Trainspotting (1996)

Den uppmärksamma läsaren av den här bloggen kanske noterade att jag för ett tag sen bytte bloggheader. Nu är det Renton från Trainspotting som får äran att vara Jojjenitos ansikte utåt. Anledningen är förstås att jag såg om Trainspotting och att det visade det sig att den fortfarande är den 5/5-film som jag tyckte efter att ha sett den på bio när den kom, då för en herrans massa år sen. Jag hade faktiskt inte sett om den sen dess. Skönt att den höll. Det finns ju alltid en risk att gamla klassiker plötsligt inte känns lika klassiska som man tyckte då.

Filmen sjuder av liv. Den sjuder av en iver att berätta, att berätta i bilder och med musik. Kreativiteten flödar. Det är som att regissören Danny Boyle skulle ha exploderat om han inte hade fått göra Trainspotting.

De inblandade spelarna presenteras på klassiskt vis med frysta stillbilder och namnen utskrivna: Renton, Sick Boy, Begbie, Spud och Tommy. Hur ofta har inte det här greppet använts vid det här laget? Och säkert tidigare också. Det funkar i vilket fall klockrent här.

Trainspotting utspelar sig mestadels i Edinburgh, Skottland (dock är det mesta inspelat i Glasgow enligt uppgift), och därmed bjuds vi ju på ett härligt talat språk filmen igenom. Skotsk engelska regerar nämligen i mina öron. Ändå bra att det är textat.

Kreativiteten flödar som sagt. Filmen är full med surrealism snedstreck magisk realism. (Vad är skillnaden mellan de två begreppen egentligen?) Delar av filmen känns som en dröm eller kanske passande nog en drogtripp. Men det är inte nån drogromantiserande film. Tvärtom. Droger är skit, det framstår med all önskvärd tydlighet.

Vi får både kvinnlig och manlig (!) full frontal nudity. Inte det vanligaste. Vi får Skottlands absolut mest avskyvärda toalett i en sån där galet surrealistisk sekvens. För att inte tala om hela avsnittet när Renton ska avgifta sig själv. Det fullkomligt pumpar av intensitet.

Det var verkligen en härlig upplevelse att se filmen igen. Jag mindes en del (mest känslan av filmen) samtidigt som det var som att se filmen för första gången igen. Extra kul då att den höll till 100 procent. Är det kanske ändå nån sorts inbyggd nostalgi som spökar trots att jag inte minns speciellt mycket. Och med spökar menar jag att det är nostalgin som lyfter filmen till toppbetyg vid den här omtitten så här 24 år senare.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Choose Life!

Dog Soldiers (2002)

Dog SoldiersTyvärr funkade inte Neil Marshalls Dog Soldiers riktigt för mig, vilket förvånade mig en aning då jag gillat Doomsday och framförallt grottfilmen The Descent. Vi följer ett gäng soldater på övning i skotska höglandet. Vad soldaterna inte vet är att den motståndare de ska bekämpa inte är en vanlig soldat. Nej, det handlar om nåt mer varglikt. Det känns att detta är en debut tycker jag. Den spretar för mycket. Det blir aldrig spännande eftersom det är för mycket humor. Det blir aldrig roligt eftersom jag inte tycker det är speciellt kul med folk som springer omkring med inälvorna hängandes utanför. Dock var det rätt kul med en ko som föll ner från en klippa samt filmreferenser till Zabriskie Point (explosioner!) och The Matrix (”There is no spoon!”).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: