Ratcatcher (1999)

Lynne Ramsay är något av en favoritregissör. Ingen av de filmer som jag har sett – Morvern Callar, We Need To Talk About Kevin, You Were Never Really Here och dagens film Ratcatcher – har fått sämre betyg än 3/5. Min preblogg-text om just Ratcatcher skrevs i juli 2003 och jag måste ha sett den på Cinemateket.

Det är här Lynne Ramsays debutfilm som hon gjorde innan Morvern Callar som ju gick på bio nyligen. Den utspelar sig i Glasgow 1973 och det är strejk bland sophämtarna. Tolvåriga James och hans familj bor i ett fattigt område och soporna ligger i stora högar utanför hyreshusen eftersom ingen hämtar dem. Där finns också en smutsig kanal som barnen brukar leka vid. Under ett låtsasbråk sker en olycka och James råkar döda en kompis. James blir förstås rädd och vågar inte säga nåt. Detta hänger som en ond skugga över James och resten av filmen. För att komma ifrån både sin tillvaro (pappan är inte alltför snäll) och sina tankar på olyckan tar James bussen till utkanten av stan där man bygger nya fina hus precis vid ett vackert sädesfält. Han drömmer att familjen ska få flytta dit.

Jag gillar den här filmen. Ramsay har en alldeles egen stil, ett lätt surealistiskt berättande, annorlunda klippning och bilder. En sorts bildpoesi skulle man kunna säga. Fastän den utspelas i fult område bland slitna hus, sopor och smutsigt vatten, så är det ändå en väldigt vacker film. Jag ger den 4/5. Rekommenderas om ni vill se nåt annorlunda men bra.