardrömsdag för en knarklangare, suveränt spelad av Bro-bekantingen Kim Bodnia. Kickstartade karriären för regissör Nicolas Winding Refn.

1. Trainspotting
Trainspotting
Ytterligare vad man nog får kalla ett nostalgival. Jag såg den bio och tokälskade bilderna, musiken, det hetsiga. För mig var detta något nytt.

****

Några filmer som är värda det så ärofyllda hedersomnämnandet? Well, faktiskt inte. Faktum är att jag hade riktigt svårt att skaka fram tio filmer som jag tyckte var värda att platsa på listan. Så antingen var 1996 ett svagt filmår för mig eller så har jag helt enkelt missat en drös bra filmer. De där bra filmerna som jag missat kan ni säkert hitta på de andra filmspanarnas listor:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Flmr
Fiffis filmtajm
Spel och film
Movies – Noir

Star Trek-sommar – Star Trek VIII: First Contact

Titel: Star Trek VIII: First Contact
Regissör: Jonathan Frakes
År: 1996
IMDb
| Filmtipset

I den åttonde Star Trek-filmen är det dags för The Next Generation-besättningen att helt stå på egna ben. Regissör av filmen är dessutom Jonathan Frakes som spelar försteofficern Riker (eller Number One som Kapten Picard kallar honom). Det hela börjar med att Borgerna inleder en massiv attack mot Jorden och dess allierade, mot Federationen med andra ord. Picard och hans besättning på Enterprise vill givetvis hjälpa till men blir kommenderade till ett annat hörn av kvadranten eftersom stjärnflottan inte litar på Picard då han för sex år sen själv fallit offer för Borgerna och blivit en del av deras kollektiv (detta är nåt som skildrats i tv-serien).

Borgerna är en cybernetisk ras vars mål är att assimilera alla andra raser och göra om dem till sin egen mix av maskin och organisk varelse. En individ (människa, klingon, vulcan eller en annan ras) som assimileras genomgår en metamorfos där organiska kroppsdelar byts ut mot konstgjorda och blodomloppet blir fullt med nanoprober. En individ som assimilerats har inget eget tänkande utan blir en del av ett gemensamt medvetande, Kollektivet. Detta kollektiv ”leds av” Borgdrottningen, som för övrigt spelas mycket bra i den här filmen av Alice Krige. Picard var alltså själv en gång assimilerad men lyckades bli fri och kunde återställas till vanlig människa. Detta gör dock att stjärnflottan inte litar på Picard och samtidigt plågar det även honom själv, och han är mer fylld av hämnd än han kan ana.

Picard & Co bryter givetvis mot sina order och beger sig mot stridens centrum. Det slutar med att de följer efter ett borgskepp som rest tillbaka i tiden från det 23:e århundradet för att ändra historien genom att assimilera Jorden redan år 2063. Borgernas mål är att hindra Jordens första kontakt med andra varelser genom att stoppa en viss Zephran Cochrane (James Cromwell) från att just 2063 genomföra den första warpflygningen (flygning i ljusets hastighet eller mer). För Picard gäller det alltså att stoppa Borgerna och samtidigt hjälpa Cochrane, som dock inte riktigt visar sig motsvara den helgonstatus han har fått 300 år framåt i tiden.

Ho! Det här var den bästa Star Trek-filmen hittills. En av orsakerna är Patrick Stewart som spelar Kapten Picard med tyngd och allvar, humor och passion. En annan orsak är givetvis Borgerna som är min favorit bland de elaka utomjordiska varelserna som förekommer i Star Trek-universumet.

”We are the Borg. Lower your shields and surrender your ships. We will add your biological and technological distinctiveness to our own. Your culture will adapt to service us. Resistance is futile”

Underbart! Förutom dessa två ingredienser är manus genomtänkt och dialogen välskriven. Här finns drama på det personliga planet, främst för Picard då, och själva grundhistorien är spännande och innehåller förstås favoritelementet tidsresan.

Rent tekniskt är det mesta snyggt och välgjort. Effekterna, i form av exploderande rymdskepp, utseendet på Borgerna och övrig scenografi är bra. Nåt jag skulle kunna klaga på är att de scener som utspelas på Jorden 2063 känns väldigt mycket studio. Det ska föreställa ett område med skog, gräs och jordiga gårdsplaner men det känns verkligen som en studio, en tv-studio dessutom. Men det är nästan bara charmigt. När det gäller skådespelarinsatser så är det mesta ok, förutom några undantag. T ex så känns Marina Sitris (som spelar rådgivare Deanna Troi) som något av en såpaskådis. Det blir lite töntigt ibland, bl a när hon ska spela full (överspel och felspel). Nåja.

Det främsta positiva var ändå att det var spännande hela tiden. Det blir på nåt sätt det så fort Borgerna är med. Till saken hör också att Borgdrottningen är något av en favoritkaraktär. Skönt självgod och vältaligt ondskefull. Slemmig värre kan man säga. Till favoriterna hör även Data (den konstgjorda människan som vill bli mer mänsklig) samt klingonen Worf (härligt strong). Nu är det väl även så att det som vanligt hjälper om man kan lite om Star Trek, känner karaktärerna, osv. Men jag tror ändå att det här är den film som såna som inte är Star Trek-insatta skulle kunna gilla. Men vad vet jag?

4/5

%d bloggare gillar detta: