T2 Trainspotting (2017)

Anledningen till att jag såg om Trainspotting och därmed kunde konstatera att den höll för nostalgihajpen var förstås att jag dagen efter skulle titta på uppföljaren T2 Trainspotting. Titeln, T2, någon, why?

Filmen inleds med att vi presenteras för alla och var de nu befinner sig i livet 20 år efter händelserna i den första filmen. Trenton, han springer förstås, men på ett löpband den här gången. Spud sitter på en stol och pratar. Vi får många callbacks till originalet.

Det handlar om kompisar från förr. Alla har blivit äldre men minnena, och sveken, finns kvar. Band som bryts, består eller knyts. Edinburgh, hemstaden. Eller är det hemstaden? Man vill ju kanske vara ung men är gammal och då är det som att man kanske inte känner sig hemma i en gammal hemstad. Allt förändras ju. Bättre kanske att söka sig till nya marker.

Stilen är som tagen ur den första filmen, vilket känns helt logiskt. Det är hetsigt och intensivt och Ewan McGregor drar sin monolog om man vad man ska välja.

”Choose Facebook, Twitter, Snapchat, Instagram and a thousand others ways to spew your bile across people you’ve never met. Choose updating your profile, tell the world what you had for breakfast and hope that someone, somewhere cares.”

Ett sidospår som inte funkar riktigt är det med Begbie (Robert Carlyle). Det kändes krystat. Begbie sitter i finkan men rymmer och träffar sin son som ska iväg till college för att studera. Begbie tycker sonen är en tönt och att han borde bli kriminell. Ok? Jag tror t.o.m. Begbie, hur galen han än är, skulle vara glad över att sonen väljer en annan väg i livet. Kom igen nu! Men det stod väl i manus antar jag…

En ny bekantskap är Sick Boys flickvän Veronika som spelas av bulgariskan Anjela Nedyalkova. Jag gillade henne. Hon påminde mig om Lykke Li till utseendet. Nästan ”lika som bär”-varning där (se videorna nedan). Kanske lite Ana de Armas också.

Det är sällan man ser en film som så tydligt återkopplar till en tidigare film. Filmerna bör alltså ses som en double feature, annars missar man mängder av referenser. Det finns säkert många andra exempel på en uppföljare som direkt refererar till händelser och scener från en tidigare film, men här är det verkligen en stor del av innehållet och kanske, förmodligen, en för stor del. Men det bidrar till den där melankoliska känslan av nostalgi.

I slutändan räcker det ändå för att dela ut en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Choose Life!

Lykke Li – ”I Follow Rivers”

Trainspotting (1996)

Den uppmärksamma läsaren av den här bloggen kanske noterade att jag för ett tag sen bytte bloggheader. Nu är det Renton från Trainspotting som får äran att vara Jojjenitos ansikte utåt. Anledningen är förstås att jag såg om Trainspotting och att det visade det sig att den fortfarande är den 5/5-film som jag tyckte efter att ha sett den på bio när den kom, då för en herrans massa år sen. Jag hade faktiskt inte sett om den sen dess. Skönt att den höll. Det finns ju alltid en risk att gamla klassiker plötsligt inte känns lika klassiska som man tyckte då.

Filmen sjuder av liv. Den sjuder av en iver att berätta, att berätta i bilder och med musik. Kreativiteten flödar. Det är som att regissören Danny Boyle skulle ha exploderat om han inte hade fått göra Trainspotting.

De inblandade spelarna presenteras på klassiskt vis med frysta stillbilder och namnen utskrivna: Renton, Sick Boy, Begbie, Spud och Tommy. Hur ofta har inte det här greppet använts vid det här laget? Och säkert tidigare också. Det funkar i vilket fall klockrent här.

Trainspotting utspelar sig mestadels i Edinburgh, Skottland (dock är det mesta inspelat i Glasgow enligt uppgift), och därmed bjuds vi ju på ett härligt talat språk filmen igenom. Skotsk engelska regerar nämligen i mina öron. Ändå bra att det är textat.

Kreativiteten flödar som sagt. Filmen är full med surrealism snedstreck magisk realism. (Vad är skillnaden mellan de två begreppen egentligen?) Delar av filmen känns som en dröm eller kanske passande nog en drogtripp. Men det är inte nån drogromantiserande film. Tvärtom. Droger är skit, det framstår med all önskvärd tydlighet.

Vi får både kvinnlig och manlig (!) full frontal nudity. Inte det vanligaste. Vi får Skottlands absolut mest avskyvärda toalett i en sån där galet surrealistisk sekvens. För att inte tala om hela avsnittet när Renton ska avgifta sig själv. Det fullkomligt pumpar av intensitet.

Det var verkligen en härlig upplevelse att se filmen igen. Jag mindes en del (mest känslan av filmen) samtidigt som det var som att se filmen för första gången igen. Extra kul då att den höll till 100 procent. Är det kanske ändå nån sorts inbyggd nostalgi som spökar trots att jag inte minns speciellt mycket. Och med spökar menar jag att det är nostalgin som lyfter filmen till toppbetyg vid den här omtitten så här 24 år senare.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Choose Life!

10 i topp: Filmer 1996

1996Jag återanvänder samma inledningstext som innan topplistan för 2006. 😉

Jag brukar vara litet sen i starten ibland. Så när filmspanarna skulle köra sina listor över 1996 års bästa filmer i höstas så hann jag inte riktigt med att få ihop min lista i tid. Men nu har jag fått till den (efter en hel del tänkande och letande efter filmer) – och det är väl egentligen helt rätt att facit avslöjas sist! 😉

Då kör vi.

****

10. Mission: Impossible
Mission: Impossible
Jag gillar spionfilmer, jag gillar Tom Cruise, jag har sett tv-serierna (både den från 60-talet och den från 80-talet). Jag tycker Brian De Palma lyckas med sin film.

9. Lone Star
Lone Star
Det här kan vara min favorit av de filmer jag har sett av John Sayles. Med små medel lyckas Sayles väva ihop en spännande och snygg historia som knyter ihop nutid och dåtid.

8. Jägarna
Jägarna

En film med Helena Bergström där regissören inte heter Colin Nutley, och då blev det bra. Lennart är en jähkel på att vara otäck. Rolf Lassgård är polis med pondus.

7. Bound
Bound
En het och snygg uppvärmning inför kommande matriser av syskonen Wachowski.

6. The Long Kiss Goodnight
The Long Kiss Goodnight
Ett nostalgival för min del. Jag såg den bio och blev förtjust. Jag tyckte det var action på hög nivå med en badass Geena Davies.

5. Star Trek: First Contact
Star Trek: First Contact

Den bästa Star Trek-filmen förtjänar sin femteplats. Borger är aldrig fel.

4. Sling Blade
Sling Blade

En fascinerande film med en udda Billy Bob Thornton, som även regisserade. Otäckt och sorgligt.

3. Fargo
Fargo

Många anser att det är brödernas bästa film. Det tycker kanske inte jag, men den tar i alla fall bronspengen när det gäller 1996 års bästa filmer.

2. Pusher
Pusher

En hetsig och nervig mardrömsdag för en knarklangare, suveränt spelad av Bro-bekantingen Kim Bodnia. Kickstartade karriären för regissör Nicolas Winding Refn.

1. Trainspotting
Trainspotting
Ytterligare vad man nog får kalla ett nostalgival. Jag såg den bio och tokälskade bilderna, musiken, det hetsiga. För mig var detta något nytt.

****

Några filmer som är värda det så ärofyllda hedersomnämnandet? Well, faktiskt inte. Faktum är att jag hade riktigt svårt att skaka fram tio filmer som jag tyckte var värda att platsa på listan. Så antingen var 1996 ett svagt filmår för mig eller så har jag helt enkelt missat en drös bra filmer. De där bra filmerna som jag missat kan ni säkert hitta på de andra filmspanarnas listor:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Flmr
Fiffis filmtajm
Spel och film
Movies – Noir

%d bloggare gillar detta: