First Cow (2019)

1 mars, 2023 Lämna en kommentar

First Cow kan vara urtypen för distributören A24:s filmer. Eller kanske inte urtypen; jag tror inte det finns nån sån urtyp. Men det är inte förvånande att det är en A24-film. Kelly Reichardt är en lågmäld favorit som gör lågmälda filmer om ofta lågmälda personer. I First Cow möts två sådana personer och blir vänner i ett lerigt och ganska farligt Oregon på 1820-talet. Tillsammans startar de upp en affärsverksamhet där de med stor framgång säljer kakor. Inledningen av filmen knyter ihop nutid med dåtid på ett smart sätt som gör att man undrar vad som har hänt och hur det har hänt. Hela tiden vilar en känsla av doom över filmen vilket givetvis beror på det vi fick se under inledningen i nutid. Det handlar om mat, och mer specifikt om kakor, och om hur det får en att minnas tillbaka på kanske bättre tider.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Alien vs. Predator (2004)

31 mars, 2021 6 kommentarer

Hösten 2004 var jag tydligen sugen på att se actionskräckisar på bio. Först gick jag och såg Resident Evil: Apocalypse som det ju handlade om i söndags här på bloggen. Bara några veckor senare var det dags att se dagens film på bio. Min preblogg-text om Alien vs. Predator skrevs i november 2004. Jag ser nu att det faktiskt är samme Paul W.S. Anderson som ligger bakom bägge filmerna. Vilket år han hade!

Alien vs. Predator överraskade mig en del genom att vara ganska välgjord och ej använda sig av tråkiga Van Bajsing-datoranimeringar. Jag gillade idén med pyramiden som ändrades, och fick lite Cube-vibbar av det. Vissa medlemmar här på forumet (min kommentar: filmforumet filmsnack.se) har sagt att det var okända skådisar. Faktum är att jag kände igen en hel del. Förutom den givna Lance Henriksen så dök Spud från Trainspotting upp och även pappan (den elaka) från Råttfångaren. Problemet med filmen var att vissa bitar stressades igenom. Bl a tyckte jag att det blev lite löjligt när en efter en i gruppen i snabb takt blev antingen Predator- eller Alien-offer. Den hade faktiskt kunna vara en stund längre. Sen tyckte jag hela slutet där <spoiler>hjältinnan och Predatorn blir kompisar</spoiler> blev fånigt. Det funkade inte för mig. Jag tyckte heller inte om att Alien-monstret morrade med munnen som en hund och liksom gjorde en grimas med läpparna. Det är inte Alien-stil.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

T2 Trainspotting (2017)

7 augusti, 2020 4 kommentarer

Anledningen till att jag såg om Trainspotting och därmed kunde konstatera att den höll för nostalgihajpen var förstås att jag dagen efter skulle titta på uppföljaren T2 Trainspotting. Titeln, T2, någon, why?

Filmen inleds med att vi presenteras för alla och var de nu befinner sig i livet 20 år efter händelserna i den första filmen. Trenton, han springer förstås, men på ett löpband den här gången. Spud sitter på en stol och pratar. Vi får många callbacks till originalet.

Det handlar om kompisar från förr. Alla har blivit äldre men minnena, och sveken, finns kvar. Band som bryts, består eller knyts. Edinburgh, hemstaden. Eller är det hemstaden? Man vill ju kanske vara ung men är gammal och då är det som att man kanske inte känner sig hemma i en gammal hemstad. Allt förändras ju. Bättre kanske att söka sig till nya marker.

Stilen är som tagen ur den första filmen, vilket känns helt logiskt. Det är hetsigt och intensivt och Ewan McGregor drar sin monolog om man vad man ska välja.

”Choose Facebook, Twitter, Snapchat, Instagram and a thousand others ways to spew your bile across people you’ve never met. Choose updating your profile, tell the world what you had for breakfast and hope that someone, somewhere cares.”

Ett sidospår som inte funkar riktigt är det med Begbie (Robert Carlyle). Det kändes krystat. Begbie sitter i finkan men rymmer och träffar sin son som ska iväg till college för att studera. Begbie tycker sonen är en tönt och att han borde bli kriminell. Ok? Jag tror t.o.m. Begbie, hur galen han än är, skulle vara glad över att sonen väljer en annan väg i livet. Kom igen nu! Men det stod väl i manus antar jag…

En ny bekantskap är Sick Boys flickvän Veronika som spelas av bulgariskan Anjela Nedyalkova. Jag gillade henne. Hon påminde mig om Lykke Li till utseendet. Nästan ”lika som bär”-varning där (se videorna nedan). Kanske lite Ana de Armas också.

Det är sällan man ser en film som så tydligt återkopplar till en tidigare film. Filmerna bör alltså ses som en double feature, annars missar man mängder av referenser. Det finns säkert många andra exempel på en uppföljare som direkt refererar till händelser och scener från en tidigare film, men här är det verkligen en stor del av innehållet och kanske, förmodligen, en för stor del. Men det bidrar till den där melankoliska känslan av nostalgi.

I slutändan räcker det ändå för att dela ut en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Choose Life!

Lykke Li – ”I Follow Rivers”

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Trainspotting (1996)

5 augusti, 2020 4 kommentarer

Den uppmärksamma läsaren av den här bloggen kanske noterade att jag för ett tag sen bytte bloggheader. Nu är det Renton från Trainspotting som får äran att vara Jojjenitos ansikte utåt. Anledningen är förstås att jag såg om Trainspotting och att det visade det sig att den fortfarande är den 5/5-film som jag tyckte efter att ha sett den på bio när den kom, då för en herrans massa år sen. Jag hade faktiskt inte sett om den sen dess. Skönt att den höll. Det finns ju alltid en risk att gamla klassiker plötsligt inte känns lika klassiska som man tyckte då.

Filmen sjuder av liv. Den sjuder av en iver att berätta, att berätta i bilder och med musik. Kreativiteten flödar. Det är som att regissören Danny Boyle skulle ha exploderat om han inte hade fått göra Trainspotting.

De inblandade spelarna presenteras på klassiskt vis med frysta stillbilder och namnen utskrivna: Renton, Sick Boy, Begbie, Spud och Tommy. Hur ofta har inte det här greppet använts vid det här laget? Och säkert tidigare också. Det funkar i vilket fall klockrent här.

Trainspotting utspelar sig mestadels i Edinburgh, Skottland (dock är det mesta inspelat i Glasgow enligt uppgift), och därmed bjuds vi ju på ett härligt talat språk filmen igenom. Skotsk engelska regerar nämligen i mina öron. Ändå bra att det är textat.

Kreativiteten flödar som sagt. Filmen är full med surrealism snedstreck magisk realism. (Vad är skillnaden mellan de två begreppen egentligen?) Delar av filmen känns som en dröm eller kanske passande nog en drogtripp. Men det är inte nån drogromantiserande film. Tvärtom. Droger är skit, det framstår med all önskvärd tydlighet.

Vi får både kvinnlig och manlig (!) full frontal nudity. Inte det vanligaste. Vi får Skottlands absolut mest avskyvärda toalett i en sån där galet surrealistisk sekvens. För att inte tala om hela avsnittet när Renton ska avgifta sig själv. Det fullkomligt pumpar av intensitet.

Det var verkligen en härlig upplevelse att se filmen igen. Jag mindes en del (mest känslan av filmen) samtidigt som det var som att se filmen för första gången igen. Extra kul då att den höll till 100 procent. Är det kanske ändå nån sorts inbyggd nostalgi som spökar trots att jag inte minns speciellt mycket. Och med spökar menar jag att det är nostalgin som lyfter filmen till toppbetyg vid den här omtitten så här 24 år senare.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Choose Life!

Arkiverad under Betyg 5, Drama, Film, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Snowpiercer (2013)

14 juli, 2014 19 kommentarer

SnowpiercerSnowpiercer genomborrade mitt frusna filmhjärta! Det gör mig glad men samtidigt ledsen. Glad för att filmens regissör heter Bong Joon-ho och han har lyckats att behålla sin personliga stil i sin första ”Hollywood-produktion” (eller om vi ska kalla det hans första amerikanskt producerade och till största delen engelskspråkiga film). Ledsen för att filmen av anledningar som gör mig trött inte kommer upp på bio i Sverige. Varför kommer filmen inte upp på bio i Sverige? Förmodligen för att svenska filmdistributörer är fega och helt enkelt inte vågar satsa på den. Man har ju alltid Transformers 4. Filmen gick upp i Finland 11 juli. Kanske skulle man ta semester där? Sverige, kom igen nu, missa inte tåget utan låt filmen komma upp bio. Idioter.

Handlingen: Efter ett misslyckat försök att lösa problemet med den globala uppvärmningen drabbas jorden istället av en ny istid. De enda (?) överlevande efter fryskatastrofen är passagerarna ombord på ett hypermodernt och självförsörjande tåg som åker jorden runt, varv efter varv. Ombord på tåget har ett eget och nytt samhälle uppstått med en tydlig klassindelning. De passagerare som klev ombord i första klass är de som styr och lever i överflöd längst fram i tåget. Längst bak lever de fattiga och här hittar vi Curtis (Captain America himself Chris Evans), Edgar (Jamie Bell) och den vise mannen Gilliam (John Hurt). Nu är året 2031, 17 år efter katastrofen, och upproret kokar.

Jag gillar filmens upplägg direkt. Det är tillspetsat, överdrivet, övertydligt, crazy och jag känner igen mig i den sydkoreanska stilen. Postapokalytiska dystopier är nästan aldrig fel för mig så redan där var filmen på plus. Ombord på tåget är tåget världen, speciellt för de barn som fötts ombord. De vet ingen annan värld än tåget. En pojke vi möter utbrister en gång ”in the whole wide train?”. För pojken är även THE BALL en dyrgrip. Japp, det är en fotboll, gjord av ihoplindade tygstycken.

Det där sydkoreanska, varför nämner jag det? Jo, för att filmen påminde mig om hur det ibland är när jag ser just sydkoreanska filmer. Det finns nåt tillskruvat, nåt extra, med filmerna. Ofta får man en udda blandning av humor och allvar. Nu var det ett tag sen jag såg en sydkoreansk rulle och därför var det så kul att se att den tillspetsade stilen som vissa sydkoreanska regissörer kan ha fanns kvar här. Den hade inte försvunnit, nedslipad av västerländska producenter. Just Bong Joon-ho är en favorit. Hans filmer Memories of Murder, The Host och Mother är bra eller mycket bra filmer.

Nu vet jag att det varit en hel del kontrovers kring Snowpiercer vad gäller just det jag nämner om att förenkla och göra filmen mer tillgänglig för en västerländsk publik. De amerikanska distributörerna The Weinstein Company ville klippa 20 minuter av filmen samt lägga till en förklarande berättarröst i början och slutet av filmen. Bong Joon-ho vägrade, filmen sattes i karantän, amerikanska fans protesterade och The Weinsteins släppte till slut filmen men som hämnd bara i en mycket begränsad ”art house cinema”-release. MEN, efter postiva recensioner och word of mouth så kommer den få en bredare release… i USA alltså, inte i Sverige. Eller?

Tilda Swinton är med i filmen. Det kan man lätt missa om man inte läser skådespelarlista eller är ouppmärksam under filmen. Hon är minst lika oigenkännlig som i The Grand Budapest Hotel. Swinton spelar en sorts tågets premiärminister och är den som med jämna mellanrum kommer på besök längst bak i tåget för att kungöra olika beslut som man tagit längst fram i tåget. Hon har haft roligt under inspelningen tror jag. Det verkar så i alla fall. Hon är ”over the top”-skön.

Andra skådisar som det var kul att se var (förstås) Babyface himself Song Kang-ho och Ewen Bremner som jag alltid kommer att se som Spud från Trainspotting.

Ju längre filmen fortskrider desto längre fram i tåget kommer vi. Det var kul att se de olika delarna av tåget. Allt är stiliserat till det yttersta. Förmodligen är allt helt orealistiskt och det finns med all sannolik hur många plot holes och ologiska detaljer som helst… Varför överlevde bara folk ombord på tåget? Var får man mat ifrån? Hur många är man egentligen ombord? Var sover alla? Hur kan man upplåta en hel vagn till att vara nattklubb? Haha, när jag tänker efter så tror jag faktiskt i slutändan filmen nästan (i princip) ger svar på alla frågor. I vilket fall så bryr jag mig inte eftersom jag redan svalt filmens upplägg och stil.

Filmens slut gav mig gåshud. Den sista varelsen i bild tittar på oss med en lugn men lite road blick som säger ”Vad håller ni på med?” och ”Här tuffar livet på som vanligt”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Även Henke skriver om Snowpiercer idag och tidigare har Fiffi, Filmitch och Movies-Noir skrivit om den, och TNE-pod pratat om den.

Arkiverad under Action, Betyg 4, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jack the Giant Slayer

29 december, 2013 2 kommentarer

TucciTitel: Jack the Giant Slayer
Regi: Bryan Singer
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Redan under de första minuterna av Jack the Giant Slayer känner jag att jag kommer att gilla filmen bra mycket mer än den torra och fantasilösa Oz the Great and Powerful. Här är det mysig sagokänsla direkt med sagoläsning för barn vid sängdags. Den fattige pojken Jack (Nicholas Hoult) och prinsessan Isabelle (för mig okända Eleanor Tomlinson) får höra historien om hur munkar för länge sen försökte nå himmelriket genom magiska bönor som producerar stjälkar som växer fort och långt upp mot molnen. Hej, Babels torn! Problemet är att på väg till Gud där uppe så träffar man på jättarnas rike. Nu har dessa bjässar dessutom fått en väg ner till människorna i kungariket Cloister (jorden?). Men människorna och Kung Erik lyckas med hjälp av en magisk krona besegra jättarna. Ju längre tiden går desto mer glöms händelserna bort tills de har reducerats, eller snarare upphöjts, till myt. Men bönorna och kronan finns kvar nånstans…

Jag gillade kemin mellan Jack och prinsessan. Det är en klassisk historia med en pojke av folket som blir kär i prinsessan, en prinsessa som försöker frigöra sig från en överbeskyddande far, tillika kung (Ian McShane). Nicholas Hoult gillar jag bra mycket mer här än som tråkig zombie i Warm Bodies. Det finns en tafatt charm hos killen.

Filmen har också nåt som Oz saknade, nämligen HUMOR. Tada! Till stora delar är filmen en komedi. Dessutom är den ganska smart gjord. Jag gillade korsklippningen mellan Jack och prinsessan när de blir uppläxade av farbror respektive far efter att ha agerat oansvarsfullt.

Jag kan inte sluta jämföra med Oz… Det som främst gör Jack the Giant Slayer till en så mycket bättre film är att filmmakarna tänkt helt rätt när de valt att inte göra en cgi-fest av det hela. Visst, det förekommer förstås cgi ganska ofta men lika ofta får vi t ex scener i alldeles äkta utomhusmiljöer. Det är verkligen en lisa för filmsjälen att slippa de sterila greenscreenmiljöerna. Nu är det kanske lite orättvist att jämföra med just Oz eftersom landet Oz ju är en påhittad fantasivärld med märkliga djur och växter, men, som sagt, jag kan inte låta bli. När man här klättrar upp för den magiska bönstjälken så är det faktiskt en alldeles riktig och grön gummistjälk. Underbart! Det blir en helt annan mustig och mysig känsla.

Man väntar ganska länge innan man visar upp jättarna och när de väl kommer så tycker jag inte de blir en besvikelse. Givetvis är de cgi-varelser men de funkar. Dessutom gör Bill Nighy rösten som ledarjätten och hans röst är bara för skön. Fast jag kunde inte låta bli att få upp en bild av hans figur Davy Jones från Pirates of the Caribbean-filmerna.

Humorn nämnde jag. Till den bidrar Ewan McGregor men kanske främst favoriten Stanley Tucci (är han nånsin dålig?). Ja, de flesta av skådisarna verkar ha haft en ganska skön stund faktiskt. Filmen är gjord med en skön lätthet som av nån anledning påminde mig om hur Woody Allen gör film.

Mot slutet av filmen blir det som väntat ganska tråkig cgi-action när kriget mot jättarna ska klaras av men det är inget som sänker helheten.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Match Point

20 juni, 2012 10 kommentarer

Titel: Match Point
Regi: Woody Allen
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Jag såg filmen på bio (och skrev om den i mars 2006) och det här var när jag tyckte Woody var helt ok som regissör, men jag trodde ärligt talat han var slut. Han hade gjort några riktigt (riktigt) bra filmer men nu var han bara trött och fånig. Det var min åsikt. Tur att man kan ha fel ibland.

Woody Allens nya film handlar om tur och otur, eller den handlar om det ytligt sett i alla fall. Vi möter i början av filmen det artiga, lugna, modellvackra (och till synes svärmorsdrömmiga) f.d. tennisproffset Chris (Jonathan Rhys Meyers) som blir anställd som tennistränare på en snobbig tennisklubb i London. Han träffar där rikemanssonen Tom vars syster Chloe (Emily Mortimer) blir förälskad i Chris, medan Chris själv blir besatt av Toms fästmö, Nola, en amerikansk skådis som bara varit med i reklamfilmer (Scarlett Johansson).

Mmm, det här var en ganska överraskande film. Först och främst kändes det inte alls som en Woody Allen-film. Det kan bero på att Allen själv inte är med, men det finns Allen-filmer där han själv inte spelar med i som ändå känns som just Allen-filmer. Den andra överraskningen är att den är riktigt bra. Från början känns det väl som ett ganska vanligt romantiskt drama. Chris är en karaktär som jag inte riktigt får grepp på. I början känns han sympatisk, snäll och ärlig, men det ändras redan när han första gången träffar Nola, då han verkar förvandlas. Nola spelas ju förstås av Scarlett Johansson och hon är lika het som vanligt.

Alla skådisar gör förresten ruggigt bra insatser. Woody måste ha, eller hade i alla fall i den här filmen, en bra hand med sina skådisar och har skapat en bra stämning i filmteamet. En som man lätt glömmer är Tom och Chloes pappa som spelas av nallebjörnen Brian Cox som är en mysfarbror här. Vissa tycker att det finns en bra kemi mellan Rhys Meyers och Mortimer. Det kanske finns en bra kemi rent skådespelarmässigt, men jag fick direkt känslan att Chloe ”klängde” och var ”jätterar” medan Chris liksom bara spelade med, men att han egentligen inte brydde sig mer om Chloe än om ett av sina tennisracketar. Med Nola kändes det helt annorlunda.

Jag har också läst att folk tycker att Johansson gör en tuff och kylig karaktär (t ex Movies – Noir men jag hittar ingen recension att länka till). Nja, jag vet inte. Jag tyckte inte hon var speciellt kylig och tuff. Snarare tvärtom. Ganska osäker egentligen, precis som Chloe för övrigt. Skillnaden är väl hur de båda agerar ut den här osäkerheten. Chloe blir klängig och översnäll, medan Nola blir kaxig och tuff. Vilket förmodligen var det som M-Noir menade. Mmmm, det fanns en hel del att intressera sig för i den här filmen. Bl a var det kul att studera hur vissa karaktärer betedde sig efter några drinkar. Detta gällde främst Nola, samt Toms och Chloes mamma (som blev riktigt elak efter ungefär tre G and T’s).

Förutom det psykologiska dramat som filmen allt mer övergår i så blev det hela även en ganska spännande thriller med klara Hitchcock-referenser. Jag ska väl inte avslöja vad som händer, men om ni tycker att det känns som ett romantiskt drama som inte verkar leda nån vart — så håll ut. Nu tycker jag i och för sig att filmen är riktigt bra hela vägen, från början till slut. Bra klippt är det bl a. En klippning som överraskar lite. Scener staplas på varandra, men ändå med ett bra flyt. Mot slutet dyker några detektiver upp i handlingen var kul. Det kändes lättsamt men passar ändå in. Slutbetyget blir en helt vanlig fyra. Bra gjort, Woody! Och det här med tur och otur knyter givtevis Woody ihop i slutet av filmen.

4/5

PS. Jag noterar även att Rhys Meyers var ganska värdelös på tennis, tennisproffs som han skulle vara. De han tränade hade oftast bättre teknik.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,